Den här veckan har jag hoppat över bokfemman, av den enkla anledning att jag nästan aldrig lägger märke till språket när jag läser. Jag skäms över att säga det, men jag kommer aldrig bli fin-kultur. Jag kommer aldrig att hitta de där små guldkornen bland bibliotekshyllorna - och om jag väl hittar ett så är det inte ens säkert att jag kommer att märka språket. Jag är en upplevelse-människa.
Det är känslorna som trollbinder mig. Stämningen, känslan du får efteråt, det lättsamma eller det sorgliga. Vänskapen, kärleken, hatet. Jag läser hellre en dramatisk bit ur en bok än en bit med himmelskt språk - men utan känslor. (Fast helst så vill man ju läsa något som innehåller både och.)
Det betyder dock inte att jag inte lägger märke till språket, det gör jag, men jag har lärt mig att koppla bort det om jag vill. Jag kan tycka att en bok med platt språk är bra, men ändå sakna någonting... på samma sätt som jag kan tycka att en himmelskt skriven bok är bra, men ändå sakna den där känslan. Känslan av att boken är en del av mig.
Nu blev jag lite flummig, men jag hoppas att någon förstår. Den där känslan du får när du läser och förvånat tittar upp och inser att klockan är över fem och du trodde att den var tre.
På samma sätt så dömer jag inte böcker så lätt. Det finns böcker som jag verkligen avskyr, det finns böcker som jag läser bara för att ha någonting lättsamt att läsa. Det finns böcker som jag har ett speciellt band till - även fast de inte är bra. Det finns böckerna som bara är, som är underhållande läsning just för stunden, men som du glömmer efter några veckor. (Eller inte precis glömmer, men de stannar inte kvar lika färskt så länge...), och så finns det DE böckerna. THE books. Böckerna som aldrig verkar blekna. Som man tar till sig och sparar på hjärnans hårddisk. Böcker som du skapar ett band till, ett band som är så starkt att du kan sakna dem. Du kan i vilken situation som helst plötsligt få ett starkt sug efter den boken. Du måste bara läsa den.
Nu har jag verkligen kommit bort från ämnet. För att summera upp; Jag är inte fin-kulturell, jag kan inte ställa en massa popkulturella kopplingar, jag lägger inte särskilt stor vikt vid språket och kan omöjligt upptäcka språkfel (kan delvis bero på att jag inte skulle känna igen ett grammatiskt fel om de så dansade naket framför mig iklädd Dobbys tehuva). Jag kommer aldrig kunna bli en bra bokbloggare.
Men det struntar jag fullkomligt i. Jag tänker inte ge mig själv tillfälle att känna mig mindre... ehm, kompetent. Jag bokbloggar för att komma ihåg böckerna jag har läst, för att bespara mina helt bokintresserade vänner en massa bokprat och för att jag tycker att det är roligt.
Det är väl det som är meningen? :)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Precis samma som du beskriver nu fungerar jag när det gäller musik. Jag går bara in i musiken och känner dem. Om någon frågar mig om texten står jag nästan alltid som ett fån, trots att låten verkligen fängslar mig. (fast refrängen sätter sig ibland, tack och lov, annars får man väl lägga sig under något gammalt?)
Angående läsutmaningen; jag måste bara få tipsa om Fröken Julie av Strindberg. Visst är språket fantastiskt men det är en bok som faktiskt bara kan upplevas, och som inte alls är tung. Jag läste den på litteraturvetenskapen en gång i tiden och sträckläste den verkligen, oerhört fängslande! Jag kan till och med tänka mig att läsa den igen, och det är ett bra betyg. Där har vi också kampen mellan man och kvinna, mellan klasser och seder.
Jag är precis tvärtom när det gäller musik. Oftast så kommer jag bara ihåg texten, men aldrig melodin.
Jag har faktiskt funderat på att läsa Fröken Julie istället för Röda rummet. Dels för att biblioteket har den i en fräschare upplaga och dels för att jag borde läsa den innan jag dömer ut den helt. Jag har alltid sett den som en bok om kvinnohat. Är det högstadiets lärobok i svenska som är ute och spökar igen?
Snälla, släpp alla funderingar på finkultur. Den diskussionen hör hemma hos kultursnobbar med hävdelse behov.
För mig har böckerna olika funktioner.
Jag läser en lite tyngre bok för att bredda mig. Detta kan vara fakta böcker eller böcker som kräver eftertanke. Sedan vill jag ha en bok som man kan koppla av till. Den är oftast, men inte alltid, skönlitterär.
Slutligen så har jag min nattbok, som jag har för att kunna sova. Kravet för en bra nattbok är att kapitlen är korta och att den inte är för spennande. Det brukar oftast betyda Biblen eller något uppslagsverk.
Alla dessa former av läsning ger mig njutning, var och ett på sitt sätt.
Dessutom försöker jag läsa alla gengrer och från alla tider.
Så hur man läser spelar ingen roll, bara man läser.
Lev väl
Mini
Skicka en kommentar