Mental melt-down

Ok, spoiler varning på GG.
Just nu har jag en fulltständig mental melt-down...

Jag har sett det tjugonde avsnittet på sista säsongen av Gilmore Girls och... jag brukar inte bli så här. Okej, jag brukar lätt börja att gråta och till vissa saker så får jag riktiga hulkanfall, men det här är långt över det. Ni vet den där sortens gråt då man mumlar fram obegripliga saker som ingen hör vad man säger för att man är så plågad? Den sortens gråt då folk börjar bli oroad för en och inte vet vad de ska göra och bara håller en riktigt nära och viskar osammanhängande, vad de tror är lugnande, ord. Sådan gråt har jag nu... och jag fattar inte hur jag har fått ihop det här inlägget så här långt, för jag ser ingening. Allt är dimmigt.

Jag gissar att det är en del hormoner inblandat (PMS, t.ex.), eller så är jag bara psykiskt instabil... men jag är helt knäckt. När Lorelai sjunger till Luke på karaoken och jag lyssnade på texten så slog de mig, tänk om de aldrig blir tillsammans! Tänk om serien slutar med att båda två är ensamma och går vidare i sina liv. Så får de inte göra! Jag kan inte tillåta det. Det skulle förstöra ALLTING om inte Luke och Lorelai blev tillsammans i slutet. Jag skulle aldrig mer kunna reprisse serien för det skulle hela tiden vara i bakhuvudet.

Och sedan när Logan frågar Lorelai om han får fria till Rory och ta med henne till Kalifornien, och Lorelai får den där döda frånvarande minen, där knäcktes jag. För jag förstår verkligen vad hon tänker. Rory är hennes liv och jag vill inte att de ska skiljas åt. Damn you, Logan. Nu tycker jag inte om dig längre! Jag såg ingenting sött i det där frieriet. Bara Logan som försöker ta Rory från Lorelai. De får inte hända. Jag kunde riktigt höra Lorelais tankar. "Han tar min lilla flicka ifrån mig...".

Jag måste seriöst ansöka om plats på en anstalt för mentalt instabila...