The Old Man and the Sea av Ernest Hemingway

Jag upptäckte precis att jag helt har glömt att publicera mitt inlägg om Hemingways klassiker. Undra varför?

Snark är min spontana kommentar. Det finns få saker som jag tycker är så tråkigt som fiske - möjligtvis att se på medan andra fiskar utan att fiska själv. Förstår ni då hur jag känner mig efter 120 sidor om en man som har fått en fin fisk på kroken, men inte kan få upp den?
(Den sexuell subtexten var inte planerad, fast vänta lite... DET kan jag ta med i min uppsats).

"The Old Man and the Sea" är en kortroman som handlar om den gamle, kubanska fiskaren Santiago, som inte har fått en enda fisk på 85 dagar. De andra fiskarna säger att han är otursförföljd och hans vän och fiskarkompanjon, den unge Manolin, har tvingats gå över och fiska på en annan båt av sin familj. En dag så åker Santiago ut långt på havet, fast besluten att fånga en fisk. Det dröjer inte länge innan han fått en riktigt stor fisk på kroken, men allting går inte så lätt. Fisken är stark och Santiago är gammal och det är bara början på en lång (ca 85 sidor) kamp mellan fisk och människa.

I slutet så ville jag bara skrika "Varför släpper du inte bara fisken och far hem!?" till Santiago. Jag blev bara så otroligt frustrerad på allt prat om fisketeknik. Hemingways sätt att skriva kan jag inte klaga på - jag tror faktiskt att jag skulle ha tyckt om boken om den inte bara hade handlat om fiske.

En sak som jag tycker är lite dubbelmoral är Hemingways livssyn. Enligt min lärare så är "The Old Man and the Sea" den bok som visar kärnan av Hemingways syn på hur livet bör levas. Att en människa behöver sin värdighet och att man förlorar den om man ger upp. Ändå så tog Hemingway livet av sig... på grund av ålder? Borde han inte ha levt enligt sin egen åsikt då och kämpat för att fortsätta med sitt liv som Santiago?

Sedan: Är någon förvånad att Hemingway är min lärares favoritförfattare? "Macho" personifierad?

The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde av Robert Louis Stevenson

Huh, det var en lång titel.

"The Strange Cases of Dr Jekyll and Mr Hyde" är en kortroman av Robert Louis Stevenson, tror jag. I själva verket så vet jag inte riktigt när ett verk slutar att vara en novell och blir en kortroman, men enligt wikipedia så är det en novella, alltså en kortroman. Jag har alltid, felaktigt trott att boken berättas utifrån Dr Jekylls perspektiv, men där hade jag visst fel. Handlingen följer vi genom den sansade advokaten Mr Utterson som hör talas om en viss Mr Edward Hyde och beslutar sig att ta reda på mer om denna hemlige person. Han stöter först på namnet i sin väns, den ärade läkaren Dr Henry Jekylls, testamente där denne står som enda arvinge. Redan där börjar Mr Utterson ana oråd, men efter att ha hört om ett hemskt brott som denne Mr Hyde är begått så försöker han att finna mer information om honom - och att rädda sin vän från hans inflytande. Fast, det är mer komplikerat än han någonsin kunnat förstå.

Som ni ser så utelämnade jag slutklämmen, trots att den är väldigt välkänd - men man kan aldrig ta förgivet att alla har hört talas om en film/bok och jag vill inte förstöra för någon. Jag har varit med om att jag - utan att tänka - har spoilat slutet för en ovetande stackare, senast idag vid matbordet. Lillasysters klass får se "Psycho" på engelskan* och hon satt och pratade om den vid matbordet. Utan att riktigt tänka efter så övergår vår diskussion om den väldigt varnande musiken (två minuter innan någonting hemskt händer så sätter den igång) till Norman Bates schizofreni och innan loppet av två minuter så har vi förstört slutet för henne. Oops.

Jag kan bara föreställa mig vilken chock det måste ha varit för läsarna på 1800-talet då historiens twist avslöjades. Själv så blev jag inte särskilt överraskad, då jag har vetat om Dr Jekylls hemlighet sedan barndomen. Istället för att läsa vidare för att få ett svar på alla frågor så satt jag och mös och log åt alla tecken som jag såg, men som personerna i handlingen var helt blind för. De var inte ens tecken, utan bara saker som fanns där.

Varenda gång som någon diskuterade Mr Hyde med Dr Jekyll så kunde jag inte låta bli att skratta.

Vad är det som är så speciellt med 1800-talets London? Varför blir jag alldeles till mig så fort jag läser en bok, eller ser en film, där karaktärerna vandrar igenom Londons dimmiga gator eller nämner en eller annan stadsdel? Varför är just den där gråa dimmigheten, öde gränder, lampor och the Thames så lockande?

Jag blev helt till mig när jag läste "Jonathan Strange & Mr Norrell", samma sak med "Dracula". Det spelar ingen roll om handlingen står och stampar på samma ställe ett tag, för de är i London och lite tråkighet hör liksom till i dimman. (Som just nu befinner sig i London Below, om man får tro "Neverwhere").

* Det finns ett kapitel om Alfred Hitchcock i engelskaläroboken. Ganska roligt egentligen att min lillasyster får göra exakt samma saker på engelskan som jag fick göra då jag gick i åttan. Fast, de har inte haft Halloweenafton och fått se på "Buffy the Vampire Slayer". Det ni. Vi fick se de tre första Buffy-avsnitten, på skoltid, och fick skolk om vi inte var närvarande. Varför kan inte gymnasiet också börja med det?

Candidde av Voltaire

Ja, jag vet att titeln är felstavad, men det är faktiskt medvetet. Hädanefter så kommer jag att hänvisa till bokens huvudperson, Candidde (dock med ett d) som C. Jag håller med om att det är väldigt tjorvigt, men det finns en logisk förklaring bakom det hela. Nämligen att vi i klassen har läst tre böcker på sista tiden. En tredjedel har läst "Therese Raquin", en tredjedel har läst "Singoalla" och en tredjedel har läst den här boken och igår så hörde jag någonting väldigt intressant i klassrummet. Som så många andra ungdomar så orkar inte vissa personer i min klass läsa böckerna vi blir tilldelade, utan googlar sedan upp recensioner, åsikter och funderingar av böckerna... och jag tänker inte hjälpa dem.

Hänsynslöst, ja.

Barnsligt, lite.

(Okej, det beror dels också på att jag inte vill att de ska hitta min blogg)

För att göra det lättare: ignorera bara alla röda bokstäver.

"Canddide" är skriven av François-Marie Arouet under pseudonymen Voltaire 1759 och kanske den äldsta bok jag någonsin har läst. Eller vänta, jag tar tillbaka det där. Shakespeares pjäser är äldre. Den tunna boken (124 sidor) driver med dåtidens samhälle och en av den tidens stora tänkare Leibniz. Boken handlar om den naiva Candidde som växer upp på ett slott i Tyskland under den härskande baronens skydd. C, som själv inte är av hög börd, växer upp tillsammans med baronens barn och lärs upp av slottets filosof, Pangloss, som anser att världen är en god plats och alla livets plågor alltid leder till någonting gott. När baronen en dag kommer på C att kyssa hans dotter, den sköna Kunigunda, så slänger han ut sin protegé från slottet och denne blir tvångsvärvad av den bulgariska arméen. Efter många svårigheter så återförenas C med sin gamla lärare Pangloss, som nu är halvblind och sjuk, men som fortfarande är lika positiv. Tillsammans så följs de åt runt i världen för att Candidde ska få bli återförenad med sin Kunigunda.

Jag tyckte att "Candidde" var riktigt underhållande! Trots att jag har en förkärlek för långa och detaljerade beskrivningar och mycket känslor. Det är en sak man inte hittar mycket av i den här boken, det är en sak som är säkert. Det är ganska fascinerande hur lite vikt Voltaire lägger vid just känslor. En gammal tant berättar om de flertaliga gånger då hon blivit våldtagen (... ungefär hela sin ungdom) och om hur hon fått en skinkan avhuggen och uppäten, men allt är med en axelryckning. En av Cs vänner dör, men efter tre meningar så är han bortglömd och nämns inte mer i hela boken.

Det var det som var så roligt att läsa om. Saknaden av känslor gjorde att det kändes som att allting togs med en axelryckning. En slags nonchalans. Candidde blir lurad av köpmän, storinkvisitorer, slavhandlare, skådespelerskor. De blir spöstraffade, hängda, brända på bål, våldtagna och sårade, men det är inga detaljer. Det är mer utav ett "Oj, där blev han hängd".

Jakten efter Kunigundas hand för sällskapet till Sydamerika, som européerna upptäckt mindre än tvåhundra år tidigare och vissa av de händelser som utspelar sig där är minst sagt inte särskilt politiskt korrekta. Peruaner sägs vara "en fjärdedels människor". De andra fjärdedelarna är ap-påbrå. (Ska kanske nämna att Darwin föddes 50 år efter att den här boken hade utgivits, så hans teorier var ännu inte kända).

Det märks att Voltaire aldrig själv besökte de platser som hans karaktärer kommer till. Tillbaka till detaljfrågan: Ingen stad beskrivs någonsin, det är inga långa naturskildringar. Istället för "en väldig skog, full av lövträd, lianer och lummiga buskar, upplyst av ett dunkelt grönt ljus" så är det kort och gott "en skog".

Så jag blev positivt överraskad. Jag kan inte kalla "Candidde" för min favoritklassiker precis, som sagt så är jag en sucker för kärlek och detaljer, men den var väldigt underhållande och jag tycker själv att jag har dragit en vinstlott. Hellre "Candidde" än "Singoalla" säger jag då bara.

Jag ska såklart ta bort alla röda d:n så snart som mina klasskamrater har gjort sina redovisningar för läraren.

Dracula av Bram Stoker

Oktobermånad hann knappt få smeknamnet "bokmånaden" av mig förrän jag fick ett överfyllt schema och måste plugga som en galning. Så mitt löfte att läsa jättemycket får jag nog ta tillbaka. På måndag börjar vansinnet i skolan; tonvis av redovisningar, rapporter, referat, recensioner och prov. (Tänk hur mycket coolare det hade varit om prov också börjat på r?)
Huh.

Trots min nuvarande skolsituation så är den ingenting emot stackars Jonathan Harker och hans oförbereda vänners situation. Jag talar förstås om "Dracula" av Bram Stoker. "Dracula", vampyrböckernas fader, står överlägset bland sina avkommlingar på min vampyrhylla (som jag flyttat förra veckan efter att jag insett att solljuset faller rätt in på böckerna och... det kändes lite fel) och sticker ut med sitt hemska vitgröna Penguinomslag. Boken har stått högst upp på min "ska läsa"-lista, men eftersom den så tydligt är en höstbok så fick jag vänta... och nu har hösten äntligen kommit.

I början av "Dracula" så reser Jonathan Harker, en engelsk jurist, till Rumänien för att besöka en klient som vill köpa ett hus i London. Hans klient, en viss Greve Dracula, bor i ett slott ute i den transylvaniska ödemarken och till en början så finner Jonathan sig väl till mods på slottet. På dagarna så sitter han i biblioteket och läser eller strövar runt i de närliggande rummen medan greven är ute på sina ärenden och på kvällen så äter han goda middagar tillsammans med greven - som inte äter någonting, utan ursäktar sig för att ha ätit tidigare. Den säkra stämningen håller inte länge. Varför har han inte sett några andra människor i slottet? Vad gör greven hela dagarna? Och varför är så många dörrar låsta?
Snart så inser Jonathan att någonting är fel, men då är det redan försent. Han är fånge i slottet och greve Dracula är på väg mot England för att hitta nya jaktmarker i London.

Mina Murray, Jonathans fästmö, är samtidigt på besök hos en väninna, den vackra Lucy Westenra. Eftersom Lucy nyligen har fått tre frierier - ett från Dr John Seward, läkare på en anstalt, ett från Mr Quincey Morris, en amerikansk gentleman och ett från Arthur Holmwood, en engelsk aristokrat som vunnit Lucys hjärta - så har vännerna mycket att prata om. Mina är glad att Lucy är så lycklig, men när väninnan börjar gå i sömnen på nätterna så blir hon orolig. Inte blir det bättre av att Lucy för var dag som går blir blekare och svagare. Arthur Holmwood är orolig för sin fästmö och söker hjälp hos Dr John Seward. När inte hans ansträngningar verkar leda någon vart så söker han i sin tur hjälp hos en gammal vän - Professor Abraham Van Helsing från Amsterdam.

Eftersom jag känner till grundhistorien och alltid har haft Greve Dracula som en synonym till vampyr hela livet så har jag lite svårt att sätta mig in i Jonathan Harkers tankesätt i början. Jag förstod inte hur han naivt kunde resa till Transylvanien för att träffa en man som heter Count Dracula i hans slott långt ute i vildmarken. Namnet Dracula bara skriker "var vaksam", men Jonathan - som såklart inte har växt upp med Dracula-myten - kunde ju inte ha en aning om vad han vandrade in i.

Jag är så glad. Vad mer kan jag begära? Lite skräck som inte skrämmer mig utan bara får det att ila till ibland, dimmigt 1800-tals London, en historia som ibland står och stampar på samma ställe - men ändå är hur mysig som helst (som "Jonathan Strange & Mr Norrell"). Mysterier. En hjältinna som beundras av männen hela tiden - vilket jag tycker är trevligt eftersom det var en man som skrev den och jag har aldrig läst en bok - i alla fall vad jag kommer ihåg - där alla män hela tiden beundrar en kvinna för hennes kunskaper och karaktär istället för henne skönhet. Mina Murray är ju hur girl power som helst.

Att hela historien berättas genom huvudpersonernas brev och dagboksanteckningar gör det hela ännu bättre och mysigare. Jag hade gärna velat se att Van Helsing hade skrivit lite mer eftersom jag är nyfiken på vad han tänkte i olika situationer. Han var ju den ende som hela tiden visste vad de hade emot sig.

Jag måste ge en eloge till Bram Stoker för att han berättar historien delvis ur två kvinnors perspektiv - Mina Murrays och Lucy Westenras - utan att det känns krystat. Ibland så kan det kännas falskt då någon försöker berätta en historia utifrån det andra könets tankesätt. Man stoppar in klichéer och egna föreställningar hur man tror att de mystiska varelser som kvinnor/män är tänker och då känns det bara... overkligt. Jag läste t.ex. en bok på högstadiet där en tjejs dagboksanteckningar lästes av en kille och den manliga författaren hade några väldigt besynnerliga tankar om hur en tonårstjej tänker!

Fastän vampyrerna i "Dracula" inte är särskilt goda så kan jag ändå inte låta bli att heja lite på den kusliga greven. Det blir lite dubbelmoral. Å ena sidan så sitter jag och hoppas att Van Helsing ska få fast honom och å andra sidan så hoppas jag att Dracula ska slinka undan, men... Vampyrer i mitt hjärta. Det spelar ingen roll i vilken form de visas; om de är en tonårscrush som Edward m. familj eller är lidande som Lestat eller onda grevar som i "Dracula". Det spelar ingen roll. Bara de suger blod och lever för evigt så är jag nöjd.

När jag började skriva det här inlägget så var det 3 oktober. Idag när jag avslutar det så är datumet 6 oktober. Varför tar det så otroligt lång tid för mig att få till vissa inlägg?

Dvärgen av Pär Lagerkvist

Min svenskalärare, som jag har haft ett litet argument med tidigare vid skolstarten, gav oss "Dvärgen" som första bok på Svenska B-kursen, en bok som jag kände mig lite fientligt inställd till redan innan på grund av tidigare argument. Jag kunde (läs: försökte) dämpa alla fientliga känslor till slut och gav mig på "Dvärgen" utan några som helst förväntningar.

Det var nog tur. Enligt min lärare så är "Dvärgen" den indirekta anledningen till att Pär Lagerkvist vann Nobelpriset 1951. Jag kan förstå varför denna bok gav honom den utmärkelsen - för den förverkligar alla mina fördomar mot nobelpristagare. "Dvärgen" är ett psykologiskt porträtt av en fientlig dvärg som är tjänare vid en italiensk furstes hov under renässansen. Dvärgen avskyr allting; kärlek, människor, drömmar, vetenskap, känslor. Den enda han beundrar är hans herre för hans list och makt. Alla andra är inte värt någonting. Furstinnan är en sköka, deras dotter vill dvärgen helst skära halsen av och tjänstefolket är kryp. Dvärgen är fullständigt ensam, men vill inte ha något sällskap. Den andra dvärgen som var anställd vid hovet ströp han för att få ha dvärgvåningen för sig själv.

Som sagt, det är lätt att förstå varför den fick Nobelpriset. Det är en bok där allting kan analyseras och vridas på så att det visar någonting. Det kan stå för någonting annat, någonting större.

Hur är den som bok då? Jag tyckte att "Dvärgen" var.. inte direkt tråkig, men medryckande var den då inte. Efter ca 30 sidor så har man lärt sig dvärgens tankesätt och synpunkter utantill och sedan så är resten av boken bara en upprepning av dessa. Eftersom dvärgen är så negativ och avskyr allting så är det inte direkt upplyftande läsning, plus hans förkärlek till våld och död går emot min egen förkärlek till känslofyllda scener och kärlek. Det slutade med att jag bara skummade igenom boken. Jag läste igenom sidorna så snabbt jag kunde eftersom jag omöjligt kunde välja att inte läsa den alls och om jag försökte lägga ner tid på den och läsa allting noggrannt så skulle det bara sluta med att jag tappade koncentrationen och läste samma rad flera gånger.

Jag gissar att vi kommer att få en lång uppgift imorgon på skolan där vi ska utvärdera boken - och säkert dvärgens liv. Två saker vet jag i alla fall. Den första är att dvärgen är så hatisk för att han avskyr sin egen ras. Han vill inte vara dvärg, men hatar människorna för hur de behandlar och ser ner på honom. Den andra saken är Bernando. Jag förstår inte varför de ska ge honom ett annat namn, men den lärda mannen vars tjänster fursten köper är ingen annan än Leonardo Da Vinci.

Fin.

Twelfht Night, or What You Will av William Shakespeare

Min första Shakespearekomedi någonsin blev "Twelfht Night, or What You Will" som innehåller allting en bra komedi bör innehålla. Några "jolly" karaktärer - som två försupna riddare och en clown. En lite självgod naiv betjänt. Separerade tvillingar. Män som egentligen är kvinnor och så klart ett förväxlingsdrama och ett lyckligt slut.

"Twelfht Night, or What You Will" var min Shakespearefavorit redan som barn. När jag gick på mellanstadiet så läste jag några av Shakespeares kända pjäser i förenklad version, på prosa. Det var "Romeo och Julia", "Hamlet", "Trettondagsafton", "En midsommarnatts dröm" och... Det kan ha varit "Othello".

Jag har bara läst tre av Shakespeares pjäser på vers, men av vad jag kan komma ihåg så är nog "Twelfht Night, or..." ganska unik i sitt slag. Jag förundrades över hur stor del kvinnorna har i pjäsen. Det är ju oftast någon sort av kvinnlig karaktär som olyckligtvis dör (Juliet, Ofelia, Cordelia, Desdemona) med i pjäsen, men personen som allting kretsar kring är oftast män. I "Romeo&Juliet" så är det väl ungefär 50/50, men "Hamlet" handlar ju om Hamlet, "Othello" om Othello och "King Lear" om att få tillbaka Lear på tronen. I "Twelfht Night, or..." så kretsar det mesta kring Viola.

Kort summering av handlingen: Viola överlever mirakulöst ett skeppsbrott och beger sig till staden Illyria antagandes att hennes tvillingbror drunknat. Hon döljer sitt nobla namn och sitt kön och söker tjänst hos Duke of Orsino under namnet Cesario. Viola faller omedelbart för den hertigen, men han åtrår den högättade Olivia, som inte vill veta av honom. Cesario/Viola får i uppdrag att betyga Orsinos känslor för Olivia till hon vill träffa honom, men ingenting går som planerat. Olivia blir förälskad i Cesario/Viola... och det hela kompliceras av att Violas tvillingbror Sebastian - som är helt ovetande om att hans syster överlevde skeppsbrottet - anländer till staden.

Det är roligt att få läsa om en kvinna som klär ut sig till i man under en tid då män klädde ut sig till kvinnor på scen. Tanken att en man låtsas vara en kvinna som klätt ut sig till man är svindlande rolig. Det är trevligt att Shakespeare inte alltid skrev deprimerande pjäser där alla blir mördade eller tar självmord. Jag älskar tjorviga förväxlingsdraman. Jag längtar efter att få läsa "A Midsummer Night's Dream" som verkligen är ett kringelkrokande förväxlingsdrama.

Jag måste bara få avsluta med ett slumpmässigt utvalt citat.

“Olivia: A murderous guilt shows no itself more soon
Than love that would seem hid: love’s night is noon.
Cesario, by the roses of spring,
By maidenhood, honour, truth and every thing,
I love thee so, that, maugre all thy pride,
Nor wit nor reason can my passion hide.
Do not extort thy reasons from this clause,
For that I woo, thou therefore hast no cause;
But rather reason thus with reason fetter,
Love sought is good, but given unsought is better.”

Pemberley, here I come

Take the Quiz here!

Det konstiga är att fastän Elizabeth är min favorit bland Austenshjältinnor (än så länge) så tycker jag inte att vi är särskilt lika. Okej, jag gillar att ta promenader och läsa, och skulle inte tacka nej till Mr Darcy, men annars har vi inte så mycket gemensamt. Jag är nog mer en blandning av Marianne Dashwood och någon annan "hjältinna" som jag ännu inte har läst om.

Vad heter hon som har livlig fantasi och tycker om att läsa gotiska romaner? Det är hon från Northanger Abbey, eller hur? Den får bli mitt nästa Austen-projekt, när mitt köpstopp upphör.

Emma av Jane Austen

Jag tycker så synd om "Emma", hon har fått vara med om så mycket. Först förlade jag henne och det tog en vecka för mig att hitta henne. (Hon låg i badrumsskåpet under handdukarna, fråga mig inte hur hon kom dit). Sedan så blev hon åsidosatt av min nyväckta Tolkien-mani. ¨

Igår tog jag mig i alla fall tid att sitta ner och läsa ut den charmiga 1800-tals romanen. Jag är arg på mig själv för att jag har läst den så hackigt för jag älskade den i slutet, men kan inte komma ihåg vad jag tyckte om övriga delar. Vilket är synd eftersom jag vanligtvis älskar småmysiga kärlekshistorier som utspelar sig på engelska landsbyggden under 1700/1800-talet.

"Emma" handlar om Emma Woodhouse, en rik "överklass" flicka som alla tycker är sinnesbilden för den perfekta flickan - allra minst hennes änkling till far. Trots sitt vackra utseende och position så är Emma fast besluten att aldrig gifta sig, å nej, hon har aldrig varit kär och tänker aldrig bli det. Hon tänker spendera sitt liv med att ta hand om sin ömtålige far och hjälpa sina vänner med diverse problem. Emma älskar att agera Cupid och har redan ordnat ihop ett lyckligt par, grannen Mr Weston gifte sig bara månaden tidigare med Emmas tidigare guvernant Miss Taylor, och hennes nuvarande projekt är att få ihop den unga vackra oäktingen Harriet Smith med den närboende gentlemannen Mr Elton. Trots åtskilliga varningar från hennes syters svåger, Mr Knightley, så går hon vidare i sina planer, till katastrofala följder. Men livet i byn Highbury livas snart upp igen av ankomsten av två unga människor. Först anländer miss Jane Fairfax, ännu en vacker, men inte helt privileigerad, ung dam för att bo hos sin moster, och bara veckan senare så kommer Frank Churchill, Mr Westons son. Emma, trots sina egenskaper inom match-making, visar sig vara blind i fråga om kärlek och snart är alla intrasslade i en härva av missuppfattade relationer.

I Jane Austen så figurerar det ofta smått sinnesförvirrade och väldigt excentriska föräldrar. I "Pride and Prejudice" så har vi ju Mrs Bennet, som är så otaktfull att det till och med går ut över hennes döttrar. Ingen vill gifta sig med dem av rädsla att få Mrs Bennet som svärmor. Hon är högljud, går saker i förväg, otaktfull och ofta otrevlig.

Samma sak i "Sense and Sensibility". Där har vi Mrs Dashwood som är så känslosam att det nästan går till överdrift. Allt som går emot dem tynger ner Mrs Dashwood som om det vore slutet på allt de känner till. Trots Elinors försök att lugna ner modern och systern så är ingen av dem kapabla att se utöver sin egen sorg.

Så kommer vi nu till "Emma" där vi minst sagt har en excentrisk förälder. Enligt Mr Woodhouse så är Emma den perfekta unga kvinnan och det finns ingen som kan göra någonting bättre än henne. Emma är felfri i hans ögon och om hon skulle gifta sig och lämna honom så skulle det vara slutet på hans liv. Mr Woodhouses nerver är ständigt i dallring och allt kan vara en fara för honom och hans Emma. Mr Perry, läkaren, gör regelbundna besök. Mr Woodhouse kan inte äta middag ute hos någon annan för alla faror och obehag det medför. En minst sagt excentrisk förälder.

Emma tänker inte särskilt mycket på sina egna fel, eller vad hon gör eller säger. Oftast så behöver hon Mr Knightley att påpeka hennes fel för henne för att hon ens ska upptäcka dem. Jag tror att Emma har väldigt höga krav på sig själv, men hon verkar ha väldigt svårt att minnas sina misstag. Ett exempel är när hon redan en gång har försökt para ihop Harriet med någon, och lämnat den unga flickan med krossat hjärta, för att sedan försöka para ihop henne igen med någon annan. Ett drag som Emma har tycker jag är väldigt mänskligt. Hennes dubbelmoraliska avundsjuka. Emma tål inte Miss Bates för att hon hela tiden skryter om hur vacker och duktig hennes niece Jane är, medan Emma glatt tolererar att hennes far och Mrs Weston skryter om hennes goda kvalitéer. Kan det vara ett bortskämt barns avundsjuka för att uppmärksamheten är på en annan?

Jag tycker att boken var charmig. Det märks att den är väldigt genomsyrad av Emma, för trots att hon gör fel flera gånger så pekas de aldrig ut förrän de uppmärksammas av andra. Det står aldrig ett ont ord om henne förrän någon annan uttrycker det inför henne, vilket inte händer väldigt ofta. Än en gång så måste jag ta upp Emmas dubbelmoral. Hon tycker att hon är så tolerant och ofördömande, ändå så hindrar hon Harriet från att gifta sig med Mr Martin för att han äger ett lantbruk, ändå så känner hon sig förolämpad av att Mr och Mrs Cole anser sig likvärdiga i klass med henne och ändå så känner hon att Harriet är underlägsen henne. Emma är blind för sina brister.

En annan sak jag upptäckte är att tvärtemot de andra Austen böckerna jag har läst så har den här bokens manliga "huvudkaraktär", eller vad jag ska kalla det, inga fel. Säkert har han fel, men inga utpekade. Mr Darcy är stolt och reserverad, Edward Ferrars är blyg och tystlåten, men Emmas kärlek beskrivs aldrig med ett ont ord. Kanske ser Emma inga fel i honom, och därför lämnas de utanför bokens pärmar.

Hamlet av Shakespeare

Jag spenderade majs sista dag liggande på altanen, med en sovande hundvalp liggandes på fötterna, och högläste "Hamlet" för mig själv. Jag gissar att mina grannar fick en gudabenådad syn när de såg stumfilmsversionen av mina anförande (inklusive handviftningar och överdriven artikulation).

"Hamlet" är enligt min svenska/engelskalärare Shakespeares mest kända och fulländade verk. Jag kan inte säga att jag tycker att "Hamlet" är dålig, men jag tycker nog mer om "Romeo and Juliet" - vilket inte är så konstig egentligen. Star cross'd lovers är ju min "genre". Eller så beror det helt enkelt på att jag redan kunde citera långa stycken ur "Romeo and Juliet" innan jag läste den, så att flytet i mina föreställningar blev mycket bättre.

Det känns som att dialogerna, och monologerna, är längre i "Hamlet" och att de där fina små citaten är mer sällsynta. Galenskap (spelad och verklig) lockar inte mig på samma sätt som förbjuden olycklig kärlek.

Mina tankar vandrade på helt andra stigar medan jag läste. Jag tänkte på Disney's "Lejonkungen" - som faktiskt bygger på "Hamlet" - , på ungdomsserien "Eva och Adam", då Eva spelar Ofelia i en teateruppsättning och på Tiger Lous låt "Oh, Horatio". Så jag var inte helt koncentrerad på min läsning. Det kanske hade varit en fördel.

Detta betyder inte att jag inte tyckte om boken/pjäsen/dramat, för språket var otroligt som alltid - även om jag älskar när det rimmar, och det var mindre rim i "Hamlet". Jag förstår inte hur Shakespeare lyckades komma på allting. Det skulle ta åratal för mig bara att skapa en monolog, medan han verkar ha varit väldigt produktiv.

The Count of Monte Cristo

Mitt internet har lyst med sin frånvaro i närmre en veckas tid nu, och därför har min blogg blivit lidande. Jag har inte tålamod eller koncentrationen att sitta vid datorn i köket. Att skriva ett blogginlägg med hela familjen hängandes över axeln är inte det lättaste.
Eftersom jag har världens längsta sovmorgon - till 12.45 för att vara exakt - idag så tänkte jag ta tillfället i akt och uppdatera lite.

Jag läste ut The Count of Monte Cristo på Valborgs. När alla andra i min ålder var ute och söp så satt jag hemma i sängen och läste gamla franska böcker och såg på Gilmore Girls med stela fingrar. Bara för att försvara mig själv, jag är faktiskt inte helt asocial. Jag hade faktiskt spenderat kvällen med några kompisar, men sen när de begav sig ner på stan för att leta reda på en fest så orkade jag inte mer och "called it a night".

Jag är lite osäker på vilken Alexandre Dumas som har skrivit The Count of Monte Cristo, är det d.y eller d.ä? Jag tror att det är den äldre, men jag är inte säker. Det är svårt att veta då det inte står på omslaget.

The Count of Monte Cristo handlar om Edmond Dantés, en ung gladlynt man som alla älskar. Han seglar för "affärsrörelsen" Morrell and Sons, han har en ung vacker fästmö. Lyckan ler mot Edmond, men när Morrell erbjuder Edmond platsen som kapten på hans skepp Pharaon så börjar avundsjukan sjuda. Danglars, en annan i besättningen, har själv ambitioner att få bli kapten på skeppet och tänker inte se Edmond ta hans plats. Han allierar sig med Fernand, som är förälskad i Edmonds fästmö Mércedes, och tillsammans så sätter de käpparna i hjulet för Edmond. På dagen för det unga parets bröllop så anklagas Edmond att vara Bonapartist och slängs i fängelse utan en rättvis rättegång. Förhörsledaren, de Villeforte, har egna intressen att bevaka och upptäcker att Edmond vet saker som kan skada honom. Edmond sitter i fängelse i 14 år innan han med hjälp av en medfånge lyckas fly. I fängelset har han fått höra om en mystisk skatt som ska finnas på ön Monte Cristo utanför Italien och han beger sig dit. Det visar sig att det inte bara var en legend och som en rik man återvänder Edmond flera år senare till Paris, under aliaset Greven av Monte Cristo, för att hämnas. Fernand har gift sig med Mércedes och parets son Albert hjälper oanande Edmond att uppnå sina mål.

Är det bara jag, eller överanvände jag namnet Edmond?

Jag förväntade mig ingenting, jag visste inte så mycket om händelserna i boken, men ändå så lyckades jag bli både förvånad och en aning förvirrad. Jag har sett delar av Monte Cristo-filmen från 2002 och de måste verkligen ha överdrivit hejvilt i den. Som jag kommer ihåg det så var Albert egentligen Edmonds son i filmen och det hela slutade med en klimax-scen där Edmond och Fernand fäktades och sköt på varandra och någon blev skadad. Så jag satt och väntade på att den delen skulle komma... förgäves. Det här är ännu ett exempel där regissörer ändrar på hela storyn för att få ett mer romantiskt och laddat slut. Jag blir så irriterad ...

En till sak som jag upptäckte är att min The Count of Monte Cristo verkar vara en förkortad version. Den hänvisar hela tiden till fotnoter i slutet som förklarar "i den långa versionen så...." och det var ännu ett irritationsmoment. Jag är glad för att boken inte var längre, men vad är det för idé att läsa en bok om det är en avskalad version? Jag vill läsa om Danglars öde och inte bara få reda på det kortfattat genom en fotnot.

Boken var ganska mörk. Jag tycker det är synd hur Edmond som var så god och positiv förvandlas till den hämndlystna Monte Cristo. Hela boken genomsyras av hämnd och det är nästan lite otroligt hur han lyckas slå isär tre familjer utan att egentligen göra särskilt mycket. De sätter sig själva i klistret.

Romeo and Juliet

92 sidor på 3 dagar hör inte till vanligheterna hemma hos mig, men det går inte att läsa Shakespeare i samma takt som man läser andra böcker. Jag klarar inte ens av att läsa Romeo and Juliet, jag måste högläsa. Jag måste säga alla orden högt och leva mig in i rollerna , och det drar ut på tiden då man måste gömma sin icke befintliga skådespelartalang. Om jag lade ut ett klipp där jag citerar Romeos dödscen så skulle det inom kort bli det mest sedda klippet på youtube, och det är inte en bra sak.


Jag drar handlingen, även fast jag tvivlar på att det finns någon som inte har hört om världens mest kända kärlekspar. Romeo and Juliet, Shakespeares mest kända tragedi, utspelar sig i den italienska staden Verona. Den kretsar kring två unga älskande; Romeo, enda sonen till gamle Montague, och Juliet, enda barnet till Montagues fiende Capulet. De båda unga träffas på en fest och det är kärlek vid första ögonkastet. Julia är bortlovad till Paris, en högättad vän till Capulet. Där har vi grunden i det hela och alla vet väl hur det slutar?




“Romeo; O, she doth teach the torches to burn bright!
It seems she hangs upon the cheek of night.
Like a rich jewel in an Ethiop’s ear;
Beauty too rich for use, for earth too dear!
So shows a snowy dove trooping with crows,
As yonder lady o’er her fellows shows.
The measure done, I’ll watch her place of stand,
And, touching hers, make blessed my rude hand.
Did my heart love till now? forswear it, sight!
For I ne’er saw true beauty till this night.”

Jag fullkomligt älskar alla thou och thy och doth och hath, fast i början hade jag lite svårt att komma ihåg vad de stod för, men när man väl kommer in i det hela så går det hur lätt som helst. Ibland så drog Shakespeare iväg med poesin lite väl mycket, men oftast så är det bara underbart. Det gör absolut ingenting att "boken" inte består av någonting annat än dialog - eller monolog. Jag skulle vilja se Romeo and Juliet med riktigt bra skådespelare. Det måste bli ännu bättre visuellt eftersom det trots allt är en pjäs och skådespelarnas känslor säkert lyfter poesin till divisioner som jag inte lyckades nå.

“Juliet; My only love sprung from my only hate!
Too early seen unknown, and known too late!
Prodigious birth of love it is to me,
That I must love a loathed enemy.”

Visst kan ni hålla med om att omslagets Romeo inte precis är hur man föreställer sig honom? Och att Juliets huvud ser ganska litet ut i jämförelse med Romeos mustaschprydda hjässa?

Ingen Scarlett

21 sidor in i Borta med Vinden ställer jag mig frågan; Vad har jag egentligen gett mig in på?

Boken är en klassiker. Den innehåller en kärlekshistoria och en viljestark ung kvinna. Den utspelas på en tid där stora klänningar dominerade (där har jag hittat mitt favorittema! kostymlitteratur). Den är detaljrik...

... MEN är den inte lite väl detaljrik? Jag vill inte läsa om Bröderna Tarletons väg hem från Tara. Jag vill läsa om Scarlett. Efter 8 sidor med endast tvillingarna och deras svarta betjänt som sällskap så känner jag mig lite... lurad.

Om en så tjock bok ska kunna få epitetet älskad så måste den väl vara bra?
Sandra var ju också positiv, och jag vet att vår boksmak är nästan identisk...

Jag får ge den en chans till, men jag hoppas att tvillingarna försvinner... snart.

Pride and Prejudice

Efter att ha sett klippet från BBC's filmatisering av P&P så drabbades jag av akut Mr Darcy-begär. Jag ville ha ohyfsade systrar, snorkiga överklassfröknar, mödrar med gifta-bort-sina-döttrar-mani och miss Elizabeth Bennet.

Det är i den här delen av mina recensioner som jag brukar dra en snabbsummering av handlingen, men behövs det verkligen nu? Finns det någon som inte vet åtminstone huvuddragen av Jane Austens klassikers handling?

För de som helt har missat denna förtjusande klassiker;

Makarna Bennet bor på Longbourn med sina fem döttrar. Mrs Bennets högsta önskan är att få alla sina döttrar bortgifta till rika män, men eftersom familjen inte har en alltför stor förmögenhet själv, och Mrs Bennets vulgära sätt skrämmer bort många. En dag så nås familjen av nyheten att det närliggande godset Netherfield har blivit uthyrt till en ung rik ungkarl, Mr Bingley. Mr Bingley visar sig vara en charmerande trevlig ung man och han får genast upp ögonen för den äldsta miss Bennet, Jane. Dock är hans sällskap inte lika charmerande. Hans systrar ser ner på det "lantliga sällskapet" och hans vän Mr Darcy avskys av alla för sin stolthet. Elizabeth Bennet, näst äldst i syskonskaran, är hans hängivnaste fiende... men det dröjer inte länge innan Mr Darcy får upp ögonen för den vackra, intelligenta Elizabeth.

“’What do you think of books?’ said he, smiling.
‘Books – oh! No. I am sure we never read the same, or not with the same feelings.’
‘I am sorry you think so; but if that be the case, there can at last be no want of subject. We may compare our different opinions.’”

Den perfekta raggningsrepliken. Den kille som börjar prata böcker med mig har kammat hem ovärdeliga extra poäng... och kanske en bit av mitt hjärta. Det finns för få bokälskande killar i min ålder, tyvärr.

Alla bokens karaktärer har sin egen väldigt tydliga personlighet, som de aldrig riktig viker av. Man kan räkna med att Jane kommer att vara oförmögen att hata någon, att Mrs Bennet kommer att skämma ut sig och sina döttrar och att Mr Collins kommer att nämna Lady Catherine de Bourgh. Inga plötsliga överraskningar.

Stolhet och fördom är ett mästerverk i sin genre; viktoriansk kärlekshistoria - eller, regency era kärlekshistoria - och en av mina favoritböcker.

(Dock så är framsidan på mitt exemplar ganska tråkigt, typiskt ljusgrönt Penguin Classic omslag.)

Förnuft och känsla

Igår var det ju Förnuft och känsla på Svt2. Första gången på åratal som jag har sett på gamla hederliga tvåan. Följde inte boken till punkt och pricka, men annars var jag mycket nöjd (som om jag kan vara annat efter en kostym/kärleksfilm?).

Mamma, min partner in crime när det gäller perioddraman, har aldrig läst Förnuft och känsla och blev lite förvirrad av alla mina "åh"-ande och "aw"-ande som ibland släpptes fram vid de mest udda tillfällena.

Rollistan vimlade ju av kända ansikten. Emma Thompson, Kate Winslet, Hugh Grant, Alan Rickman, Gemma "Bridgets mamma" Jones, Hugh "House" Laurie (när han dök upp på tv-skärmen så skrek jag "DET ÄR HOUSE") och Imelda "Umbridge" Staunton.

Vi kom överens om några saker:

Edward Ferrars a.k.a Hugh Grant såg ibland ut som en skrämd hare.

Det gör ingenting att Margaret fick en större, mer humoristisk roll. Det kan jag överse.

Willoughby var snygg.

Oj, vad trött jag blev. Det här inlägget håller verkligen bottenklass.

What a Girl Wants

Söndagskvällen har spenderats uppkrupen i soffan tillsammans med min lillasyster. Vi har ägnat åt oss riktigt lättfullt tv-tittande. Först Singing Bee, den pinsamt dålig tävlingen där det inte gäller att sjunga fint utan rätt, och sedan "tjejfilmen" What a Girl Wants. Lättsamt, tjejigt, lite överdrivet, Colin Firth med söt accent, lite engelsk aristokrati.

Något som genast slog mig var hur många kopplingar jag kunde hitta till de få engelska klassiker jag läst... eller i det här verket, till filmatiseringarna av dem. Huvudpersonen, Daphnee, åker till London för att hitta sin pappa - Lord Henry Dashwood. Dashwood, som i systrarna Elinor och Marianne Dashwood från Förnuft och känsla. Lord Henry spelas av ingen mindre än Colin Firth, vars mest kända roll är som Mr Darcy - från Stolthet och fördom. Lord Henry Dashwoods fästmö, den titel-fiskande Glynnis, spelas av Anne Chancellor, som spelade den Darcy-fiskande miss Caroline Bingley i Stolthet och fördom. Christina Cole spelar den elaka styvsystern, men hade även rollen som Blanche Ingram i BBC's filmatisering av Jane Eyre.

Vilken slump.

5 in 1

Jag vet inte vad jag har haft för mig på sista tiden, men i morse så slog det mig att jag inte hade haft på min dator på en hel vecka. Så länge har den nog aldrig varit avstängd i sitt 2 åriga liv, inte ens sammanlagt.

Jag insåg just att jag inte ens har lagt ut min lista över vilka böcker jag har läst 2007, och inte heller mina mål för 2008 - som är ungefär samma som förra året, och jag gissar att resultatet kommer att bli likadant som förra året. Jag kommer att uppfylla hälften och tro att jag har uppfyllt resterande, allt för att upptäcka att jag inte ens har varit nära den godkända gränsen när jag skriver "Läst 2008"-listan.

Under min frivilliga dataledighet så har jag gjort någonting jag aldrig förut lyckats med. Åh, säger säkert ni - precis som bakgrundsljuden på något av alla de där amerikanska programmen om stora familjer som alltid har gått på eftermiddagarna. Det är ingen stor bedrift, men... Jag har äntligen lärt mig att "slalom-läsa", dvs. hålla på med flera böcker på en gång. Det är inte så mycket att sträva efter - men jag har aldrig förut lyckats med det.

Sedan 1 januari har jag hunnit läsa 5 böcker, en imponerande siffra .. om det inte hade varit så att 2 av de där böckerna är klassade som barnböcker. Oops. Därför så måste jag sätta igång med mål 1 på min kommande bok-nyårslöften-lista. (Alla lästa böcker ska redovisas och recenseras eller refereras i bloggen). Det här får bli ett väldigt långt multi-recensions inlägg. Jag får ta det lite kortare den här gången. Kortkort om handlingen, ännu kortare om mina åsikter.


Förnuft och känsla av Jane Austen

När herr Dashwood dör blir hans hustru och de tre systrarna Dashwood tvungna att flytta från deras gods, Norland, som har tillfallit deras styvbror. En släkting tar dem under sina vingar och låter dem bo på hans ägor. De två äldsta systrarna Dashwood, Elinor och Marianne, räknas som bokens huvudpersoner och man får följa dem i jakt på kärlek och hur de hamnar i den olyckliga kärlekens klor. Den första av Jane Austens böcker att bli publicerad.

Jag drog en hel del paralleller till Stolthet och fördom, som svävar högt ovanför Förnuft och känsla. Elinor påminner lite om Elizabeth och Willoughby har flera av Mr Wickhams mindre trevliga drag. Boken var mysig, som klassiker ofta är, men var inte i klass med Stolthet och fördom - långt ifrån

Go ask Alice av Anonymous.

Boken är egentligen en anonym amerikansk tonårstjejs dagbok, som gavs ut 1971 av flickans familj som en varning mot droger - och ett exempel hur det kan gå.

Själva syftet med boken är säkert att man ska känna medlidande med dagbokens berättarjag, och se hur droger kan förstöra ens liv. Jag kände inget medlidande med henne, tvärtom så var jag mest irriterad på berättarjaget. Hon är hemskt ... barnslig ibland. Det är en hemsk bok, men den ger ändå ingen särskilt bra inblick i vad som händer. Det är som att man får lösa trådar här och där - vilket är naturligt eftersom det är en dagbok, men ändå. I början av boken nämns Beth (eller Ruth) som är hennes enda vän, men efter den första sommaren så nämns aldrig Beth igen. Hon åker på läger, och sedan poff så är hon försvunnen ur hela boken. Samma är det med Rick och Chris och flera andra personer som nämns flitigt i vissa avsnitt. Eftersom det är dagboksanteckningar så hoppar de över vissa viktiga händelser, och man hänger inte med utan får själv försöka lista ut vad som har hänt.

Coraline av Neil Gaiman.

Coraline Jones' familj flyttar in i en lägenhet i ett gammalt hus, en helt vanlig lägenhet med helt vanliga rum ... och en mystisk dörr. Bakom dörren finns vanligtvis en tegelvägg, men en dag när Coraline låser upp dörren så finner hon en lång mörk korridor. Korridoren leder till en annan lägenhet som ser ut exakt som Coralines familjs. I lägenheten finns även en exakt kopia av hennes mamma och av hennes pappa. Dessa kopior kallar sig hennes "andra föräldrar" och säger att de har längtat efter henne. De verkar bry sig mer om Coraline än hennes riktiga föräldrar gör, men de är mycket farligare än hon först hade kunnat tro.

Det första jag märkte när jag tog ut boken från bokhyllan var den lilla rutan på baksidan som upplyste läsaren att boken passade för "Age 8 +". Aha, tänkte jag då. Det märks att boken är en barnbok (dels för att den är riktigt tunn, och dels på språk och story), men det gör absolut ingenting. Neil Gaiman har gjort det igen. En till riktigt konstig fantasybok, om alternativa världar som gränsar till vår. En skräckis för barn - och för mig som upptäckte att min puls var högt över normalt i slutet av boken.

Callgirl på Manhattan av Tracy Quan.

Handlar om Nancy som jobbar som prostutierad på Manhattan, åt en ansedd bordellmamma, med en massa fina "kunder". Nancy har alltid jobbat som prostutierad, men hennes fästman Matt tror att hon är redaktör på en tråkig liten tidning. Det är väl hela handlingen. Just ja, de ska gifta sig och hans syster snokar i Nancys liv ... och Nancy vet inte hur hon ska kunna hemlighålla sitt yrke efter giftemålet. För hon vill ju verkligen jobba som Callgirl.

Tada. Jag köpte den här boken så att jag skulle ha någon lätt, ganska dålig chick-lit bok att läsa på tåget ner till Sundsvall - och eftersom bokhandeln här uppe inte är särskilt bra så hittade jag bara en chick lit bok som inte var skriven av Denise Rudberg - nämligen den här. Jag tror inte att jag ska kommentera innehållet. För då ryker min image som snäll oskuldsfull välskött flicka. Dock kan jag säga att den var som Sex and the City - och lite till.

En olustig början av Lemony Snicket.

Jag hittade ett gratis exemplar av första boken i Syskonen Baudelaires olycksaliga liv-serien, och kände att jag måste läsa den.

Boken handlar om de tre syskonen Baudelaire; Violet, Klaus och Sunny, som en dag helt plötsligt blir föräldralösa och hemlösa när en fruktansvärd brand förstör deras flotta hus och tar deras föräldrar ifrån dem. Hela den Baudelairska förmögenheten tillfallar de tre barnen, som får bo hos deras föräldrars vän Herr Poe tills de får en förmyndare. Denna förmyndare är Greve Olaf, en avlägsen släkting, skådespelare, tjuv och bedragare som försöker komma på ett sätt att vinna den Baudelairska förmögenheten och göra sig av med barnen.

Boken var väl... intressant. Den var aldrig tråkig och man visste aldrig vad som skulle hända, men det gick inte att komma ifrån att det var en barnbok. Det märktes. Det märktes verkligen.

Jane Eyre + BBC = sant

Ännu ett blogginlägg i klassikernas tecken.

Jag har precis sett klart första delen av BBCs Jane Eyre miniserie och jag är helt "åh"-ig. Varför klarar BBC av att göra så underbara miniserier av böcker? Jane Eyre är en av mina absoluta favoritböcker, och när jag satte mig framför TV:n 22.00 tidigare ikväll så var inte mina förväntningar på serieen särskilt höga. Inte blev det bättre av att de snabbspolade förbi Jane's barndom på bara några minuter. Men sen, när hon kom till Thornfield så blev allt mycket bättre. Toby Stephens gör Mr Rochester lagom otrevlig, och väldigt tilldragande, och Ruth Wilson (som jag vet att jag har sett någonstans - men imdb hjälper mig inte på traven) är Jane. Dock så tycker jag att Jane's många dialoger - och tankar - försvinner, men stämningen är otrolig. En del saker blev inte direkt jag hade tänkt mig dem, men det var i överlag väldigt bra. BBC borde få monopol på att filmatisera böcker.

(Uppdatering)

Jag har suttit och tänkt och tänkt på var jag kan ha sett unga Jane, och nu kom jag på det (med hjälp av IMDb). Georgie Henley spelar ju Lucy Pevensie i Narnia, så klart.

Svindlande höjder

Jag är äntligen klar med Svindlande höjder, hipp hurra. Den var otroligt tung att läsa, jag förstår knappt hur jag klarade av att läsa ut den! Jag måste säga att Emily Brontë inte når upp till sin syster Charlottes nivå.

Kort resumé för de oinsatta: Mr Lockwood hyr ett stort hus, Thrushcross Grange, ute på Yorkshire heden av den lite annorlunda Heathcliff, som bor i det närliggande huset Wuthering Heights. Under en visit hos Heathcliff råkar mr Lockwood ut för några udda händelser (bla. så verkar ingen på Wuthering Heights ha den relation som han först antog, och vem är de/den mystiska Catherine Linton, Catherine Earnshaw och Catherine Heathcliff vars namn står inristat i sängkanten.) Mr Lockwood blir i alla fall väldigt nyfiken och när han anländer hem till Trushcross Grange ber han den gamla hushållerskan, Nelly Dean, berätta om invånarna på Wuthering Heights, och de forna invånarna på Trushcross Grange. Allt hänger samma och börjar 30 år tidigare då familjen Linton "härskade" över Trushcross Grange, och familjen Earnshaw befann sig i liknande position på Wuthering Heights... och den riktiga historien börjar när Mr Earnshaw tar med sig ett hittebarn hem, som endast bär namnet Heathcliff.

Jag har hört så många lovord över Heathcliff - hans intensitet, hans kärlek, hans utstrålning. Vad?
Det finns säkert en väldigt komplex anledning till varför Heathcliff har blivit så förvriden och närmast psykotisk - en svår barndom, blev slagen, översedd - men det gör väl inte honom till en människa som man suktar efter? Okej, han älskade henne verkligen, men vad gjorde han? Det går ju inte att säga att han behandlade någon med respekt? Att han tog hänsyn till någons känslor och välmående? Det går inte heller att säga att han var vänlig.
(Varför måste Heath Ledger vara döpt efter Heathcliff?)

Jag förstår inte hur en del kan säga att Svindlande höjder är det bästa av systrarna Brontës verk. Jämfört med Jane Eyre, som inte heller är en alltigenom lycklig kärlekshistoria, så är Svindlande höjder bara... dyster och tung.

Jag vet att det är en klassiker, jag vet att den utspelar sig på 1800-talet, jag vet att människor levde annorlunda då. Jag brukar tycka om klassiker, men usch. Alla har nästan bara dåliga personlighetsdrag. Linton är klen och bortskämd och bryr sig mest om att han ska ha det bra, Catherine (d.ä) är nästan lika grym som Heathcliff. Den enda som jag faktiskt tyckte om var Catherine (d.y), hon har i alla fall bra personlighetsdrag också. Hon älskar sin far, hon tar hand om honom, hon tar hand om sin kusin, hon bryr sig om andra.