Oh, oh. NOOO!

Nooooooooooooooooooo!
Hörde ni mitt avgrundsvrål av psykisk smärta? Ljudet av min värld som rasar samman? Den smärtsamma sanningen att Hollywood till slut har drivit mig till vansinne och förstört min läs-glädje, -tillfredställelse, -kärlek och drömmar för alltid?
Jag har aldrig varit så här ledsen, tror jag. Det är nästan värre än när jag var tvungen att lämna bort min hundvalp. Det är värre än att inse att Harry Potter var slut efter "Harry Potter and the Deathly Hallows". Det var much much much värre än att inse att Rory till slut måste lämna Lorelai, att hon inte alltid kan bo i sitt flickrum.

Robert Pattinson gjorde intrång i mitt huvud och har lämnat ett destrusktivt spår efter sig. Han har gjort så stor skada att jag inte vet vad jag ska göra utan bara kan blunda och be att den inte är permanent. Robert har ersatt min Edward.

Ni kanske inte förstår vad det betyder för mig. För er kanske det bara betyder en axelryckning och ett "och?". Det är ju bara en skådespelare.
Men för mig så är det allt. Edward Cullen är den mest perfekta ouppnåliga litterära karaktären någonsin. Den vackraste, mest tilldragande varelsen vars väg någonsin har korsat min... Han är till och med så perfekt att min hjärna inte kan skapa tillräckligt skarpa detaljer för att göra honom rättvis och har lämnat honom lite blurrig.

Nu är min mentala bild utbytt mot Robert Pattinsons mycket mer mänskliga bild som absolut inte gör Edward rättvisa. Jag avskyr ju Robert! Jag avskydde honom från första gången han kom upp på bioskärmen som Cedric Diggory och nu avskyr jag honom bara ännu mer. Dö Robert, dö.

Han kunde inte valt en bättre tidpunkt? Tre dagar innan "Breaking Dawn". Grattis Sara, ditt liv är härmed förstört. Fast hoppet är ännu inte borta. Jag fick ut Alan Rickman och jag svär att jag inte ska vila förrän Robert Pattinson är utkickad för gott...