Light on Snow av Anita Shreve

Jag ber än en gång om ursäkt för att jag låtit bloggen ... förfalla. Det är det bästa ordet, men från och med nu så ska det bli ändring på det. Det står högst upp på min "to do-lista", just framför plugga till kemiprovet, komma ihåg att det snart är bokrea och kolla upp ett romantiskt citat till alla hjärtans dag... och just det, uppdatera min låtlista.

I höstas så läste jag ju "The Pilot's Wife" av Anita Shreve och fastnade totalt. I en kommentar så blev jag tipsad om en annan bok av henne, "Light on Snow", och min läslängtan startade. Föreställ er min glädje då jag kliver in på bokhandeln nedanför vårt hotell i Kata Beach, Phuket, Thailand och det första jag upptäcker är exakt den boken? Score!

"Light on Snow" handlar om 12-åriga Nicky Dillon som bor ensam med sin pappa i ett ganska ödsligt beläget hus utanför en liten stad i New Hampshire. Två år tidigare så dog hennes mamma och ett-åriga lillasyster i en bilolycka, vilket ledde till att Robert Dillon slutade sitt jobb, lämnade New York och beslöt sig för att dra sig undan från världen och bli möbelsnickare i New Hampshire. Nicky har sakta anpassat sig och börjat gå vidare, men hennes pappa är som förändrad och är nästintill folkskygg. En vinterdag då far och dotter är ute på promenad i skogen så hittar de ett nyfött spädbarn. Ett spädbarn som någon kallblodigt har lagt ut för att dö. Det är början på en rad händelser som kommer att förändra allting för dem.

Jag har visst blivit ringrostig. Jag börjar låta som dåliga baksidetexter, men jag vet inte hur jag annars ska beskriva det. Handlingen måste upplevas, inte förkortas till några få meningar som ska få med alla känslor. Som jag ser på det hela så är det här en bok om sorg och saknad. Nickys sorg över sin mor och systers död och saknad efter livet de levde förut, men även saknaden efter en modersfigur eller någon som verkligen förstår henne. Samtidigt så har vi hennes far, som inte längre kan leva ett normalt liv, en konstant sorg som har fått honom förstenad. Han är oförmögen att ändra det och börja leva igen.

Anita Shreve är mysig, trots all misär. Det är någonting med hennes beskrivningar som får det dysfunktionella Dillon-hemmet att kännas... hemtrevligt. (Vad betyder dysfunktionell egentligen? Jag vet vad jag använder det som, men vad är den riktiga definitionen av ordet?)
Hon lägger fram alla kort, men samtidigt så känns det inte obehagligt naket eller tårfyllt. Det känns som att alla känslorna är som pusselbitar och det är de som håller samman allting. Nu har jag bara läst två böcker av Anita Shreve, så jag kanske inte kan uttala mig om detta, men det verkar som att hon - liksom Jodi Picoult - har några ämnen som ligger henne nära om hjärtat. Min gissning är att sorg, saknad och människor som sakta kommer på fötterna igen är några av Anitas favoritingredienser då hon skriver.

Min spontana kommentar om boken: Läs!