Emma av Jane Austen

Jag tycker så synd om "Emma", hon har fått vara med om så mycket. Först förlade jag henne och det tog en vecka för mig att hitta henne. (Hon låg i badrumsskåpet under handdukarna, fråga mig inte hur hon kom dit). Sedan så blev hon åsidosatt av min nyväckta Tolkien-mani. ¨

Igår tog jag mig i alla fall tid att sitta ner och läsa ut den charmiga 1800-tals romanen. Jag är arg på mig själv för att jag har läst den så hackigt för jag älskade den i slutet, men kan inte komma ihåg vad jag tyckte om övriga delar. Vilket är synd eftersom jag vanligtvis älskar småmysiga kärlekshistorier som utspelar sig på engelska landsbyggden under 1700/1800-talet.

"Emma" handlar om Emma Woodhouse, en rik "överklass" flicka som alla tycker är sinnesbilden för den perfekta flickan - allra minst hennes änkling till far. Trots sitt vackra utseende och position så är Emma fast besluten att aldrig gifta sig, å nej, hon har aldrig varit kär och tänker aldrig bli det. Hon tänker spendera sitt liv med att ta hand om sin ömtålige far och hjälpa sina vänner med diverse problem. Emma älskar att agera Cupid och har redan ordnat ihop ett lyckligt par, grannen Mr Weston gifte sig bara månaden tidigare med Emmas tidigare guvernant Miss Taylor, och hennes nuvarande projekt är att få ihop den unga vackra oäktingen Harriet Smith med den närboende gentlemannen Mr Elton. Trots åtskilliga varningar från hennes syters svåger, Mr Knightley, så går hon vidare i sina planer, till katastrofala följder. Men livet i byn Highbury livas snart upp igen av ankomsten av två unga människor. Först anländer miss Jane Fairfax, ännu en vacker, men inte helt privileigerad, ung dam för att bo hos sin moster, och bara veckan senare så kommer Frank Churchill, Mr Westons son. Emma, trots sina egenskaper inom match-making, visar sig vara blind i fråga om kärlek och snart är alla intrasslade i en härva av missuppfattade relationer.

I Jane Austen så figurerar det ofta smått sinnesförvirrade och väldigt excentriska föräldrar. I "Pride and Prejudice" så har vi ju Mrs Bennet, som är så otaktfull att det till och med går ut över hennes döttrar. Ingen vill gifta sig med dem av rädsla att få Mrs Bennet som svärmor. Hon är högljud, går saker i förväg, otaktfull och ofta otrevlig.

Samma sak i "Sense and Sensibility". Där har vi Mrs Dashwood som är så känslosam att det nästan går till överdrift. Allt som går emot dem tynger ner Mrs Dashwood som om det vore slutet på allt de känner till. Trots Elinors försök att lugna ner modern och systern så är ingen av dem kapabla att se utöver sin egen sorg.

Så kommer vi nu till "Emma" där vi minst sagt har en excentrisk förälder. Enligt Mr Woodhouse så är Emma den perfekta unga kvinnan och det finns ingen som kan göra någonting bättre än henne. Emma är felfri i hans ögon och om hon skulle gifta sig och lämna honom så skulle det vara slutet på hans liv. Mr Woodhouses nerver är ständigt i dallring och allt kan vara en fara för honom och hans Emma. Mr Perry, läkaren, gör regelbundna besök. Mr Woodhouse kan inte äta middag ute hos någon annan för alla faror och obehag det medför. En minst sagt excentrisk förälder.

Emma tänker inte särskilt mycket på sina egna fel, eller vad hon gör eller säger. Oftast så behöver hon Mr Knightley att påpeka hennes fel för henne för att hon ens ska upptäcka dem. Jag tror att Emma har väldigt höga krav på sig själv, men hon verkar ha väldigt svårt att minnas sina misstag. Ett exempel är när hon redan en gång har försökt para ihop Harriet med någon, och lämnat den unga flickan med krossat hjärta, för att sedan försöka para ihop henne igen med någon annan. Ett drag som Emma har tycker jag är väldigt mänskligt. Hennes dubbelmoraliska avundsjuka. Emma tål inte Miss Bates för att hon hela tiden skryter om hur vacker och duktig hennes niece Jane är, medan Emma glatt tolererar att hennes far och Mrs Weston skryter om hennes goda kvalitéer. Kan det vara ett bortskämt barns avundsjuka för att uppmärksamheten är på en annan?

Jag tycker att boken var charmig. Det märks att den är väldigt genomsyrad av Emma, för trots att hon gör fel flera gånger så pekas de aldrig ut förrän de uppmärksammas av andra. Det står aldrig ett ont ord om henne förrän någon annan uttrycker det inför henne, vilket inte händer väldigt ofta. Än en gång så måste jag ta upp Emmas dubbelmoral. Hon tycker att hon är så tolerant och ofördömande, ändå så hindrar hon Harriet från att gifta sig med Mr Martin för att han äger ett lantbruk, ändå så känner hon sig förolämpad av att Mr och Mrs Cole anser sig likvärdiga i klass med henne och ändå så känner hon att Harriet är underlägsen henne. Emma är blind för sina brister.

En annan sak jag upptäckte är att tvärtemot de andra Austen böckerna jag har läst så har den här bokens manliga "huvudkaraktär", eller vad jag ska kalla det, inga fel. Säkert har han fel, men inga utpekade. Mr Darcy är stolt och reserverad, Edward Ferrars är blyg och tystlåten, men Emmas kärlek beskrivs aldrig med ett ont ord. Kanske ser Emma inga fel i honom, och därför lämnas de utanför bokens pärmar.