Hyllning till Neville

Eftersom det här är "Harry Potter-month" av nostalgiska skäl så kommer jag fortsätta med mitt HP-bloggande. För er som undrar så kommer det mest troligt att ta slut i och med att mitt Twilight-bloggande sätter igång i augusti. Sedan är det fritt fram för alla som varken gillar HP eller Twilight att läsa bloggen igen.

Efter att i förra inlägget helt ha fördömt Film-Sirius så måste jag få säga några ord till hans försvar. Jag menar inte att jag tycker att Gary Oldman är helt värdelös, tvärtom. Jag tycker att Oldman är en duktig skådespelare och självklart gör han en godtagbar prestation i filmen. Det är inte hans fel, utan filmskaparnas, som har ändrat på så många detaljer. Så nu har jag sagt det och kan fortsätta med nästa punkt.

[Som vanligt är allt som handlar om Harry Potter eller Sagan om ringen fyllt av spoilers.]

Jag har redan nämnt flera gånger att Sirius är min favorit bland de manliga karaktärerna (till en liten del tack vare en hel del lysande fan fictions), men det finns många andra som har en speciell plats i mitt hjärta, och en av dem är Neville Longbottom. Jag tror inte att det finns en enda karaktär som utvecklas så under seriens gång som Neville gör. I första boken är han den klumpiga, glömske, lite knubbiga pojken som aldrig varit bra på något. Som alltid fått höra att hans pappa, som han så vill göra stolt, var en sådan bra trollkarl och att Neville själv inte är särskilt bra. Som inte har något självförtroende och trakasseras på grund av detta av Malfoy och trycks ner av Snape. Jag älskar Nevilles självförtroendekick under Gryffindors andra quidditch-match då han ensam hoppar på Crabbe och Goyle efter ett "I'm worth twelve of you, Malfoy".

Så syns han i de tre första böckerna, som den lilla klumpiga och fumliga killen med de plötsliga genombrotten av självförtroendet och modet som finns därunder slumrandes, men det är inte förrän i den fjärde som hans karaktär får ännu en dimension som bara gör att jag måste älska honom ännu mer.
När Harry får veta att Frank och Alice Longbottom, Nevilles föräldrar, torterades till vansinne av fyra dödsätare så vill jag bara hålla om Neville. Tänk att fortfarande ha sina föräldrar kvar, men förevigt mentalt nerbrutna till den punkt då de inte kan prata, inte kan tänka och inte ens känner igen sin son, och att inte våga berätta om föräldrarnas situation ens till sina vänner.
När Neville näst intill bryter ihop på ”Defense Against the Dark Arts”-lektionen när fake-Moody (som egentligen var en av de som torterade Nevilles föräldrar till vansinne) demonstrerar förbannelsen på en lektion så vill jag bara hålla om honom.

Sedan kommer vi till vändpunkten. I ”Harry Potter and the Order of the Phoenix”, när Draco Malfoy högljudt hånar Harry och säger att han borde läggas in på avdelningen för de som har permanenta magiska hjärnskador och Neville till slut bryter ihop och försöker slå Draco. Där ser vi för första gången den nya Neville. Densamme Neville som sammanbitet gör allt för att bemästra förhäxningarna och försvarsformlerna de lär sig i DA, allt för att kunna stoppa ex-fångarna Bellatrix, Rabastan och Rudolphus Lestrange, som är på fri fot efter att ha suttit inspärrade i 14 år för vad de gjorde mot Nevilles föräldrar.
Samme Neville som ställs öga mot öga mot tidigare nämnda Dödsätare i Mysteriedepartementet och slåss för sitt liv, precis som hans föräldrar tidigare gjorde. Samme Neville, som trots att han hade chansen att lugnt kunna ta sig tillbaka till hissarna och bort från Dödsätarna, återvänder till Harrys sida – fastän han inte ens är i skick att kunna uttala en trollformel med sin kraftigt blödande näsa.

"'Potter, your race is run,'drawled Lucius Malfoy, pulling off his mask. 'Now hand me the prophecy like a good boy....''Let -- let the others go, and I'll give it to you!' said Harry desperately. A few of the Death Eater's laughed. 'You are not in a position to bargain, Potter,' said Lucius Malfoy, his pale face flushed with pleasure. 'You see, there are ten of us and only
one of you ... or hasn't Dumbledore ever taught you how to count?''He's dot alone!' shouted a
voice from above them. 'He's still god be!'"

.....

"'It's Longbottom, isn't it?' sneered Lucius Malfoy. 'Well, your grandmother is used to losing family members to our cause… your death will not come as a great shock.''Longbottom?' repeated Bellatrix, and a truly evil smile lit her gaunt face. 'Why, I have had the pleasure of meeting your parents, boy.''I DOE YOU HAB!' roared Neville, and he fought so hard against his captor's encircling grip that the Death Eater shouted, 'Someone Stun him!''No, no, no,' said Bellatrix. She looked transported, alive with excitement as she glanced at Harry, then back at Neville. 'No, let's see how long Longbottom lasts before he cracks like his parents… unless Potter wants to give us the prophecy.''DON'D GIB ID DO DEM!' roared Neville, who seemed beside himself, kicking and writhing as Bellatrix drew nearer to him and his captor, her wand raised. 'DON'D GIB ID DO DEM, HARRY!'"

Hans karaktär fortsätter att utvecklas. I "Harry Potter and the Half-Blood Prince" så är Neville en av de få från fd. DA som slåss mot de inkräktande Dödsätarna och i sjunde boken är det han som axlar Harrys mantel som "Anti-Voldemort kampanj"-ledare på Hogwarts. Jag har aldrig varit så stolt för någonting en bokkaraktär har gjort som i slutet av "Harry Potter and the Deathly Hallows" när Neville möter Voldemort öga mot öga just efter Harrys "död" och fortfarande står stadigt kvar på marken, lojal till Harry, Dumbledore's Army och Hogwarts, och trotsar Voldemorts erbjudande om nåd i utbyte mot en plats i dödsätarna med ett; ” "I'll join you when hell freezes over!"”