Jag har varit riktigt frånvarande sedan jag kom hem från London och det beror på följande:
1. Jag har just nu ca 17 timmar på mig innan skolan börjar igen och jag har spenderat mina dagar med att göra saker som jag har skjutit upp hela sommaren.
2. Jag har läst ut de två sista HP-böckerna... och självklart dragit på mig en rejäl släng av PPD (mer där nere). Jag förstår inte varför jag ens försöker läsa Deathly Hallows då jag vet att det alltid slutar på samma sätt.
3. Jag försökte självklart komma ut ur min depression och gjorde någonting så urbota dumt att jag måste ha varit hjärndöd när jag kom på det. Jag började läsa fan fiction. Igen.
Varför är det så hemskt? Jo, för att varje gång som jag läser fan fiction så blir det som ett beroende. Jag måste ha mer. Och sedan så tar delarna antingen slut och jag måste sitta och vänta i flera veckor på att författaren ska skriva en till del eller så är den redan avslutad och jag drabbas av samma tomhetskänsla som PPD och måste hitta en ny fan fiction. Och så fortsätter det så, om och om och om igen tills jag sätter ner foten och helt slutar att läsa fanfics överhuvudtaget.
Vilken fandom läser jag då om? Det är väl självklart? Jag läser HP-fanfics, enbart... eller jag har faktiskt hittat en rolig Buffy-fanfic idag som jag håller på med.
Och jag läser bara slash. Slash som i M/M (eller på vanlig svenska: två manliga karaktärer som blir kära i varandra). Du kan hitta hur mycket Draco/Harry och Remus/Sirius som helst. Internet är översvämmat av det.
PPD (Post Potter Depression): En tomhets- och meningslöshetskänsla som inträder efter att hela HP-serien är utläst, dvs. efter epilogen i "Harry Potter and the Deathly Hallows". Får den drabbade att längta efter mer Hogwarts, mer horocruxes, mer trollkarlsdueller och bli allmänt apatisk för att det inte finns fler böcker. Jag drabbas alltid av en stark lust att läsa om hela serien från början igen och måste kväva den innan jag hamnar i en ond cirkel.
PS! Jag har lite problem med min blogg - eller min dator rättare sagt - och verkar inte kunna svara på kommentarer. Jag ska läsa kommentarerna så snart som jag fattar vad det är som är fel.
23 augusti, 2009
12 augusti, 2009
London
Hej, jag lever så ni kan andas ut. Jag har inte drabbats av svininfluensan (eller vad heter den nu? hn21 eller någonting liknande) och blivit isolerad i London. Inte för att det skulle vara en så dålig situation då jag högst motvilligt lämnade London.
Orsaken till min långa frånvaro är - hör och häpna - åska. Sedan jag kom hem i lördags så har det åskat varje dag. Det åskade i söndags, iförrgår, igår på kvällen, i natt, tidigt i morse och jag tror nyss att jag hörde ett nytt muller. Eftersom jag och min kära mor är otroligt rädd för att åskan ska slå ner och förstöra våra datorer så är vi alltid snabba med att dra ut alla kontakter direkt vi ser någonting som ens ser ut som ett åskmoln, därav min frånvaro från bloggen. Vi har inte haft internet de senaste dagarna då internetsladden har varit permanent utdragen för att förhindra ett åsknedslag.
Tillbaka till London, vad kan man säga? Jag hann aldrig se King's Cross då vi spenderade dagarna med att springa från den ena sevärdigheten till en annan. Dock så har jag spatserat upp och ner på Charing Cross Road och letat efter bokhandlar - en gata som jag senare upptäckte att Leaky Cauldron ligger på. (I "Harry Potter and the Half-Blood Prince" så säger de att deras hyrda bilar körde upp länge Charing Cross Road och parkerade framför Leaky Cauldron).
London var underbart. Jag vill gifta mig med staden och ha dess bebisar. Jag älskar gamla hus så jag var i arkitekthimlen. Jag älskade alla byggnader överhuvudtaget (förutom de där glasmonstren som förstörde Towerns utsikt). Vi var och gick mot Notting Hill och jag pekade hela tiden ut hus där jag skulle vilja bo, trots att de enligt pappa bara var "trånga, tegelruckel". Duh, de såg ju brittiska ut. Det uppväger alla andra nackdelar.
Jag insåg att jag hade packat ner lite för mycket böcker när jag under sista dagen insåg att jag inte ens hade packat upp dem. Så min läsning bestod av några kapitel på planet dit. Till min mammas förtvivlan så var resväskan ännu mer fylld då vi åkte hem då jag hade hittat en bokhandel där de hade ta 3 betala för 2 och inhandlat "American Wife" av Curtis Sittenfeld (har läst de första 5-6 sidorna och den verkar vara lika bra som jag tror att den är), "Oliver Twist" av Charles Dickens och "The Fall of the House of Usher and Other Writings" av Edgar Allan Poe (min syster uppskattade verkligen min poesistund då jag dramatiskt reciterade hela "the Raven" åt henne). Sedan så köpte jag "Tenth Circle" av Jodi Picoult på flygplatsen och fick med "The Secret Lifes of Pippa Lee" av Rebecca Miller på köpet (eller - man fick den för halva priset).
Vi har åkt hur mycket tunnelbana som helst och jag vet inte hur många gånger vi passerade Bond Street. Det blev ett stående skämt mellan mig och mamma att vi inte kunde komma någonstans utan att passera Bond Street. (Fast, då "vår" station var Lancaster Gate och de ligger några få stationer ifrån varandra så är det nog inte så konstigt). En rolig sak är att när jag senare bläddrade i "Neverwhere" så var det som att bli namndroppad med stationer som jag hade åkt förbi eller klivit av på... fast tyvärr så har de stängt igen Blackfriars.
Vi var även på en Queen-musikal, "We Will Rock You". Tummen upp. Bästa musikalen jag har varit på hittills! (och den enda som inte har haft Pernilla Wahlgren i huvudrollen, inte konstigt att den var bättre). Hur kan man inte tycka om en musikal med Queen?
Just ja, sist men inte minst. Ni är alla inbjudna till mitt bröllop med Matthew Bellamy. Vem är det kanske ni frågar. Jo, det är mitt livs kärlek. Jag insåg det när jag satt och kollade på min nyinköpta "HAARP (Live at Wembley)"-dvd i morse och insåg att Matthew Bellamy är riktigt riktigt fin. Jag grät när han körde sitt gitarrsolo-som-egentligen-inte-är-ett-solo i Knights of Cydonia. Seriöst, om man har en röd kostym så är man en kille ( i detta fall man) i min smak. Dessutom så är han sångare och gitarrist OCH pianist.... och brittisk.
Orsaken till min långa frånvaro är - hör och häpna - åska. Sedan jag kom hem i lördags så har det åskat varje dag. Det åskade i söndags, iförrgår, igår på kvällen, i natt, tidigt i morse och jag tror nyss att jag hörde ett nytt muller. Eftersom jag och min kära mor är otroligt rädd för att åskan ska slå ner och förstöra våra datorer så är vi alltid snabba med att dra ut alla kontakter direkt vi ser någonting som ens ser ut som ett åskmoln, därav min frånvaro från bloggen. Vi har inte haft internet de senaste dagarna då internetsladden har varit permanent utdragen för att förhindra ett åsknedslag.
Tillbaka till London, vad kan man säga? Jag hann aldrig se King's Cross då vi spenderade dagarna med att springa från den ena sevärdigheten till en annan. Dock så har jag spatserat upp och ner på Charing Cross Road och letat efter bokhandlar - en gata som jag senare upptäckte att Leaky Cauldron ligger på. (I "Harry Potter and the Half-Blood Prince" så säger de att deras hyrda bilar körde upp länge Charing Cross Road och parkerade framför Leaky Cauldron).
London var underbart. Jag vill gifta mig med staden och ha dess bebisar. Jag älskar gamla hus så jag var i arkitekthimlen. Jag älskade alla byggnader överhuvudtaget (förutom de där glasmonstren som förstörde Towerns utsikt). Vi var och gick mot Notting Hill och jag pekade hela tiden ut hus där jag skulle vilja bo, trots att de enligt pappa bara var "trånga, tegelruckel". Duh, de såg ju brittiska ut. Det uppväger alla andra nackdelar.
Jag insåg att jag hade packat ner lite för mycket böcker när jag under sista dagen insåg att jag inte ens hade packat upp dem. Så min läsning bestod av några kapitel på planet dit. Till min mammas förtvivlan så var resväskan ännu mer fylld då vi åkte hem då jag hade hittat en bokhandel där de hade ta 3 betala för 2 och inhandlat "American Wife" av Curtis Sittenfeld (har läst de första 5-6 sidorna och den verkar vara lika bra som jag tror att den är), "Oliver Twist" av Charles Dickens och "The Fall of the House of Usher and Other Writings" av Edgar Allan Poe (min syster uppskattade verkligen min poesistund då jag dramatiskt reciterade hela "the Raven" åt henne). Sedan så köpte jag "Tenth Circle" av Jodi Picoult på flygplatsen och fick med "The Secret Lifes of Pippa Lee" av Rebecca Miller på köpet (eller - man fick den för halva priset).
Vi har åkt hur mycket tunnelbana som helst och jag vet inte hur många gånger vi passerade Bond Street. Det blev ett stående skämt mellan mig och mamma att vi inte kunde komma någonstans utan att passera Bond Street. (Fast, då "vår" station var Lancaster Gate och de ligger några få stationer ifrån varandra så är det nog inte så konstigt). En rolig sak är att när jag senare bläddrade i "Neverwhere" så var det som att bli namndroppad med stationer som jag hade åkt förbi eller klivit av på... fast tyvärr så har de stängt igen Blackfriars.
Vi var även på en Queen-musikal, "We Will Rock You". Tummen upp. Bästa musikalen jag har varit på hittills! (och den enda som inte har haft Pernilla Wahlgren i huvudrollen, inte konstigt att den var bättre). Hur kan man inte tycka om en musikal med Queen?
Just ja, sist men inte minst. Ni är alla inbjudna till mitt bröllop med Matthew Bellamy. Vem är det kanske ni frågar. Jo, det är mitt livs kärlek. Jag insåg det när jag satt och kollade på min nyinköpta "HAARP (Live at Wembley)"-dvd i morse och insåg att Matthew Bellamy är riktigt riktigt fin. Jag grät när han körde sitt gitarrsolo-som-egentligen-inte-är-ett-solo i Knights of Cydonia. Seriöst, om man har en röd kostym så är man en kille ( i detta fall man) i min smak. Dessutom så är han sångare och gitarrist OCH pianist.... och brittisk.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
