En boktoks tankar

Från andra sidan graven

2010-07-01T17:17:00.002+02:00

Ehm, hej.
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget efter ett oannonserat uppehåll på 10 månader. Det enda jag kan ge er är en förklaring och en ursäkt.

Allt började med att jag, som det kanske märks på mina sista inlägg, var rätt så stressad. Jag hade inga enorma arbetsbördor egentligen (jag har klarat mig igenom värre), utan det var mer pressen från alla håll som gjorde att jag började rämna ihop. Jag hade en hel del i skolan, saker som var svårare än de som vi hållit på med året före och jag kunde inte riktigt godta att jag inte var BRA. Jag var inte dålig i de nya ämnena, men jag fattade inte från början. Eller så var det som på matten, där jag kunde förstå precis hur Eulers formel gick till - bara för att nästa mattelektion helt ha glömt bort vad kapitlet gick ut på.
När jag då inte var BRA så blev jag förstås ännu stressad. Vid vårterminens slut så hade jag fått två VG:n och jag hade inte fått ett enda VG under gymnasietiden tidigare. Heck, jag har nästan aldrig haft ett definitivt VG i ett teoretiskt ämne förut - under hela min skoltid - och nu så hade jag plötsligt TVÅ och båda var i teoretiska ämnen. Det bidrog också till stressen och pressen. Jag pressade mig själv till det yttersta för att inte. låta. det. hända. igen.
(Dock så lyckades det inte fullt ut, jag fick VG i idrott, men det gills inte då det är ett praktiskt ämne)

Så anledning numero uno till min frånvaro var stress på grund av skolarbetet.

Ungefär samtidigt som det här utspelade sig så började ju projektarbetstiden, vilket bara bidrog till alla stress och press. Jag hade skjutit upp alla tankar på projektarbete under sommaren och plöstligt så hade alla börjat med sina arbeten och jag hade inte en aning om vad jag skulle göra. Så det gjorde att mitt redan ostabila sinnestillstånd blev ännu mer ostabilt.

Under samma tidsperiod så började jag även att kämpa för att få mitt körkort och upptäckte att jag verkligen är jättejättejättedålig på att köra, i alla fall enligt min körskollärare. Jag spenderade timmar med att försöka lära mig att backa runt gathörn och parkera och det gick inte särskilt bra. Och som ni kanske har märkt av det här inlägget: när jag är dålig på någonting => überstress.

Det här pågick under hela september (eller egentligen till maj i år, men då hade jag saker vi kommer till som lugnade mig ) och under den tiden så såg jag nästan inga TV-serier (förutom tredje och fjärde säsongen av Supernatural) och läste inga böcker. Jag har precis börjat återuppta mitt läsande, i slutet av maj. Så jag har haft en period på ca 9 månader där jag inte har läst någon litteratur alls. Inte ens till mina skolarbeten. Vi hade en uppsats i Engelska C där man skulle analysera en 1800-tals bok ur feministiskt perspektiv. Vad gjorde jag? Valde "Jane Eyre" som jag redan läst 3 gånger och analyserade den. Vi hade en uppsats i Etik och livsfrågor där man skulle skriva om ett etiskt problem ur en bok. Vad gjorde jag? Skrev om "Allt för min syster" som jag läst en gång om året sedan jag gick i sexan.

Ingen TV och inga böcker betyder ju att jag inte har något innehåll till bloggen. Jag hade helt enkelt ingenting att skriva om. Efter sista inlägget så tog jag en oplanerad paus. Jag tänkte "jag ska bara göra bort allt det här arbetet, sen ska jag blogga igen" och höll mig borta från bloggen i en vecka. Efter veckans slut så insåg jag att jag inte hade något nytt att skriva och att det faktiskt hade varit skönt att inte vara inne på bloggen. För den hade blivit ett av alla de där måstena som jag var stressad över. Jag var stressad och hade konstant dåligt samvete för att jag inte orkade/kunde läsa och när jag tog en paus så lättade det lite. Så jag bestämde mig för att ta en längre paus och det var här som jag borde ha skrivit ett inlägg och informerat er om mina planer. Fast i mitt huvud så skulle ju pausen bara vara tills det blev lite lugnare... och sen tills jag tog körkort (jag tog det i mars, men det var planerat till början av november) och plötsligt hade jag glömt bloggen.

Anledningen till att jag så lätt kunde glömma bloggen var för att jag, som jag nämnt tusen gånger i det här inlägget, hade otroligt mycket att göra och det blev ännu mer stressat då jag den 9 oktober 2009 gjorde någonting jag aldrig gjort förut, i alla fall inte medvetet: jag gick på dejt (jag har varit på dejt två gånger omedveten om att det var en dejt) och blev förälskad. Mitt under första Idol-fredagsfinalen så blev jag lite småkär och det accelererade tills jag var störtförälskad - och min förälskelse var besvarad. Det gick i kanonfart. Vi träffades fyra gånger innan höstlovet, pga att han jobbade tillfälligt alla vardagskvällar, och två gånger på höstlovet. På Halloween hade vi världens mest publika hångel då vi var ute och någon dag senare så hade vi gjort vårt förhållande officiellt.
Och det lugnade mig.
Det visade sig att när jag kände mig uppskattad och hade någon att krypa upp bredvid så var inte allting lika hemskt. Det var hemskt, men det var inte the end of the world att jag inte fick MVG på ett fysikprov. Det var ingen katastrof att jag inte kunde fickparkera och jag ville spendera så mycket tid som möjligt med honom.

Vilket jag gjorde och summan av kardemumman blev att när jag inte var med honom... så hade jag ännu mer att göra än vanligt på grund av allt jag borde ha gjort då jag spenderade tid med honom.

Den 11 juli i år så tog jag studenten. Plötsligt så finns det inga krav (inte förrän till hösten) och det var som en tyngd hade lättat från mina axlar och jag kunde andas normalt igen. Plötsligt så började jag sakna min blogg, men vågade inte återvända hit då jag läst kommentarerna på mailen lite tidigare och sett "är du död?"-kommentarerna och en "vi tänker på dig"-kommentar. Jag fick jättedåligt samvete, förlåt om ni trodde att jag var död!

Om ni kan förlåta mig så har jag startat en ny blogg då jag vill börja på ett nytt blad. Det kommer inte vara en renodlad bokblogg, för det är en sak jag har stört mig på när det gäller den här bloggen. Att det står att den handlar om böcker när hälften av inläggen handlar om annat. Dessutom så är inläggen från det sista halvårt fyllda med negativitet och jag ville inte ha det.
Jag kommer att ha kvar bloggen, för jag vill inte förlora alla gamla inlägg, men från och med nu så bloggar jag här. Om ni kan förlåta mig så kan ni ju titta in någon gång. :)

Aaaah! Mina ögon!

2009-09-12T15:50:00.002+02:00

I natt så drömde jag att jag och Jensen Ackles (fast i själva verket så var det nog hans karaktär Dean Winchester) hade världens mest perfekta förhållande. Vi låg i soffan och spelade gameboy tillsammans - jätteromantiskt, jag vet - och när han log mot mig så såg jag hur mycket han verkligen älskade mig och smälte till en liten blöt pöl. Det var jättetrevligt, men otroligt tråkigt att vakna och inse att jag aldrig kommer att ha ett sådant förhållande med Jensen... eller Dean.

Nu så satt jag precis och googlade lite på Jensen Ackles och fick upp detta. Visste ni att han har spelat Eric Brady i "Våra bästa år"? Tv-serien som jag gång på gång på gång har gjort narr av och sett ner på. Jag har t.o.m sagt att "inga seriösa, duktiga skådespelare skulle någonsin sätta sin fot i den serien". Ha, där fick jag.

Eric Brady ser så 90-tals såpig ut att mina ögon svider. För man ser ju att den är Dean Winchester under Nick Carter-håret.

"Bedable characters"

2009-09-10T21:53:00.008+02:00

När jag är klar med alla mina uppskjutna skoluppgifter och har sett veckans fem avsnitt av "Heroes" och veckans avsnitt av "True Blood" så ska jag börja blogga igen plus uppdatera min spelningslista. Jag lovar och svär. Då kommer även en recension på "The Importance of Being Earnest", "Anne of Green Gables" och mest troligt även "The Private Lives of Pippa Lee" - om jag nu hinner läsa ut den.

Detta inlägg ska hantera någonting helt annat. Någonting som inte ens har med böcker att göra. Jag fick ett mail av min snälla utmaningvän som då och då mailar listor och utmaningar som hon tror kan intressera mig. En hel del av dem tror jag att hon hittar på själv. Denna är en av dem. Mest på grund av att rubriken på mailet var "bedable characters", ett uttryck som jag aldrig har hört förut och inte hittar då jag googlar. Fast jag förstår vad som menas med det. Bedable måste ju bara ha någonting att göra med sängar och när man lägger ihop två och två så kommer man nog (iaf jag) genast fram till denna lite barnförbjudna slutsats.

Utmaning:
1. Lista 8 tv-serier som du brukar följa.
2. Ta ut de två karaktärer som är mest "bedable" och skriv en motivering.

Och här kommer mina, med bilder och utan innebördesordning!

Buffy the Vampire Slayer

1. Angel/Angelus
Jag vet att jag tjatar om att Angel och Angelus egentligen är två olika personer, men eftersom jag bara får välja två stycken så måste jag ju dra en gräns. Jag menar, båda två är ju ändå David Boreanaz! (och av samma anledning så kommer inte "Bones" finnas med bland tv-serierna då DB inte kan få tre platser på samma lista, det skulle ju ändå bli lite fusk). Varför är Angel "bedable"? Jo, för att han är en gullig, plågad, mörk-mysterisk-hjälte-typ och det gillar jag. Angelus är "bedable" för att han är den raka motsatsen. En hänsynslös, sadistisk mördare som gör alla illdåd med ett leende på läpparna.

2. Spike
Åh, Mr Masters. Min första vampyrkärlek. Är det inte lite oroande att jag som 10-årig liten Sara blev förälskad i en kedjerökande, våldsam vampyr med väldigt tydliga sexuella kommentarer? Ännu mer oroande blir det när en av de få scenerna som jag kom ihåg från mitt Buffy-tittande på mellanstadiet var den första sexscenen mellan Buffy och Spike, då de nästan river ett helt hus. Så då kommer vi till motiveringen: Varför? Ja, varför inte? Han får platinablont, backslick att verka snyggt. (Den enda som har lyckats med det utöver Spike är Draco Malfoy). Han har skinnrock. Han är cool. Och han är brittisk. (eller pratar med en fejk Londonaccent, men ändå).

Angel

1. Wesley Wyndham-Pryce

Det här är nästan lite fusk. För Wesley är ju en Buffy-karaktär på samma sätt som Spike och, i högsta grad, Angel även är "Angel"-karaktärer. Så man kan egentligen nästan säga att alla fyra killarna kommer från "Angel". Jag valde att placera Wesley i "Angel"-facket mest för att min favoritWesley är den som man får se i "Angel", inte den som dyker upp i tredje säsongen av BtVS. Varför är Wesley "bedable"? Än en gång, han är brittisk. Han har dessutom en av de mest drastiska karaktärsförändringarna som jag någonsin har sett. Från att vara en klantig comic-relief till att bli en nästan lika plågad själ som Angel. Femte säsongs-Wesley är bara såå bra.

2. Lindsey McDonald

Från Christian Kanes första stund i serien tills hans sista så fick han mig att... ja, dreggla är väl bästa ordet. När det sedan kom fram att han kunde spela gitarr i andra säsongen så ökade bara salivfaktorn. Visste ni att Christian Kane först sökte rollen som Riley i BtVS? Kanske så skulle jag faktiskt ha tyckt om Riley om det hade varit CK som spelat honom istället, men jag tvivlar på det. Varför Lindsey? Han är en framgångsrik advokat på en ond advokatfirma, men är innerst inne en bra kille. Trots att han inte visar det särskilt ofta så har han faktiskt ett hjärta.

Gilmore Girls

1. Luke Danes

Jepp, Uncle Luke är mitt första namn. Eller egentligen så är han mitt andra namn, men det verkar ha börjat bli en trend här. Den som jag tycker är mest "bedable" verkar hamna på andra plats. Anywho... Luke visar att orakat fortfarande är sexigt. Orakat kommer alltid att vara sexigt. Kolla bara på Aragorn! Varför Luke? Han är omtänksam, men döljer det bakom ett riktigt tjurigt humör. Har rutiga flanellskjortor och bakåtvända kepsar någonsin varit snyggare?

2. Jess Mariano

Vem såg inte detta närma sig? Alla som känner mig måste ha insett att Jess skulle finnas med på listan från och med att de såg titeln på inlägget. En av mina största fiktiva förälselser är fortfarande en viss fåordig, boknördig NY-kille som sedan gick vidare till att bli författare. Jag älskade Jess från och med att han steg av den där bussen och nej, det hade ingenting med Milo Ventimiglias utseende att göra. Kan vi låtsas. Alla som känner mig vet att jag egentligen är riktigt ytlig. Men tänk på det. Förutom att vara snygg så är Jess smart och under all den där attityden så är han riktigt omtänksam. Exakt som sin morbror Luke.

Veronica Mars

1. Logan Echolls

De som bara har sett de första fem-sex avsnitten av "Veronica Mars" kanske har svårt att tro mig och de borde sluta läsa nu för att inte bli spoilade. Och tro mig, om ni ska se serien så vill ni INTE att jag ska förstöra någonting för er. I vilket fall som helst så trodde jag aldrig att jag skulle tycka om Logan på det här sättet efter första avsnittet där han verkligen är en "pshycotic jackass" - för att citera Veronica, men allt har sina svar. Logans jackassighet beror på en våldsam far som misshandlar och sätter stor press på honom, en svag alkoholiserad mamma, en död flickvän som han ansåg vara hans livs kärlek (dvs. innan den episka LoVe-sagan) och att han delvis klandrar Veronica för Lillys död. När man har kommit igenom alla dessa små detaljer och Logan dessutom har börjat ställa upp för vår hjältinna, hey, till och med kysst henne, då kan man inte blunda för att han verkligen är en bra kille. En bra och kärleksfull kille med en stor benägenhet att hamna i trubbel vare sig han vill eller inte. Logan är otroligt korkad ibland.

2. Don Lamb

Hey, titta in på mig sådär! Jag kanske råkar vara en av dessa människorna som faller för dryga poliser, tackar som frågar. Och faktum är ju att Lamb faktiskt är en bra person under all den där attityden och ... tjockskalligheten. Jag menar, han var ju Keith Mars favorit när Keith var sheriff i Neptune och alla vet ju att Mr Mars är en riktigt god personkännare. Det är ju inte som så att Donnie BARA har gjort fel. Vissa saker har han ju lyckats med. Varför Lamb? Ja, det är väl bara att läsa inlägget under det här... och kolla på videon.

Heroes

1. Gabriel "Sylar" Grey

Jag har fortfarande inte sett ett enda avsnitt av tredje säsongen då jag har hamstrat veckans avsnitt av "Heroes" till ett enda långt marathon till helgen. Vi har väl redan kommit fram till att jag visst har en liten förkärlek till karaktärer som inte direkt är perfekta. Vi har ju bara haft en ond, två semi-onda och en hel del andra karaktärer med attitydsproblem hittills. Nu kommer nästa kallblodiga mördare. Första gången jag såg första säsongen av "Heroes" så var jag livrädd för Sylar. Andra gången så var det samma sak, men i och med att jag såg serien för tredje gången så hände någonting. Jag blev... fangirlig... när Sylar dök upp och var sådär härligt ond. Inte för att jag direkt har några önskningar om att få möta honom. Jag klarar mig bra på säkert avstånd.

2. Peter Petrelli

Förlåt, men detta blir den andra Milo Ventimiglia-karaktären på den här listan, men jag kan inte hjälpa det. För mig så är Peter på andra sidan av spektrat. Jess döljer sina känslor under en hård attityd, förstasäsongsPeter visar alla sina känslor. För såklart så är det långhåriga, osäkra Peter som tror att han ska förändra världen och göra någonting stort. Såklart så är det han som är med på den här listan och inte "jag är så badass"-Peter från andra säsongen.

True Blood

1. Jason Stackhouse

Säg vad du vill om Jason, men han är innerst inne en bra kille. Inte särskilt smart och inte särskilt trogen, men en oroad storebror och en känslig man. Det finns inte många kvinnor i Bon Temps som kvinnokarlen Jason inte har legat med. Varför Jason? Här kommer ytliga Sara fram igen… Har ni sett hans kropp? Plus att han är riktigt söt när han är förvirrad, vilket han nästan alltid är.

2. Eric Northman

Jag tycker egentligen inte om Alexander Skarsgårds Eric, eller jag accepterar den, men han är inte ERIC. Inte bok-Eric. Trots detta så kvalificierar han sig in på listan. Andra säsongen ser mer lovande. Ge mig lite Sookie/Eric-action! Om jag var Sookie så skulle jag dumpa Bill på en gång och ta Eric istället, även om han spelas av Alexander Skarsgård med konstig blond peruk.

Supernatural

1. Dean Winchester

Från och med att jag såg den här utmaningen i min mail så har jag väntat på detta ögonblick. Åh, Dean. Vad kan man säga? Mer än att Jensen Ackles nästan är too good to be true, att Dean har en av de bästa personligheterna någonsin och att jag nästan skulle kunna leva i en värld fylld av andar och demoner om jag fick Dean på köpet. Seriöst, finns det någonting sorgligare och bättre än syskonkärlek mellan två bröder? Varenda gång som Dean kollar på sin lillebror på det där ”jag-ska-skydda-dig-mot-allt-ont-Sammy”-sättet så börjar jag storgråta. Nästan ALLA mina favoritscener från första säsongen av ”Supernatural” innehåller någon form av orolig Dean som gör allt för att skydda sin älskade lillebror.

2. Sam Winchester

Okej, det kanske är lite konstigt att ha med båda bröderna, men så är det. Om jag inte fick Dean så skulle jag inte vänta länge innan jag kastade mig över Sam istället. En rolig sak: Varför har alla Rory Gilmores ex-pojkvänner superkrafter? Okej, kanske inte Logan (Huntzberger, inte Echolls), men han räknas inte. Jag tyckte aldrig om honom. Jess Mariano blev Peter, som har fler superkrafter än alla andra tillsammans, och Dean Forester blev Sam Winchester, som får visioner á la Doyle och har visat prov på telekinesis. Varför Sam? Jo, för att Sammy är så otroligt söt med sina valpögon och sina små leenden. Han ser så känslig ut och jag förstår Dean. Jag vill skydda honom från all ondska, trots att han är en bättre demonbekämpare än jag någonsin skulle kunna bli. Ytliga Sara vill tillägga att ”Hell house” är värt att se bara för att få se de där 10 sekunderna då Sam kommer ut ur duschen med en handduk. Tummen upp för Jared Padaleckis magrutor!

Skoldeprimerad - men Don Lamb gör dagen bättre

2009-09-02T12:53:00.003+02:00

Jag håller på att bli orolig. Nej, stryk det. Jag är orolig.
Sedan jag läste ut "Harry Potter and the Deathly Hallows" så har jag läst exakt 20 sidor.
20 sidor! På en halv månad!

Och har jag någon läslust? Nej.
Har jag någon tv-lust? Nej. (Fast det hindrar mig inte från att se på första säsongen av "Supernatural", som ibland är så läskigt att jag bara klarar av att se ett avsnitt per dag och är så paranoid efter att ha sett spegelavsnittet "Bloody Mary" att jag knappt klarar av att sminka mig).

Jag tror att jag börjar att bli apatisk. Eller så är jag bara deprimerad för att skolan har börjat och våra lärare än en gång verkar vilja ta livet av oss. Jag har fått läxor/arbeten i ALLA ämnen. Jo, ni läste rätt. I alla ämnen, till och med idrott. Så jag har en hel del att göra - plus att jag håller på att plugga in teorikursen, som tar sin tid det också. Så har vi förstås övningskörningar och körlektioner också.

Jag ska ta och läsa ut mina böcker... snart.
Jag ska ta och göra mitt skolarbete... snart.
Jag ska koncentrera mig på mitt körkort... snart.
Vad ska jag göra nu?

Jo, jag ska sitta på youtube och kolla på Don Lamb/Veronica Mars-videor. Jag är stenhård Logan/Veronica-shipper. Ingen annan duger åt Logan, men av någon konstig anledning så har jag alltid velat se Veronica tillsammans med Lamb.
Det var under min sökning efter lite DoVe-ship som jag hittade den här videon, som är mer uppmuntrande än vad jag någonsin kunde drömma om. Jag ger er - Don Lamb (plus scener från en hel del andra serier och filmer som Michael Muhney har varit med i) till Mr Vain.
Helt plötsligt så känns det som att det nog ändå var någonting mellan Veronica och Lamb. Jag menar, hur många gånger kan man egentligen sätta handfängsel på en söt, blond flicka utan att det skapas en viss sexuell atmosfär - och nej, det är inte jag som har snuskig fantasi. Det verkar bara som att Lamb gillar att se Veronica i handbojor.

När vi lika är inne på ämnet så måste jag få slänga in en Lamb/Veronica-video där det verkligen ser ut som att de hade ett förhållande. Hm, undra om det går att hitta bra Lamb/Veronica-fan fiction? (jag håller ju nu på att läsa en där Veronica är fast i Buffyverse).

Sist, men inte minst: Jensen Ackles är riktigt riktigt snygg. Så det så.

PPD, fan fiction och kommentarsproblem

2009-08-23T14:49:00.004+02:00

Jag har varit riktigt frånvarande sedan jag kom hem från London och det beror på följande:

1. Jag har just nu ca 17 timmar på mig innan skolan börjar igen och jag har spenderat mina dagar med att göra saker som jag har skjutit upp hela sommaren.

2. Jag har läst ut de två sista HP-böckerna... och självklart dragit på mig en rejäl släng av PPD (mer där nere). Jag förstår inte varför jag ens försöker läsa Deathly Hallows då jag vet att det alltid slutar på samma sätt.

3. Jag försökte självklart komma ut ur min depression och gjorde någonting så urbota dumt att jag måste ha varit hjärndöd när jag kom på det. Jag började läsa fan fiction. Igen.
Varför är det så hemskt? Jo, för att varje gång som jag läser fan fiction så blir det som ett beroende. Jag måste ha mer. Och sedan så tar delarna antingen slut och jag måste sitta och vänta i flera veckor på att författaren ska skriva en till del eller så är den redan avslutad och jag drabbas av samma tomhetskänsla som PPD och måste hitta en ny fan fiction. Och så fortsätter det så, om och om och om igen tills jag sätter ner foten och helt slutar att läsa fanfics överhuvudtaget.

Vilken fandom läser jag då om? Det är väl självklart? Jag läser HP-fanfics, enbart... eller jag har faktiskt hittat en rolig Buffy-fanfic idag som jag håller på med.
Och jag läser bara slash. Slash som i M/M (eller på vanlig svenska: två manliga karaktärer som blir kära i varandra). Du kan hitta hur mycket Draco/Harry och Remus/Sirius som helst. Internet är översvämmat av det.

PPD (Post Potter Depression): En tomhets- och meningslöshetskänsla som inträder efter att hela HP-serien är utläst, dvs. efter epilogen i "Harry Potter and the Deathly Hallows". Får den drabbade att längta efter mer Hogwarts, mer horocruxes, mer trollkarlsdueller och bli allmänt apatisk för att det inte finns fler böcker. Jag drabbas alltid av en stark lust att läsa om hela serien från början igen och måste kväva den innan jag hamnar i en ond cirkel.

PS! Jag har lite problem med min blogg - eller min dator rättare sagt - och verkar inte kunna svara på kommentarer. Jag ska läsa kommentarerna så snart som jag fattar vad det är som är fel.

London

2009-08-12T13:52:00.002+02:00

Hej, jag lever så ni kan andas ut. Jag har inte drabbats av svininfluensan (eller vad heter den nu? hn21 eller någonting liknande) och blivit isolerad i London. Inte för att det skulle vara en så dålig situation då jag högst motvilligt lämnade London.

Orsaken till min långa frånvaro är - hör och häpna - åska. Sedan jag kom hem i lördags så har det åskat varje dag. Det åskade i söndags, iförrgår, igår på kvällen, i natt, tidigt i morse och jag tror nyss att jag hörde ett nytt muller. Eftersom jag och min kära mor är otroligt rädd för att åskan ska slå ner och förstöra våra datorer så är vi alltid snabba med att dra ut alla kontakter direkt vi ser någonting som ens ser ut som ett åskmoln, därav min frånvaro från bloggen. Vi har inte haft internet de senaste dagarna då internetsladden har varit permanent utdragen för att förhindra ett åsknedslag.

Tillbaka till London, vad kan man säga? Jag hann aldrig se King's Cross då vi spenderade dagarna med att springa från den ena sevärdigheten till en annan. Dock så har jag spatserat upp och ner på Charing Cross Road och letat efter bokhandlar - en gata som jag senare upptäckte att Leaky Cauldron ligger på. (I "Harry Potter and the Half-Blood Prince" så säger de att deras hyrda bilar körde upp länge Charing Cross Road och parkerade framför Leaky Cauldron).

London var underbart. Jag vill gifta mig med staden och ha dess bebisar. Jag älskar gamla hus så jag var i arkitekthimlen. Jag älskade alla byggnader överhuvudtaget (förutom de där glasmonstren som förstörde Towerns utsikt). Vi var och gick mot Notting Hill och jag pekade hela tiden ut hus där jag skulle vilja bo, trots att de enligt pappa bara var "trånga, tegelruckel". Duh, de såg ju brittiska ut. Det uppväger alla andra nackdelar.

Jag insåg att jag hade packat ner lite för mycket böcker när jag under sista dagen insåg att jag inte ens hade packat upp dem. Så min läsning bestod av några kapitel på planet dit. Till min mammas förtvivlan så var resväskan ännu mer fylld då vi åkte hem då jag hade hittat en bokhandel där de hade ta 3 betala för 2 och inhandlat "American Wife" av Curtis Sittenfeld (har läst de första 5-6 sidorna och den verkar vara lika bra som jag tror att den är), "Oliver Twist" av Charles Dickens och "The Fall of the House of Usher and Other Writings" av Edgar Allan Poe (min syster uppskattade verkligen min poesistund då jag dramatiskt reciterade hela "the Raven" åt henne). Sedan så köpte jag "Tenth Circle" av Jodi Picoult på flygplatsen och fick med "The Secret Lifes of Pippa Lee" av Rebecca Miller på köpet (eller - man fick den för halva priset).

Vi har åkt hur mycket tunnelbana som helst och jag vet inte hur många gånger vi passerade Bond Street. Det blev ett stående skämt mellan mig och mamma att vi inte kunde komma någonstans utan att passera Bond Street. (Fast, då "vår" station var Lancaster Gate och de ligger några få stationer ifrån varandra så är det nog inte så konstigt). En rolig sak är att när jag senare bläddrade i "Neverwhere" så var det som att bli namndroppad med stationer som jag hade åkt förbi eller klivit av på... fast tyvärr så har de stängt igen Blackfriars.

Vi var även på en Queen-musikal, "We Will Rock You". Tummen upp. Bästa musikalen jag har varit på hittills! (och den enda som inte har haft Pernilla Wahlgren i huvudrollen, inte konstigt att den var bättre). Hur kan man inte tycka om en musikal med Queen?

Just ja, sist men inte minst. Ni är alla inbjudna till mitt bröllop med Matthew Bellamy. Vem är det kanske ni frågar. Jo, det är mitt livs kärlek. Jag insåg det när jag satt och kollade på min nyinköpta "HAARP (Live at Wembley)"-dvd i morse och insåg att Matthew Bellamy är riktigt riktigt fin. Jag grät när han körde sitt gitarrsolo-som-egentligen-inte-är-ett-solo i Knights of Cydonia. Seriöst, om man har en röd kostym så är man en kille ( i detta fall man) i min smak. Dessutom så är han sångare och gitarrist OCH pianist.... och brittisk.

Äntligen: Min spotifyspellista

2009-07-29T22:31:00.003+02:00

Jag tror att jag har gjort en spotifyspellista, men jag är inte säker då jag bara har hört genom en kompis hur man länkar till sina spotifyspellistor. Denna lista är väldigt bristfällig då jag gjorde den på 3 minuter bara genom att plocka ut låtar från min megaspellista som innehåller över 1000 låtar. Jag ville även ta från min "ska lyssna igenom"-spellista på 500 låtar över nya skivor, för mig okända artister (eller artister som jag inte har hört så mycket av, men vill höra mer) och låtar som jag aldrig hört tidigare. Dock så insåg jag att jag inte kan lyssna igenom ALLA låtar bara för att plocka ut några till spellistan.

Så här har ni den, min "The Best (kanske) of Sara: Mix 1".
Dock så har jag en fråga... Varför är det ett frågetecken bredvid spellistan?

(Jag har redan upptäckt tre fel i spellistan... Tre låtar som jag verkligen inte tål)

Buffy besegrar Bella och Bill

2009-07-29T21:43:00.004+02:00

Angel och Buffy vinner stort när IMDb frågar vilket Människa/Vampyr-par som är det bästa.
På andra plats så hittar vi Bill Compton och Sookie Stackhouse från "True Blood" och bronsmedaljen går även den till Buffy, nu i kombination med Spike. Edward och Bella får se sig snuvade på en pallplats, då de hamnar på fjärde plats.

Själv så har jag svårt att välja, men Buffy och Angel är i vilket fall som helst mycket bättre än Bill och Sookie och Buffy och Spike (trots att jag är stenhård Spuffy-shipper).

London calling: Part II

2009-07-29T19:47:00.004+02:00

Det var ett tag sedan jag skrev ett "riktigt" inlägg, men allt beror på idétorka. Jag läser fortfarande "Harry Potter..." och tro det eller ej så går det så segt fram att jag börjar att bli orolig. Det är inte att jag inte tycker om böckerna. Jag hade en 30 minuters gråtstund åt "Harry Potter and the Goblet of Fire" idag (direkt Lily och James nämns så fuktas mina ögon, och om de verkligen är där eller nämns i samband med/närheten av Lupin, Sirius eller Snape så är det signalen till min hjärna att börja massproducera tårar). Så ni förstår nog att "Priori Incantatem" och de efterföljande kapitlen är en gråtfest för mig. Sedan så får vi inte glömma att jag faktiskt gillar bok-Cedric, till skillnad från filmens Cedward.

Nu så är det goodbye lilla lättsamma HP och hello angsty hormon-HP. Av någon anledning så HATAR jag "Harry Potter and the Order of the Phoenix"-boken när jag tänker tillbaka på den, men ÄLSKAR den när jag läser den... Varför? Jo, det börjar på D och slutar på Olores Umbridge som är den vidrigaste bokkaraktären jag någonsin har stött på.

Oj, det här var inte vad inlägget skulle handla om. Imorgon så börjar jag att bila ner genom vårt avlånga land till Uppland där jag först ska på bröllop, för att sedan flyga till London. Jag kommer tillbaka 7 eller 8 augusti, beror på hur snabbt vi bilar upp igen. Eller om jag blir satt i karantän i svininfluenselondon där man visst inte ens får gå på ett flygplan om man är snorig.

Mina föräldrar är inte så glada åt mitt HP-läsande, då jag inte har de tre sista böckerna i pocketform och därför släpar med mig tre tegelstenar - plus Neil Gaimans "Neverwhere" och Oscar Wildes "The Picture of Dorian Gray". Tänkte ta med mig lite engelska pusseldeckare á la Agatha Christie, innan jag insåg att jag nog inte kommer att ha såå mycket tid att läsa då varje minut är fullbokad. Jag vägrar att lämna London utan att ha sett British Museum och Towern, sedan så ska vi på sightseeing, Madame Tussauds och "We Will Rock You!", Queen-musikalen, bland annat. Just ja, min nyligen HP-frälsta lillasyster vill ta en tur till King Cross Station, vilket jag inte heller tackar nej till. Japp, jag är exakt så HP-fanatisk. Jag ska försöka hitta biljettspärren-som-inte-existerar mellan perrong nio och tio. Synd att vi inte är där den första september - helt vid 11-tiden.

Filmer jag vill se på bio

2009-07-24T16:09:00.003+02:00

Jag har tidigare gjort ett inlägg om filmer om bokfilmatiseringar som jag kommer att vilja se (räkna dock bort HBP som jag vägrar att se efter att ha hört att de bränner ner the Burrow) och nu är det dags för några övriga filmer som jag hittat trailers för på youtube/hört talas om och gärna vill se.

1. "Jennifer's Body".
Jag haaatar skräckfilm. Jag är nog mörkrädd och nervig för att klara av att se på skräckfilmer och let's face it, skräckfilmer är oftast kassa. Antingen så handlar de om övernaturliga fenomen (som jag inte hanterar alltför bra) eller tonåringar som blir mördade i vildmarken/på en resa/på en fest. Vad är då skillnaden med "Jennifer's Body" som handlar om en cheerleader som blir besatt av en demon och börjar mörda killar? Se trailern. Vi har Kyle Gattner (Beaver i "Veronica Mars"), vi har min favorit Amanda Seyfried och vi har Adam Brody (som inte är med i trailern). Manuset är av Diablo Cody och filmen känns väldigt... Buffyesque.
Detta är mer utav en skräckkomedi och den verkar var just nog cheesy.

2. "Sherlock Holmes"
Hm, av de Sherlock Holmes-noveller som jag har läst så har jag aldrig fått för mig att vår mästerdetektiv är så pass... actionfylld. Jag har tänkt på honom mer som en Hercule Poirot-karaktär. Dock så hämtar jag all min kunskap från två korta noveller och "Basil Mus, mästerdetektiven", så jag kan ju ha fel.
I vilket fall som helst så vill jag se "Sherlock Holmes", trots att den ser väldigt Hollywood ut.
Och nej, det har ingenting att göra med att jag älskar Rachel McAdams. Ingenting alls.
(Fast om jag hade läst mer av Arthur Conan Doyle så skulle jag säkert varit riktigt irriterad över hur bad-ass action hero Holmes har blivit).

3. "Alice in Wonderland".
Jag brukar att älska allting som Tim Burton gör och med Johnny Depp, Helena Bonham Carter (radarparet som är med i stort sett alla TB-filmer), Christopher Lee, Alan Rickman och Anne Hathaway så måste den väl i alla fall vara sevärd?

Fynd från Stephenie Meyers hemsida

2009-07-22T21:00:00.002+02:00

Jag har klickat mig runt på Meyers hemsida och hittat några intressanta saker.

Först så måste jag säga att Meyers spellistor är otroligt bra! "Twilight"s spellista innehåller både ultimata Muse-favoriten Time is Running Out (seriöst, lyssna på den, jag brukar sjunga den i duschen - trots att jag aldrig kommer ihåg texten), Radioheads Creep (även den en favorit) och Why Does It Always Rain on Me? med Travis.

"New Moon"s spellista är lite mer ... gah, jag har tappat det svenska ordet. Predictable? Där finns en av mina äldsta favoritlåtar, My Immortal med Evanescence, med och det är en låt där jag verkligen kan se sambandet till Bellas situation. Textrader som "If you have to leave, I wish that you would just leave, cause your presence still lingers here and it won't leave me alone" och "Your face it haunts my once pleasant dreams, your voice has chased away all of the sanity in me" skulle nästan kunna vara skrivna för Bella.

"Eclipse"s spellista påminner nästan om min egen! Vi har Coldplays Clocks, Muses Hysteria (hysteriskt bra), The Killers favoriten Mr Brightside, bland annat. För att inte glömma Keanes vackra Hamburg Song.

På frågan om vad de olika karaktärerna har för någon "tragic flaw" så svarar Steph att "Jacob doesn't have a tragic flaw" ... Ehm? Kanske det faktum att han nästintill tvingar Bella att inse att hon är kär i honom istället för att respektera hennes åsikter?

På "Breaking Dawn"s spellista så finns en STOR överraskning. Right Said Freds I'm Too Sexy. Får jag brista ut i gapskratt? Jag gissar att det är till Bellas upptäckt att hon är döläcker, men jag skulle vilja se en Edward-video till denna sång, eller en Robert-video.

Min favoritupptäckt är ändå denna. I "Twilight"s FAQ-avdelning så har Meyer fått denna fråga "Is Twilight autobiographical?". Om personen som ställde frågan syftade på Bellas high school-upplevelse och första kärlek (minus vampyrerna) så är personen friad i mina ögon, men om frågan handlar om hela historian, med vampyrer och varulvar och tjofaderittan, så kan jag bara skratta.

På sidan så finns även en hel del utkast på kapitel som inte kom med i böckerna och kapitel som blev helt ändrade. Här finns även en stor del av "Midnight Sun" upplagd, fast jag har inte hunnit eller orkat läsa den ännu.

Har vi möjligtvis ett eget Hellmouth?

2009-07-22T10:59:00.003+02:00

Jag vaknade okristligt tidigt idag och kunde inte somna om, så redan vid halvåtta tiden så var jag uppe på benen. Vanligtvis så tar jag mig inte ur sängen förrän vid 10-tiden, men idag så var det andra puckar. Jag åt en långfrukost, läste tidningen och bestämde mig sedan för att (surprise, surprise) se lite på Buffy, första säsongsfinalen för att vara exakt.

Just som avsnittet började och Buffy, Cordelia och Giles blir avbrutna i sina aktiviteter (vampyrfighting, kyssar, bokläsande) av en jordbävning så känner jag hur min soffa börjar skaka och hur mina fönster börjar skälva. Jag måste bara gratulera landplattorna för deras timing. Synkroniserade jordbävningar har jag aldrig hört talas om förut. Dock så blev jag en aning oroad. Buffy-jordbävningen är ett tecken på att Hellmouth snart kommer att öppnas. Borde jag undvika bibliotek i framtiden?
Inte blir det bättre av att den är helt oförklarlig än så länge. Jag har aldrig förut varit med om ett jordskalv och detta beräknas ligga runt tre på ritcherskalan, kraftigare än vad de flesta svenska skalv brukar vara.

Jag tror att det är dags att gå och tälja lite träpålar.

Goodnight Mister Tom av Michelle Magorian

2009-07-22T00:06:00.005+02:00

Jag är lite speciell när det kommer till läsning, filmer och tv-serier. Om någonting är hypat så brukar jag också fastna för det (såvida det inte är ungdomsserier á la "One Tree Hill" och "Gossip Girl" som bara handlar om relationer, konkurrenter och falska vänner - släng in några brottsfall eller vampyrer så är det däremot helt okej). Om en bok däremot är lite utav en klassiker, en sådan här "det här är bland det bästa jag någonsin har läst i en o-Twilight-tonårig-tjej-hysterisk mening", då kan man nästan räkna med att jag inte kommer att tycka om den. Eller... Jag kommer att se varför folk känner på det sättet, men jag kommer inte att känna så själv. Så hysteri kan jag hantera. Mer stillsamt beröm går däremot oftast snett.

Denna gång så gick det åt andra hållet, hysterihållet.

"Goodnight Mister Tom" handlar om William, eller Willie som hans mamma kallar honom, Beech som blir skickad från London ut på den engelska landsbygden efter att England har gått med i andra världskriget. 9-åriga Willie, en liten, blek och inbunden pojke, blir placerad hos mr Tom Oakley, en äldre änkling som inte har så mycket kontakt med de andra i byn och som har varit lite utav en enstöring. Först så ser Tom bara en rädd pojke som inte gör någonting, inte ens rör sig, om man inte säger åt honom, men snart upptäcker han varför Willie är som han är. Pojken är täckt av blåmärken efter att ha blivit slagen av sin mamma för minsta lilla fel. Tom tar pojken under sina vingar och sakta så börjar Willie komma ut ur sitt skal.

Det här är som en bättre version av "Pojken som kallades Det". Vi har det kuvade barnet och den sadistiska mamman, men istället för att bara ältra i samma ondska och hemskhet om och om igen tills det nästan inte är möjligt att ta något mer, så har vi här fokusen på räddningen. Vi har Mr Tom som ger oss hopp om en förbättring. Vi har alla byborna som även de bidrar till att Willie blir bättre. Istället för att dröja vid det hemska, för det är riktigt hemskt, så fokuserar man mer på ljuset. Istället för att dra ner läsaren i becksvart förtvivlan så ger man en varm, hopfull känsla.

Jag förstår verkligen de som säger att "Goodnight Mister Tom" är bland det bästa de har läst, för jag är redo att hålla med dem. Kanske inte det bästa, men helt klart bland de främsta böckerna hittills.

Nästa bok som jag läste efter "Goodnight Mister Tom" var "Harry Potter and the Philosopher's Stone" och jag kunde inte låta bli att lägga märke till några likheter mellan Willies födelsedag i Mr Toms hus och Harrys födelsedag i huset på klippan. Både Willie och Harry är undernärda och hunsade. Dursleys har ju aldrig varit särskilt vänliga mot Harry och han har alltid fått veta vilken börda han är, på samma sätt som Willie alltid har fått veta vilken stygg pojke han är och hur mycket det tynger på hans mamma att hon har ett sådant barn. (Dock så har nog Willie fått den värsta dealen då Dursleys inte direkt har misshandlat Harry gul och blå). Willie var mobbad i skolan och kallad en mes för att han var konstig och inte vågade smutsa ner sig. Harry var mobbad i skolan för att han var konstig och för att ingen vågade sätta sig upp emot Dudley. Ingen av pojkarna hade några vänner eller någon som uppskattade dem. Ingen av dem hade firat sin födelsedag. Både Harry och Willie får sin första riktiga födelsedag, med tårta, vänliga ord och presenter, på grund av väldiga män med dialekter. Jag kan ju inte direkt säga att Harry och Willies liv är särskilt lika efter det, men fram tills den födelsedagen så finns det en likhet.

Kanske att jag får ta och kolla upp Michelle Magorians andra böcker, men det här kan hon väl omöjligt toppa?

Hurra, hurra, hurra på Kristen Bells födelseda'!

2009-07-18T09:55:00.003+02:00

Idag så fyller en av mina personliga favoriter, alla kategorier, Kristen Bell (a.k.a Veronica Mars och Elle Bishop) 29 år!

Förutom att vara otroligt witty, bra och kick-ass i diverse tv-serier så verkar Kristen Bell även vara en av de coolaste människorna jag någonsin har sett. Se bara olika intervjuer, "behind the scenes" och liknande. Dagen till ära så ska jag bjuda på några filmer med Kristen som jag har haft sparat på mina favoriter i mappen "Youtube - Veronica Mars" (that's right, jag har 25 mappar som börjar med Youtube, allt ifrån "Youtube - roliga klipp" till "Youtube - Buffyverse").

Först: The Funniest Moments of Veronica Mars - en film full av några av seriens mest uppmärksammade one-liners. Eller, vi har Veronica Mars's motrepliker, men inte särskilt mycket av Logans eller någon annans. Inga spoilers. Eller en eller två pyttesmå. Man ser inte så mycket av sammanhanget, bara replikerna.

The Other Side of the Story av Marian Keyes

2009-07-17T16:47:00.004+02:00

Att jag aldrig lär mig att det är bäst att skriva ner sina åsikter och tankar om en bok innan man hinner glömma bort dem. Nej, missförstå mig inte. Boken var inte så dålig/lättsmält/lågklassig att jag glömmer bort den samma sekund som jag plockar upp en annan bok, men just nu så är jag mitt inne i HP-Koma 2009 plus att jag har läst två av årets bästa böcker hittills efter "The Other Side of the Story", så det är som att min hjärna är lite molnig - att det är ett fint dis av kondens som hindrar mig från att se mina tankar om Marian Keyes tydligt.

(Sedan så ska vi inte nämna det faktum att jag har börjat se på Buffy säsong ett igen... Nej, det är en hemlighet som jag döljer för alla - familj, vänner och bloggläsare - för att undslippa en lång inspärrning på behandlingshem/rehabiliteringshem).

"The Other Side of the Story" är ännu en av dessa Keyes romaner där det inte är en hjältinna (mest troligt en Walsh-syster), utan där flera olika kvinnor med olika problem samsas om de 600 sidorna, på samma sätt som i "Last Chance Saloon" och "This Charming Man". Denna bok handlar om Gemma Hogan, en festarrangerare vars far plötsligt lämnar hennes mamma för sin sekreterare som är jämnårig med Gemma. Hennes mamma är djupt deprimerad och vägrar att bo själv i huset, så Gemma måste flytta in där och ta hand om henne, samtidigt som hon försöker att laga sitt eget hjärta som gick i bitar då hennes bästa vän Lily stal hennes livs kärlek Anton. I London så bor Lily och Anton i en liten, trång lägenhet i ett dålig område. När deras dotter Ema föds så inser de snart att deras liv inte är särskilt stabilt. Anton jobbar på ett nystartat tv-bolag utan klienter och Lily är misslyckad PR-agent och ekonomisidan ser mörkt ut - tills Lily skriver en bestseller. Jojo är Lilys editor och en av de mest framgångsrika inom området. När det börjar ryktas om att förlaget ska välja en ny partner så är det ju självklart att Jojo ska ha platsen. Inte bara för att hon har en affär med en av delägarna, som dessutom har fru och barn, utan för att hon är förlagets bästa... om man nu bortser från slemmige Richie Gant.

Boken handlar till stor del om att allting har två sidor. Gemma förbannar kvinnan som gjorde att hennes far övergav dem, medan Jojo pendlar mellan en önskan att alltid ha Matt hos sig och skuld då hon vet att han isåfall måste lämna sin familj. Enligt Gemmas sida så ligger hela skulden hos den andra kvinnan, medan det i Jojos fall visas som ett förhållande, fullt av kärlek, som började som någonting oskyldigt, men som djupnade.

På samma sätt så får Gemma Lily att framstå som en hemsk person som stal Anton från henne medan de var tillsammans. I verkligheten så är Lily så medveten om andras känslor att hon nästan utplånar sig själv för att inte såra någon - och hon har en annan historia om hur hon och Anton blev tillsammans.

"The Other Side of the Story" var väldigt Marian Keyes-ish. Lättläst, lättsmält, lättsamt. Jag tycker fortfarande att Keyes är bäst i första person (så som systrarna Walsh-böckerna) och att det ibland blir lite konstlat med tredje person, speciellt när personer ska beskrivas. Värsta exemplet måste ändå ha varit i "Last Chance Saloon" då en av hjältinnornas underklädesprövning diskuterades i tredje person. Jag tycker att det känns lite Mary Sue när någon beskrivs utifrån och ord som "slanka mage" och "silkeslena hud" kastas omkring. Om det är i första person så är nog bara huvudpersonen en aning narcisstisk.

29 oktober så kommer det en ny Marian Keyes-bok, "Brightest Star in the Sky", och jag trodde först att det äntligen var dags för Helens bok (passande titel eller vad?), men det visade sig att den handlar om några människor i ett hyreshus.

Är det inte dags för Helens bok snart? Det har gått ett tag sedan "Anybody Out There" och jag behöver min dos av familjen Walsh. Kanske är det Helens otroliga quirkiness som gör det svårt för MK att komma på vad för slags katastrof Helen ska drabbas av... Får jag föreslå fängelsevistelse? Kan ni tänka er Mamma Walsh på ena sidan av en sådan där glasvägg med en telefon?

Hem, ljuva hem

2009-07-15T15:19:00.002+02:00

Äntligen hemma igen efter en lång stugvistelse. Jag ska ta och börja med inlägg om alla böcker som jag har läst under julimånad så fort som möjligt.

Direkt från soffan:

Jag och min lillasyster ser på "Harry Potter och De vises sten", den enda filmen som jag tål då den i alla fall fångar stämningen i böckerna. Det är scenen då förstaårseleverna väntar på att få gå in i Stora hallen och även Draco Malfoys första scen.

Syster: Så här är det ju inte i boken! Där presenterar Draco sig för Harry på tåget! (vet ni hur stolt jag blir? Amanda håller på att läsa HP-böckerna på engelska just nu. Jag har lite inflytande ändå)
Jag: Kolla vad söt han är! Liten och gullig. Fast blont backslick måste vara världens fulaste fr...

Där kom jag på att blont backslick även är känt som världens mest attraktiva frisyr - om den bärs av en kedjerökande punkvampyr.

Dumma IMDbs Daily Poll

2009-07-11T20:59:00.003+02:00

Dumma IMDbs poll-fråga som har orsakat melt-down i min hjärna!

Dagens fråga är "Which pair of TV characters is your favorite "will-they-or-won't-they" couple, even if they eventually did?". Åh, vilken rolig fråga tänkte jag, tills jag såg alternativen.

Det första som jag kände igen var Luke Danes & Lorelai Gilmore. "Där har vi det!" tänkte jag, klickade och scrollade ner för att posta min röst ... och såg Dr. Temperance 'Bones' Brennan & Special Agent Seely Booth. Plötsligt så var inte mitt svar så självklart. För att göra det ännu värre så är Ross Geller & Rachel Green ett annat alternativ - och just precis innan jag insåg att detta är omöjligt så dök det upp: Buffy Summers & Spike.

Hm...

Uteslutningsmetoden. Buffy & Spike går bort - dels eftersom de inte direkt är "will-they-or-won't-they" utan mer "kommer de någonsin kunna ha ett normalt förhållande?". Ross och Rachel får även ge rum åt de regerande paren.
Trots att Luke och Lorelai har sina romanser under åren så tar det ändå otroligt lång tid innan de får varandra. Till exempel så tar det 4 säsonger för Lorelai att inse att Luke älskar henne och att de skulle vara ett bra par - något som jag insåg i pilotavsnittet.
Sedan så har vi Brennan och Booth, undanträngd sexual tension. Jag har sett halva första säsongen och några ströavsnitt, men ändå så vill jag ibland bara skrika hur dumma de är som inte inser att de är förälskade.

Förresten: Borde inte Logan och Veronica få vara med på den här listan? När har deras förhållande hållt i mer än några avsnitt?

Notis och vampyrer

2009-07-11T18:41:00.002+02:00

Jag har inte uppdaterat bloggen på ett tag, men det beror på att jag har inte varit nära en fungerande dator den senaste veckan. Först så har jag varit i vår sommarstuga, bara för att komma hem, packa om och åka till släkten i Umeå. Nu när jag är tillbaka från björkarnas stad så är det bara en snabbdusch, ompackning och dags att åka ut till sommarstugan igen.

När jag kommer tillbaka så väntar recensioner av "The Other Side of the Story" av Marian Keyes, "Goodnight Mister Tom" av Michelle Magorian (otroligt bra, allt beröm den här fått är inte överdrivet) och "The Importance of Being Earnest" av Oscar Wilde (fantastiskt pjäs). Kan även meddela att jag nu har kommit in i Harry Potter Periode 2009 och alltså inte kommer att läsa någonting annat de kommande veckorna. Kan skriva ner några tankar (bland annat om liknelserna mellan födelsedagsscenen i "Goodnight Mister Tom" och PS ), men annars så hittar ni en kortfattad (ha! om det vore så väl) "recension" i Augusti 2008-arkivet.

Jag ser inte fram emot den sjätte HP-filmen, men däremot så håller jag på att gå under av längtan efter andra säsongen av "True Blood". Jag hittade den här vampyr-hyllningen på youtube och de där Eric-sekvenserna från andra säsongen är bara ...
Jag tror faktiskt att Alexander Skarsgård kan klara av att spela den Eric som jag tycker om - nu när den fula frisyren verkar vara borta. Denna film skulle vara perfekt om det bara hade varit mer/bättre Angel och Spike-scener. Den innehåller Henry Fitzroy från "Blood Ties" (som jag måste få tag på - både tv-serien och böckerna), Eric och Bill från "True Blood", tre olika varianter av Dracula, Nosferatu (som jag tycker är skitläskig), Lestat och Louis från "Interview with the Vampire" och fake-men-ack-så-snygga-Lestat från "Queen of the Damned".
Sedan så fanns det även med en vampyr från "Underworld" och "Blade Runner", som jag dock inte kan identifiera. Plus en tecknad vampyr.

Ett stort plus för att det endast är Old School-vampyrer. Inget ont om familjen Cullen, men på något sätt så passar de inte in i sammanhanget. Denna video är om vampyrer som brinner upp i solljus, kan bli dödade och som inte glittrar. Enligt beskrivningen.

End of an era

2009-07-03T21:07:00.004+02:00

Tredje säsongen av "Veronica Mars" blev bättre och påminde mig till slut om de föregående säsongerna. Fast det är synd att vissa karaktärer fick så lite tid, till exempel Mac och Weevil som var frånvarande i flera avsnitt.

Jag tyckte att serien avslutades för tvärt. I de föregående säsongerna så har det alltid varit ett stort, dramatiskt cresendo där Veronica alltid har varit ytterst nära att bli dödad. Det har varit panik, gråt, räddningsögonblick, stora avslöjanden och tröstanden. I seriefinalen däremot så händer inte så mycket. Lilly och Duncan Kane nämns för första gången i hela säsongen. Veronica, som inte har varit exakt samma bitch (hon har varit en annan slags bitch) under denna säsong, förvandlas till mess-with-me-and-taste-my-anger-Veronica från high school.

Faktiskt så är tredje säsongsavslutningen bara ... blek jämfört med de andra. Det känns som att det inte var ett perfekt avslut. Som att det fortfarande är trådar som de inte har fått ihop ännu. Till exempel så hade jag gärna sett en stor sista showdown mellan familjen Mars och the Fitzpatricks.

Med andra ord... Jag ville ha ännu en Liam Fitzpatrick/Veronica-scen. Nej, det är ingen riktigt pairing, men kalla mig sjuk... på något sätt så har jag fått in i mitt huvud att Liam/Veronica, ehm. Jag vet inte vad jag ska kalla det. De skulle absolut inte vara ett bra par, med tanke på att alla Liams scener är väldigt våldsamma och att Veronica alltid är vettskrämd i de få scenerna de har tillsammans. Sedan så får vi ju inte glömma scenen i denna säsong där Liam Fitzpatrick säger att han kommer att döda Veronica om Keith sabbar hans planer. Potentiell romans, gömd sexuell attration? Njaaa...

Varför har jag en crush i Liam Fitzpatrick?!! (Okej, Danny Boyd har jag lite rätt till - mannen har ju ändå gaanska fina magrutor - men Liam förstår jag inte var det kommer ifrån). Jag vet inte om jag skulle vilja äta på den här restaurangen. För mig så lovar namnet... våld, droger och halv-psykotiska, irländska gängledare med fler rutiga skjortor än Luke Danes.
Har The River Styx bytt namn, måntro?

En annan pairing jag gärna skulle vilja se är Lamb/Veronica. De är det perfekta rom-com paret. Ni vet... Gamla fiender som hånar varandra varje gång som de får tillfälle och som tycker om att överglänsa den andra. Gamla fiender som älskar att se den andra i trubbel, men som ändå bryr sig. När Lamb faktiskt lyssnar på Veronica i ett avsnitt så trodde jag faktiskt att det skulle bli någonting, men jag antar att det är en annan omöjlig pairing.

4 anledningar till varför Muse är så bra

2009-07-01T09:38:00.003+02:00

Snabbuppdatering innan jag sätter mig i en bil och åker ut till vår sommarstuga.
Här får ni fyra anledningar till varför jag just nu blir helt misty eyed varje gång jag lyssnar på Muse - och avundsjuk... och får lite fjärilar i magen. Hm.

Se, lyssna och njut. Fokusera extra mycket på "No one's going to take me alive!"-delen och gitarrsolot efter det i Knights of Cydonia. Varför är CD-skivor så dyra? Jag vill köpa HAARP CD/DVD-kombon.

Varför är inte jag och min syster as fabulous?

2009-06-29T21:39:00.003+02:00

Det här blir ett av många inlägg som inte har någonting alls med böcker att göra - men jag har ett nytt systerpar som jag älskar. Eller nytt och nytt... Jag kommer inte ens på ett systerpar som jag tycker om.

Den äldre systern är skådespelerska och den yngre är skådespelerska och sångerska.

Den äldre systern är med i en tv-serie som jag tycker om och den yngre systern ser lite ut som Katy Perry - fast denna syster är ännu sötare.

Den äldre systern har extremt bra kemi med David Boreanaz - nästan bättre än SMG och David.

Vet ni vilka jag pratar om?

Självklart är det Emily och Zooey Deschanel. Jag dyrkar nästan marken där dr Brennan (Emily) och Booth går och "Bones" har blivit en daglig drog. Samtidigt så går She & Hims (Zooeys duo tillsammans med M. Ward) låtar på repeat på mitt spotify-konto.

Juli: kvinnliga pianister och manlig alternativ rock

2009-06-29T20:15:00.007+02:00

(a.k.a "Varför var jag så jävla dum att jag inte bokade biljetter till Muse-konserten bara för att den är på min födelsedag och krockar med Högskoleprovet?")

Månadens spelningslista kan delas upp i två kategorier: kvinnor som spelar piano och lite halvdeppiga jag-vet-inte-vad-det-är-för-genre-så-jag-kallar-det-alternativ-rock-grupper. (Jag kallar ALLTING för alternativ rock). För övrigt så kan jag säga att jag jobbar på en publik Spotifyspellista, men jag har ännu inte vågat testa eftersom jag är rädd för att göra fel och senast jag försökte så resulterade det i att en av mina spelningslistor försvann. Som tur var så fanns det bara tre låtar i den, så det var tur det!

A French Love (Naked Version) - Anna Ternheim: Lugnt, fint, lågmält piano i bakgrunden, franskt. Om det är någon som kan översätta refrängen så vill jag gärna veta vad hon sjunger!

"Qui ne m'aime pas
Qui n'a pas besoin de moi
Qui ne m'aime pas
Qui n'a pas besoin de moi"

Tomorrow Is Today - Marit Bergman: Ännu en svensk, kvinnlig, pianospelande stortalang som visst också är gudomlig live. Ännu en av dessa glada, spralliga, lyckorusinspirerande låtarna som jag älskar så mycket. Stäppet under I Will Always Be Your Soldier och This Is the Year, men ändå fantastisk.

4th of July (live) - Aimee Mann: Inte en pianist denna gång, utan en kvinnlig basist (?). Jag hyllar Spotify för att de äntligen har lagt till lite Aimee Mann! Jag tyckte att denna låt passade, juli och allt.

Where I Stood - Missy Higgins: En låt som jag upptäckte tack vare radion på Spotify. Fin, lagom deppig, fint (kort) pianosolo i mitten.

High And Dry - Radiohead*: Tänk hur det hade varit om jag hade varit född 10 år tidigare och hade haft mina tonår under 90-talet? Strunta i modet då (de kortkorta, fyrkantiga kjolarna och platåskorna kan jag vara utan) - men tänk om jag hade kunnat se Buffy på riktigt. Alltså följt det på tv. Och tänk på alla brittiska band! Radiohead var ett av dem. Jag känner att jag har alltför dålig koll på Radiohead, trots att jag har ett tiotal låtar på min spellista.
(Genre enligt wikipedia: Alternative rock - där ser man)

Where the White Boys Dance - The Killers: Jag och The Killers fungerar väldigt bra ihop. De är lagomt "oväsen"-iga. Det är mycket ljud samtidigt utan att jag får ont i huvudet, ett litet handikapp som gör att jag inte tål vissa musik genrer.
(Genre enligt Wikipedia: bla. Alternative Rock)

Summer in the City - Regina Spektor: Det finns Regina Spektor-låtar som jag inte riktigt klickar med (varför? ingen aning), men den här är en av de låtarna som jag verkligen älskar. Det är Samson och Aquarius-klass. Fint, pianoakompanjerat, sött.

Possession (Piano Version) - Sarah McLachlan: När det kommer ännu en singer-songwriter så måste jag väl erkänna. Jag har en speciell förkärlek för singer-songwriters. Nu var det sagt. Mitt och Sarah McLachlans förhållande kan spåras flera år tillbaka i tiden (2004 om jag inte minns fel), men trots det så har jag aldrig hört den här versionen av Possession - en version som är mycket bättre än orginalet. Hm, undra om det är pianot som är orsaken?

Supermassive Black Hole - Muse: Det brittiska bandet som har fångat mitt, "Dean"s och Stephenie Meyers hjärta. Enligt iTunes så började jag att lyssna på dem 2007. (FYI).

The Funeral - Band of Horses: Fick det här tipset av en Anna Ternheim-älskande vän som har exakt samma musiksmak som mig (förutom att hon tycker om Slipknot, vilket jag inte gör). Den här låten kan nästan sammanfatta min musiksmak på egen hand.

Meds - Placebo ft Alison Mosshart: Jag tycker om Placebo - fast detta är ingen ny Every you, Every Me eller Running Up That Hill. Låtraden "I was confused by the Powers that be" får genast min hjärna att tänka på "Angel" där de mystiska - och förvirrande - the Powers That Be figurerar.

I Want It All - Queen: Borde vara mitt personliga theme som spelas varenda gång jag går in på CDON eller Amazon.

* Egentligen så tänkte jag ha med This Mess We're In med PJ Harvey också - men sedan så kom jag på att det egentligen är Radiohead ft. PJ Harvey, så den kunde tyvärr inte komma med på grund av min "endast en låt per artist/grupp"-policy. Den får vänta till nästa månad. Plus att jag tror att den redan har varit med två-tre gånger.

Sedan: Jag sitter här och gråter. Varför? Jo, för att jag är överväldigad av youtube-videor som visar Muse live och för att jag är så otroligt arg på mig själv som inte bokade biljetter till deras Sverigebesök. De är så otroligt bra live - jag tycker nästan att livealbumet är bättre än orginalversionerna - och jag vill ju så gärna se dem.

Se bara på det här. Min favoritlåt, Time Is Running Out, live från Wembley Stadium 2007. Gåshud.

Sagan om Isfolket # 3 och 4

2009-06-29T14:08:00.004+02:00

Jag har satt upp en lagom dos av "Sagan om Isfolket". Hädanefter så ska jag läsa böckerna 2 och 2 (eller 4 och 4) och blanda med annan litteratur mellan varje dos. Allt för att jag inte ska bli alltför irriterad på mjäkiga kvinnor, irriterande prästfruar och diverse avundsjuka hustrur som alla verkar avsky Isfolk-kvinnorna. Kanske för att de nästan alltid är picture perfect.

Jag klagade på stavningen i min recension av de två första böckerna, men sedan så fick jag förklarat för mig att Margit Sandemo är norsksvensk och därför blandar ihop språken ibland. Det är därför det alltför ofta står jeg istället för jag - men det är ju förståligt. Fast de kunde ändå inte haft en korrekturläsare? Eller det kanske bara är större förlag (och böcker med högre kvalitet) som har tid och pengar för sådant?

Tredje delen, "Avgrunden", utspelar sig under 1600-talets början och handlar mest om Sol Angelicas frigörelse och letande efter andra häxor och trollkarlar. Efter hennes tjugonde födelsedag så ger hon sig av till Danmark, där Dag numera studerar. Till synes en oskyldig resa, men Sol har andra avsikter. Hon är fast besluten att hitta den hemliga svartkonstgruppen som Hanna berättade historier om när Sol var ett barn. En svartkonstgrupp som kanske kan lära henne nya saker, som kan hjälpa henne att nå Blåkulla och Satan själv. Samtidigt som Sol Angelica orädd traskar in i den ena svåra situationen efter den andra (den flickan borde lära sig lite diskretion, särskilt under häxbränningstider) så är Liv fast i en obekväm äktenskapligsituation hemma i Norge.

Fjärde delen, "Längtan", utspelar sig 20 år fram i tiden då Siljes barnbarn har börjat bli stora och få egna problem. Yrja Mattiasdotter, en obetydlig, klumpig bondflicka som jobbar på Lindallén är upp över öronen förälskad i den ståtlige Tarald Meiden. Tyvärr så har han bara ögonen för Sunniva, hans fagra släkting. Alla vet vad som händer om Isfolkets hemska arv bryter ut och att det är större chans att ett barn med arvet föds om båda föräldrarna är av Isfolket, men trots det så vägrar de avsluta sin romans. Yrja får stå hjälplöst bredvid och titta på när den katastrofala romansen mellan mannen hon älskar och hans sköna kusin går allt längre... kanske för långt.

Under de tre första böckerna i serien så har jag stört mig på Sol Angelica varenda gång hon dyker upp. Jag har svurit åt hennes många nycker, åt hennes själviska utsvävningar, åt hennes humör och åt hennes odiskreta trollkonster. Jag har sagt "vad var det jag sa!" hur många gånger som helst - oftast i en situation där hon eller någon annan blir överraskad då Sol Angelica blir anklagad för att vara häxa.

Men det konstiga är att jag saknar henne i den fjärde boken. Hon var en frisk fläkt bland alla dessa veliga, alldagliga kvinnor. Jag insåg att trots alla hennes dåliga sidor så var hon ändå intressantast. Hon räddade alltid sig själv, var totalt orädd och tog vad hon ville.

Min lista över personer i Isfolket-släkten som jag faktiskt tycker om har vuxit med några namn, men är oroväckande kort med tanke på hur de förökar sig. Jag gillar Tengel, (numera) Sol Angelica, Cecilie (som är som en reinkarnation av Sol - minus svartkonsten) och Tarjei.

Resten är antingen irriterande eller obemärkta, dvs. jag tänker inte så mycket på dem. De bara finns där.

Vilka i släkten är värst då? Jo, det finns två stycken som jag absolut inte tål.

Nummer ett: Silje.

Varför?: Hon är naiv (och blir bara naivare för varje bok som går) och så älskvärd att jag får ont i tänderna. Hon vill rädda allt och alla och i andra boken så offrar hon nästan sin familj för att rädda en häst. Hon lyssnar aldrig på vad folk säger åt henne att inte göra, men ingen blir någonsin arg på henne. Istället så älskar de henne ännu mer. Dessutom så beter hon sig riktigt irrationellt i sista boken. Om hon inte hade varit så "åh-jag-är-så-godhjärtad-och-älskar-allt-och-alla" så tror jag faktiskt att hon är bitter. Siljes tankar kretsar nästan bara kring Sunnivas menlöshet, Yrjas fulhet (jag kommer till det) och Taralds klena karaktär. Värst var det ändå när Silje säger till den femåriga Cecilie att hon ser ut som sin faster Sol, men att Sol var mycket vackrare. Vem säger något sådant till ett barn?!

Nummer två: Sunniva.

Varför?: För att hon är så gnällig att jag inte skulle stå ut tre minuter i hennes närhet. Hon är så liten, vacker och spröd och alldeles ensam i världen utan någon som bryr sig om henne, enligt henne själv. Egentligen så har hon en massa kusiner, mostrar och morbröder med respektive, morföräldrar plus Charlotte Meiden och hennes man. En hel grupp av människor som alla bryr sig om henne, fjäskar för henne och tar hand om henne för Sunniva är ju så "spröd". Så delikat. Egentligen så är Sunniva en självisk, envis flicka som bara tänker på sig själv. Därför så ropade jag triumferat "Haha! De sa ju det! Na na na na..." när en viss katastrof inträffade i "Längtan". Nej, jag är inte hjärtlös... eller... det kanske jag är.

Spoiler: Som tur är så kommer jag inte behöva stå ut med någon av dem längre då både Silje och Sunniva dog i "Längtan"... och det var Sunnivas dödsögonblick som fick fram skadeglädjen hos mig.

Jag tycker heller inte om hur Yrja beskrivs. Varenda gång som Yrja är med i ett avsnitt så pratas det om hennes fulhet, klumpighet eller konstigt formade ben. Speciellt Silje verkar vara riktigt fixerad vid det. Det är som att Yrjas existerar för att vara ful. Som att det är hennes främsta karaktärsdrag. Att vara oattraktiv. De tar alltid tillfället i akt att påpeka det.

Trots att jag stör mig på så mycket så har serien en drogliknande verkan på mig. Jag måste fortsätta läsa. Jag tror att jag är lite beroende - och kan bortse från irritationen för att få reda på vem nästa utstötta kvinna kommer att bli och vem som kommer att falla för en farlig man nästa gång.

Intresseklubben noterar:

Jag har börjat casta vissa personer i huvudet... eller rättare sagt en person; Sol Angelica spelas i mitt huvud av Monica Bellucci, trots att hon är mycket äldre än Sol. Ärligt talat så tycker jag att Bellucci passar perfekt som den vilda, svarthåriga, gulögda, yppiga barm-Sol.

Dock så har jag inte castat någon annan karaktär än. Någon som kan tipsa mig om fyra-fem olika rödhåriga, blåögda skådespelerskor?

Logan Echolls & Logan Huntzberger

2009-06-29T10:41:00.004+02:00

När jag började se första säsongen av "Veronica Mars" så skrev jag i ett inlägg att Logan Echolls är min nya "bortskämd, rik bad boy som tycker om att festa"-Logan och att han var mycket bättre än Logan Huntzberger och att de hade mer gemensamt än bara namnet.

Därför så blev jag riktigt förvånad när det kommer fram att Logan Echolls har en okänd släkting och det visar sig vara... Logan Huntzberger. (Han heter såklart inte det i serien, men ni förstår...). Det känns lite konstigt - och på något vänster så känns det även ganska... skoj.

Och Harmony Chase, är det möjligtvis en kombination av Sunnydale High's queen bees Harmony Kendall och Cordelia Chase? Eller är det bara jag som analyserar för mycket och letar efter kopplingar som inte existerar?

Sorg

2009-06-29T00:32:00.003+02:00

Jag har precis börjat att se på tredje säsongen av "Veronica Mars" och ja, det är fortfarande sevärt, men jag kan inte säga att jag tycker att dessa tre första avsnitt har varit lika bra som tidigare säsonger. Antal gråtögonblick hittills: noll.

Weevil är annorlunda. Logan beter sig som en idiot (fast det har han väl alltid gjort, men då var det sötare och oftast så fanns det en orsak bakom). Det är inte samma känsla över college "Veronica Mars". Jag föredrar helt klart high school-"Veronica Mars" och Neptune High framför Hearst College.
Förutom det så vet jag redan en hel del av vad som kommer att hända - plus att denna säsong inte har något stort MORD utan bara (eller bara och bara) en hel massa våldtäkter. Japp, det är våldtäkter efter samma mönster som i andra säsongens "The Rapes of Graff".
På något sätt så har det inte samma ... känsla. Det är även annorlunda då det inte längre är 09ers vs. Non-09ers utan feminister vs. mansgrisar.
Jag saknar den gamla trygga maktpyramiden.

Jag vill ha min dos av Van Clemmons, Madison Sinclair, Lamb (som hittills bara haft dykt upp under 30 sekunder) och kvalitétid med familjen Mars. Hittills så har inte heller Lilly Kane nämnts en enda gång. Det känns tomt. Trots att Lilly varit död sedan pilotavsnittet (eller egentligen ca ett år innan pilotavsnittet) så har hon varit en sådan stor del av serien att det nästan känns som att hon har varit levande. Och var är Wallace?! Det är så otroligt lite Wallace-tid.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag kommer in i serien igen och att college-VM kommer att bli lika bra som high school-VM.

Fantasy och SF-lista

2009-06-28T00:46:00.002+02:00

Jag hittade denna lista hos Boktimmen.

Fetstila de titlar du har läst
Om du inte läst just den boken men annat av författaren - fetstila författaren
Kursivera de titlar du vill läsa
Stryk över de du inte vill läsa, eller markera med rött
* framför boken betyder att du aldrig hört talas om den
+ framför boken betyder att du äger den
x framför de du påbörjat men inte avslutat den

1. +J R R Tolkien - Sagan om ringen
2. +David Eddings - Sagan om Belgarion
3. +David Eddings - Sagan om Mallorea
4. Douglas Adams - Liftarens guide till galaxen
5. Robert Jordan - Sagan om drakens återkomst
6. Katharine Kerr - Sagan om det magiska landet Deverry
7. +Philip Pullman - Den mörka materian (jag äger alla böckerna, men har bara läst den första)
8. Neil Gaiman - American gods
9. +Audrey Niffenegger - Tidsresenärens hustru
10.+ Stephenie Meyer - Twilight
11. + Charlaine Harris - Serien om Sookie Stackhouse (har läst och äger de sex första böckerna)
12. China Mieville - Un Lun Dun
13. +C.S Lewis - Narnia-böckerna
14. *Ellen Kushner - The Privilegie of the Sword
15. Johanne Hildebrandt - Sagan om Valhalla
16. Jean M Auel - Grottbjörnens folk (för jag vill veta om de verkligen är så dåliga som jag tror att de är)
17. H.G Wells - The invisible man
18. + J.K Rowling - Harry Potter-serien
19. Naomi Novik - Temeraire-serien
20. Robin Hobb - Fjärrskådar-serien
21. + Margit Sandemo - Sagan om Isfolket (mamma äger de 40 första böckerna och jag har läst de fyra första)
22. Terry Brooks - Shannaras ättlingar
23. Tad Williams - Minne, sorg och törne
24.+ Ursula LeGuin - Övärlden (Äger och har läst två böcker)
25. + Neil Gaiman - Neverwhere (en av mina ultimata favoriter!)
26. George R R Martin - A Song of Ice and Fire
27. Steven Erikson - The Malazan Book of the Fallen
28. + Diana Gabaladon - Främlingen
29. + Bram Stoker - Dracula
30. Richard Morgan - Altered Carbon
31. William Gibson - Neuromancer
32. Scott Lynch - Gentlemannarövarna-serien
33. +Susanna Clarke - Jonathan Strange and Mr Norell
34. +John Ajvide Lindqvist – Låt den rätte komma in (ska läsa, när jag kommit över min skräck)
35. Patricia A McKillip - Ombria in Shadow
36. Christoffer Paolini - Eragon (jag har läst den, men det finns få böcker som jag avskyr så mycket som denna serie, så det finns inte ens chans att jag kommer att läsa om den)
37. Raymond E Feist - Imperiets dotter
38. Julie Bertagna - Exodus
39. Roger Zelazny - Enhörningens tecken
40. Mårten Sandén - Den femte systern
41. Terry Pratchett & Neil Gaiman - Goda Omen
42. Michael Ende - Den oändliga historien
43. Patricia Briggs - Moon called
44. Julia Sandström - På ödets vingar
45. Cory Doctorov - Little Brother
46. Isaac Asimov - Stiftelsetriologin
47. *Joe Abercrombie - The blade itself
48. Poppy Z Brite - Lost Souls
49. *Alan Campbell - Deepgate Codex
50. + Jasper Fforde - Thursday Next (äger och har läst "The Eyre Affair", ser fram emot framtida läsningar)
51. * Jonathan Maberry - Patient Zero: A Joe Ledger Novel
52. *K.J. Parker - The Fencer Trilogy
53. * SM Peters - Whitechapel Gods
54. * Elizabeth Moon - Sagan om Paksenarrion
55. Stephen King - Pestens tid
56. Jim Butcher - The Dresden Files
57. Niklas Krog - Triologin om frihetskriget
58. Dan Simmons - The Terror
59. *Ann VanderMeer och Jeff VanderMeer - Fast ships, black sails
60. * Michael Chabon - The Yiddish Policemen's Union
61. Jonathan Barnes - Somnambulist (vilket även är namnet på ett riktigt bra "Angel"-avsnitt)
62. Laurell K Hamilton - Anitha Blake, vampire hunter-serien
63. * Saga Borg - Jarastavens vandring
64. *Mary Gentle - Grunts
65. David Gemmel - Legender från Drenai
66. Ray Bradbury - Farenheit 451
67. Anthony Burgess - A Clockwork Orange
68. Lewis Carroll - Alice i Underlandet (denna plus "Alice i spegellandet" i barnversion)
69. Philip K Dick - Do androids dream of electric sheep?
70. William Golding - Flugornas Herre
71. Frank L Herbert - Dune
72. PD James - Children of men
73. Stephen King - The Shining
74. Richard Matheson - I Am Legend
75. Cormac McCarthy - The Road
76. + Terry Pratchett - Discworld serien (stolt ägare av två böcker, läst ca 3-4 andra utöver de jag äger)
77. Ann Radcliffe - The Mysteries of Udolpho
78. * Jose Saramago - Blindheten
79. Mary Shelley - Frankenstein
80. + Robert Louis Stevenson - The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde
81. HG Wells - Tidsmaskinen
82. TH White -The sword in the stone
83. John Wyndham - Day of the Triffids
84. Cornelia Funke - Bläckhjärta
85. J.M. Barrie - Peter Pan
86. * Charles de Lint - Onion girl
87. *Emma Bull - War of the oaks
88. Paul Auster - I de sista tingens land
89. JG Ballard - The Drowned World
90. Margaret Atwood - Den blinde mördaren
91. Arthur C Clarke - 2001: A space odyssey
92. Douglas Coupland - Girlfriend in a coma
93. Franz Kafka - Processen
94. Stanislaw Lem - Solaris
95. Doris Lessing - The Memoirs of a survivor
96. Walter M Miller Jr - Canticle for Leibowitz
97. Haruki Murakami - Fågeln som vrider upp världen
98. George Orwell - 1984
99. Christopher Priest - The Prestige
100. *Alastair Reynolds - Revelation space

Buffy vs Edward (Twilight Remix)

2009-06-24T01:48:00.005+02:00

Jag har precis sett världen roligaste videoklipp. Det är en "what if"-video. Tänk om familjen Cullen hade flyttat till Sunnydale istället för Forks. Tänk om Buffy skulle varit Edwards Bella.
Enligt beskrivningen så är det här en feministisk syn på några av Edwards mer "kvinnokränkande" drag. Jag vet egentligen inte vad jag ska tycka. Jag står utanför hela "Twilight är nedvärderande"-debatten, mest eftersom jag inte tycker att man kan analysera allting. Jag ska ha rätt att tycka om en bok utan att behöva bryta ned den till småbitar och tyda budskapet.
Fast, jag måste medge, det bästa i denna feministiska version var att Edward, som är så perfekt och kan få vilken tjej som helst i Twilightverse, inte har en endaste liten chans att få Buffy. (En annan rolig sak är att 90 % av alla Buffys avvisande repliker är riktade till Spike).

Jag hittade videon genom Lazy's Library, tack så hemskt mycket!
Se den!

Hjälp!

2009-06-23T13:59:00.001+02:00

Jag är i akut behov av hjälp. Jag har lyckats trycka på en knapp så att de här irriterande flaggorna har dykt upp i Word (jag avskyr dem, for the record) och nu så får jag inte bort dem. Hur får man det att bli som vanligt igen, utan flaggliknande bakåtvända p:n och punkter mellan orden istället för mellanrum?

Sagan om Isfolket #1 och 2

2009-06-23T11:21:00.004+02:00

Jag har tagit på mig en ganska stor uppgift, vatten över huvudet. Jag hade tänkt läsa hela "Sagan om Isfolket" under sommaren, men eftersom det är över 40 böcker - som som tur är inte tar särskilt lång tid att läsa - så kommer de isåfall att tränga ut en stor del av de böcker som jag hade tänkt läsa under sommarlovet. Plus, jag tror inte att jag överlever en sommar tillsammans med bara otroligt vackra (farliga) kvinnor och deras vilda, manliga män och de otroligt pinsamma och underhållande kärleksscenerna som utspelas mellan dessa.

Första delen, "Trollbunden", utspelar sig 1581 och handlar om Silje vars hela familj har dött i pesten. Den undersköna 16-åringen virrar omkring i Trondheim i jakt på mat och ett ställe att sova och får flera gånger ta till våld för att hålla berusade män borta. En natt så hittar hon en tvåårig flicka sittande vid sin mors döda kropp och har inte hjärta nog att lämna henne kvar. Flickan och barnet tar sig ut ur staden för att värma sig vid likbålet, men på vägen dit så hittar Silje ÄNNU ett barn, en nyfödd pojke som lagts ut i skogen för att dö. Stackars Silje (som dessutom hatar hushållsarbete) har nu två okända barn att ta hand om samtidigt som hon knappt kan ta hand om sig själv. Det är då de möter en okänd man med vilt utseende som säger att han kan hjälpa dem om Silje bara gör honom en liten tjänst och räddar en man från döden.

Mannen håller sitt ord och sakta så börjar Silje bli attraherad till den djuriske mannen, men vem är han egentligen?

Andra delen, "Häxjakten", utspelar sig någon gång i början på 1590-talet och det är än en gång Silje som är i fokus. Silje har gift sig och hennes familj har växt. De två hittebarnen (Sol och Dag) bor fortfarande med henne och ser henne som deras mamma. Efter att byn som de bor i blir bränd till marken och befolkningen blir bränd för häxkonster (masspsykos?) så flyr Siljes familj ut från fjällen. De har ingen mat, är jagade och har ingenstans att bo - tills de träffar en rik adelsdam som låter dem arbeta på hennes gods. Därifrån så spolas tiden snabbt fram till Sols tonår, då hon som vacker fjortonåring väcker uppseende och hela tiden håller på att dra fel sorts uppmärksamhet till sig. I en tid där man kan bli bränd som häxa bara för att man har rött hår, har kollat på grannens kor eller är populär bland männen så är uppmärksamhet ingenting som man bör sträva efter...

Jag tyckte att jag lyckades ganska bra med att förklara handlingen utan att ge bort någonting, eller hur?

Jag har aldrig läst någonting så underhållande. Jag säger då bara en sak: stavningen! Jag har svårt att tro att böckerna är korrekturlästa eller att översättaren ens har lagt ner mycket tid på varje bok (vilket inte är så konstigt då det gavs ut 14 böcker mellan början av 1982 och slutet av 1983). Ibland så stavas karaktärernas namn fel, oftast Tengels som då och då får heta Tangel. Det norska jeg står kvar på flera ställen istället för jag och samma sak är det med og. På ett ställe så är insett så felstavat att jag inte kunde hålla mig för skratt. Innsättt någon?

Översättaren (eller är det författaren som har skrivit dem både på svenska och norska?) verkar även ha problem med sje-ljud. Kanskje och igjen är vanliga felstavningar.

Det är lite "Sookie Stackhouse series" över det hela. Lite "Främlingen" (Diana Gabaldons, inte Camus). Mer den senare än den första. Böckerna är fulla av sexscener som får mig att skratta högt och delar där huvudpersonernas attration och lust för varandra beskrivs, delar som får mig att önska att jag kunde gömma mig från allmänheten, från boken och från orden. Så pinsamt är det.

Det finns några saker som får mitt blod att sjuda av irritation:

1. Sols bebisspråk i första boken. Jag hatar barnspråk i skrift! Vid ett tillfälle så utbrister Sol "Sille og Sol dansal junt junt så häl!" och mina händer börjar direkt att klia. Jag förstår att hon är två år och inte direkt lättförstådd, men kan man inte skriva "Silje och Sol dansar runt runt, så här! ropade Sol på sitt svårtydda barnspråk" eller någonting liknande.

2. Siljes dumhet. Om någon säger till Silje att hon absolut inte får gå ner till husen där nere för att det är farligt - då går hon dit och sedan så ojar hon sig över hur otrevligt det är. Nähä? Samma sak med hennes graviditeter. De säger åt henne att hon inte kommer att överleva en till förlossning då hon inte har rätt kropp för att föda. Vad gör Silje då? Jo, hon önskar sig ett till barn och gör sitt yttersta för att ingen ska få reda på att hon är gravid... Och ingen blir någonsin arg på henne! Ingen, bara jag.

3. Allas idioti i "Häxjakten". Yay, det är häxjakt och de bränner män och kvinnor på bål för ingenting. Då är det ju verkligen rätt tid att påpeka för alla hur mycket annorlunda ens familj är. Jaha, din man kan hela folk bara genom att lägga händerna på dem och ge dem mystiska salvor? Nej då, det är ju inte alls ett tecken för häxkonster det inte. Vad säger du? Brukar Sol gå ut i skogen och utföra ockulta ritualer? Nej, inte är det något konstigt med det.

Trots allt så tror jag att jag måste ta och läsa tredje boken nu, på en gång. Jag kan läsa dem tre och tre och sedan ta en paus och läsa någonting med lite mer tuggmotstånd.

Gissa ungen II

2009-06-23T00:29:00.002+02:00

Jag hade tidigare ett inlägg om den blonda tjejen i "Addams Family Values" och vem hon växte upp till, och nu är det dags igen. Denna gång så är det den lilla killen i "Rädda Willy 2" som jag letar efter. Vet ni vem Elvis (a.k.a killen som jag alltid störde mig på) växte upp till?
Ni kan få en ledtråd: Han har en hel del tatueringar.
(Tyvärr är klippet på franska, men kolla in lillkillen!)

Vem kan det vara? Svaret finns här, hämtat från pilotavsnittet till en tv-serie där dessa två "huvudkaraktärer" har alldeles för lite tid tillsammans. Mer W/V-scener till folket!

Andarnas hus av Isabel Allende

2009-06-22T21:05:00.005+02:00

Jag började i fel ände, jag vet. Jag såg filmen på skolan i våras och det kan ha förstört lite utav upplevelsen - för ja, det är en riktig upplevelse. Detta är mitt andra besök i den magiska realismen, mitt första på svenska och jag kan säga att jag uppskattade stilen mycket mer nu när jag faktiskt förstod mer utav stämningarna.

"Andarnas hus" är en släktkrönika över fyra (eller tre, beroende på hur man räknar) generationer av en chilensk familj som börjar med giftemålet mellan den hetsiga Esteban Trueba och den klärovojanta Clara la Valle. Boken följer dem och deras familj under år fyllda av socialistiska problem, förbjuden kärlek, politik och familjeproblem fram till början på den chilenska militärkuppen.

Isabel Allende började att skriva "Andarnas hus" då hennes morfar var döende och hon inte kunde återvända hem till Chile på grund av Pinochet. Den sägs bygga på hennes familjshistoria. Jag vet dock inte hur mycket, men Allende var i alla fall med mitt i smeten då hennes familj var en av Chiles översta "överklass" och vissa delar av Albas historia stämmer in på Allende själv. Liksom Alba så hjälpte Allende folk som fanns med på "svarta listan" att fly och gömma sig, tills hon själv råkade illa ut och flydde till Venezuela. Alba Trueba la Valle och Isabel Allende Llona har väl ungefär samma klang?

En sak som jag tycker är ganska intressant med boken är att alla de kvinnliga karaktärerna har namn som är synonymer av varandra, en sak som jag tror att de tar upp i boken vid något tillfälle. Nívea betyder snövit eller snö om jag inte minns fel, Clara betyder genomskinlig (kan även betyda äggvita), Blanca är spanska för vit och Alba betyder på spanska gryning, men är även vit på latin. Rosa å andra sidan betyder skär. Det kvinnliga arvet i släkten la Valle är på den ljusa sidan.

På tal om släkten la Valle, var inte alla karaktärer i familjen Trueba la Valle väldigt... flummiga? Clara med sin klärvoajans och sin tankspriddhet, Blanca med sitt frånvarande sätt, Jamie och Nicólas med sina... egenheter. Den enda som inte hade huvudet helt i det blå var ju Esteban och Alba.

Det som fick mig så förvirrad i början (eller rättare sagt i mitten) var Blancas personlighet. I filmen så är hon och Alba sammanmixade till en karaktär så förutom sin egen historia så lever hon även Albas. Detta gör att den vuxna Blanca var helt okänd för mig. I filmen så blir hon bara starkare och säkrare efter att hon har fått Alba och börjar att intressera sig politiskt tills det går illa för henne. I boken så är den delen Albas och hennes mamma hamnar mer i bakgrunden allt eftersom hon växer upp.

Jag insåg precis att jag inte har skrivit ett enda ord om vad jag tyckte om boken, så det får vi göra någonting åt. När jag väl hade kommit över det faktum att Pedro Tercero García inte var någon Antonio Banderas (som spelar honom i filmen) och att Blanca egentligen inte var särskilt stark så älskade jag boken. Jag gillade berättarstilen där stycken med jag-form ibland blandades in mellan det vanliga tredjeformberättandet. Jag gillar hur övernaturliga händelser nästan viftas bort som om de inte är någonting särskilt. Jag gillar hur Esteban Trueba gång på gång gör livet surt för sig själv ... eller så inte. Det är en mix av varma känslor, kärlek, excentriska personer - men även våld, hot, militärtortyr och regler.

En sista fråga: Är det verkligen vackert att ha grönt hår? Och hur ser det ut?

3 fritidsintressen som ingen vet att jag har

2009-06-22T20:49:00.005+02:00

Jag är utmanad - och här är mina svar:

1. Jag tycker om att sitta på IMDb och läsa igenom listan med dagens födelsedagsbarn och plocka ut porrskådespelarna. Prova. Det är nästintill omöjligt att inte hitta åtminstone två. Ta till exempel dagens skörd. Där har vi Cherry Lane från höjdare så som "Big White Ass" och "Schoolgirls on Fire", Smokie Flame från "It's a Daddy Thing! 5" och Cynara Fox från "Nasty Girls 35". Är någon förvånad över att jag inte har sett eller hört talas om dem? Jag hade blivit mer oroad om jag hade haft koll på Cherry Lane eller Smokie Flames cinematiska framgångar.

2. Jag brukar alltid börja med små överambitiösa projekt som jag aldrig avslutar. Ett av dessa var att skriva upp alla böcker jag äger i bokstavsordning. Behöver jag säga att det INTE gick så bra? (Det är egentligen ingen jobbig uppgift, men efter halva bokhyllan så somnade jag nästan av tristess).

3. Ibland så registrerar jag mig på penpal-hemsidor för att "förbättra min engelska". Inget fel med det - om det nu inte hade varit för det faktum att jag alltid börjar tycka att mitt eget liv är för tråkigt och hittar på ett alter-ego. Det har hänt att jag helt plötsligt säger att jag bor i Stockholm, har sju syskon och håller på med innebandy. Jag kan helt enkelt inte hålla mig till sanningen när jag skriver på engelska, så enkelt är det. (På svenska går det däremot hur bra som helst!)

Psst...

2009-06-19T23:05:00.002+02:00

Ett litet tips:
Tredje säsongen av "Veronica Mars" (som jag har längtat efter så otroligt länge) finns på CDON för endast 279 kr!
Det är en förbättring från de 499 kr som den tidigare har kostat.

Självklart så slog jag till, köpstopp till trots. Jag är inte bra på att följa mina köpstopp och jag kunde ju inte låta tillfället glida mig ur händerna. Det kan även ha berott på att jag såg klart andra säsongen för 15 minuter sedan och är VM-euforisk och bara vill ha mer.
- Och jag har faktiskt lite inkomst på kontot denna månad! Jag får pengar från slavgörat med föreningen, 1500 kr för att städa trapphus plus studiebidrag och en skolavslutningsslant av farmor. Så för 300 kr kan jag väl ändå unna mig någonting litet?

(Plus att min lista över tv-serieboxar jag måste äga har fått ett namn strykt. Det är synd att listan är 2 sidor i Word med storlek 8...)

PS! "Pushing Daisies", en komedieserie med övernaturliga inslag från USA som jag har varit nyfiken på länge (dvs. den står med på min lista), börjar att sändas på 3:an på söndag 19.00. Jag tror att det kan bli bra!

11 September 2001

2009-06-17T21:03:00.003+02:00

Ibland så undrar jag om jag är helt hjärndöd. Vad är det första jag gör efter att jag har läst ut boken och skrivit en recension? Jo, jag går in och söker på "world trade center" på youtube. Jag får faktiskt skylla mig själv. Jag vet att jag hatar sådant här. Jag klarar inte av att se det. (Jag får ju nästan mardrömmar och blir jättekonstig flera dagar efter att jag har sett på "Titanic"!). Visste ni att jag och min kompis var sekunder från att se det andra planet flyga in i det andra tornet?

Jag är så glad att videon slog över innan vi hann se det, för jag tror inte att två tio-åringar som är ensamma hemma riktigt skulle kunna hantera det. Vi kom hem just innan 15.00 och skulle se på film. Tyvärr så var inte filmen tillbakaspolad sedan sist någon hade sett på den, vilket ledde till att vi var tvungen att spola tillbaka den. Under tiden som vår tröga fd. video jobbade så tittade vi på tv, där det var nyheterna - vilket vi tyckte var väldigt konstigt eftersom det var mitt på dagen. De visade en massa bilder över hur det första planet flög in och hur det rök från tornet och jag var ... Ja, jag vet inte, men det är kristallklart i mitt minne - hela den där nyhetssändningen. Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde sedan under dagen eller ens vilken film vi såg på, men jag minns just den där minuten som det tog att spola tillbaka filmen.
Jag minns hur min kompis utbrast att "Det här kommer aldrig att bli större än Kursk!" (den ryska ubåten som fastnade under vatten året innan och hela besättningen dog)... och just då så slog det över till videon.

Vi trodde ju att det var en olycka, så båda två blev riktigt förvirrade då våra föräldrar var jätteupprörda. Jag fick reda på att det var med mening och att ett till plan hade träffat det andra tornet senare på kvällen - och när jag såg bilderna på nyheterna så insåg jag att det måste ha skett bara sekunder efter vi hade slutat se. För jag kommer ihåg bilder inte mindre än 25 sekunder innan det andra planet kommer in i bild.

Jag kunde inte ha valt en värre Youtube-video att se, för den inte bara visar tornen som träffas och faller utan även live-bilder på de fallande människorna som ger mig sådant obehag. De visar människor som hänger ut genom fönstren och försöker att signalera. Den innehåller till och med ett telefonsamtal inifrån tornet. Varför gjorde jag det? Och varför gjorde de det?

Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer

2009-06-17T19:10:00.005+02:00

Jag har en gång skrivit att jag inte tycker om "konstiga" böcker dvs. sådana böcker som ska vara så märkvärdiga och kreativa. Därför blev jag lite oroad när det första jag såg då jag öppnade min kopia av "Extremt högt och otroligt nära" var olika bilder.

Boken handlar om Oscar Schell, nio år, som förlorade sin pappa i terroristattacken 11 september. Trots att en tid har gått så har Oskar ännu inte riktigt gått igenom sorgens värsta steg, mycket på grund av en hemlighet han har. Hans pappa ringde nämligen hem just innan han dog - men Oskar, som var hemma, svarade inte. När han hittar en nyckel i ett kuvert märkt "Black" i sin pappas garderob så ger han sig ut i staden för att besöka alla med efternamnet Black och ta reda på om någon av dem vet någonting om nyckeln eller hans pappa.

Samtidigt så berättas hans farmor och farfar sin historia.

Jag har hört så mycket lovord om "Extremt högt och otroligt nära" att mina förväntningar var superhöga och oundvikligt så infriades de inte... till en början. De första 100 sidorna så var jag lite smått besviken för att den inte var så bra som jag trodde att den skulle vara, men när jag väl hade accepterat det så ... växte den. Ju mer jag läste desto mer kände jag för den. Det är ingenting som man bara kan sätta sig ner och tro att man ska fastna i direkt.

"Extremt högt och otroligt nära" är lite som ett konstverk. Oscars synvinkel och språk är helt annorlunda från hans farmors (som jag i början frustrerade mig pga långa mellanrum). I ett kapitel så är vissa saker rättade (?) med rödpenna och hela meningar är inringade, medan textstorleken i ett annat kapitel blir mindre och mindre tills den till slut är oläslig i flera rader över varandra.

Här och där så är även bilder insprängda mellan sidorna, bilder som ser helt random* ut men som har med texten att göra.

(En bild som jag önskar hade lämnats ute är bilden på den fallande kroppen av någon som hoppade från World Trade Center hellre än att brinna inne i byggnaden. Jag har sett den bilden i olika reportage, i nyhetssändningar och i filmer hur många gånger som helst, men den är fortfarande lika obehaglig. )

Så vad tyckte jag egentligen? Jo, enligt mig så har Jonathan Safran Foer verkligen lyckats. Likadant som när jag under de första 100 sidorna satt och funderade på hur jag skulle kunna förklara min besvikelse med ord så sitter jag nu och försöker komma på hur jag ska kunna förklara vad det är jag tycker om. Jag kan inte sätta fingret på vad det är. Jag tycker egentligen inte om någon av bokens huvudpersoner. Oskar är intressant och stundtals söt, men blir ibland lite för lillgammal. Jag förstod inte så mycket av sammanhanget i början, men ju mer man läser desto mer så börjar allting klarna. Det är som ett pussel (eller en paint-after-numbers). Först så ser man inte vad bilden visar, men ju mer information man får och sätter ihoå desto mer ser och förstår man.

Det här är ingen bok som jag skulle vilja läsa på stranden, åh nej. Det är ingen solstolsbok. Det är inte heller en bok som jag skulle kunna läsa över en eftermiddag. Den behöver lite tid att få ett grepp, lite tid att smälta in och lite tid till att bli förstådd, men det är helt klart en bok som jag kommer att komma ihåg.

* Det är ganska hemskt att erkänna, men jag kommer inte på vad det heter på svenska, plus att random är säsongens modeord här. Någon som kan en bra synonym för random? Helst på svenska.

Deprimerande, check. Kvinnligt, check. Akustiskt, check.

2009-06-16T22:17:00.003+02:00

Vet ni vad som verkligen irriterar mig? När jag har fått en låt på hjärnan, en låt som jag bara måste lyssna på 20 gånger per dag (helst i min iPod, riktigt högt) och jag inte kan få tag på den? Just nu så är Goodbye to You med Michelle Branch som min frustation beror på. En låt som jag första gången hörde i Buffys "Tabula Rasa" (sjätte säsongen, avsnitt åtta) och sedan dess har fått lust att lyssna på då och då. Nu så räcker det inte. Jag måste få tag i den och självklart så finns inte låten på spotify och jag känner inte direkt för att betala 9 kr. (Nej, jag är inte snål, utan jag litar bara inte på sådana där köpa-musik-program då en kompis pappa köpte musik för 140 kr som sedan inte fungerade).

Youtube är min enda lösning, men där så tas ju musik bort dagligen.

Det är bara pyttesmå spoilers i videon, man förstår inte vad det är som händer om man inte har sett avsnittet eller början på säsongen. Förresten så är det ca 90 % Michelle Branch live at the Bronze och 10 % deprimerat Buffy-gäng. (Btw, jag har börjat få tillbaka min Spike-hjärtrytm, alltså varenda gång jag ser Spike så flippar mitt hjärta till av glädje. Det är fangirlism mina damer och herrar).

Hej bokkonsument

2009-06-16T00:52:00.004+02:00

(eller: Hur jag klarar av att ge lätta enkätfrågor ett onödigt långt svar)

Hittad på Bokhora.

Senast köpta inbundna bok: Oh herregud, när köpte jag en inbunden bok senast? Måste ha varit under bokrean, så jag drar till med "Nattvakten" av Sarah Waters som jag tror var den sista boken som jag köpte på bokrean.
Senast köpta pocketbok: Hur långt har det gått när man inte längre kan komma ihåg den senaste gången man köpte en bok? (Det var i April, det är jag i alla fall säker på). "Almost Moon" av Alice Sebold var det, tror jag.
Favoritgenre: Inte alltför djupt (om man måste analysera efter ett budskap så är det inte en bok för mig), men annars så läser jag nästan från alla genrer. Förutom skräck... och science fiction. Om det utspelar sig i rymden = inte en Sara-bok. Det får gärna vara lite halvtråkigt 1800-1900-tal. Fast bara om jag är på rätt humör, vilket jag inte har varit på ett tag. (Tyvärr, "Brideshead Revisited").
Ultimata längden på en bok: Någonstans mellan 300 och 450 sidor - såvida jag inte är helt trollbunden av boken i fråga. Då får den vara hur lång som helst.
Favoritbokhandel: Jag har en förkärlek för Akademibokhandeln, den enda "riktiga" bokhandeln i närheten. Pocketshop är en annan favorit.
Favoritbibliotek: Biblioteket i Luleå. Kan inte denna kommun ta efter Luleå och bygga ett snyggt, stort bibliotek med en engelsk avdelning?
Favoritplats att läsa (i hemmet): I en sackosäck med benen utstickande på balkongen under sommarmånaderna. Under resten av året så är det Sängen/Soffan som gäller.
Favoritplats att läsa (utanför hemmet): Jag läser faktiskt inte så ofta utanför hemmet - om stugan inte räknas - men farmors hammock är en höjdare.
Fem författare du alltid köper i inbundet format: Köper jag någon författare i inbunden form? Jag tror inte att jag har köpt en inbunden bok utanför bokrean på årtal. Faktiskt aldrig. (Det är inte för intet jag är stolt ägare av ca 185 pocket och 40 inbundna böcker). Nu ljuger jag. Jag köpte "Breaking Dawn" och "Harry Potter and the Deathly Hallows" inbundet - men det var för att jag inte klarade av att vänta på en storpocket/pocket-upplaga.
Bästa lässnackset: Jag äter framför tv:n, men aldrig tillsammans med en bok... om nu inte en måltid råkas sammanfalla med min lästid.
Bästa läsdrycken: Läs ovanstående. Att läsa måste vara den perfekta bantningskuren för mig. När jag läste "Harry Potter and the Deathly Hallows" tvingade mina föräldrar mig till att göra uppehåll för måltider - annars så hade jag säkert inte ens märkt det själv.
Bästa bakgrundsljudet vid läsning: Tystnad med bara små, oenerverande ljud. Jag kan inte läsa om det är helt tyst, men jag tycker inte heller om saker som kan tränga sig igenom min läsbubbla (så som musik och samtal).
När på dygnet läser du helst? På sista tiden så har det endast blivit nattläsning, vilket inte direkt är den optimala tiden för mig att läsa (såvida det inte är HP, som jag av någon anledning alltid läser bäst nattetid). Jag tycker om eftermiddagar.
Bästa bakfylleläsningen: Eftersom jag är en ängel som aldrig har varit bakfull så måste jag tyvärr hoppa över denna fråga. Fast jag tror att jag skulle läsa chick-lit.
Bästa kollektivtrafikläsningen: Ingenting. En flaska vatten och ett hjälpsamt paket Postafen (min räddare i nöden, är även ångestdämpande - något jag har upptäckt under otaliga flygfärder), då jag är riktigt åksjuk och blir illamående bara av att titta ner.

Kulturfyran om sommardeckaren och filmcensur

2009-06-16T00:38:00.003+02:00

Jag hoppade över förra veckans kulturfyra då jag inte kunde ge några egentliga svar på frågorna om Astrid Lindgren. Jag kunde helt enkelt inte bestämma mig. Denna vecka så gick det lite bättre, men som vanligt så blir mina svar väldans långa.

1. Vilken eller vilka böcker planerar du att läsa i sommar?
Jag har lånat en hel bunt med böcker från skolbiblioteket och av dem så har jag planerat att åtminstone hinna igenom "Andarnas hus" och "The Picture of Dorian Gray". De andra får vi se hur det blir med, men dessa två måste jag hinna igenom under sommaren. Jag har även planerat att läsa om Harry Potter-serien (standard sommarläsning sedan mellanstadiet) och även "Neverwhere" innan jag åker till London så att jag hålla koll på alla tunnelbanestationer som figurerar i London Below.

2. När passar det bäst att läsa deckare, när regnet öser ner eller under ett parasoll på stranden? Eller på tåget? Eller någon annan stans?
Det beror helt på vilken slags deckare det är. Camilla Läckberg är perfekt att läsa på stranden (eftersom jag ser det som väldigt lätt underhållning), medan till exempel Kathy Reichs böcker inte passar in på stranden då vissa detaljer i fallen alltid gör mig smått illamående. Det är en "dåligt väder-bok". Hösten och vintern är enligt mig rätt tid att läsa deckare, böcker som utspelar sig på skolor och böcker med gotiska stråk.

3. Vad tycker du om filmcensur?
Jag är inte direkt för censur på grund av självklara anledningar. Censur i fel händer är livsfarligt. Ta bara censureringen av Obamas tal i Kina där de hade klippt bort delar om mänkliga rättigheter som kunde väcka idéer hos kineserna. (obs! källa behövs, kan minnas det fel). Dock så tycker jag att allting inte bör visas på film. Så det blir lite utav ett moment22. Jag vill inte ha censur, men samtidigt så vill jag inte att filmbranschen ska kunna spåra ut och visa vad som helst.

4. Finns det någon film som du är så hemsk att den borde inte släppts alls?
Enligt mig så är ju alla filmer som är hemskare än "Interview with the Vampire" för hemska. Första säsongen av Buffy är på gränsen till vad mina nerver tål och hemska filmscener har en förmåga att etsa sig fast i mitt huvud, så om jag fick bestämma så skulle det inte komma ut några skräckfilmer alls. Eller finnas några riktigt psykologiskt tunga scener som kan spelas upp i mitt huvud om och om igen.

Dagens OMG-moment

2009-06-14T22:28:00.002+02:00

Det är Joss! Joss Whedon! I "Veronica Mars". HUR kunde jag missa det förra gången jag såg den andra säsongen? HUR? (Nog för att jag inte kopplade att det var Charisma Carpenter som spelade Kendall Casablancas heller - inte förrän jag såg första säsongen av Buffy igen).

Gissa min förvåning när självaste Joss, husguden Joss, dyker upp på tv-rutan i min favoritserie efter hans egen tv-serie. Min haka var nere vid mina fötter - bokstavligt talat.
Nu är det bevisat. Joss Whedon är bra på allting. Han skapar bra serier, bra manus, skriver bra och rolig musik, är bra på att dansa och kan även skådespela. Han är fabulous allround.

Bokfilmatiseringarnas tid är här

2009-06-13T10:41:00.003+02:00

När en bok som jag tycker om transporteras till vita duken så blir jag alltid väldigt väldigt skeptisk. I vissa fall så har min skepticism (?) visat sig vara en överreaktion (fastän jag inte kommer på något bra exempel just nu), men i de flesta fall så lämnar jag biosalongen/soffan missnöjd och nästan kränkt.

"Twilight" tyckte jag om på bion, men nästa gång jag såg den så störde jag mig på småsaker - mest på grund av alla intervjuer med Robert Pattinson som har fått mig att börja ogilla honom lika mycket som jag gjorde förut. "Confessions of a Shopaholic" var helt ändrad och det var få saker som stämde in på boken. Den utspelade sig i en annan stad, Luke var en helt annan person, Becky var lite för mycket Carrie Bradshaw och för virrig. Becky är inte dum, något som filmens regissör verkar ha missat. Vi ska inte ens ta och nämna Harry Potter-filmerna! De enda filmerna som var bra var de två första! Sedan så växte mitt missnöje för varje film tills det nådde den punkt då jag nästan exploderade när jag såg "Harry Potter and the Order of the Phoenix". Kan Michael Gambon ta och LÄSA boken så att han faktiskt kan spela en Dumbledore som är Dumbledore?

Följande filmer är mina närvarande orosmoment då de är efter böcker jag älskar - böcker som Hollywood lätt skulle kunna förstöra.

17 Juli - "Harry Potter och Halvblodsprinsen"
Aj, det gör ont i mig bara av att ta fram trailer till den här och jag behövde 10 minuters uppladdning bara för att trycka på knappen!

Ni hörde inte det här från mig, men trailern följde faktiskt filmen ganska fint. Jag gillar "Ron är kär"-delen fint, men jag vet inte varför den skulle vara med i trailern. Samma sak är det med den där random tjejen som Harry tittar på. Varför? Harry är ju förälskad i någon annan och jag såg en kysscen! Yay. En sak som jag dock stör mig på. De där svarta sakerna som flyger omkring? Är det dementorer? NÄR ska de förstå att dementorer inte kan flyga? Om det däremot är Death Eaters så ger jag filmen en tumme ner. Var i boken står det att Death Eaters färdas framåt som svarta dimmoln? Se bara Ministeriet-scenen i femte filmen. När har en trollkarlsstrid någonsin beskrivits sådär?

Uppdatering: Jag såg just en annan trailer och nu så hatar jag filmen. Det var med en Ron/Hermione-kysscen! NEEEJ! Förstör inte allting nu!

28 Augusti - "Allt för min syster" (fast den kanske får behålla den engelska titeln "My Sister's Keeper")
Jag har säkert nämnt det flera gånger, men denna bok, av Jodi Picoult, ligger i ledningen i tävlingen över vilka böcker som jag har läst flest gånger, efter Harry Potter of course. Jag köpte den i femman och efter det läste jag den minst en gång per år. Gärna flera gånger efter varann.

Jag är mer oroad över denna film (jag vet ju att jag inte kommer att tycka om HP). Filmen ses ju genom flera personers ögon (alla utom Kates), men varför är det bara pappan som har en voice-over? Största delen av boken är ju ändå Anna och Saras. Sedan så tycker jag att filmen, eller trailern i alla fall, fokuserar för mycket på föräldrarnas relation. Hur passar Jesse in i det hela? Kommer han att vara samma ligist som i boken? Och är inte han lite för liten? Största frågan är dock: VAR är Julia?
Plus, det har ryktats om att de har ändrat slutet. Om de ändrar slutet för att få det mer Hollywoodish så kommer jag seriöst att bli arg!

30 Oktober - "Tidsresenärens hustru"
En av mina favoritböcker, skriven av Audrey Niffennegger, ska nu bli film. En pytteliten spoiler i trailern.

Jag tycker faktiskt om den här trailer - vilket kan bero på att jag älskar Rachel McAdams och satt och beundrade hennes söthet och hur mycket hon är lik min kompis. Jag är rädd att de gör den för Hollywood och att de inte fångar den där bitterljuvheten i deras förhållande. Fast detta är ändå den film av de följande som jag är MINST rädd för hur den ska bli. Den film jag har mest förtroende för.

Sedan så får vi ju inte glömma "New Moon" som kommer till Sverige 21 November och "The Lovely Bones"/"Flickan från ovan" som kommer till Sverige 29 Januari. I November så kommer även "Veronika Decides to Die" (jag vet inte den exakta svenska titeln, men tror att den är "Veronika bestämmer sig för att dö") ut på bio, en film efter en bok som jag inte har läst - men den har Sarah Michelle Gellar i huvudrollen och trailern ser bra ut (fast det kanske är pianomusiken och SMG som lurar mig) så jag är riktigt sugen att se den. Det är ganska intressant att SMG än en gång spelar en kvinna som inte har någon livslust.

Amanda som vuxen

2009-06-10T23:22:00.003+02:00

Det finns få filmer som jag har sett så många gånger som jag har sett "Addams Family Values", den ultimata barnfilmen. Vi har satir, gotiska excentriska familjer där en avhuggen hand med eget liv är det ultimata husdjuret. Vi har Wednesday och Morticia, Lurch, Fester, Gomez & Pugsley. Vi har han från "Ally McBeal" och hon från "Mamma Mia!" som campvakter och vi har några oförglömliga scener (kanske på grund av att jag har sett dem 300 gånger).

En sak som jag dock aldrig har reflekterat över de 300 gångerna som jag har sett filmen är vem det är som spelar Amanda, den blonda anti-Wednesday tjejen på lägret. Man slutar aldrig att förvånas över ens blindhet.
Jag ger er... "The Play", Wednesdays egna version av en barntillåten, felaktig Thanksgivingpjäs. Kolla in Amanda/Sarah Miller.

Vem är Amanda? Klicka här för att få reda på det.

Amazonkoma

2009-06-07T23:16:00.003+02:00

Problemet med Amazon? Man får för många bra tips. Jag har precis upptäckt rekommendationsfunktionen och har under 10 minuters tid förlängt min önskelista med en eller två sidor i Word.

Vad sägs om "American Wife" av Curtis Sittenfeld (fast, den var med på listan sedan tidigare, men nu så är den uppflyttad bland de första hundra objekten), "The Long Way Home" - alltså Buffy Season Eight # 1 - och "No Future For You" (#2)?
Eller "My Sister, My Love" av Joyce Carol Oates, "La casa de los espiritús" av Isabel Allende, "Everything is Illuminated" av Jonathan Safran Foer och första säsongen av "The Tudors"?

En liten error som jag upptäckte är att jag just nu är stolt ägare till 17 Buffy-boxar och 53 HP-böcker. Varför? Jo, för varje gång som jag blev rekommenderad om en HP-bok eller en Buffy-box så betygsatte jag den (en femma) och klickade i den lilla rutan där det står "I own it". Lite för sent så insåg jag mitt misstag.

Det är bara två problem. Ett, jag har inga pengar. Två, jag har ingen aning om hur man egentligen beställer från Amazon - eller vad tullkostnad + frakten landar på.

Saras relativitetsteori

2009-06-05T22:18:00.002+02:00

Jag tror att jag har upptäckt den nya relativitetsteorin! (Lite kort info: Enligt en av relativitetslagarna så går tiden saktare för en kropp i rörelse än för en stillastående kropp, om jag har uppfattat det rätt).

Allting startade med att jag började att se om "Gilmore Girls" från början och snart upptäckte hur otroligt långa avsnitten kändes. De är allt mellan 37 till 42 minuter, men känns avsevärt längre än andra serier med 40 minuters avsnitt. Det känns som att de aldrig tar slut (inget negativt, men konstigt) och om man jämför dem med "Buffy the Vampire Slayer", "Angel" och "Veronica Mars" - 40 minutersserier - så ser man verkligen skillnaden.
Ett Buffy-avsnitt tar ingen tid alls att se, samma sak med VM. Jag kan se tre-fyra avsnitt och det känns som att det inte har gått någon tid alls. "Angel" å andra sidan känns som 40 minuter (såvida det inte rör den fjärde säsongen där varje avsnitt känns som en evighet). Timmeslånga "True Blood" känns ungefär lika långvarig som "Gilmore Girls".

Vad kan det bero på? Jag har en liten teori:
1. Det är mer dialog i ett GG-avsnitt än vad det är i de andra seriernas avsnitt sammanslaget. Detta lurar hjärna till att tro att mer tid har gått, för ingen kan väl klämma in så mycket dialog på så lite tid (om du nu inte lever i Stars Hollow, Connecticut förstås)?
2. Det är mer action i ett Buffyverse-avsnitt och även i VM så jobbar hon ofta mot klockan. Detta gör att adrenalin kickar in och tiden går snabbare då handlingen kastas framåt hela tiden och de arbetar mot ett mål (att döda monstret/ta fast skurken).
3. Det är längre tagningar på ett och samma ställe i GG. Lorelai och Emily har långa gräl där de diskuterar sin relation - vilket är ovanligt i andra serier där de flesta dialoger bara varav i någon minut såvida det inte är ett riktigt utlämnande samal.

För inte kan man väl använda den välkända tidslukarteorin som går ut på att det man känner mer inför alltid går snabbare än någonting man plågar sig igenom? Jag älskar ju "Gilmore Girls" och vägrar gå med på det. Förresten så funkar inte den då jag nyss såg ett "One Tree Hill"-avsnitt och det gick snabbare än GG. Alla som känner mig vet att OTH inte direkt ligger högt upp på min lista över bra serier.

För vidare jämföring: ett "Vänner"-avsnitt tar mycket kortare tid att se än ett "Sex and the City"-avsnitt, trots att de är lika långa. Är det komedin som får det att kännas kortare?

Jag undrar om det här är ett ämne som man kan skriva ett projektarbete om? För det skulle verkligen vara rolig research.

The Murder of Roger Ackroyd av Agatha Christie

2009-06-05T21:07:00.004+02:00

Agatha Christie lyckas alltid lura mig. Hittills så har jag aldrig en enda gång varit nära svaret innan Poirot avslöjar allting. Så var det även denna gång, med "The Murder of Roger Ackroyd" ("Dolken från Tunis" på svenska - hur de nu har fått den till det!).

Invånarna i den lilla staden King's Abbott har alltid älskat skvaller - och gissa om de får mycket att skvallra om när två dödsfall mysteriskt inträffar knappt en dag efter varandra. Det första är Mrs Ferrars, en rik änka, som hittas död i sitt hem efter en överdos. Ett år tidigare dog hennes man av alkoholförgiftning, men det ryktas i samhället om att det var Mrs Ferrars som förgiftade honom... och nu så är hon också död. Dr Sheppard, samhällets läkare, blir samma kväll bjuden på middag hos en gammal vän, Roger Ackroyd, som stod på nära fot med Mrs Ferrars. Det visar sig att han har information om Mr & Mrs Ferrars död som ingen annan har. Innan Mrs Ferrars dog så skickade hon ett brev till Mr Ackroyd där hon erkände vad hon hade gjort - och att hon sedan sin makes död blivit utpressad - men innan Mr Ackroyd hinner avsluta brevet så smyger sig någon in i hans arbetsrum och mördar honom.

Alla har ett motiv. Alla har någonting att dölja. Tur för poliserna i samhället att Hercule Poirot har slagit sig ned i the Larches efter sin pension.

Det som jag tycker är så roligt med Agatha Christie är att jag aldrig kan lista ut vem mördaren är! Jag läste "Tio små negerpojkar" (som nu har ett mer politiskt korrekt namn) och höll på att slita mitt hår av frustation. Jag gjorde listor över vem som gjorde vad när morden begicks, över vem som hade alibi, över vem som betedde sig konstigt - men det slutade alltid på samma sätt. Den jag pekade ut som mördaren blev nästa mordoffer.

Så var det denna gång också (bortsett från mordoffer-delen). Direkt jag trodde att jag hade kommit på vem mördaren var så visade det sig att någon annan hade gjort någonting ännu mer misstänkt. Egentligen så fanns det där hela tiden, mitt framför ögonen på mig, inte ens kamouflerat. Fast jag undgick helt att se det.

"The Murder of Roger Ackroyd" är av många, bland dem Agatha Christie själv, sedd som det största av hennes verk. Jag kan nog ta och instämma med det! Fast jag ska kanske inte uttala mig då jag bara har läst tre Christie-deckare.

En sak kan jag då säga - varför är det alltid så vanligt med en överintelligent privatdetektiv och dennes lite dummare kollega som inte ser samma saker och drar samma kopplingar som sin "mästare"? Vi har Poirot och diverse kollegor (oftast Hastings, dock så har jag inte stött på honom ännu). Vi har Sherlock Holmes och Dr Watson. Vi har Tom Barnaby och vem han nu jobbar med. På sätt och vis så har vi även Veronica Mars och Wallace Fennel som faller in under samma kategori.

Undra hur det skulle bli om två överintelligenta, se-minsta-lilla-samband deckare skulle jobba tillsammans? Skulle en Poirot & Holmes-kombination vara möjlig?

Två tips

2009-06-04T20:08:00.004+02:00

Ett: Om du läser en Agatha Christie-bok (i mitt fall "The Murder of Roger Ackroyd") - slå inte upp boken i slutet av misstag! Jag råkades göra det och gissa vad mina ögon lyckades hitta "...the murder is...".

Två: Muse har konsert i Sverige på min artonårsdag (24 oktober för den som undrar) och jag vill så gärna fara och se dem, fast det är omöjligt då jag ska göra Högskoleprovet just den dagen. En klasskompis till mig, vi kan kalla honom "Dean"*, ska fara och se dem och jag är riktigt avundsjuk. Det är mitt tips - och deras live-skiva HAARP måste vara en av de bästa live-skivor som jag någonsin har hört. Varför? Jo, för vissa låtar är nästan BÄTTRE live än vad de är i orginalversionen, t.ex. Time Is Running Out (min favoritlåt med Muse), Starlight och Knights of Cydonia (om man bortser från det långa bas/elgitarrsolot - som är precis lika långt i orginalversionen också). Jag, "Dean" och Stephenie Meyer kan inte ha fel - Muse är värda att lyssna på!

* Jag valde smeknamnet Dean av två anledningar - dels för att Dean är Sookies smeknamn på hunden (hostsituationsteckenhost) som hon hittar i "True Blood"/"Dead Until Dark" och dels för att denna klasskompis och Dean Forester a.k.a Rorys Dean har liknande yrken - och nu pratar jag inte om hantverkaryrket.

Steg 3 i min "Tömma biblioteket"-plan

2009-06-04T17:39:00.002+02:00

Lånat idag:
"Roots" av Alex Haley
"The Enchantment of Lily Dahl" av Siri Hustvedt
"About a Boy" av Nick Hornby

Det roliga? Jag gick egentligen till hyllan med engelska böcker för att låna några Agatha Christie-deckare, men kom aldrig till C då jag fastnade på H och hann fylla min väska. Undra hur många böcker jag har lånat hittills?

New Moon trailern

2009-06-02T23:37:00.001+02:00

Enjoy! Jag har börjat bli riktigt peppad inför "New Moon"-filmen.

BSA (Book Shopaholics Anonymous)

2009-06-02T22:35:00.003+02:00

Undra om det finns en AA-cirkel för oss som har ett shoppingberoende - ett speciellt köpberoende. Finns det en Book Shopaholics Anonymous? En Anonyma Tv-serieboxolister?
Isåfall så borde jag

Jag har lovat mig själv att jag inte ska köpa någonting kulturmässigt under hela sommaren. Att jag ska spara pengar och göra mig förtjänt av nästa bok/tv-paket. Gissa hur svårt det var när jag idag klev in på Akademibokhandeln och upptäckte den engelska pockethyllan. Den första boken som jag såg var "My Sister, My Love" av Joyce Carol Oates - en bok som bygger på det verkliga mordet på barnskönhetsdrottningen JonBennet, ett mord som jag var morbid nog att vara väldigt fascinerad av redan i tidig ålder, när jag var ungefär jämgammal med henne.
Jag gick igenom hyllan och min önskelista växte och växte, men jag klarade den värsta pärsen.

Sedan så gick allting fint - tills jag kom till Åhlens... och de hade storpocket för 49 kr styck... och ta 4 betala för 3. Det var på håret (jag stod nästan i kassakön en gång) att jag tog och köpte "Främlingen på Wildfell Hall" av Anne Brontë och de tre första böckerna i Doris Lessings Våld-pentalogi. Till slut så fick min syster stå och hålla böckerna i ena handen och tredje säsongen av "Veronica Mars" (egentligen så var det andra säsongen, då de inte hade fått in den tredje än - men den föreställde tredje säsongen) för att jag skulle få välja vilken jag helst ville ha.
Veronica segrade efter att jag hade fått det påpekat för mig att böcker faktiskt finns på biblioteket - men det gör inte Veronica.

Steg 2 i min "Tömma biblioteket"-plan + lovebombing

2009-06-01T14:17:00.006+02:00

Dagens skörd (väldigt låg på grund av diverse matteböcker och en bok om gener):
"Andarnas hus" av Isabel Allende
"Vit oleander" av Janet Fitch
"The Grass Is Singing" av Doris Lessing

Jag blev än en gång påmind varför jag föredrar pocket. Innan jag väl var hemma (6 minuters cykelsträcka) så värkte min axel och jag var rädd att väskan skulle spricka för att den var så full. Det är konstigt att den bara rymmer två inbundna, ett storpocket och ett pocket när den förra veckan rymde åtta pocket.

Jag passade även på att fråga bibliotekarien om det fanns någon max-gräns över hur många böcker man får låna på samma gång. Det fanns det visst inte.... eller hon kanske inte tror att jag kan gå så långt och uppnå den. Direkt citat "Det är bara att låna så många böcker som du tror att du hinner läsa under sommaren". Hm, förra sommaren så läste jag 31 böcker. Just nu så har jag 13 böcker hemma (plus "Främlingen" som min bokkompanjon från svenskan inte har lämnat tillbaka än), så jag nog finns det plats för några böcker till.

Sist, men inte minst - jag älskar min kompis. Här för någon vecka sedan så nämnde hon på lunchen att hon ibland brukade se "Veronica Mars" innan hon går och lägger sig på helgerna (går 23.30 på tvåan, lördagar) och jag höll på att spricka av glädje. VM är en sådan underskattad serie och det är så få som ens har hört talas om den. Oftast så ser de flesta bara på "Gossip Girl" och "One Tree Hill". Idag så satt hon och berättade om en dröm hon hade haft där hon utredde ett mystiskt företag som tog in ungdomar i en fabrik och lät dem slita som slavar (ref. "Anne", tredje säsongen av Buffy). Hon avslutade allting med ett "Jag var typ Veronica Mars". Hon hann förutom det med att referera till populärkultur tre gånger under återberättningen av drömmen. Jag var i himlen och började att tänka på Veronica och Rory och mina fiktiva bästisar. Tänk om jag håller på att få en egen version av dem!

Kulturfyran om lyckan i böcker och musik

2009-06-01T08:49:00.003+02:00

1. När kände du dig lycklig senast och vad berodde det på?
Jag är inte riktigt säker. Oftast så går jag runt och känner mig väl till mods, men inte direkt solskenslycklig (a.k.a musikallycklig). Jag kommer ihåg att jag var lycklig i fredags när jag hade roligt med några klasskamrater. Jag var lycklig i måndags då vi bokade Londonresan. Jag var lycklig när jag fick sommarjobb.

2. Finns det någon musik eller låt som får dig att känna dig lycklig?
Oj, ni skulle verkligen inte ha frågat det där. Det finns musik som får mig lycklig och sedan så finns det musik som passar så otroligt bra att lyssna på när man är glad. Allt av Caesars är ett sådant exempel. Samma sak med KT Tunstall - speciellt Hold On. En artist som kan få mig lycklig bara genom att sjunga är Marit Bergman. Försök att lyssna på I Will Always Be Your Soldier, Tomorrow Is Today, This Is the Year eller You Did Not Love Me at All utan att dra på smilbanden.

3. Finns det någon bok som gett dig lyckokänsla?
Harry Potter är en fröjd att läsa för mig. Om jag bara fick ta med mig en bok(serie) när jag flyttar hemifrån så skulle jag ta med mig min kära Harry Potter-samling. Jag vet inte hur många gånger jag har läst de första böckerna och jag planerar att läsa dem flera gånger till. De har nästan en slags hemkänsla för mig.... och på tal om lycka. När jag äntligen fick "Harry Potter and the Deathly Hallows" så grät jag i femton minuter innan jag kunde börja läsa boken.

4. Hur definierar du “lycka”?
Jag tror att jag har ganska höga krav. För mig är lycka ett tillfälle som sticker ut. Du kan inte gå och vara lycklig hela tiden, utan lycka är någonting man upplever i ögonblick då ingenting negativt inkräktar, då det känns som att du kan hantera allting. Eller vänta - jag tar tillbaka det där. Min definitation av lycka är: kinaresan. Vi hade roligt, vi var fria (ja, i alla fall från våra föräldrar), det var som att vi allihop var bästa vänner och kunde umgås som sådana, vi skrattade, vi retades och jag kommer ihåg speciellt två dagar som jag aldrig kommer att glömma. Speciellt för att jag gick med den där fladdrande känslan i maggropen hela tiden. Jag var überlycklig.

"This is not a democracy, it's a cheerocracy"

2009-05-28T20:51:00.003+02:00

(Okej, jag skulle sluta med engelska titlar, men det är enklare att citera än att komma på någonting annat)

Idag så har jag förlorat mitt sommarjobb, fått tillbaka det, förlorat jobbet igen och än en gång fått tillbaka det. Det är visst en hel del planeringsbekymmer, så vi får se om jag har något jobb till slut. Vad gjorde jag för att muntra upp mig själv? Jo, jag läste ut "Dead to the World" (som inte alls var lika bra som förra gången) och såg på min en av mina favoritfilmer från högstadiet, "Bring It On". Första filmen är så mycket bättre än alla uppföljare. Den fick mig att vilja bli cheerleader när jag såg den för första gången i sexan (femman?). Den har även varit en stående favorit bland mig och mina vänner (tillsammans med "Mean Girls" och "10 orsaker att hata dig") och en period så såg min lillasyster den på repeat - så jag kan alla repliker, alla ramsor och alla rörelser utantill.

Om ni håller ögonen öppna under de följande filmerna så kan ni få se både Valerie från "Sabrina tonårshäxan", Faith och Glory (plus ett odöpt offer från "The Wish") från Buffy, Lulu - dvs. Kirks flickvän - från "Gilmore Girls" och så klart Kirsten Dunst.

Rancho Carne Toros öppningsramsa - som jag t.o.m har haft som ringsignal en gång. (Lågt ljud)
East Compton Clovers - Brr, it's cold in here (nämnde jag att Isis var min idol när jag var mindre?)

Hejaklacksauditions, min favoritscen när jag var liten - gillade speciellt "be aggressive, be be agressive"-tjejen.

Sist, men inte minst:
Missy (Faith) vs. Courtney (Glory) och Whitney (anonymt offer från "the Wish").

Recap

2009-05-27T22:08:00.004+02:00

Okej, jag har skrivit väldigt många inlägg de senaste dagarna och väldigt få av dem handlar om böcker. Allt har en förklaring (hostsadistiskalärarehost), men jag tänker inte fortsätta vara bitter. För det är slut med all negativ energi och bitterhet. Jag tänker vara glad, hela juni-månad! Jag vet att man inte ska lova mer än vad man kan hålla, men det är ju värt ett försök.

Detta ser man dels på min, redan nu färdiga, spellista för juni. Det ska bara vara glad musik! (Plus A Place Called Home och Trouble i moll, men det är svårt för mig - jag måste få ha min deppiga, finstämda musik också). Jag har till och med lagt till en Britney Spears-låt som jag gissar kommer att åka ur listan innan juni ens är här.

Det här inlägget är en snabbgenomgång av den senaste veckans:

De ska göra en ny version av "Buffy the Vampire Slayer"-filmen, utan Joss och utan någonting som har med Buffy att göra överhuvudtaget (mer än namnet och vampyrdräpandet då). Jag gillar det inte.

Jag har fått sommarjobb, trots att jag inte trodde att jag skulle få det.

Jag pratar om vad jag har lärt mig från Buffy och att jag vill köpa självhjälpsboken "What Would Buffy Do?".

Jag planerar (eller planerade) att tömma skolbiblioteket och läsa hela sommaren. En liten lista över vilka böcker jag har lånat hittills.

Jag har läst en bok på spanska ("Como Agua Para Chocolate") och pratar om den här.

Jag ska till London i sommar och jag är överlycklig.

PS. Kanske ska mitt nya mål vara att inte ha engelska titlar på alla mina inlägg? Under maj månad så har jag hunnit med följande engelska titlar:

Blasphemy
I'm part of the system - I'm a working gal
Dear Joss Whedon
London Calling
Brideshead Revis(i)ted
Why can't you stay?
Brain freeze
Dingoes Ate My Bay
"You don't love me cause I'm not Edward Cullen"

Blasphemy!

2009-05-27T20:37:00.003+02:00

Jag håller på att få en aneurysm denna kväll. Först så fick jag reda på att de håller på att filma en ny version av en av mina absoluta favoriter bland high school-filmerna - nämligen "10 Things I Hate About You". Okej, det är ingen höjdarfilm, men ändå! Se på killen som ska spela Patrick Verona. Hur ska han kunna göra rollen bättre än Heath?
Heath gör ju hela filmen.

Sedan så är någon ute på väldigt tunn is. Knappt is. Frost. Vi pratar om några personer (ett filmbolag? ett produktionsföretag?) som håller på att göra någonting som i mina ögon är lika med de värsta av synder. Nej, de tänker inte filma en av mina favoritböcker. Istället så tänker de återuppväcka Buffy, men inte min Buffy - åh nej. Buffy från floppfilmen "Buffy the Vampire Slayer" från 1992. En film jag inte har sett och inte tänker se. Varför? Jo, för om Joss Whedon till slut fick nog av alla ändringar de gjorde i hans manus och idéer, om den blev en flopp och om den är så dålig och o-Buffyaktig som trailern och vissa scener jag har sett från filmen visar - då vill jag helt enkelt inte se den.

Denna nya film ska alltså ta vid där den gamla filmen slutade. Utan att ta hänsyn det minsta till hela Buffyverse. Utan att ha någon som helst kontakt med Joss Whedon. Varför?
Jo, för att de har upptäckt att vampyrer och vampyr/människa-romansen säljer väldigt bra just nu. Det måste väl ändå vara därför?

Jag vet inte vad som skulle vara värst. Att de gör en dålig film som låtsas som att hela serien och den detaljerade värld och historia i den aldrig har hänt eller att de gör en dålig film som har med detaljer ur serien och tror att det ska göra filmen mer "Buffy"-ig. No way. Jag hoppas att Joss Whedon stämmer dem om de gör det.

Eller hemska tanke: Att de faktiskt gör en film som gör succé på bio och jag måste stå ut med att i årtal behöva försvara min serie från folk som säger att filmen var bättre, folk som pratar om hur bra filmen är, men som aldrig har sett serien, och folk som ska diskutera skillnaderna mellan serien och filmen och kommer fram till att filmens Buffy är bättre. Om dessa människor kommer att existera så blir jag eremit. Jag bosätter mig i en avlägsen grotta långt från civilisationen tillsammans med min dvd, mina tv-serieboxar och min bokhylla... och möjligtvis en dator så att jag kan beställa fler.

Behöver jag nämna att jag vägrar att se någon av ovan nämnda filmer?
(Ja, jag är så barnslig. Vi pratar om tjejen som rackade ner på femte Harry Potter-filmen i ett helt år innan hon till slut såg den - och blev chockad över att det till och med var sämre än vad hon hade fått den att låta som. Sedan dess så har jag insett att jag faktiskt inte behöver se någon mer HP-film, det går bra att kritisera dem i alla fall).

I'm part of the system - I'm a working gal

2009-05-27T18:51:00.003+02:00

Yay! Jag har fått sommarjobb! Dock inte världens mest glamorösa (städare), men det är ändå ett jobb - med lön!
Enda felet är att det dröjde så pass länge innan jag hörde från stället att jag var säker på att jag inte hade fått det... vilket fick mig att planera min sommar i minsta detalj. Jag skulle läsa som en galning, spendera en vecka i Stockholm, gå på bröllop, fara till London i 5 dagar, läsa lite mer och börja att skriva på mitt projektarbete. Nu så är det så att jag har fått min arbetsperiod just under min välplanerade Stockholm-bröllop-London-vistelse.
Så jag kan tyvärr inte fara till Stockholm (ett stort tyvärr!) och det första jag måste göra imorgon då jag ska få tider och sådant är att ta ledigt en hel vecka i början av min arbetsperiod.

Nyss så var det: Mycket lästid, inga pengar.
Nu är det: Mindre lästid, mer pengar.
(Och alla vet väl att mer pengar innebär fler böcker och tv-serier till min bokhylla).

Enda självhjälpsboken för mig

2009-05-26T19:10:00.002+02:00

Jag har bestämt mig för att köpa en självhjälpsbok - men inte vilken som helst. Här är det inte tal om någon Mia Törnblom eller Dr Phil, utan en bok som jag har haft ögonen på sedan i julas, en bok som har legat på toppen av min önskelista länge nu. Jag talar förstås om "What Would Buffy Do?" av Jana Riess. Det måste vara den perfekta titeln. Det är vad jag tänker varenda gång som jag måste gå ut i mörkret på vintern och tror att jag hör eller ser någon som förföljer mig. Efter en snabb panikattack så tänker jag alltid "Vad skulle Buffy göra i en sådan här situation?"... Svaret är nog mest troligt att Buffy skulle sopa mattan med vad det nu än är där ute och att den/han/hon/de borde vara rädd för henne istället.

Man kan seriöst lära sig viktiga saker från Buffy. Serien handlar ju inte bara om monster, utan om relationer och vanliga problem. Hittills har jag lärt mig att bara för att en kille verkar vara snäll så betyder inte det att han kommer att vara det efter att du har haft sex med honom (hey, Angelus). Jag har lärt mig att collegekillar inte är att lita på och att man inte ska besöka fraternity-hus för det sker alltid massakrar där.

Här är ett jätteroligt klipp om en annan läxa man kan lära sig från Buffy - en läxa som jag tycker att fler borde lära sig så att jag slipper vara rädd för talangshower så som "Talang 2009".
INGA spoilers. Fritt fram att se. Jag tycker att det är synd att de har klippt lite i scenen, men musiken är så otroligt bra och passande så jag förlåter det.

Jag tycker att alla borde se det här klippet.

Jag hittade följande text i ett gammalt inlägg från i höstas då jag precis hade börjat ta upp Buffy-kontakten igen:

"Och här så hör jag genom cyperrymden hur mina läsare skriker
"Neeeeej!" i unisont. Jag säger grattis, ni har några väldigt
Buffy-fyllda månader att se fram emot, men jag ska försöka tona ner... Jag
lovar"

Tänka sig så rätt man kunde ha. Förlåt, men jag blir bara sådan (fast det här är lite over the top). Jag blir fanatisk. Ni ska vara glada att jag inte hade någon bokblogg i tvåan då jag började läsa Harry Potter eller i fyran då jag var Tolkien-frälst. Min familj stod inte ut med mig för att jag alltid skulle ha långa samtal med dem om saker som de inte visste någonting om.

Steg 1 i min "Tömma biblioteket"-plan

2009-05-26T14:17:00.003+02:00

Jag har fullbordat steg 1 i min plan att tömma skolbiblioteket på böcker under sommaren. Om man lånar böcker nu så behöver man inte lämna tillbaka dem förrän första veckan i september, någonting jag tänker utnyttja till fullo. Min plan är att fylla min väska med bra böcker varenda dag (tyvärr så har jag en väldigt liten väska som alltid är full av matteböcker) och alltså få ett eget litet bibliotek här hemma under sommaren - med många valmöjligheter.
Jag har inte fått sommarjobb - så jag har all tid i världen.

Idag så lyckades jag få med mig:

"Schindler's List" av Thomas Keneally.
"The Picture of Dorian Gray" av Oscar Wilde.
"Shroud for a Nightingale" av P.D James.
"Howard's End" av E.M Forster.
"Goodnight Mister Tom" av Michelle Magorian.
"The Color Purple" av Alice Walker.
"Frankenstein" av Mary Shelley.

Imorgon så tänkte jag leta igenom den svenska sektionen + ta med några Agatha Christie-deckare hem.

Como Agua Para Chocolate av Laura Esquivel

2009-05-26T13:53:00.003+02:00

Det här är egentligen pluggning. Jag ska skriva en recension - med detaljer och åsikter - på "Como Agua Para Chocolate" till spanskan... på spanska. Att sätta ihop text på spanska är dock inte en av mina starka sidor, inte heller att komma på vad jag ska skriva. Därför så recenserar jag den lite kort här - och översätter sedan texten (med små ändringar och undantag) till spanska. Enkelt enkelt.

"Como Agua Para Chocolate" ("Like Water For Chocolate" på engelska, finns ej på svenska) utspelar sig under den mexikanska revolutionen och handlar om den unga Tita som lever tillsammans med sin mamma och sina systrar på en gård i Mexiko. Hennes mamma, Mamá Elena, är sträng, kontrollerande och hänsynslös när det gäller att upprätthålla traditioner. En av dessa är den (i mina - och Titas - ögon idiotiska) antika familjetraditionen att den yngsta dottern inte får gifta sig. Hon ska avsäga sig en egen familj för att istället ta hand om sina föräldrar när de blir gamla. Detta medför problem då Pedro, Titas "älskade", friar. Mamá Elena vägrar låta Tita gifta sig - så för att inte skiljas åt för alltid så gifter sig Pedro istället med Titas äldre syster Rosaura, inte av kärlek utan endast för att få stanna i Titas närhet. Boken berättar om händelser efter bröllopet och utspelar sig under flera år. Varje kapitel handlar om en speciell tidpunkt och nästa kapitel kan utspela sig flera månader därifrån - eller bara någon dag.

Boken handlar även väldigt mycket om mat. Varje kapitel börjar med att Tita eller någon annan lagar mat inför någon högtid. (I början så var jag väldigt skeptisk, särskilt då boken börjar med orden "La cebolla tiene que estar finamente picada" - löken måste vara fint hackad). Det här är sydamerikansk realismo mágico (magisk realism) och så klart så finns det lite övernaturliga fenomen med. Tita är en fantastisk kock som kryddar maten med sina känslor. Ett exempel: Innan Pedro och Rosauras bröllop så gråter Tita medan hon lagar maten - vilket leder till att alla gästerna blir matförgiftade.

Vissa saker hade jag problem att förstå. I början så fattade jag absolut ingenting, jag uppsnappade något ord här och var och kunde just utskilja skuggorna. Då och då så fanns det med några meningar som jag förstod fullt ut, men det var ovanligt. Man vänjer sig fort. I slutet så förstod jag nästan allt jag läste - trots att jag inte hade hört orden förut. Hjärnan är ett fantastiskt organ. Tänk bara hur den kan koppla ihop och förstå innebörden av ett ord utan att känna igen det. (Dock så ska man inte alltid lita på att orden översätts rätt. Frasen "patio trasera" översatte jag gång på gång som "den trasiga altanen" när det egentligen betyder bakgård).

Boken var bra, men jag skulle nog ha uppskattat den bättre om jag hade förstått allt det som stod - och hela realismo mágico-grejen gjorde att det blev mycket svårare att få ett samband i det hela. Ibland så förstod jag inte riktigt vad som hände (som i slutet!) eftersom en helt vanlig handling helt plötsligt fick abnormala följder.

Det fanns två saker som jag störde mig lite på:

1. Mamá Elena och Rosaura. Jag kan ju faktiskt förlåta Rosaura för att hon är lite... bitsk, då hennes man är förälskad i hennes syster - men vad är grejen med Mamá Elena? I slutet så försöker de få in lite medlidande till henne då Tita hittar ledtrådar om hennes förflutna, men ändå. Jag tycker inte om henne. Hon var Umbridge-ig.

2. Vad är grejen med Pedro? När jag läser "Romeo and Juliet" så vill jag att de ska få varandra. När jag läser "Twilight" så vill jag att Edward och Bella ska få varandra - men i "Como Agua Para Chocolate" så vill jag bara säga åt Tita att glömma honom. Jag är mer Team John Brown än Team Pedro.

Jag har bevis - jag är inte blind!

2009-05-25T22:59:00.006+02:00

Taget från trivia-avdelningen till "John Tucker Must Die" från IMDb:

"Penn Badgley wore the exact same hair piece that Heath Ledger wore in 10 Things I Hate About You (1999)."

Se, det var inte bara mina ögon som spelade mig ett spratt! Penns Scotty ÄR den nya Patrick Verona.

[Det är sent och jag kan inte komma på en titel]

2009-05-23T00:41:00.004+02:00

Jag har precis gett ett bidrag till den jobbigaste utmaningen någonsin. Jag har en bekant som varje vecka har som tradition att skicka ut olika utmaningar till sina vänner. Det kan handla om allt från frukter till filmer - och då hon tror att jag skulle uppskatta utmaningarna så får även jag vara med. Det betyder alltså att allting som handlar om modeförebilder, drömkroppar och så vidare uteblir, men att jag får alla utmaningar som handlar om film, böcker, musik, kändisar och tv.

Denna vecka så hade hon slagit på stort och verkligen gjort en jobbig utmaning. Jag har jobbat på den sedan i måndags och idag så avslutade jag den äntligen.

Utmaningen gick nämligen ut på att skapa high school-klassen från ens drömmar med hjälp av karaktärer från tv-serier och filmer. Tjejer denna vecka, killar nästa vecka. (Jag har redan börjat skissa på den utmaningen, då den kommer att vara minst lika svår). Vet ni hur mycket problem det har gett mig? Jag har gjort listor över tjejer i alla tonårsserier jag har kommit på. Jag har listat high school-filmer, vägt karaktärer mot varandra och till slut lyckats få fram 12 stycken som jag helt enkelt inte hade hjärta nog att ta bort. Trots det så känns det som att jag har valt fel personer.

Om någon är intresserad av mitt hårda arbete så hittas det här, på fanatikerbloggen.

Kulturfyran: Heliga böcker

2009-05-23T00:24:00.004+02:00

Veckans kulturfyra handlar om heliga böcker, ett ganska okänt ämne då jag aldrig har läst Bibeln...

1. Har du läst Bibeln eller delar av den? Har du i så fall någon favoritdel?
Nej, jag har inte läst Bibeln i sin helhet. Eller... jag har läst Barnens Bibel och vi läste en jättetjock bibel med en mening på varje sida och en massa bilder på dagis, men det är allt. Eftersom jag inte har konfirmerat mig (pga. lathet) så har jag haft väldigt liten kontakt med Bibeln. Dock så har jag inledningen - på latin - liggandes i någon av högarna på mitt skrivbord. Det är ungefär så mycket kontakt jag har haft med Bibeln de senaste åren.

2. Har du läst något ur andra religioners skrifter?
Nej, inte vad jag kan komma ihåg. Jag har läst citat ur Koranen en gång. Fast det gills knappast.

3. Vad betyder religion för dig? Vad associerar du ordet religion med?
Jag associerar ordet religion med två saker - beroende på vilken sorts religionsdyrkan vi pratar om. Antingen så tänker jag på tro, en styrka som hjälper människor genom livet och hjälper dem att hantera svåra situationer och ger den trygghet, någonting att luta sig tillbaka mot... eller om det är tal om religiös fanatism så tänker jag på trångsynthet, kvinnonedtryck, bakåtsträvande, rättighetskränkande. Nu talar jag om "Harry Potter gör barnen till satanister" och "homosexuella är ohyra"-sorten. Religion är egentligen ett ganska farlig ämne, då folk kan vrida och vända på det tills de helt har förvrängt allting.

4. Finns det någon bok som för dig är så viktig som Bibeln är för kristna, eller som inspirerar dig i dina livsval?
Nej, egentligen inte. Det finns böcker som är viktiga för mig, men jag har ingen "Bibel" som jag konsulterar. Jag läser inte självhjälpsböcker, inte livsstilsböcker och inte böcker med råd.

Jag kan avsluta med att säga att jag tror - men jag vet inte varför eller på vad. Jag tror inte på Bibeln i sin helhet, för som naturvetare så är det närmast syndigt att inte tro på Darwinism. Jag vill tro. (I want to believe). Jag vet bara inte på vad.

Dear Joss Whedon

2009-05-21T22:37:00.007+02:00

(Varning: misshandling av det engelska språket. Warning: abuse of the English language)

Dear Joss Whedon.
I hope that you occasionally google your own name - maybe in combination with words like love or God. Then maybe you'll find this, but I doubt it - but since I don't want people to lose such a good opportunity to ridicule my grammar, I'll write this anyway.

Why have you ruined my life? You have made me spoiled. You have made me addicted, that's right - you have made me a druggie. Nowadays Buffy is like heroine to me (well, I have never actually used any sort of illegal substance so I can't be sure that it's exactly alike - but it's a pretty good guess). I'm watching "Gilmore Girls", my former favorite show, but I can't seem to enjoy it like I used to. Well, maybe it is because I've seen every single episode like a hundred times, but I doubt it. Why can't I feel the same overwhelming love for the show this time? I guess it has something to do with that deep craving I've got. That manipulating voice in my head that constantly whispers things like :"You want more Buffy..." or "Isn't "Passion" such a great moment of television?" or "Oh, you're really broody - watch "Once More With Feeling" and sing along and you'll feel just fine".
That's great, but there're other television shows out there, good shows too. Shows that I used to love. Look at "Veronica Mars". I don't crave "Veronica Mars", even though I was completely in love with the show the first three times I watched it.

What I'm trying to say, in my crappy English (coz I'm tired and generally suck when it comes to grammar), is that Buffy is too bloody brilliant. Oh, that's another thing. I've started to use the word "bloody", I never did before. I have also started to add -y to nouns - something my English teacher doesn't necessarily appreciate but it does look nice, doesn't it?

I admit it, you're the God of Television. Do you have a temple?
Yours sincerely, Sara

P.S! You can stay calm - I'm not stalker material... yet. And if I were stalker material (and the Atlantic Ocean didn't seperate me from the U.S) I would stalk James Marsters first. D.S

(Jag vet att chanserna att han någonsin kommer att se det här är 0.1 promille höga, men ändå. Jag behöver skriva av mig - och nu så kan jag pricka av ännu en punkt på 1001 saker att göra innan du dör listan. Punkt 300-någonting var nämligen att skicka ett brev till en känd person som man beundrar...)

London Calling

2009-05-21T19:55:00.002+02:00

Gissa vad? I sommar så ska vi åka till London! Yay!

Jag har för länge sedan utsätt London till min favoritstad på Jordens yta - utan att ens har varit där. Detta har lett till att jag nu är jätterädd för att bli besviken. Tänk om jag inte tycker om London? Vad ska jag då göra? Fast - mamma har lovat att vi ska besöka Towern, så resan kan ju i alla fall inte bli ett bottennapp. Enda felet är väl att mina föräldrar och min syster oftast är en börda då vi är utomlands. Jag vill vandra genom Hyde Park, sitta och läsa och bara njuta av London. Jag vill vandra omkring och titta på hus, the Thames, staden, gamla byggnader och inte göra så mycket. De kommer mest troligt inte känna samma ...glädje inför det som jag gör.

Jag vill besöka King Cross och kolla på väggen mellan perrong 9 och 10 (och möjligtvis fälla några tårar för att den är stabil och inte släpper igenom mig), en upplevelse som kommer att bli helt förstörd om resterande familjemedlemmar är med.

Åh, nej. Det här betyder att jag måste spendera flera dagar i en endast engelskspråkig miljö tillsammans med min lillasyster, språk-besserwissern-från-helvetet. Seriöst, hon är en plåga ska ni bara veta. Jag kan inte säga th-ljuden rätt (jag kan ju knappt uttala svenska ord rätt så hur ska jag då kunna prata engelska felfritt) och varenda gång som någonting blir fel så gnäller hon tills man känner sig jätteliten och värdelös.

Fast nu ska vi se på de bra sakerna. London, Towern, hotell vid Hyde Park. Ah - och innan det: en tre dagars vistelse i Stockholm, följt av ett bröllop. Har jag någonsin nämnt hur mycket jag älskar Stockholm?

Jag måste redan nu börja planera vad jag ska läsa i sommar. Det måste bli London-inspirerat. Sherlock Holmes, lite Dickens och Wilde, såklart en omläsning av Harry Potter-serien (jag läser ju ALLTID om Harry Potter i juli i vilket fall som helst) - och såklart "Neverwhere"!
Några tips?

Diken, pengar & tv-serier

2009-05-21T00:49:00.002+02:00

Jag är nästan ett helgon, ett väldigt girigt helgon. Jag har anmält mig till att städa diken för att samla in pengar till en förening som jag har gått ut och inte har några planer på att återvända till. Varför utsätter jag mig för sådan tortyr när jag redan har nog lite tid att plugga på?
Jo, för att jag har blivit lovad min del av pengarna i handen. De går alltså inte till lagkassan utan direkt till mig. Så, efter helgen så kommer jag att vara 700-900 kr rikare - beroende på hur många av mina fellow fd. lagmedlemmar som ställer upp.

Jag hann bara få reda på summan innan jag började planera hur bästa sättet att spendera dem skulle vara. Ska jag ta och beställa tredje säsongen av "Veronica Mars" som är olagligt dyr (500 kr)? Eller är det "Twin Peaks Golden Edition" som får komma hem till mig? Eller ska jag slå på stort och påbörja en ny serie - som lika olagligt dyra "Supernatural" eller gamla godingen "Förhäxad"? Eller ska jag ta det lugnt och inhandla "Dexter" för 149 kr och spara resten? Hm.. Det är ett riktigt dilemma. För att göra allting ännu värre så har jag drabbats av en hemskt stor längtan efter att se på "Lost". Jag har aldrig sett "Lost", men en dag så fanns den bara där. Jag vill bli lost på ön. Någon som har lust att låna mig en seriebox så att jag slipper slösa upp alla mina pengar på att bli van tv-tittare?

Fast - smartast av allt - skulle det ändå vara att lägga pengarna på ett gymkort då jag numera har hoppat av alla sorters lagsportr.

Alyson, Alexis och barnet

2009-05-19T16:05:00.005+02:00

Jag fortsätter min kärleksbombning till det äkta paret Alexis Denisof och Alyson Hannigan och deras Buffy-bebis.

Är inte det här en av de sötaste "Hey, här är vårt barn"-bilderna någonsin?

Känns den inte mer äkta än alla dessa fotosessioner med vit dekor, sköra kläder i ljusa färger, naturell sminking och ett försök att få allting att se så mjukt och kärleksfullt ut som möjligt som så många andra skådespelare kör med? Ett enkelt foto, taget med digitalkamera, ute på stranden?

Förlåt, men jag blir så otroligt involverad i deras liv - trots att jag inte känner dem... Jag kanske inte borde erkänna det (det är lite stalker-varning), men jag har suttit de senaste femton minuterna med tårar i ögonen (okej, hormon-varning) och sett på bilder av familjen Denisof.

De känns som... vanliga människor. De känns inte TomKatiga eller Brangeliniga.

De är ett av få kändispar som jag faktiskt bryr mig om de håller ihop eller inte.

Samma sak är det med den här paparazzibilden. Kan någon säga moderskärlek?

Se hur mycket gott Buffy har fört med sig!

Så, är det inte Amber Benson och Adam Busch tur att slå ihop sina gener och få en liten Buffy-bebis snart? SMG har ju visst en kaka i ugnen. Försökte vara lite lustig, trogna Buffyfans kanske förstår referensen.

Brideshead Revis(i)ted

2009-05-18T14:00:00.004+02:00

Jag sitter här, chockad och imponerad över min egen blindhet. På några sekunder så har min verklighet genomgått en stor förändring. Evelyn Waugh är en man (Vem döper sin son till EVELYN?) och boken heter visst "Brideshead Revisited". Hur kommer det sig att jag aldrig har sett det där i:et förut? Jag har alltid felaktigt kallat boken för "Brideshead Revisted" och jag förstår inte hur jag helt kan ha undgått det saknade i:et. Titeln har ju till och med ett sammanhang nu!

The Old Man and the Sea av Ernest Hemingway

2009-05-16T13:36:00.004+02:00

Jag upptäckte precis att jag helt har glömt att publicera mitt inlägg om Hemingways klassiker. Undra varför?

Snark är min spontana kommentar. Det finns få saker som jag tycker är så tråkigt som fiske - möjligtvis att se på medan andra fiskar utan att fiska själv. Förstår ni då hur jag känner mig efter 120 sidor om en man som har fått en fin fisk på kroken, men inte kan få upp den?
(Den sexuell subtexten var inte planerad, fast vänta lite... DET kan jag ta med i min uppsats).

"The Old Man and the Sea" är en kortroman som handlar om den gamle, kubanska fiskaren Santiago, som inte har fått en enda fisk på 85 dagar. De andra fiskarna säger att han är otursförföljd och hans vän och fiskarkompanjon, den unge Manolin, har tvingats gå över och fiska på en annan båt av sin familj. En dag så åker Santiago ut långt på havet, fast besluten att fånga en fisk. Det dröjer inte länge innan han fått en riktigt stor fisk på kroken, men allting går inte så lätt. Fisken är stark och Santiago är gammal och det är bara början på en lång (ca 85 sidor) kamp mellan fisk och människa.

I slutet så ville jag bara skrika "Varför släpper du inte bara fisken och far hem!?" till Santiago. Jag blev bara så otroligt frustrerad på allt prat om fisketeknik. Hemingways sätt att skriva kan jag inte klaga på - jag tror faktiskt att jag skulle ha tyckt om boken om den inte bara hade handlat om fiske.

En sak som jag tycker är lite dubbelmoral är Hemingways livssyn. Enligt min lärare så är "The Old Man and the Sea" den bok som visar kärnan av Hemingways syn på hur livet bör levas. Att en människa behöver sin värdighet och att man förlorar den om man ger upp. Ändå så tog Hemingway livet av sig... på grund av ålder? Borde han inte ha levt enligt sin egen åsikt då och kämpat för att fortsätta med sitt liv som Santiago?

Sedan: Är någon förvånad att Hemingway är min lärares favoritförfattare? "Macho" personifierad?

Kulturfyran: Indiska böcker och mer

2009-05-16T13:15:00.003+02:00

Jag har beslutat mig för att återuppta mitt kulturfyran-svarande...

1. Hur många böcker av indiska författare har du läst?
Är Bali Rai indisk? Om han är det så har jag läst tre böcker av författare med indisk härkomst, då jag hade en Bali Rai-period under mellanstadiet och läste "Rani & Sukh" och "(o)planerat bröllop" flera gånger. Sedan så har jag en bok av en Tanuja Desai Hidier, "Tvära Kast", i bokhyllan och jag tror att även hon har indisk härkomst då boken handlar om en indisk tonårsflicka som har växt upp i USA och inte vet om hon ska se sig själv som indisk eller amerikansk.

2. Från vilka länder kommer de författare som du läser mest? Vilket land har du aldrig läst någon bok från?
Ja, jag är ganska så säker på att USA toppar min lista, tätt följd av Storbritannien. Jag tror inte jag har läst någon bok av en kinesisk eller östeuropeisk författare. Samma sak gäller för Afrika. Jag har svårt att komma på någon författare (vars verk jag har läst) som inte är brittisk, svensk eller amerikansk.

3. Hur hittar du nya böcker? Bokrecensioner? Bloggtips? Kompistips? Hyllan på biblioteket? I bokhandeln?
Det är olika. Jag får en hel del boktips genom bokbloggar - Calliope är en säker boktipskälla - men även genom vänner och släktingar. Dock så brukar mina vänner oftast tipsa mig om böcker som jag redan har läst (som "Twilight", "Millenium"-trilogin och "Flickan från ovan"). 99 % av alla mina biblioteksbesök och bokhandelbesök är improviserade, så därifrån får jag också många tips. Oftast så väljer jag bara ut en bok som jag har hört talas om eller som jag tycker verkar intressant - utan allt för mycket information.

4. Det finns en barnbok om en tiger och en björn som vandrar och vandrar för att ta sig till sina drömmars land. Vilket är dina drömmars land?
Jag höll på att skriva Midgård, men sedan så ändrade jag mig. Jag har alltid älskat Tolkiens Midgård, men jag skulle inte vilja leva där... eller jo, tänk att leva som en hob i Fylke.
Annars så är jag riktigt förälskad i Yunnans bergstrakt - fast det beror dels på alla bra minnen som jag har därifrån.

Ja, yes, ja!

2009-05-14T22:35:00.002+02:00

Ni minns de där testen som jag tog förra våren? "Which Fantasy/Sci Fi-Character Are You?"-testet som jag, till min förtvivlan, alltid fick Luke Skywalker på?
Min förbannelse är bruten. Jag tog det än en gång - och nu så är jag Samwise Gamgee!
Min favorithob. Litteraturvärldens bästa vän. Frodos BFF.

Tips önskas!

2009-05-14T20:23:00.002+02:00

Jag håller på med ett litet pretentiöst projekt. Jag håller på att skriva en lista över böcker som jag måste läsa innan jag fyller 30 år - och inte vilka böcker som helst. Nu pratar vi om böcker som måste läsas. Moderna klassiker, klassiska klassiker och böcker med kulturell betydelse.
Finns det några böcker som du tycker att man borde ha läst för att kunna kalla sig kulturellt bevandrad? (finns det ens ett sådant uttryck?).
Det är bara att ge tips!

Än så länge så består min lista mest av en massa Shakespeare, lite Tolstoy, en gnutta Gabriel García Márquez och en hel del Jane Austen.

Fördjupade studier i katastroffysik av Marisha Pessl

2009-05-14T19:34:00.003+02:00

Jag tror att jag har blivit mitt gamla jag igen! Nästan i alla fall. Jag har förvandlats till gamla Sara som faktiskt kunde läsa länge utan att förlora koncentrationen. Gamla Sara som tyckte om att läsa - som kände en stark längtan efter böcker. I'm back on track. Eller, för att använda en otroligt dålig vits och referens till en favoritbok: Det här är "The Return of the King". Hahaha. Inte ens jag tycker att det är roligt... och det säger någonting.
(off topic: samtidigt som jag skriver det här så lyssnar jag på The Dandy Warhols We Used to Be Friends och drabbas av en stark längtan efter lite "Veronica Mars").

"Fördjupade studier i katastroffysik" har länge varit överst på min lista över böcker som jag vill läsa - och äntligen så har jag tagit mig i kragen och läst den. Jag har hört den jämföras med "The Secret History", ett mästerverk av Donna Tartt som jag älskar - men paradoxalt nog aldrig orkar läsa. Och ja, det finns vissa likheter. Mer om det senare.

"Fördjupade studier i katastroffysik" ("Special Topics in Calamity Physics") handlar om Blue Van Meer, dotter till Gareth van Meer, universitetsprofessor i statsvetenskap. Alltsedan hennes mors död så har Blue rest runt med sin pappa i deras blå Volvo, medan hennes rätt excentriska far har undervisat i en stad i några månader - bara för att plötsligt bestämma sig för att flytta. Under dessa bilfärder så har hon fått en mer grundlig undervisning än vad hon någonsin kunde ha fått i någon av de tjog high school som hon har gått i. Det här året så kommer det dock att bli annorlunda. Av någon oförklarlig anledning så har hennes pappa bestämt att hon ska få gå sitt sista år i high school i endast en skola, närmare bestämt St. Gallway, en fin privatskola i en liten stad i bergen. Där dras Blue till den mystiska filmvetenskapsläraren Hannah Schneider och hennes "klick" av utvalda elever som varje söndag äter middag hemma hos henne. Allt är inte en dans på rosor. Allt eftersom tiden går så inser Blue att det är någonting som är fel med Hannah, någonting hon inte avslöjar, men vad är det?

(off topic: jag lyssnar just nu på I Touch Myself med XXXX - VARFÖR är den med på min spelningslista? Just ja, för att jag förknippar den med Buffy, bara för att hon nämner den i "Lie to Me", avsnitt från andra säsongen...)

Hur är det då med jämförelserna till "The Secret History"? En grupp välutvalda studenter som har en egen liten klick tillsammans med en lärare. Ett hus där de träffas och äter middag. Hemligheter, mysterier och ond bråd död. Jo, nog kan jag se likheterna. Faktum är att jag under bokens två första delar ständigt letade efter saker som jag kunde koppla ihop med "The Secret History", men den tredje delen tog allting i en helt annan riktning som inte kände helt TSH (från och med nu så kör vi med förkortningar).
I min hjärna så fick Jade och Charles, de stiliga blonda medlemmarna i gruppen, stå för Camilla och Charles, de stiliga blonda tvillingarna. Både Charles I och Charles II har ett liknande nervsammanbrott, men dock inte identiskt. På samma sätt så försökte jag para ihop de andra i Hanna Schneiders gäng med medlemmarna i grekgruppen.

Som sagt, det fanns likheter med TSH, men jag hittade även likheter med en annan av mina favoritböcker - "I en klass för sig" av Curtis Sittenfeld. Båda behandlar tonårsångest, försök att passa in och en förändran efter att man har hamnat i annat sällskap. Båda har samma slags inbitna ångest, som ändå är feel-good-ish.

Vad tyckte jag? Jag förstår inte hur Marisha Pessl har gjort det! Inte bara så gillade jag genuint boken (fast inte lika mycket som tidigare nämnda böcker) - hon måste ha lagt ner ett ordentligt jobb på den! Den är full av citeringar av dikter, böcker, artiklar och uppsatser och på varje sida så finns det med minst en källhänvisning. Jag har aldrig läst en bok som är upplagd på liknande sätt. I slutet finns t.o.m en liten "tenta" utan några riktigt felaktiga svar, men som passar otroligt bra in med bokens tema. Dock så gav alla källanvisningar mig lite panik då vi just nu håller på att skriva vetenskapliga rapporter om genetik på skolan - med liknande källhänvisningar.

De två första delarna var en mix av TSH & "I en klass för sig", men bokens klimax, den tredje delen, innehöll även stråk av "Da Vinci-Koden", "Batman Begins" och lite "Veronica Mars". Trots att det ibland kändes lite Kitty-feeling och att saker gick ihop lite för bra så gillade jag det, fast jag är ju också en av få personer som gillar "Da Vinci-Koden".
(Jag har en liten "fetish" för gömda hemligheter, konspirationer och ledtrådar i historia och konst).

Det konstiga är: Jag hade så mycket mer att skriva om den här boken, men nu när jag väl sitter här så känns det som att mitt huvud har blivit tömt på idéer... eller för att dra en liten anekdot från min dag. Det är som min analytiska essä om Camus "Främlingen" där jag gick på i en hel sida (Word) med en massa obskyra tankar - och helt glömde bort att ta med frågan som vi skulle behandla.

Why can't you stay?

2009-05-14T06:56:00.002+02:00

Min DVD har börjat sin väg mot slutet. Igår då jag skulle slå på den så gick den inte igång helt första gången. Den stog bara där och surrade. Andra gången så gick det bättre och den fungerade felfritt... och det här är ingen engångsföretelse. Det har hänt de tre senaste gångerna.

Jag vill inte ha en ny DVD! Jag älskar min gamla. Den är enkel, stilren i silver, har världens bästa och enklaste kontroll som jag kan utantill och är otroligt van med - plus att den passar jättebra i handen. Den kan spela alla skivor och hackar ALDRIG upp sig, till skillnad från den otroligt petiga DVD:n på bottenvåningen som inte ens klarar av ett dammkorn. Min DVD är en gudagåva. Den kan till och med spela brända filmer utan att det blir problem...

... och nu så har den börjat surra. Jag hoppas att den håller! (och att den inte sväljer min "Gilmore Girls"-skiva).

Åttonde maj

2009-05-08T19:00:00.002+02:00

Lite om vad jag håller på med just nu:

Jag har gjort sista delen av NP i Engelska B, så nu så kan jag gå vidare och fokusera på annat... som NP i Spanska steg 4 och NP i Matte D. Yay.
Jag har drababts av "puffy eyes"-syndrome, eller jag vet inte om det finns någonting som heter så, men jag är i alla fall otroligt blödig just nu och har alltid svullna ögon på grund av sorgliga tv-serier.
Ett tv-tittande som inte är så sorgligt är "Top Model". Min favoritsäsong, cycle 6, går just nu på trean, varje vardagseftermiddag klockan 16.00. Jag avgudar Danielle, gillar Joanie jättemycket och älskar att hata Jade... och i det sista programmet jag såg, i onsdags, så vann Furonda en roll i "Veronica Mars" som Woodys sekreterare. Hon sa att hon trodde att de andra tjejerna i huset var avundsjuka och ville vara i hennes skor - och ja, det tror jag också! Jag var då i alla fall det. Hallå, hon kramade Logan Echolls!
Min läsning går mycket bra, tackar som frågar. Jag har kommit ca 100 sidor in i "Fördjupade studier i katastrof-fysik" och jag gillar, trots väldigt många liknelser.
Jag har även tagit och lånat hem "Brideshead Revisted" från biblioteket.
Sist, men inte minst, så måste jag bara få bjuda på min nya favoritlåt: A Place Called Home med Kim Richey.
Just det, Sandra fyller 17 år idag. Hipp hurra!

Brain freeze

2009-05-04T20:24:00.003+02:00

Jag sitter och försöker avgöra vilket bok jag ska ta och läsa nu. Ett omöjligt uppdrag! Jag har 84 olästa böcker i min bokhylla, men på något sätt så är det något fel på alla av dem!
Av någon oförklarlig anledning så har min hjärna fått för sig att den bara vill läsa "Brideshead Revisted", varför vet jag inte. Tyvärr så finns den inte på biblioteket här - och jag har inte råd att köpa just nu. (Uppdatering: Det finns visst ett exemplar, på engelska och allt, i skolans magasin. Hallelujah!).
Så de stackars övergivna böckerna i min bokhylla blir ratade gång på gång.
Har ni något speciellt tips på hur man väljer vilken bok man ska läsa? Ska man följa sin magkänsla eller chansa? Våga ta hoppet fullt ut?

Just nu så ratar jag "Blonde" och "Vindens skugga" för att de helt enkelt verkar vara för bra, vilket är en ganska dum anledning då man vill ha bra böcker, men just nu så kan jag inte ägna allt för mycket helhjärtad tid åt dem... så de får vänta. "Anna Karenina", "David Copperfield" och "Northanger Abbey" skjuts upp av samma anledning. Klassiker måste man lägga ner tid på. "The Tale of the Body Snatcher" och "Historikern" blir ratade då jag tycker att det känns fel att läsa om vampyrer på försommaren och sommaren (konstigt nog så är det under den tiden jag oftast läser "Twilight" och Sookie Stackhouse series).

Nej, nu får jag ta och köra med min standardtaktik. Ropa ner till nedervåningen och be min syster välja ett nummer mellan ett och trehundra, för att sedan gå och räkna böcker och se vilken det hamnar på.

Prom Nights From Hell av...

2009-05-04T20:00:00.004+02:00

...Meg Cabot, Kim Harrison, Michele Jaffe, Stephenie Meyer och Lauren Myracle.
(underrubrik: Åh nejdå, mitt huvud är visst fyllt med annat än Buffy)

En novellsamling med fem "noveller" om övernaturliga, skräckfyllda prom nights som jag köpte på Bangkoks flygplats i höstas. En av anledningarna till att den var så lockande var just skoldanstemat. Jag hatar att vara uppklädd och tillfixad - då jag alltid känner mig mindre tillfixad än alla andra - men ändå så saknar jag amerikanernas alla skoldanser. Inte för att jag tror att jag skulle ha blivit bjuden (jag skulle nog vara en av de där tjejerna som våndas över att se på medan killarna jag känner bjuder någon annan), men det känns som att det är en typisk high school-experience och då jag är high school-fantast (trots att jag har hört från alla möjliga håll att high school är en mardröm) så skulle jag vilja uppleva i alla fall en skoldans. Är det för mycket att begära? Den enda "prom"-lika tillställningen jag får är studentbalen... och då är ju gymnasiet så gott som slut.

Första novellen, "The Exterminator's Daughter" är av Meg Cabot - en favorit bland ungdomsförfattarna - och handlar om en vampyr, en ond vampyr, och utan att säga för mycket så drogs mina tankar genast till Buffy. Buffy-connections är alltid en fördel. Här hade vi tjejer med armborst, kvinnliga kämpar mot all ondska i världen (bland dem vampyrer, demoner, varulvar, you name it) och ett möte och mindgames med Dracula. Någon som förstår vad jag menar? Detta hör dock inte till huvudhandlingen, utan bara till bakgrundshistorien.

Novellen är totalt genomsyrad av Meg Cabot, vilket leder till lite populärkulturella referenser, lite ironi och självkommenteringar. Alltså en typisk tonårsbok, med en liten spark till den nya "vampyrer är goda"-trenden. Undra vad medförfattaren Stephenie Meyer tycker när det drivs med de "oskyldiga" vegetarianvampyrerna?

Andra novellen, "The Corsage", är skriven av Lauren Myracle, en författare som jag inte har så vidare bra koll på eller egentligen... som jag inte har en minsta aning vem hon är. Novellen centrerar kring en ung tjejs önskan att bli bjuden på balen av sin killkompis och stora kärlek. Till sin hjälp så har hon en mystisk bukett (ni vet, sådana där man fäster på armen) med magiska krafter. Behöver jag nämna att man borde tänka efter innan man önskar någonting? (speciellt om man ser en ung kvinna med ett pendelhalsband i närheten - ursäkta Buffyreferensen).

Jag blev faktiskt inte så fäst vid "The Corsage" och inte det minsta skrämd ... eller när de pratade om en mystisk lukt av ruttna blommor så reste sig nackhåren lite, men annars så var den ganska uppenbar.

Den tredje novellen,"Madison Avery & The Dim Reaper", är skriven av Kim Harrison, ännu en för mig okänd författare. Novellens övernaturliga teman är olika sorters "änglar" och andra otrevliga makter som vill vara med i spelet om liv & död. Än en gång - om han är snygg, spring för livet.
Jag tyckte att det var lite svårt att hänga med i mitten när allting skulle förklaras. Jag förstod inte skillnaden på vissa saker och ibland så tyckte jag att de nästan sa emot sig själv. En sak som jag dock gillade är slutet.

Numero cuatro, "Kiss and Tell" är skriven av Michele Jaffe - incognito för mig - och är lite utav en mix av hemliga operationer, superkrafter och vanlig tonårskärlek. Beskrivningen som först kom upp i mitt huvud var "Buffy blir attackerad av Initiativet under balen". Se upp för den snygga killen!
Det här var den novell som jag tyckte bäst om, tätt följt av Meg Cabots vampyrdrama och den följande novellen, nämligen...

..."Hell on Earth" av väldigt välkända Stephenie Meyer som handlar om en bal där mystiska krafter gör sitt bästa för att alla ska ha en sådan otrevlig kväll som möjligt. Den var väldigt... Stephenie Meyer-ig. Alla såg bra ut. Alla hade underbara ögon eller figurer eller hår. En av huvudpersonerna var ovanligt blek, men var dock inte vampyr. Det är fullt av långa blickar, goda dofter, mystiska dragningskrafter och liknande, men faktiskt inte fullt så fånig och skämmig som historien egentligen kunde ha blivit. Det är lite "Twilight" light, minus vampyrerna, Edward och resten av handlingen. En sak som jag började undra medan jag läste: Undra om Stephenie Meyer har sett "The Prom", Buffyavsnittet där Buffy - surprise surprise - har studentbal. För om man använder orden "Hell hound" och "Prom" så kan man inte direkt skylla på mig för att jag gör de kopplingarna.

Några saker sin jag har lärt mig från denna samling:

1. Om jag ser en mystisk, snygg, tilldragande kille/tjej som jag aldrig förut har sett på studentbalen - och om han även ser lite äldre ut och kysser som en gud - då ska jag inte gå fram till honom. Varför är det alltid snygga killar som är bra på att kyssas som är trubbel?
2. Jag kan ta det lugnt. Killen/Tjejen som jag är kär i, men inte varit tillräckligt modig för att faktiskt våga fråga till balen, kommer lagom till balen förklara sina känslor för mig (eller rättare sagt, på balen). Eller så kommer jag träffa mitt livs kärlek där. Så det är bara att ta det lugnt. Om man överlever balen så kan man räkna med att ha en kille vid sin sida.

3. Jag borde nog göra en exorsism.

Maj: Glad och solig vs. grå och deppig

2009-05-03T13:24:00.004+02:00

Jag är lite bipolär för tillfället, lite manodepressiv. Ena minuten så är jag jätteglad och vill ingenting annat än att studsa omkring på blomfyllda ängar tillsammans med en massa vilda djur i äkta Disney-style och nästa minut så är jag less, tråkig, huvudvärkande sur och irriterad. Vädret är likadant. Ena dagen är det solsken och varmt, nästa är det grått, blåsigt och kyligt.
Så månadens mix innehåller någonting för alla tillfällen.

Det börjar positivt med underbara KT Tunstall, följt av lika positiva Caesars som sedan tidigare har We Got to Leave och Jerk It Out bland mina favoritlåtar. Detta är följt av The Pretender med Foo Fighters, en låt som jag inte har kunnat få ur huvudet sedan jag hörde den på en uppvisning för några veckor sedan, som ligger på sträcket mellan glada Sara och deppiga Sara. Egentligen så faller den nog under kategorin sura Sara.
Vi fortsätter med annars så upplyftande Marit Bergman, lite moll, som sjunger "there shouldn't be snow on the 10th of May", vilket verkligen stämmer - och håll i er - ibland så snöar det här i början av maj!

Lite The Hives, lite The Killers, perfekt vårmusik. Positivt, sprättigt utan att det blir för somrigt. Sedan går det över till moll med Within Temptation och en låt som också har byggt bo i min hjärna. Jag hörde den på Spotify, glömde bort vad den hette, men gick runt och spelade den på repeat i huvudet hela veckan innan jag till slut hittade den igen. Moll + Kvinna + Piano = Sara gillar. Sedan så blir vi uppåt igen, riktigt uppåt, presommaruppåt, med Sonny J och Lady Gaga... som är den enda "nya" MTV-artist som jag egentligen tycker om.

Listan avslutas med två låtar som redan nu går på repeat. The Diary of Jane går på repeat i två versioner, orginalet och den akustiska versionen (som jag tycker bättre om då den är lugnare och ja, akustisk) - på något sätt så påminner de mig om Angelus och Buffy. Det är ganska konstigt det där med hur man kopplar ihop saker. Pain påminner mig även den om Buffy, då den har varit med i tv-serien hur många gånger som helst under Dingoes Ate My Babys uppträdanden.

Uppdatering: Nu vet jag varför The Diary of Jane påminner mig om Angelus och Buffy! Jag har sett en video om dem på youtube där den låten var med.

Dingoes Ate My Baby

2009-05-03T12:29:00.002+02:00

Jag har överlycklig - tack vare Wikipedia så har jag hittat en jättebra grupp. Eller...
Jag har alltid älskat musiken i BtVS (kort för "Buffy the Vampire Slayer") och speciellt det fiktiva bandet Dingoes Ate My Babys låtar. Jag har tidigare försökt ladda ner låtarna, men de fanns ingenstans, för jag sökte såklart på fel sak.
Tack vare Wikipedia så upptäckte jag att Dingoes Ate My Baby såklart är porträtterade av ett riktigt band (minus Seth Green såklart), Four Star Mary - som finns på Spotify! Med exakt samma låtar som de spelar i serien!

"You don't love me, cause I'm not Edward Cullen"

2009-05-02T23:46:00.003+02:00

Han har gjort det igen, min idol, Hank Green. Har ni någonsin sett de otroligt roliga och intressanta vlogbrothers på youtube? Om ni inte har gjort det, gör det! Börja med min favoritsång, Accio Deathly Hallows (18:e juli 2007) och missa inte 25 Juli, vilket är Hanks post-DH-video. Det är lite genant att medge, men jag har faktiskt inte sett en enda av den andra brodern, Johns, videoinlägg. Sad, but true. Hank har alltid varit mitt första val.

Nu så har jag upptäckt ännu en underbar sång med honom. I'm Not Edward Cullen, en duett med hans flickvän om hur Edward Cullen har förstört förhållanden då vanliga killar inte längre duger.

Cullen, nej! Dracula... ja?

2009-05-02T21:03:00.003+02:00

Jag har gjort ett test, ett "vilken slags vampyr skulle du vara"-test som jag hittade under mina långa runtklickningar. Förvånande nog så fick jag "Noble vampire" dvs. en riktigt klassisk draculian vampyr som bor i slott, sover i kistor och ja, som de viktorianska vampyrerna. Jag som trodde att jag skulle bli någonting modernare efter allla stora "Twilight"/Sookie/Buffy-doseringar.

En fråga löd: "Your vision blurs and fades as blood drains from your cooling body, but you imagine that you can barely see the vampire feeding on you now. It looks sort of like... What?".
Är någon förvånad att mitt svar blev: "Rugged and nice-looking, blonde, wearing a stylish leather trenchcoat"

Leather trenchcoat. Det var det första ordet jag såg och jag tror inte ens att jag brydde mig om att läsa de andra alternativen. Vampyrer ska ha skinnrockar!

Death du Jour av Kathy Reichs

2009-05-02T18:47:00.005+02:00

Det är lite genant att medge, efter all kritik som jag har gett till Camilla Läckberg, men Kathy Reichs kör även hon med ett av Läckbergs mest irriterande tricks. Nämligen att hjältinnan upptäcker någonting chockande, som inte avslöjas förrän flera kapitel senare (i detta fall flera hundra sidor senare). Trots det så släpper jag mycket lättare förbi hennes hemlighetsmakeri.

I "Death du Jour" så är Dr Temperence Brennan tillbaka i Montreal över veckan för att hjälpa ett kloster att identifiera skelettet efter en nunna som dog för 100 år sedan och som nu ska bli helgonförklarad. Det skulle bli en ganska lugn vistelse, med småjobb på kriminallabbet, men allting ändras då en mordbrand inträffar. Det blir Tempes uppgift att undersöka det som är kvar av liken och det hemska brottet blir bara värre när ännu fler kroppar hittas i en närliggande byggnad, bland dem två döda spädbarn. Bilder från fallet hemsöker henne även efter att hon har återvänt hem till sydstaterna - och fallet verkar nästla sig in i hennes liv på alla sätt. Andrew Ryan har spårat offren till hennes hemtrakter och plötsligt så tvingas hon tillbaka in i, som guide till Ryan.

En sak som jag tycker är ganska intressant i boken är att Kathy Reichs måste ha varit väldigt dålig på att anteckna detaljer i sina fall då hon helt har missat två offer. De första två offren som Dr Brennan undersöker på mordplatsen nämns aldrig igen. Eller, de nämns i början, men sedan när själva mysteriet tar fart så är de som bortglömda. När Brennan gång på gång går igenom offren hon har stött på så glömmer hon alltid dem. Det nämns aldrig vad de heter, ingen utreder någonsin vad de har för koppling till allting. Det är som att de bara slutar att existera efter att handlingen har förflyttats till sydstaterna.

Jag gillar Kathy Reichs. Jag gillar att hon använder en hel massa, ibland helt oförstålig, riktiga fraser. Hon är ju anthropologist (ursäkta felstavning) på riktigt och har säkert stött på liknande fall förut, så hon vet hur benen ser ut. Hon vet hur en anthropologist arbetar och vad de måste tänka på. Plus att Temperence är så otroligt mänsklig och lätt att älska. Hon blir illamående när hon tänker på riktigt hemska fall. Hon tar jobbet med sig hem. Hon är frånskild, medelålders och har en nästan vuxen dotter. Det här är ingen typisk Hollywood-tappning... bara det att Brennan har världens otur när det gäller överfall, hot och familjesituation. Den enda som har mer otur än Brennan är Sookie Stackhouse.

Det är inte mycket som är likt mellan Kathy Reichs böcker och tv-serien "Bones", även om den ska vara baserad på böckerna, mer än att Temperence Brennan är hjältinnans namn. De har ingenting gemensamt utöver det och de andra karaktärerna finns inte med. Ingen Booth, ingen David Boreanaz. Fast ibland så kan jag inte låta bli att undra om Ryan är inspirationen till Booth, i alla fall i idéen.

En sak som jag måste ge credit för är hur bra Reichs lyckas hålla CSI-faktorn frånvarande. Alltså, det hela "vetenskapsmännen leder utredningen"-faktorn. Dr Brennan förhör inte folk - eller, inte egentligen. Hon råkas bara halka in på ett bananskal från något annat håll. Så är det även i den här boken. Det är Ryan som leder utredningen och håller henne underrättad - för hon är ju ändå delaktig i fallen då det är hon som gör alla undersökningar av offren. Så en stor tumme upp för det. Jag brukar faktiskt störa mig på det när jag ser på CSI, att det är labbråttorna som gör allt fotarbete också...

Främlingen av Albert Camus

2009-05-02T18:29:00.003+02:00

Jag ser med fruktan fram emot uppsatsen som vi kommer att få skriva om denna bok. Den kommer säkert att vara djup, psykologisk och svår - särskilt då jag inte riktigt har en åsikt om boken. Eller... Jag var inte så insatt när jag läste den. Jag ville bara få det överstökat.

"Främlingen" handlar om en ung man, vars namn jag inte ens kan komma ihåg (det här bådar gott inför uppsatsen). Mersault heter han visst enligt Google. I alla fall så händer en massa saker honom, mest på grund av (eller trots) hans närmast bortstötande attityd. En slump leder till en annan och innan 100 sidor har gått så har Mersault hamnat i fängelse, dömd för mord, och väntar en rättegång där alla saker han gjort under de närmsta veckorna kommer att vridas.

Förlåt, men jag fattar inte varför huvudpersonerna i nobelprisvinnande författares böcker alltid måste vara så osympatiska? Vi har Mersault som är närmast... apatisk. Han bryr sig inte om sin mammas död, han har inga åsikter då folk frågar honom om saker, han älskar inte Marie, han kan tänka sig att gifta sig med henne om hon nu vill det. Han tar aldrig några initiativ och det driver mig till vansinne!

(Sedan så har jag sedan tidigare stött på dvärgen från "Dvärgen", världens mest osympatiske bokkaraktär).

Enligt vår lärare så var Albert Camus en av de första författarna inom existensialismen, men jag vet inte om jag riktigt kan hålla med om det. Existensialismen ska, om jag har förstått det rätt, vara ett slag mot absurdismen efter andra världskriget och ska visa att livet visst är värt att leva, men Mersaults tankar går gång på gång emot de synpunkterna. Vid ett tillfälle så tänker han till och med att det inte är någon idé att han gör någonting, då han lika till slut ska dö... och de orden är nästan exakt hur min lärare har beskrivit absurdismen.

Sedan, av någon anledning, så kom jag plötsligt att tänka på "The Catcher in the Rye" under min läsning. Jag klagade flera gånger på att jag inte tyckte om Camus direkta sätt att skriva. Jag tyckte att det var mycket upprabblingar. (Han gick till fönstret. Han rökte en cigarret. Han tittade ut över gatan). Ja, det var inte så mycket detaljer och tre olika händelser kunde ta plats på samma sida och det var dessa direkta händelser som fick mig att tänka på "The Catcher in the Rye". Fast, konstigt nog, så älskar jag Salingers sätt att skriva.

Buffy-mania

2009-04-14T18:06:00.002+02:00

Under lovet så har jag bloggat lite frenetiskt om Buffy över på vad som numera är min Buffyverse-blogg, i vanliga fall min tv-blogg - eller min blogg-med-nördiga-inlägg-som-ingen-annan-än-jag-vill-eller-borde-läsa. Eftersom dessa inlägg har tagit ovanligt mycket tid så tänkte jag dela med mig av dem, fast de borde nog inte läsas av den som gärna vill se på "Buffy the Vampire Slayer" utan att bli spoilad.

"Qué? Joss, anti-feministisk?" - min irriterade synpunkt på ett debattinlägg som utpekade Joss Whedon som anti-feministisk.
"The Ultimate Buffy-guide: 40 avsnitt du måste se" - mina 40 favoritavsnitt, med kommentarer, och fullt av spoilers.
"En boktoks citat presents: The Big Bad(s)" - spoilerfyllt inlägg om de sju säsongernas olika Big Bad(s).

30 sekunder som gör "Angel" värt pengarna

2009-04-13T12:15:00.006+02:00

Tro det eller ej, men jag är äntligen klar med "The Old Man and the Sea", wohoo! Det var de segaste 120 sidorna jag någonsin har läst. Dessutom så har jag bara ca 50 sidor kvar av "Främlingen", det är varmt och soligt ute och trots att det bara är en lovdag kvar och jag inte är det minsta utvilad så känner jag att det måste firas.

Jag ger er - Angels crazy dance. Tada! Det är ganska roligt, men det är ungefär sådär jag ser mig själv när jag dansar, vilket är anledningen till att jag - liksom Angel - inte dansar alls. Eftertexten är även inkluderad - där man får se mer av Angels imaginära dansmoves... och Wesley som faktiskt dansar så.

En sak som jag har kommit att tänka på under mitt "Angel"-tittande. Är "gå coolt i rock" ett av vampyrernas extra skills? Är det en egenskap som kommer med paketet liksom odödlig, stark och en knölig panna? Angel har sin rock som han sveper fram i och Spike har sin skinnrock som han... ja... Låt oss säga så här: Spikes rockgång är en anledning i sig till varför man ser på "Buffy the Vampire Slayer".

Buffy-bebis numero dos?

2009-04-10T12:34:00.003+02:00

Enligt people.com så är Sarah Michelle Gellar a.k.a världens bästa Buffy gravid!
Det kanske bara är jag som är otroligt överkänslig (och besatt), men jag började gråta när jag såg det. Hallå, hormoner. Det är nästan så att man kan börja misstänka att det är jag som är gravid.
Men jag tycker bara att det är så sött. Sarah Michelle Gellar (eller Prinze som hon heter nu) och Freddie Prinze Jr. har ju varit tillsammans så otroligt länge och jag blir bara så glad när Hollywood-äktenskap verkar fungera.

De flesta Hollywoodpar bryr jag mig inte det minsta om, men det finns två som jag bryr mig extra mycket om: Sarah Michelle Gellar & Freddie Prinze Jr och Alyson Hannigan & Alexis Denisof. Och det är inte bara på grund av Buffy.

Mardrömmar

2009-04-08T11:42:00.002+02:00

De senaste två nätterna så har jag drabbats av samma mardröm. Jag sitter och ser på "Angel" - eller jag skulle vilja lägga dit ett extra par situationstecken. Jag sitter och ser på en parodi av "Angel" som är så fruktansvärt dålig att jag blir riktigt besviken på Joss Whedon. Det är allt drömmen går ut på. Sedan så vaknar jag i panik och undrar vad jag har gjort. Tänk om serien verkligen är så fruktansvärd som den är i min dröm. Vad har jag då slösat en massa pengar på?

Fast, den kan omöjligt vara det. Varför inte? Jo, för det är Joss Whedonism. Det är Buffyverse. Det är ju for god's sake Angel! Det är Cordy och Wesley. Det är gästspel av Buffy, Willow, Faith, Spike och Oz. Det är Drusilla och Darla. Det kan ju inte vara dåligt.

Den andra mardrömmen rör min läsning. "The Old Man and the Sea" är så trist att mina ögon faller igen varje gång jag öppnar den. Albert Camus skrivsätt passar inte mig och därför så har jag svårt att komma in i "Främlingen"... och vi ska inte ens tala om "Como Agua Para Chocolate". Att läsa på spanska är inte det lättaste - och det blir inte bättre av att de 15 första sidorna bara har handlat om lökhackning.

Ännu mer tv-serieholic

2009-04-06T12:11:00.005+02:00

Varför kommer jag aldrig ihåg att utnyttja mitt CSN-kort? Isåfall så slipper jag betala de där extra 30 kronorna i frakt. Grr.
Helt plötsligt så har jag drabbats av en stark längtan efter att köpa in "Twin Peaks - Gold Edition"-boxen, trots att jag aldrig har sett "Twin Peaks" och dessutom tror att det är en serie som är snäppet för hemsk för mig. (Plus att jag redan vet vem som mördade Laura Palmer då jag inte är blind och har en förkärlek för bloggar, böcker och tv-serier med referenser till populärkultur).

Det är bara att inse, jag är lika djupt ner i träsket som Becky Bloomwood. Enda skillnaden är att jag inte har ett jobb, en rik make eller ett kreditkort.
Så... nu är det dags igen. Att börja "spara" (läs: inte köpa böcker eller tv-serier, utan istället tro att jag sparar pengar bara för att sedan upptäcka att jag har lagt dem på annat - och att jag visst har köpt böckr) pengar till trejde säsongen av "Veronica Mars", fjärde säsongen av "Angel" och dubbelboxen av "Twin Peaks".

Roligt fakta: Om jag inte minns fel så är "Who killed Laura Palmer?" en av Twin Peaks taglines och en av första säsongen av "Veronica Mars" taglines är "Who killed Lilly Kane?". Eller, det kanske är murdered.

Angel-vånda

2009-04-06T00:37:00.002+02:00

Den lilla snåla Farbror Joachim-delen av mig kan inte sova nu.
Jag känner mig så fruktansvärt skyldig.
Jag känner mig som... Angel.

Jag tror att jag har fått en extra del pengakåt själ. För det är det enda jag kan kalla den.
Eller möjligtvis över-ansvarsfull. 1.100 kr. Det är så mycket.
Vad har jag gjort?
Jag...

Jag måste skärpa mig. Jag vill ju verkligen ha "Angel".
Vill jag verkligen det?
Ja, jag har peppat för det hur länge som helst.
Är det verkligen värt alla pengarna?
... .... Jo
Jag kunde ha köpt en säsong åt gången...
Eller, nej. För tv-serier kostar ca 449 kr/st nuförtiden och när de är sänkta till 299 kr/st så måste man slå till. Så det så.

Jag önskar att mitt samvete bara kunde ta och sova. Jag vill blir Angelus. Eller, "Angelus-Sara", inte bokstavligen. Jag vill vara samvetslös när det gäller detta köp.

(Egentligen så är jag mest rädd för att mamma ska bli arg, eller besviken. Sådan är jag, en 18-åring-to-be som är rädd för vad hennes mamma ska tycka, som strävar efter att vara perfekt och får dåligt samvete om hon gör någonting hennes mamma inte tycker om. Jag har nog en lång väg kvar till ett självständigt liv...)

Oooops, I did it again...

2009-04-06T00:27:00.003+02:00

Ooops...
Jag "råkade" visst falla i fällan trots mycket intalning, men det var ju en sånt bra tillfälle!
Visst, jag missade säsong fyra, men det är ju inte mitt fel att den är slutsåld på Ginza och att de inte ska ta in den igen. Och jag kan ju inte rå för att Ginza sänker priset på tv-serieboxarna just när mitt konto nästan är tomt (eller rättare sagt, är nere på 3900 kr, men då jag vanligtvis brukar ligga upp vid 8000 kr så är det kris).

Undra vad mamma kommer att säga när hon får reda på att jag har beställt fyra "Angel"-boxar, summa 1.125 kr, trots att jag har sagt att jag inte ska. Speciellt vid en tidpunkt då jag dessutom måste köpa ett nytt träningskort plus smink. Fast smink klarar jag mig utan. "Angel" är viktigare.

Det är bara att hålla tummarna att jag får ett sommarjobb nu!
Någon som har ett ledigt jobb för en <18 år, ej körkort och utan erfarenhet? För det är inte direkt populärt hos arbetsgivarna verkar det som.

Är det bara jag som får otroligt dåligt samvete av att köpa tv-serier?

Amazon-funderingar

2009-04-05T21:52:00.002+02:00

Snabba frågor som kräver ganska snabba svar:

Är amazon.com bra? (läs: säkert och utan strul)
Hur mycket kostar frakten ungefär då man beställer från amazon.com?
Vad brukar den kosta för er?

Jag är lite stressad för jag är i en situation där jag inte vet hur jag ska göra och snart så kommer jag säkert göra någonting dumt och förlora riktigt mycket pengar.

Naw, Alyson + Alexis + Satyana

2009-04-02T20:33:00.003+02:00

Naw, Alyson har fått sin bebis - på sin födelsedag den 24 mars. Än en gång, naw.
Buffy-bebisen ska visst heta Satyana Denisof och jag måste bara tillägga en sista gång - naw.

(Och ja, jag har helt förlorat förmågan att sätta ihop fullkomliga förståeliga meningar)

Omröstning: Latinskt motto

2009-03-31T21:59:00.004+02:00

Jag hade tänkt vara lite extra pretto genom att välja ett latinskt motto till min blogg, ett motto som kan stå där uppe under bloggens namn och se väldigt kulturellt ut.
Enda felet är att jag inte kan bestämma mig, så jag har öppnat en poll.
Alternativen ni har att välja på är:

Nemo saltat sobrius, nisi forte insanit (= Ingen dansar nykter om han inte råkar vara galen)
Sub rosa (= Under rosen, sagt i förtroende)
In lacrimis voluptas (= I tårar ligger vällust)
Verba volant, scripta manent (= Ord flyger bort, det skrivna består)
Divide et impera! (= Söndra och härska!)
Cave canem! (= Se upp för hunden!)
Stultorum infinitus est numerus (= Dumbommarnas antal är oräkneligt)
In flagranti delicto (= På bar gärning)
Deprimere ille bubula linter (= "Debase the beef canoe", Förnedra biffkanoten)
Da mihi! (= Ge mig!)

(Lite förklaringar. Första alternativet är på grund av min oförmåga att röra på mig det minsta, jag är danshandikappad... och har alltså ingenting med bloggen att göra. Tredje alternativet har att göra med min morbida förkärlek för misär. Eller, för scener/kapitel där någonting sorgligt inträffar. Jag älskar att gråta till filmer. Nionde alternativet är - surprise, surprise - från Buffy och har ingen som helst logisk mening.)

Nobelpristagare

2009-03-31T16:21:00.003+02:00

Jag tänkte först vara med i Lyrans Tematrio, men eftersom temat var nobelpristagare och jag bara har läst fyra "nobelböcker", så får jag avstå den här gången och vara med i nästa tema. Fast om jag väntar några månader så kanske jag kan välja ut mina favoriter.

Lästa Nobelpristagare:
Rudyard Kipling - "Djungelboken" (dock förkortade ungdomsversion, men det gills väl?)
Pär Lagerkvist - "Dvärgen" (och aldrig igen)
John Steinbeck - "The Pearl" (irritation för att slutet var förstört)
Doris Lessing - "The Fifth Child"

På väg att läsa:
Ernest Hemingway - "The Old Man and the Sea"
Albert Camus - "Främlingen"
William Golding - "Lord of the Flies"
Gabriel García Márquez - "Hundra år av ensamhet"

The Fifth Child av Doris Lessing

2009-03-31T15:40:00.002+02:00

Det var en ren slump att jag började läsa Doris Lessing tre dar innan vi började arbeta med Nobelpristagere på svenskan, en lycklig slump. Det var även en ren slump att jag lovade mig själv att försöka läsa minst en bok av alla nobelpristagare innan jag fyller 30 år.

Än så länge så har jag bara kunnat bocka av två - tre namn, men efter Ernest Hemingway och Albert Camus (vi ska läsa "Främlingen" på svenskan) så blir det några fler.

Jag har haft fruktansvärda fördomar mot nobelpristagare, jag erkänner det. Jag har trott att de är trista, svårlästa och väldigt pretentiösa. Att de skrev djupa böcker som man var tvungen att läsa in en massa i för att få ut någonting av dem. Doris Lessing sveper in och krossar dessa fördomar. För, tänk, jag älskade Doris.

"The Fifth Child" handlar om Harriet och David Lovatt, ett ungt nygift par som köper ett stort hus på landet och - mot sina familjers råd - planerar på att skaffa en stor barnkull. De hade tänkt vänta ett år eller två och tjäna in lite pengar, men familjelyckan slår till direkt och de hinner knappt flytta in i huset innan Harriet är gravid. Det verkar som att Harriet och Davids drömmar om att skapa en plats där hela familjen kan samlas - farföräldrar, morföräldrar, syskon, kusin - och de lever lyckliga de kommande åren, medan Harriet fortsätter att vara väldigt fertil och leverar (usch, vad kallblodigt det låter) fler barn. När Harriet blir gravid för femte gången så blir släkt och läkare oroliga - och för första gången så känner Harriet sig orolig. De hade inte planerat att skaffa några fler barn på ett tag, de har nog med arbete och de håller sig flytande ekonomiskt tack vare Davids rike far. Graviditeten går inte heller som de tidigare gjort. Harriet blir retligare och klarar inte av det vardagliga livet... och bebisen verkar göra sitt bästa för att skada henne. Redan tidigt så känner Harriet hur den sparkar, hårt.

Så kommer förlossningen och Ben kommer ut. Redan från början så förstår Harriet att någonting är fel med barnet. Det är abnormt. Inte mänskligt. Fullt av hat. Deras femte barn är inte som de andra - och söndrar sakta familjeidyllen.

Hela tiden medan jag läste så pendlade jag mellan att tycka otroligt synd om Ben och att vara livrädd för honom. Är det bara jag som tycker att barn kan vara otroligt läskiga? De är det sötaste som finns - men även skrämmande. Det kanske bara är alla skräckfilmer som spökar. Jag kan nämna ett tiotal filmer som handlar om barn. En av de första man kommer att tänka på är "The Omen" - som jag som tur inte har sett, tack gode Gud. Fast den har ändå skrämt upp mig. När the Anointed One dök upp i Buffy så blev jag rädd. Jag var mer rädd för honom än för de verkliga "monstren".

Fast, är det egentligen Bens fel? Jag kanske missade det, men jag förstod aldrig vad det var som var fel med honom... Dvärgväxt? Blir man ovanligt stark av det? Eller börjar man gå ovanligt snabbt? I vilket fall som helst så tyckte jag så otroligt synd om honom. Jag kunde sympatisera med både honom och hans mor. Tänk, alla har varit rädda för Ben hela hans liv och försökt hålla sig undan, men samtidigt så kan jag förstå dem.

Jag ser ingen syndabock i det hela.

Doris Lessing har ett bra språk. Det är kort, koncist och inga onödiga utsvävningar. Det är lätt att följa med, gripande och ibland lite oroande. Jag tror att hennes språk bidrog en hel del till min skräck. Jag tror att jag får ta och läsa någonting mer av Doris Lessing, någonting som inte handlar om barn med problem.

Enda minuset med boken är att allting blir så ... deprimerande efter ett tag. Jag blir så otroligt nedstämd när saker faller samman i böcker, men allt depp uppvägdes av en bra historia.

En vän till mig fick här om dagen lyssna på en lång klagan där jag öste ur alla mina frusterade känslor över att jag inte vågade läsa vidare i boken, fastän jag tyckte om den. Vet ni vad jag fick till svar? "Hur kunde du missa att det var en läskig bok? Kollade du på framsidan?". Nej, det gjorde jag inte. För isåfall så hade jag nog inte valt den boken. Tyvärr så hittade jag ingen bild på det omslaget, men jag lovar. Det var h-e-m-s-k-t.

Låtlista april

2009-03-30T22:31:00.005+02:00

Jag vet att jag är lite för tidigt ute, men jag var tvungen att uppdatera den nu - annars hade jag aldrig kommit mig för att göra det.
Den här gången så var det svårare än vanligt, tack vare Spotify. Helt plötsligt så hade jag en lista med ca 700 nya låtar som jag älskar, så det har skett mycket gallring - och jag är fortfarande inte säker på att jag fått fram rätt låtar. Det finns även en hel del låtar som jag önskar att Spotify hade, t.ex. underbara Sarah McLachlans Prayer of Saint Francis (Buffy-låt), Angie Harts Blue (Buffy-låt, Joss Whedon har faktiskt co-skrivit den) och vilken låt som helst av Aimee Mann.

Som vanligt så måste jag bara göra lite små kommentarer om vissa av låtarna.

Sao Paulo Rain av Tom McRae är ännu en Buffy-låt. Om ni undrar så är en Buffy-låt ett stycke musik som spelas någongång under seriens gång och eftersom Buffys soundtrack nästan är identisk med min musiksmak så finns det många bra Buffy-låtar. Sedan så görs vissa låtar ännu bättre eftersom jag förknippar dem med en viss scen. Så är fallet med denna. En annan låt som jag älskar på grund av minnen är Transylvanian Concubine med Rasputina - för den påminner mig om Drusillas dans.

Hur får man ut The Cranberries plåga (fast på det positiva sättet) Zombie ur huvudet när man väl har hört den? Seriöst, den sången fastnar. Är det därför de sjunger "in your head, in your head"?

Jag har aldrig hört orginalet av Running Up That Hill, men jag älskar Placebos version, och jag tror att den kan vara svaret på hur man får bort Zombie ur huvudet - fast då blir förstås frågan: Hur får man bort Running Up That Hill? Fast, för mig får den gärna vara kvar.

Förra månaden så var det Alphaville, denna månad så är det Firefox AK. Jag upptäckte nämligen att hon har gjort en egen version av min nya favorit Big in Japan. Woho. Nu har jag den i två versioner, yay! Ibland så kan man inte göra annat än att älska covers.

... och en tredje cover ska det bli. "Varför Behind Blue Eyes?" kanske ni frågar. Jo, för den är på ett sätt en Buffy-låt även den. Giles trubadurerar i ett avsnitt och sjunger Behind Blue Eyes, and I was in luuv. Så jag gick in på youtube för att jag ville höra den igen och fick upp ... en Spike-video till just den här versionen. Sedan dess så har den här låten förknippats med Spike, medan the Whos version förknippas med Giles .

Prepositionssjukan

2009-03-30T21:55:00.002+02:00

Jag har precis läst igenom de 10 senaste inläggen som jag har skrivit och jag är chockad. Chockad över hur otroligt dålig jag har blivit på att hantera det svenska språket. I var och varannan mening så har jag missat en preposition, lagt till fel preposition - och i vissa fall till och med lagt dit prepositioner när det inte ska vara några. En del meningar har jag börjat på ett sätt, för att sedan avsluta dem någon helt annanstans ... utan någonting som knyter ihop dem i mitten.

Att jag missar "har" och "att" ibland är ingen nyhet. Jag har alltid haft problem med att komma ihåg att sätta dit dem. Jag kommer inte på några exempel nu, vilket är konstigt då jag alltid brukar störa mig på de saknade "atten" i efterhand.
Jag tror att jag måste ta och köpa ett rättstavningsprogram. Eller ett grammatikprogram.
Eller - det här är kanske det bästa - börja att (se, jag kom ihåg) kolla inläggen i Word innan jag publicerar dem.

Facebook - i bookform

2009-03-29T22:40:00.002+02:00

Jag hittade den här roliga länken hos Cia som i sin tur hittade den hos någon, som hittade den hos någon. Det är "Pride and Prejudice", i facebook-form. Vad tänker kanske ni?
Vad är det här? Ja, det är karaktärernas "updates" och vissa av dem fastnade lite extra. Jag hittade även en annan som bygger på samma koncept, Hamlet i facebook-variant.

Fitzwilliam Darcy is proposing to Elizabeth Bennet. It is not going well. :-/
Elizabeth Bennet is ??!!

Mrs. Bennet joined the group Widows of Men Killed in Duels.
Mary Bennet is consoling herself with moral extractions from the evil before her.
Mr. Bennet is back home and feeling guilty... but it will pass away soon enough.
Mrs. Bennet left the group Widows of Men Killed in Duels.

Mrs. Gardiner tagged Elizabeth Bennet in her note Yes, Mr. Darcy Arranged Everything (and I think he likes you).

Hamlet posted an event: A Play That's Totally Fictional and In No Way About My Family .

Polonius thinks this curtain looks like a good thing to hide behind.
Polonius is no longer online.

Ophelia joined the group Maidens Who Don't Float.

This stepmixpass has got the youth of me

2009-03-29T21:58:00.009+02:00

Det här inlägget har egentligen ingenting med bloggen att göra, men jag måste bara få ut det på något sätt. Det känns som att jag vill teckna ner det för att minnas det.
Jag var nyss på ett stepmixpass (en träningsform som är en utmaning för mig då jag har världens sämsta koordination) och svettades. Musiken är glad och medryckande, typiska "musik just nu"-låtar som Hot n' Cold med Katy Perry och Stay the Night med Alcazar i olika tempon. Låtar man hittar på vilka pass som helst.
Men sedan kommer slutskedet: avslappning och stretching.
Och musiken där, den är underbar.

Jag har gått på det här passet fem veckor i rad och varenda vecka så har de lyckats pricka in låtar som jag älskar. My Immortal och Run har spelats under dessa veckor och idag så var det sing-along-varning. För idag så var dagens avslappningslåt Shoreline - och som jag älskar den låten. Båda versionerna. Både Broder Daniels och Anna Ternheims. (Den här gången rörde det sig så klart om Anna Ternheims).

Ibland så kan jag inte annat än att hålla med textraderna "This town kills you when you're young". Jag brukar ibland önska att jag bodde någon annanstans. För det är som de säger, små orter har de hårdaste klimaten. Jag har varit med om folk som har blivit mobbade för att de är "emon", folk som har blivit mobbade för att de sticker ut, folk som har blivit mobbade för att de har intressen som ingen annan har, folk som inte kan acceptera att vissa (en som jag vet om i alla fall) är homosexuella... och en av de dummaste anledningarna att mobba någon: folk som blir mobbade för att de har bra betyg. (Mobbning är ALLTID dumt, men jag hyser speciella agg mot sista gruppens plågoris då jag själv tillhör den gruppen. Eller tillhörde. Nu så har hälften av min högstadietids archnemises hoppat av gymnasiet. Jag har bara en sak att säga: ha-ha-ha)

Jantelagen härskar här.
Gör du en sak som ställer dig utanför mängden så kommer du få dras med det hela livet.

Egentligen. Jag har "skum" musiksmak, jag är vampyrgalning, jag bryr mig inte det minsta om serier som "One Tree Hill" och "Desperate Housewives" (fast den sistnämnda kan jag se på någongång och har ganska bra koll på vad som har hänt). Jag är inte mainstream här uppe. Och det skiter jag fullständigt i. Fast en av anledningarna till att den här bloggen är hemlig för alla i min omgivning är för att jag är rädd att jag skulle bli feg om någon jag kände läste den. Jag skulle nog inte skriva så fritt om ... någonting. För även om jag struntar i att följa strömmen så vill jag ändå vara inne i flockens trygghet. Jag vill inte veta hur det känns att bli diskuterad. Jag vill vara grå och obetydlig tills jag flyttar härifrån, till ett ställe där ens minsta åsikt, tanke eller handling inte kan diskuteras i veckor.

Nu blev det här mycket seriösare än det egentligen skulle bli. Jag skulle ju bara meddela er om vilken bra avslappningsmusik de hade.

Dead Until Dark: Part II

2009-03-29T17:02:00.003+02:00

I'm back on track.
Jag har precis läst ut "Dead Until Dark", 292 sidor på bara lite mer än ett dygn. Är ni inte stolt över mig? Det är ungefär lika många sidor som jag läste totalt under hela februari (eller, jag läste ca 900 sidor under februari, men vi kan ju låtsas).

Eftersom jag har skrivit en "Dead Until Dark"-recension för mindre än ett år sedan så orkar jag inte skriva en ny. Jag ska bara prata lite om mina tankar under läsningen.
Här hittar ni den förra.

Först och främst så kopplades min lite besatta hjärna in på Buffy-spåret. Kan man inte egentligen jämföra Bill och Eric med Angel och Spike? Bill är mörk, en gentleman och riktigt omtänksam (men livsfarlig och inte bara gulligull). Eric är blond, bad och vill ha Sookie, fastän hon inte är alltför villig till att börja med. Bill är mer romans och Eric är mer sex.
Ser någon vart jag vill komma? I Buffyverse så är ju Angel mer romans och ja... Spike är mer sex.

När jag började läsa så fick jag en liten chock då jag upptäckte att Sookie och Bills konversation ute i skogen är näst intill ordagrann i tv-serien. De har inte ändrat mycket av den. Dock så har de ändrat på en massa andra saker - som till exempel Tara Thornton som inte dyker upp förrän i slutet på nästa bok - och knappt ens då.

Sist så vill jag bara förbanna "True Blood" lite. Varför har de tagit över mina bilder av karaktärerna? Jag älskar tv-serien, jag medger det, men åh. Nu har jag Alexander Skarsgård som Eric istället för min variant. Jag får upp Jason som han ser ut i tv-serien, Sookie som hon ser ut i tv-serien, Bill, Rene, Sam, Arlene, you name it, som de ser ut i tv-serien.
Och det gör mig ganska ledsen.

En sista synpunkt för de som har läst boken - major spoilervarning annars -: Det slog mig precis hur likt slutet av "Dead Until Dark" är "Twilight". I båda böckerna så sitter de förälskade vampyrerna på sjukhuset och vakar över sina illa tilltyglade, mänskliga "hjärtans damer " som är i stort behov av smärtstillande. Som blivit skadade på grund av sin kärlek till dem, utan att de varit där för att skydda dem... Visst finns det en likhet?

Back Stage Love

2009-03-29T00:06:00.003+01:00

Det slog mig just, som en blixt från klar himmel: Finns det egentligen någon tv-serie där inte någon har haft en romans bakom kulisserna? Jag har tänkt efter och kommit på par efter par av tv-serieromanser.

"Buffy the Vampire Slayer": Har såvitt jag vet två par, Alyson Hannigan (Willow Rosenberg) & Alexis Denisof (Wesley Wyndham-Pryce) som är lyckligt gifta sedan flera år tillbaka och väntar sitt första barn - och Amber Benson (Tara Maclay) & Adam Busch (Warren Meers). En tillfällighet att allas förnamn börjar på A?

"Gossip Girl": Här har vi tv-serien där alla kärlek verkligen är i luften. Först ut var Blake Lively (Serena van der Woodsen) & Penn Bagdley (Daniel Humphrey), on och off-screen lovers. Leighton Meester (Blair Waldorf) träffade sin pojkvän Sebastian Stan när han gästspelade i serien. Nu så är även Jessica Szohr (Vanessa Abrams) & Ed Westwick (Chuck Bass) ett par.

"Gilmore Girls": Ett av mina favoritkärlekspar on-screen var även ett par off-screen. Alexis Bledel (Rory Gilmore) & Milo Ventimiglia (Jess Mariano) var tillsammans i fyra år, tror jag, innan de gjorde slut och han...

"Heroes": ... bildade ett annat par. Hayden Panettiere (Claire Bennett) & Milo Ventimiglia (Peter Petrelli) blev tillsammans trots en åldersskillnad på 12 år, fast skiljdes åt nyligen. De var inte de enda. Ashley Crow (Sandra Bennett) & Matthew Armstrong (Ted Sprague) var gifta i verkligheten - tänk på det när ni ser scenerna där Ted håller familjen Bennett gisslan och hotar att döda Sandra.

"Veronica Mars": Jag fick tänka en del, men kom på att det faktiskt finns ett par. Lisa Rinna (Lynn Echolls) & Harry Hamlin (Aaron Echolls) är ju gifta i verkligheten. Bara att hoppas att deras äktenskap håller bättre än de äkta makarna Echolls.

"The O.C": Måste jag ens nämna dem? Rachel Bilson (Summer Roberts) & Adam Brody (Seth Cohen) var ett av Hollywoods favoritpar i årtal.

"One Tree Hill": De var inte bara tillsammans, Sophia Bush (Brooke Davies) & Chad Michael Murray (Lucas Scott) gifte sig även unga.

"True Blood": Anna Paquin (Sookie Stackhouse) & Stephen Moyer (Bill Compton) gick nyss ut officiellt och medgav att de varit ett par sedan de spelade in pilotavsnittet av tv-serien.

Sedan så har jag inte kommit på några fler, men om jag får tid så kommer det säkert upp ännu mer on set-romanser.

Typiskt: Part II

2009-03-28T23:47:00.003+01:00

Jag har abstinens, Buffy-abstinens, trots att jag just nu håller på att se om hela serien... eller, jag har hållt på med det halva vårvintern nu, så jag är på sjätte säsongsavslutningen.
I vilket fall som helst så är jag hela tiden två sekunder från att länsa mitt konto och beställa hem alla fem säsonger av "Angel". Jag MÅSTE ha Angel. Jag måste ha mer Spike. Jag måste ha mer Buffyverse! Mer Joss Whedonism.

Gissa vad jag kom ihåg ikväll? Jo, att min kompis lillebror var galen i "Angel" för två år sedan. Så jag ringer min kompis och frågar om jag får låna hans "Angel"-boxar. Vet ni vad jag får till svar? Jo, de sålde boxarna igår. Billigt. Riktigt kanonpris.

Än en gång, två sekunder från att bli pank. Dygnet runt.

Bokenkät

2009-03-28T23:02:00.003+01:00

Senaste...
Utlästa boken: "Den andra systern Boleyn", femte mars. Det tar emot att säga det, men eftersom jag har haft noll läslust sedan nyår och därutöver håller på med fem böcker så är det nog lite berättigat.
Påbörjade boken: Håll i er nu - “Den gamle och havet" av Ernest Hemingway till svenskan, "The Fifth Child" av Doris Lessing till engelskan (jättebra, men jag vågar inte läsa vidare pga min nya rädsla för Ben), "Death du Jour" av Kathy Reichs, "Como Agua Para Chocolate" av Laura Esquivel till spanskan och i natt så påbörjade jag även "Dead Until Dark" av Charlaine Harris då jag inte kunde somna.
Höjdaren: "The Fifth Child", fastän jag inte har läst ut den ännu.
Besvikelsen: "Den andra systern Boleyn"
Lånade bibloboken: “Den gamle och havet"
Inköpta boken: Bokpaket från CDON då de hade rea på engelska pocket. Bla. "The Almost Moon" av Alice Sebold och "Bones to Ashes" av Kathy Reichs.
Bokcravingen: Jag känner ett starkt behov av vampyrer i bokform, därav min sena Sookie Stackhouse-läsning. Känner även ett stort behov av åttonde säsongen av Buffy i serieformat.
Lästa meningen: “A vampire, yearning for home" (ur "Dead Until Dark")

Enkäten är från bokhora-Helena.