The Beach av Alex Garland

Håll för ögonen för den information som jag kommer att dela med mig av är ingenting annat än riktigt riktigt hemsk: Jag har bara läst fyra böcker hittills i år. Förra året hade jag läst 11 böcker vid den här tiden på året.. och då var en del av dem ganska tjocka och jag var ännu ganska ovan när det gällde engelska böcker. Det känns som att mitt nyårslöfte (minst 100 böcker under 2009) kommer att brytas.

Jag är jätteglad för en sak: Vi har fått vår första valfria skol-bok! Annars så har läraren alltid bestämt vilken bok vi ska läsa, men den här gången så fick vi välja själv - och vad passar bättre som eskapismbok än "The Beach" (okej, fram tills saker börjar gå fel)? Jag har varit på stranden där filmen med samma namn spelades in och jag hade fina minnen om den vita sanden, det glittrande blågröna havet och de fina klipporna. (Däremot så har jag även mindre fina minnen om en massa turister och turistbåtar). Direkt stranden beskrevs så slöt jag ögonen (inte bokstavligt talat) och befann mig än en gång i Thailand.

"The Beach" är en fiktiv reseberättelse. Ett tag så trodde jag faktiskt att det var real story-stuff, men sedan kom jag på att författaren heter Alex Garland och huvudpersonen heter Richard. Boken är Richards återberättelse om vad som hände honom under hans tid som back-packer i Thailand. Under sin första natt i Bangkok så stöter han på en skotte som pratar om en strand, men tänker inte mer på det. Nästa morgon så sitter en karta fastnålad på hans dörr... och skotten, "Daffy Duck", ligger död i rummet bredvid med uppskurna handleder. Tillsammans med franska Francoise, som Richard är förälskad i, och hennes pojkvänn Etienne så beger han sig ut i den thailändska övärlden för att försöka hitta den mystiska paradisstranden. Efter en hård resa så når de äntligen paradiset och det samhälle av backpackers som finns där, men snart så visar det sig att de kommit till stranden vid fel tillfälle. Allt som förut var lugnt och harmoniskt är på väg att falla samman.

För att härma en ytlig bekant som jag inte står ut med: Me like. Jag gillade att boken var uppdelade i flera olika delar som alla hade namn och illustrationer på första sidan, små retsamma antydningar om vad som skulle hända. När jag upptäckte att en av dessa delar hade en haj som illustration så höll jag på att missa viktiga händelser i min iver att få reda på var hajen kommer in i det hela. Jag älskar att läsa böcker som är skrivna på det sättet. Då man får veta flera kapitel, ibland hundratals sidor i för väg, att någonting kommer att gå fel, men man får inte veta några detaljer, inget konkret. Som när Richard tänker att en kille faktiskt är riktigt trevlig, bara för i nästa stund beklaga sig över att han fick ett sådant fruktansvärt slut. Sådana metkrokar får mig att klistra mig fast i en bok. (Samma sak gäller filmer. Tänk "Moulin Rouge!" där Christian avslöjar slutet redan i sina första repliker).

Jag har länge tänkt läsa "The Beach", men jag vågade inte. Jag var rädd att den skulle vara läskig, eller fylla mig med obehag, och jag ville helst inte råka ut för något sådant innan min Thailandresa. Nu ångrar jag att jag inte läste boken innan jag åkte dit. Tänk hur mycket mer jag hade uppskattat filminspelnings-stranden om jag hade vetat vad som utspelade sig på dess fiktiva motsvarighet. Inte för att boken inte var obehaglig, men det var ett slags adrenalinfyllt obehag över den nästan kultliknande stämningen på ön, inte det där äckligt krypande obehaget.

Av någon underlig anledning så kom jag att tänka på "The Secret History" medan jag läste. Varför vet jag inte, kanske för att allting kretsar kring en Richard som hamnar i en situation som urartar sig, men det kanske ligger med i det hela. Dock så är det ju lite skillnad på ett tropiskt paradis och ett mysigt college i New England... fastän båda låter som perfekta platser i mina öron.