Huh, det var en lång titel."The Strange Cases of Dr Jekyll and Mr Hyde" är en kortroman av Robert Louis Stevenson, tror jag. I själva verket så vet jag inte riktigt när ett verk slutar att vara en novell och blir en kortroman, men enligt wikipedia så är det en novella, alltså en kortroman. Jag har alltid, felaktigt trott att boken berättas utifrån Dr Jekylls perspektiv, men där hade jag visst fel. Handlingen följer vi genom den sansade advokaten Mr Utterson som hör talas om en viss Mr Edward Hyde och beslutar sig att ta reda på mer om denna hemlige person. Han stöter först på namnet i sin väns, den ärade läkaren Dr Henry Jekylls, testamente där denne står som enda arvinge. Redan där börjar Mr Utterson ana oråd, men efter att ha hört om ett hemskt brott som denne Mr Hyde är begått så försöker han att finna mer information om honom - och att rädda sin vän från hans inflytande. Fast, det är mer komplikerat än han någonsin kunnat förstå.
Som ni ser så utelämnade jag slutklämmen, trots att den är väldigt välkänd - men man kan aldrig ta förgivet att alla har hört talas om en film/bok och jag vill inte förstöra för någon. Jag har varit med om att jag - utan att tänka - har spoilat slutet för en ovetande stackare, senast idag vid matbordet. Lillasysters klass får se "Psycho" på engelskan* och hon satt och pratade om den vid matbordet. Utan att riktigt tänka efter så övergår vår diskussion om den väldigt varnande musiken (två minuter innan någonting hemskt händer så sätter den igång) till Norman Bates schizofreni och innan loppet av två minuter så har vi förstört slutet för henne. Oops.
Jag kan bara föreställa mig vilken chock det måste ha varit för läsarna på 1800-talet då historiens twist avslöjades. Själv så blev jag inte särskilt överraskad, då jag har vetat om Dr Jekylls hemlighet sedan barndomen. Istället för att läsa vidare för att få ett svar på alla frågor så satt jag och mös och log åt alla tecken som jag såg, men som personerna i handlingen var helt blind för. De var inte ens tecken, utan bara saker som fanns där.
Varenda gång som någon diskuterade Mr Hyde med Dr Jekyll så kunde jag inte låta bli att skratta.
Vad är det som är så speciellt med 1800-talets London? Varför blir jag alldeles till mig så fort jag läser en bok, eller ser en film, där karaktärerna vandrar igenom Londons dimmiga gator eller nämner en eller annan stadsdel? Varför är just den där gråa dimmigheten, öde gränder, lampor och the Thames så lockande?
Jag blev helt till mig när jag läste "Jonathan Strange & Mr Norrell", samma sak med "Dracula". Det spelar ingen roll om handlingen står och stampar på samma ställe ett tag, för de är i London och lite tråkighet hör liksom till i dimman. (Som just nu befinner sig i London Below, om man får tro "Neverwhere").
* Det finns ett kapitel om Alfred Hitchcock i engelskaläroboken. Ganska roligt egentligen att min lillasyster får göra exakt samma saker på engelskan som jag fick göra då jag gick i åttan. Fast, de har inte haft Halloweenafton och fått se på "Buffy the Vampire Slayer". Det ni. Vi fick se de tre första Buffy-avsnitten, på skoltid, och fick skolk om vi inte var närvarande. Varför kan inte gymnasiet också börja med det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar