5 in 1

Jag vet inte vad jag har haft för mig på sista tiden, men i morse så slog det mig att jag inte hade haft på min dator på en hel vecka. Så länge har den nog aldrig varit avstängd i sitt 2 åriga liv, inte ens sammanlagt.

Jag insåg just att jag inte ens har lagt ut min lista över vilka böcker jag har läst 2007, och inte heller mina mål för 2008 - som är ungefär samma som förra året, och jag gissar att resultatet kommer att bli likadant som förra året. Jag kommer att uppfylla hälften och tro att jag har uppfyllt resterande, allt för att upptäcka att jag inte ens har varit nära den godkända gränsen när jag skriver "Läst 2008"-listan.

Under min frivilliga dataledighet så har jag gjort någonting jag aldrig förut lyckats med. Åh, säger säkert ni - precis som bakgrundsljuden på något av alla de där amerikanska programmen om stora familjer som alltid har gått på eftermiddagarna. Det är ingen stor bedrift, men... Jag har äntligen lärt mig att "slalom-läsa", dvs. hålla på med flera böcker på en gång. Det är inte så mycket att sträva efter - men jag har aldrig förut lyckats med det.

Sedan 1 januari har jag hunnit läsa 5 böcker, en imponerande siffra .. om det inte hade varit så att 2 av de där böckerna är klassade som barnböcker. Oops. Därför så måste jag sätta igång med mål 1 på min kommande bok-nyårslöften-lista. (Alla lästa böcker ska redovisas och recenseras eller refereras i bloggen). Det här får bli ett väldigt långt multi-recensions inlägg. Jag får ta det lite kortare den här gången. Kortkort om handlingen, ännu kortare om mina åsikter.


Förnuft och känsla av Jane Austen

När herr Dashwood dör blir hans hustru och de tre systrarna Dashwood tvungna att flytta från deras gods, Norland, som har tillfallit deras styvbror. En släkting tar dem under sina vingar och låter dem bo på hans ägor. De två äldsta systrarna Dashwood, Elinor och Marianne, räknas som bokens huvudpersoner och man får följa dem i jakt på kärlek och hur de hamnar i den olyckliga kärlekens klor. Den första av Jane Austens böcker att bli publicerad.

Jag drog en hel del paralleller till Stolthet och fördom, som svävar högt ovanför Förnuft och känsla. Elinor påminner lite om Elizabeth och Willoughby har flera av Mr Wickhams mindre trevliga drag. Boken var mysig, som klassiker ofta är, men var inte i klass med Stolthet och fördom - långt ifrån

Go ask Alice av Anonymous.

Boken är egentligen en anonym amerikansk tonårstjejs dagbok, som gavs ut 1971 av flickans familj som en varning mot droger - och ett exempel hur det kan gå.

Själva syftet med boken är säkert att man ska känna medlidande med dagbokens berättarjag, och se hur droger kan förstöra ens liv. Jag kände inget medlidande med henne, tvärtom så var jag mest irriterad på berättarjaget. Hon är hemskt ... barnslig ibland. Det är en hemsk bok, men den ger ändå ingen särskilt bra inblick i vad som händer. Det är som att man får lösa trådar här och där - vilket är naturligt eftersom det är en dagbok, men ändå. I början av boken nämns Beth (eller Ruth) som är hennes enda vän, men efter den första sommaren så nämns aldrig Beth igen. Hon åker på läger, och sedan poff så är hon försvunnen ur hela boken. Samma är det med Rick och Chris och flera andra personer som nämns flitigt i vissa avsnitt. Eftersom det är dagboksanteckningar så hoppar de över vissa viktiga händelser, och man hänger inte med utan får själv försöka lista ut vad som har hänt.

Coraline av Neil Gaiman.

Coraline Jones' familj flyttar in i en lägenhet i ett gammalt hus, en helt vanlig lägenhet med helt vanliga rum ... och en mystisk dörr. Bakom dörren finns vanligtvis en tegelvägg, men en dag när Coraline låser upp dörren så finner hon en lång mörk korridor. Korridoren leder till en annan lägenhet som ser ut exakt som Coralines familjs. I lägenheten finns även en exakt kopia av hennes mamma och av hennes pappa. Dessa kopior kallar sig hennes "andra föräldrar" och säger att de har längtat efter henne. De verkar bry sig mer om Coraline än hennes riktiga föräldrar gör, men de är mycket farligare än hon först hade kunnat tro.

Det första jag märkte när jag tog ut boken från bokhyllan var den lilla rutan på baksidan som upplyste läsaren att boken passade för "Age 8 +". Aha, tänkte jag då. Det märks att boken är en barnbok (dels för att den är riktigt tunn, och dels på språk och story), men det gör absolut ingenting. Neil Gaiman har gjort det igen. En till riktigt konstig fantasybok, om alternativa världar som gränsar till vår. En skräckis för barn - och för mig som upptäckte att min puls var högt över normalt i slutet av boken.

Callgirl på Manhattan av Tracy Quan.

Handlar om Nancy som jobbar som prostutierad på Manhattan, åt en ansedd bordellmamma, med en massa fina "kunder". Nancy har alltid jobbat som prostutierad, men hennes fästman Matt tror att hon är redaktör på en tråkig liten tidning. Det är väl hela handlingen. Just ja, de ska gifta sig och hans syster snokar i Nancys liv ... och Nancy vet inte hur hon ska kunna hemlighålla sitt yrke efter giftemålet. För hon vill ju verkligen jobba som Callgirl.

Tada. Jag köpte den här boken så att jag skulle ha någon lätt, ganska dålig chick-lit bok att läsa på tåget ner till Sundsvall - och eftersom bokhandeln här uppe inte är särskilt bra så hittade jag bara en chick lit bok som inte var skriven av Denise Rudberg - nämligen den här. Jag tror inte att jag ska kommentera innehållet. För då ryker min image som snäll oskuldsfull välskött flicka. Dock kan jag säga att den var som Sex and the City - och lite till.

En olustig början av Lemony Snicket.

Jag hittade ett gratis exemplar av första boken i Syskonen Baudelaires olycksaliga liv-serien, och kände att jag måste läsa den.

Boken handlar om de tre syskonen Baudelaire; Violet, Klaus och Sunny, som en dag helt plötsligt blir föräldralösa och hemlösa när en fruktansvärd brand förstör deras flotta hus och tar deras föräldrar ifrån dem. Hela den Baudelairska förmögenheten tillfallar de tre barnen, som får bo hos deras föräldrars vän Herr Poe tills de får en förmyndare. Denna förmyndare är Greve Olaf, en avlägsen släkting, skådespelare, tjuv och bedragare som försöker komma på ett sätt att vinna den Baudelairska förmögenheten och göra sig av med barnen.

Boken var väl... intressant. Den var aldrig tråkig och man visste aldrig vad som skulle hända, men det gick inte att komma ifrån att det var en barnbok. Det märktes. Det märktes verkligen.