Marians nya är en lila, glittrig tegelsten eller, den kändes i alla fall som en sådan när jag bar hem den från skolan. Tunga böcker + för liten väska med hårda axelremmar = öm axel.Jag tror att jag måste ta och skaffa en mer bokbekväm väska.
"This Charming Man" handlar om tre kvinnors liv eller om Paddy de Courcy, mannen, politikern, drömmen som har spelat sin roll i alla deras liv.
Det är Lola Daly, stylist med lila slingor, som blir förkrossad när hon en dag ser på nyheterna att Paddy, hennes pojkvän sedan ett år tillbaka, ska gifta sig... med en annan kvinna. En kvinna hon aldrig förut har sett eller hört talas om. Efter en tid av sammanbrott, katastrofala jobbmissar och förföljelse av ex-pojkvännen så tvingar hennes vänner henne att ge sig iväg från Dublin. Hon skickas till Uncle Toms stuga, en väninnas farbrors lilla hus vid havet, och får order att stanna där tills hon har lugnat ned sig, i en by med minst sagt härligt excentriska personer - så där som bara irländare kan vara.
Grace Gildee har känt Paddy länge, sedan ungdomen, men är inte precis en nära vän i nuläget. Hon är journalist och jagar alltid efter en bra story, samtidigt som hon försöker få förhållandet med pojkvännen Damien att funka, stödja sin faster Bid under hennes cancersjukdom, sluta röka och sköta om sin söndriga tvillingsyster Marnie på distans.
Marnie lever det till synes perfekta livet i London med en älskande, välbetald make, två döttrar och ett fint hus, men allting är inte så perfekt. Marnie kan inte glömma vissa saker ur det förflutna... eller sin första kärlek, en viss Paddy, och tar ibland till flaskan för att få lite själsro.
Paddy de Courcy ser ut som den perfekta mannen, men alla har sina skelett i garderoben.
(Egentligen så finns det en fjärde kvinna också, Alicia Thornton, men eftersom hon bara får ca 20 sidor av hela boken att berätta sin point of view så räknade jag inte med henne).
Det kändes som att "This Charming Man" försökte få med så många "stora problem" som möjligt. Det var misshandel, alkoholism, självhat, cancer, you name it - och ibland så kändes det nästan som att Marian tryckte ihop flera böcker till en. Som att hon hade material till mer än en bok, men sedan beslöt sig att knyta ihop alla kvinnorna med en gemensam nämnare.
Marian försöker ge de olika kvinnorna en egen röst (och även ett eget typsnitt). Lola Dalys del berättas i dagboksform med korta meningar - som jag störde mig otroligt mycket på till att börja med... Eller egentligen störde jag mig på dem hela tiden, enda skillnaden var att efter ett tag så lyckades jag fokusera mer på vad som hände än på att vissa ord saknades. Jag, som har den skriftliga motsvarigheten till mundiarré, förstod inte riktigt varför Lola envisades med att tänka/skriva så nedhackat! Fast det är klart, hennes språk gjorde hennes del till en oavsinande källa av komik och sträckta smilband.
Grace Gildee är däremot mer i min stil, fast väldigt vag. Lola var min favoritperson, men av tvillingsystrarna Grace och Marnie så föredrog jag helt klart Grace. Kanske för att hon var den person som verkade mest... sammanhållen och minst krossad. Eller så kanske det var för att hon uttryckte sig i hela meningar.
Hennes tvillingsyster Marnies delar berättades i tredjeperson, istället som i jagform som de flesta andra Marian-karaktärer gör. Jag har sagt det förut, men jag tycker om jagformsredogörelserna mer än de i tredjeperson, men jag är faktiskt glad att jag slapp ta en inblick i just Marnies huvud. Marnie är min BOATS-tristess personifierad. Jag har svårt för folk som är destruktiva, eller som innehåller allt för mycket smärta. Varför? Inte för att jag är ett känslokallt monster, utan för att det gör för ont i mig när en karaktär lider. (Nu börjar jag bli lite självmotsägande och för att reda ut det: Det finns två sorters smärta. Det finns smärtan som infinner sig när någon måste göra någonting hemskt, när någon dör eller då man har förlorat någon/något. Sedan så finns det den där smärtan som gör att man inte klarar av vardagen, vill fly eller hatar sig själv. Det är den jag inte klarar av. Den andra typen gottar jag mig i - fiktivt ... och inte lika känslokallt som jag får det att låta.)
För att avsluta en väldigt spridd recension: Jag tyckte att boken var bra, en mix av allvar och humor, men att tvärtemot de flesta av Marians andra böcker så vägde den här mer på skuggsidan än den ljusa sidan. Skämten och de komiska elementen gjorde inte så att den kom i jämvikt. Det var alltså en väldigt mörk Marian-bok. Det fanns vissa delar som jag bara önskade skulle ta slut och ibland så var jag faktiskt inte så inne i läsandet, men jag var ändå fast. För jag var ju tvungen att ta reda på vem som var ägaren till alla de där misshandelcitaten i början av varje ny del.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar