Dracula av Bram Stoker

Oktobermånad hann knappt få smeknamnet "bokmånaden" av mig förrän jag fick ett överfyllt schema och måste plugga som en galning. Så mitt löfte att läsa jättemycket får jag nog ta tillbaka. På måndag börjar vansinnet i skolan; tonvis av redovisningar, rapporter, referat, recensioner och prov. (Tänk hur mycket coolare det hade varit om prov också börjat på r?)
Huh.

Trots min nuvarande skolsituation så är den ingenting emot stackars Jonathan Harker och hans oförbereda vänners situation. Jag talar förstås om "Dracula" av Bram Stoker. "Dracula", vampyrböckernas fader, står överlägset bland sina avkommlingar på min vampyrhylla (som jag flyttat förra veckan efter att jag insett att solljuset faller rätt in på böckerna och... det kändes lite fel) och sticker ut med sitt hemska vitgröna Penguinomslag. Boken har stått högst upp på min "ska läsa"-lista, men eftersom den så tydligt är en höstbok så fick jag vänta... och nu har hösten äntligen kommit.

I början av "Dracula" så reser Jonathan Harker, en engelsk jurist, till Rumänien för att besöka en klient som vill köpa ett hus i London. Hans klient, en viss Greve Dracula, bor i ett slott ute i den transylvaniska ödemarken och till en början så finner Jonathan sig väl till mods på slottet. På dagarna så sitter han i biblioteket och läser eller strövar runt i de närliggande rummen medan greven är ute på sina ärenden och på kvällen så äter han goda middagar tillsammans med greven - som inte äter någonting, utan ursäktar sig för att ha ätit tidigare. Den säkra stämningen håller inte länge. Varför har han inte sett några andra människor i slottet? Vad gör greven hela dagarna? Och varför är så många dörrar låsta?
Snart så inser Jonathan att någonting är fel, men då är det redan försent. Han är fånge i slottet och greve Dracula är på väg mot England för att hitta nya jaktmarker i London.

Mina Murray, Jonathans fästmö, är samtidigt på besök hos en väninna, den vackra Lucy Westenra. Eftersom Lucy nyligen har fått tre frierier - ett från Dr John Seward, läkare på en anstalt, ett från Mr Quincey Morris, en amerikansk gentleman och ett från Arthur Holmwood, en engelsk aristokrat som vunnit Lucys hjärta - så har vännerna mycket att prata om. Mina är glad att Lucy är så lycklig, men när väninnan börjar gå i sömnen på nätterna så blir hon orolig. Inte blir det bättre av att Lucy för var dag som går blir blekare och svagare. Arthur Holmwood är orolig för sin fästmö och söker hjälp hos Dr John Seward. När inte hans ansträngningar verkar leda någon vart så söker han i sin tur hjälp hos en gammal vän - Professor Abraham Van Helsing från Amsterdam.

Eftersom jag känner till grundhistorien och alltid har haft Greve Dracula som en synonym till vampyr hela livet så har jag lite svårt att sätta mig in i Jonathan Harkers tankesätt i början. Jag förstod inte hur han naivt kunde resa till Transylvanien för att träffa en man som heter Count Dracula i hans slott långt ute i vildmarken. Namnet Dracula bara skriker "var vaksam", men Jonathan - som såklart inte har växt upp med Dracula-myten - kunde ju inte ha en aning om vad han vandrade in i.

Jag är så glad. Vad mer kan jag begära? Lite skräck som inte skrämmer mig utan bara får det att ila till ibland, dimmigt 1800-tals London, en historia som ibland står och stampar på samma ställe - men ändå är hur mysig som helst (som "Jonathan Strange & Mr Norrell"). Mysterier. En hjältinna som beundras av männen hela tiden - vilket jag tycker är trevligt eftersom det var en man som skrev den och jag har aldrig läst en bok - i alla fall vad jag kommer ihåg - där alla män hela tiden beundrar en kvinna för hennes kunskaper och karaktär istället för henne skönhet. Mina Murray är ju hur girl power som helst.

Att hela historien berättas genom huvudpersonernas brev och dagboksanteckningar gör det hela ännu bättre och mysigare. Jag hade gärna velat se att Van Helsing hade skrivit lite mer eftersom jag är nyfiken på vad han tänkte i olika situationer. Han var ju den ende som hela tiden visste vad de hade emot sig.

Jag måste ge en eloge till Bram Stoker för att han berättar historien delvis ur två kvinnors perspektiv - Mina Murrays och Lucy Westenras - utan att det känns krystat. Ibland så kan det kännas falskt då någon försöker berätta en historia utifrån det andra könets tankesätt. Man stoppar in klichéer och egna föreställningar hur man tror att de mystiska varelser som kvinnor/män är tänker och då känns det bara... overkligt. Jag läste t.ex. en bok på högstadiet där en tjejs dagboksanteckningar lästes av en kille och den manliga författaren hade några väldigt besynnerliga tankar om hur en tonårstjej tänker!

Fastän vampyrerna i "Dracula" inte är särskilt goda så kan jag ändå inte låta bli att heja lite på den kusliga greven. Det blir lite dubbelmoral. Å ena sidan så sitter jag och hoppas att Van Helsing ska få fast honom och å andra sidan så hoppas jag att Dracula ska slinka undan, men... Vampyrer i mitt hjärta. Det spelar ingen roll i vilken form de visas; om de är en tonårscrush som Edward m. familj eller är lidande som Lestat eller onda grevar som i "Dracula". Det spelar ingen roll. Bara de suger blod och lever för evigt så är jag nöjd.

När jag började skriva det här inlägget så var det 3 oktober. Idag när jag avslutar det så är datumet 6 oktober. Varför tar det så otroligt lång tid för mig att få till vissa inlägg?