The Old Man and the Sea av Ernest Hemingway

Jag upptäckte precis att jag helt har glömt att publicera mitt inlägg om Hemingways klassiker. Undra varför?

Snark är min spontana kommentar. Det finns få saker som jag tycker är så tråkigt som fiske - möjligtvis att se på medan andra fiskar utan att fiska själv. Förstår ni då hur jag känner mig efter 120 sidor om en man som har fått en fin fisk på kroken, men inte kan få upp den?
(Den sexuell subtexten var inte planerad, fast vänta lite... DET kan jag ta med i min uppsats).

"The Old Man and the Sea" är en kortroman som handlar om den gamle, kubanska fiskaren Santiago, som inte har fått en enda fisk på 85 dagar. De andra fiskarna säger att han är otursförföljd och hans vän och fiskarkompanjon, den unge Manolin, har tvingats gå över och fiska på en annan båt av sin familj. En dag så åker Santiago ut långt på havet, fast besluten att fånga en fisk. Det dröjer inte länge innan han fått en riktigt stor fisk på kroken, men allting går inte så lätt. Fisken är stark och Santiago är gammal och det är bara början på en lång (ca 85 sidor) kamp mellan fisk och människa.

I slutet så ville jag bara skrika "Varför släpper du inte bara fisken och far hem!?" till Santiago. Jag blev bara så otroligt frustrerad på allt prat om fisketeknik. Hemingways sätt att skriva kan jag inte klaga på - jag tror faktiskt att jag skulle ha tyckt om boken om den inte bara hade handlat om fiske.

En sak som jag tycker är lite dubbelmoral är Hemingways livssyn. Enligt min lärare så är "The Old Man and the Sea" den bok som visar kärnan av Hemingways syn på hur livet bör levas. Att en människa behöver sin värdighet och att man förlorar den om man ger upp. Ändå så tog Hemingway livet av sig... på grund av ålder? Borde han inte ha levt enligt sin egen åsikt då och kämpat för att fortsätta med sitt liv som Santiago?

Sedan: Är någon förvånad att Hemingway är min lärares favoritförfattare? "Macho" personifierad?