Como Agua Para Chocolate av Laura Esquivel

Det här är egentligen pluggning. Jag ska skriva en recension - med detaljer och åsikter - på "Como Agua Para Chocolate" till spanskan... på spanska. Att sätta ihop text på spanska är dock inte en av mina starka sidor, inte heller att komma på vad jag ska skriva. Därför så recenserar jag den lite kort här - och översätter sedan texten (med små ändringar och undantag) till spanska. Enkelt enkelt.

"Como Agua Para Chocolate" ("Like Water For Chocolate" på engelska, finns ej på svenska) utspelar sig under den mexikanska revolutionen och handlar om den unga Tita som lever tillsammans med sin mamma och sina systrar på en gård i Mexiko. Hennes mamma, Mamá Elena, är sträng, kontrollerande och hänsynslös när det gäller att upprätthålla traditioner. En av dessa är den (i mina - och Titas - ögon idiotiska) antika familjetraditionen att den yngsta dottern inte får gifta sig. Hon ska avsäga sig en egen familj för att istället ta hand om sina föräldrar när de blir gamla. Detta medför problem då Pedro, Titas "älskade", friar. Mamá Elena vägrar låta Tita gifta sig - så för att inte skiljas åt för alltid så gifter sig Pedro istället med Titas äldre syster Rosaura, inte av kärlek utan endast för att få stanna i Titas närhet. Boken berättar om händelser efter bröllopet och utspelar sig under flera år. Varje kapitel handlar om en speciell tidpunkt och nästa kapitel kan utspela sig flera månader därifrån - eller bara någon dag.

Boken handlar även väldigt mycket om mat. Varje kapitel börjar med att Tita eller någon annan lagar mat inför någon högtid. (I början så var jag väldigt skeptisk, särskilt då boken börjar med orden "La cebolla tiene que estar finamente picada" - löken måste vara fint hackad). Det här är sydamerikansk realismo mágico (magisk realism) och så klart så finns det lite övernaturliga fenomen med. Tita är en fantastisk kock som kryddar maten med sina känslor. Ett exempel: Innan Pedro och Rosauras bröllop så gråter Tita medan hon lagar maten - vilket leder till att alla gästerna blir matförgiftade.

Vissa saker hade jag problem att förstå. I början så fattade jag absolut ingenting, jag uppsnappade något ord här och var och kunde just utskilja skuggorna. Då och då så fanns det med några meningar som jag förstod fullt ut, men det var ovanligt. Man vänjer sig fort. I slutet så förstod jag nästan allt jag läste - trots att jag inte hade hört orden förut. Hjärnan är ett fantastiskt organ. Tänk bara hur den kan koppla ihop och förstå innebörden av ett ord utan att känna igen det. (Dock så ska man inte alltid lita på att orden översätts rätt. Frasen "patio trasera" översatte jag gång på gång som "den trasiga altanen" när det egentligen betyder bakgård).

Boken var bra, men jag skulle nog ha uppskattat den bättre om jag hade förstått allt det som stod - och hela realismo mágico-grejen gjorde att det blev mycket svårare att få ett samband i det hela. Ibland så förstod jag inte riktigt vad som hände (som i slutet!) eftersom en helt vanlig handling helt plötsligt fick abnormala följder.

Det fanns två saker som jag störde mig lite på:

1. Mamá Elena och Rosaura. Jag kan ju faktiskt förlåta Rosaura för att hon är lite... bitsk, då hennes man är förälskad i hennes syster - men vad är grejen med Mamá Elena? I slutet så försöker de få in lite medlidande till henne då Tita hittar ledtrådar om hennes förflutna, men ändå. Jag tycker inte om henne. Hon var Umbridge-ig.

2. Vad är grejen med Pedro? När jag läser "Romeo and Juliet" så vill jag att de ska få varandra. När jag läser "Twilight" så vill jag att Edward och Bella ska få varandra - men i "Como Agua Para Chocolate" så vill jag bara säga åt Tita att glömma honom. Jag är mer Team John Brown än Team Pedro.