Death du Jour av Kathy Reichs

Det är lite genant att medge, efter all kritik som jag har gett till Camilla Läckberg, men Kathy Reichs kör även hon med ett av Läckbergs mest irriterande tricks. Nämligen att hjältinnan upptäcker någonting chockande, som inte avslöjas förrän flera kapitel senare (i detta fall flera hundra sidor senare). Trots det så släpper jag mycket lättare förbi hennes hemlighetsmakeri.

I "Death du Jour" så är Dr Temperence Brennan tillbaka i Montreal över veckan för att hjälpa ett kloster att identifiera skelettet efter en nunna som dog för 100 år sedan och som nu ska bli helgonförklarad. Det skulle bli en ganska lugn vistelse, med småjobb på kriminallabbet, men allting ändras då en mordbrand inträffar. Det blir Tempes uppgift att undersöka det som är kvar av liken och det hemska brottet blir bara värre när ännu fler kroppar hittas i en närliggande byggnad, bland dem två döda spädbarn. Bilder från fallet hemsöker henne även efter att hon har återvänt hem till sydstaterna - och fallet verkar nästla sig in i hennes liv på alla sätt. Andrew Ryan har spårat offren till hennes hemtrakter och plötsligt så tvingas hon tillbaka in i, som guide till Ryan.

En sak som jag tycker är ganska intressant i boken är att Kathy Reichs måste ha varit väldigt dålig på att anteckna detaljer i sina fall då hon helt har missat två offer. De första två offren som Dr Brennan undersöker på mordplatsen nämns aldrig igen. Eller, de nämns i början, men sedan när själva mysteriet tar fart så är de som bortglömda. När Brennan gång på gång går igenom offren hon har stött på så glömmer hon alltid dem. Det nämns aldrig vad de heter, ingen utreder någonsin vad de har för koppling till allting. Det är som att de bara slutar att existera efter att handlingen har förflyttats till sydstaterna.

Jag gillar Kathy Reichs. Jag gillar att hon använder en hel massa, ibland helt oförstålig, riktiga fraser. Hon är ju anthropologist (ursäkta felstavning) på riktigt och har säkert stött på liknande fall förut, så hon vet hur benen ser ut. Hon vet hur en anthropologist arbetar och vad de måste tänka på. Plus att Temperence är så otroligt mänsklig och lätt att älska. Hon blir illamående när hon tänker på riktigt hemska fall. Hon tar jobbet med sig hem. Hon är frånskild, medelålders och har en nästan vuxen dotter. Det här är ingen typisk Hollywood-tappning... bara det att Brennan har världens otur när det gäller överfall, hot och familjesituation. Den enda som har mer otur än Brennan är Sookie Stackhouse.

Det är inte mycket som är likt mellan Kathy Reichs böcker och tv-serien "Bones", även om den ska vara baserad på böckerna, mer än att Temperence Brennan är hjältinnans namn. De har ingenting gemensamt utöver det och de andra karaktärerna finns inte med. Ingen Booth, ingen David Boreanaz. Fast ibland så kan jag inte låta bli att undra om Ryan är inspirationen till Booth, i alla fall i idéen.

En sak som jag måste ge credit för är hur bra Reichs lyckas hålla CSI-faktorn frånvarande. Alltså, det hela "vetenskapsmännen leder utredningen"-faktorn. Dr Brennan förhör inte folk - eller, inte egentligen. Hon råkas bara halka in på ett bananskal från något annat håll. Så är det även i den här boken. Det är Ryan som leder utredningen och håller henne underrättad - för hon är ju ändå delaktig i fallen då det är hon som gör alla undersökningar av offren. Så en stor tumme upp för det. Jag brukar faktiskt störa mig på det när jag ser på CSI, att det är labbråttorna som gör allt fotarbete också...