Mamma mia, "Mamma Mia!"!

Aw, jag är så glad. Det känns som att jag har fått en stor sockerkick på en solig sommardag, med sådana där varma svaga vindar som bara fläktar lite och rufsar lite lätt i håret och kjolen fladdrar lite lätt kring benen (inte för mycket, då blir det bara obehagligt) och man hör på bra musik och har bara lust att dansa omkring.
Så känner jag mig efter att ha sett "Mamma Mia!".

Jag har älskat ABBA från barnsben och ... det var en sådan energi i filmen att jag inte hade brytt mig det minsta om den hade varit usel, bara de hade dansat och sjungit. Nu var den inte usel, långt ifrån. Jag kan fortfarande inte bestämma mig vad som var höjdpunkten, men jag tror att de tre "pappornas" entré i eftertexterna, till Waterloo, i äkta discooutfit, var det bästa. Ännu roligare blev det eftersom jag alltid tänker på Colin Firth som den lite tafatte författaren i "Love Actually" eller som Mr Darcy (hur många tänker inte på Colin som Mr Darcy?) så det blev lite dubbelcrossing. Tänk er Mr Darcy i tajta glittriga byxor med fjädrar och ståt. En syn för gudarna.

Jag har fått en helt ny bild av Amanda Seyfried. Av någon anledning så har jag alltid tänkt på henne som otroligt korkad (kanske "Mean Girls" sitter kvar i bakhuvudet, hon ser verkligen blåst ut i den filmen) och jag har aldrig tänkt på henne som en duktig skådespelerska, eller sångerska, men nu.

Scenen när Donna/Meryl Streep sjunger "Slipping through my fingers" medan hon hjälper sin dotter göra sig i ordning till bröllopet fick mig nästan att börja hulka. Jag hatar att gråta på biografer, en av anledningarna till att jag är lite anti-bio (det, plus alla reklamer. Jag hatar när det kommer skräckfilmsreklamer som kan skrämma mig. Den här gången var det reklamen till Arkiv X-filmen). Jag vill kunna gråta ifred och jag brukar oftast kunna hålla mig ifrån att gråta på bio, men inte nu. Den scenen fick mig, konstigt nog - eller inte - , att tänka på Gilmore Girls. Stackars Lorelai som till slut måste släppa Rory. Det fick mig också att tänka på att jag en dag måste lämna min mamma, och jag vet inte hur jag ska klara mig utan henne. För fastän vi bråkar var och varenda dag så är hon ändå den viktigaste personen i mitt liv.