Last Chance Saloon av Marian Keyes

Jag gissar att den här boken verkligen går emot Litteraturpolisens krav på bra litteratur, men jag bryr mig inte och jag tror inte att Marian eller huvudpersonerna i "Last Chance Saloon" skulle bry sig det minsta heller.

Katherine, Tara och Fintan har varit bästa vänner sedan 15-års åldern då de satt tillsammans på klipporna i hemma på Irland och spanade efter snygga killar. Idag så har de alla passerat 30-gränsen och lever på olika håll i London och tacklar alla sina problem, men vänskapen är lika stark.

Tara trettioårskrisar och har problem med vikten och förhållandet. Taras pojkvän, den otroligt dominanta och odräglige Thomas, klagar oavbrutet på Taras ökande vikt och hennes vänner - men Tara älskar ju honom... och let's face it. När man är över 30 och knubbig så hittar man aldrig en ny man. Så hon klamrar sig fast vid Thomas som en livboj, trots att deras förhållande mer och mer börjar bli som en mardröm. Katherine däremeot har inget behov av en man och skrämmer iväg alla som försöker ragga upp henne. På jobbet så går hon under öknamnet "Ice Queen" och när den nye snygge medarbetaren Joe Roth sätter in en stöt så är resultatet väntat. Ett kyligt nej och en dräpande kommentar. Joe är inte den som ger upp - men det är inte Katherine heller. Fintan och hans pojkvän Sandro har världens mest perfekta förhållande och Fintan vill gärna fixa till sina vänners kärleksliv, men de vägrar att lyssna på honom. Men när Fintan en dag drabbas av en sjukdom så ställer han dem ett ultimatum. Om de inte uppfyller hans önskemål och tar tag i sina liv så vägrar han att bli frisk.

Jag tror inte att Marian Keyes kan misslyckas med att underhålla mig. Fastän jag inte tyckte att "Last Chance Saloon" nådde ens halvvägs upp till de andra böckerna så var jag helt fast. Jag måste veta vad som hände och det var verkligen en välkommen paus från pluggandet. Det är trevligt att läsa när man bara kan ta upp en bok och direkt komma in i den istället för att behöva tänka till då man läser.

(Intresseklubben noterar: Ett nytt namn har klättrat in på listan över mina favoritkillar i Marian Keyes böcker. Listan toppas av Luke Costello från "Rachel's Holiday" och Aidan från "Anybody Out There", men nu har Joe Roth gjort entré och han planerar att stanna där. )

Ett återkommande tema i den här boken är hår... och avsaknaden av hår. En av bokens "biroller", Lorcan Larkin, är otroligt stolt över sitt tjocka röda hårsvall och blir mer och mer neurotisk för att det börjar fastna mer hår på borsten. DET är någonting som jag känner igen!
Minns ni för några veckor sedan när jag hade fått ett virus (som fortfarande inte har gått ur kroppen)? Det visade sig att man visst kan tappa hår efter att man har haft en kraftig virusinfektion, men det berättade ingen för mig. Så när mitt hår - som var otroligt tjockt i Kina, riktigt riktigt tjockt - plötsligt hade blivit jättetunt så fick jag ett neurotiskt anfall och fick för mig att jag skulle tappa allt hår i duschen eller att håret skulle lossna om jag borstade det. Nu är det tjockare igen, men jag blir fortfarande livrädd direkt jag ser ett löst hårstrå.
Så när Lorcan upptäcker allt hår på borsten så drog jag häftigt efter andan och kände medlidande för honom, för första och enda gången i hela boken.

Marian Keyes är bäst när hon skriver i jag-form. Det blir mycket mer genuint när folk tänker på sig själv i första person, än när de beskrivs utifrån. Det är först och främst beskrivningen av Katherine jag stör mig på. När Marian beskriver hur Katherine spenderar stora summor pengar på lyxiga underkläder till sig själv och hur hon drar på sig strumpbandshållare (osv) i tredje person så låter det så krystat. Det blir som att det kretsar kring hur snygga hennes ben är istället för det faktum - vilket hela stycket försöker beskriva - att hon har på sig alla dessa underkläder för sin egen skull då hon inte har en tanke på att skaffa en man. Är inte det lättare att få fram i första person då man faktiskt får veta vad hon tänker på i första hand?

Det kan vara det som gör att jag tycker att "Last Chance Saloon" är den sämsta - nej, inte sämsta, för det får det att låta som att boken var dålig, vilket den inte var, men minst braiga - Marian Keyes-boken jag har läst. Dt kan vara det eller så är det den totala avsaknaden av familjen Walsh som spökar. Jag sätter mina pengar på alternativ två.

Det här är den första Marian Keyes-boken som jag har läst som inte handlar om någon av Walsh-systrarna. Det här är första boken som inte börjar med att en mörkhårig blåögd kvinna, som närmar sig 30-sträcket, tar flykt hem till det lilla huset i Dublin där husmanskost inte existerar. Det är första boken som Mama Walsh inte förgyller och det är första boken utan min excentriska favorit Walsh, Helen... och jag saknar dem. Kan inte Marian bara sätta sig ner och skriva Helens bok? Snälla...