Har äntligen läst ut "Mamma sa att jag var sjuk" av Julie Gregory. Jag har ingen aning om varför jag ens valde att läsa den... Jag vet ju att jag avskyr sådana här böcker, självbiografiska böcker om barnmisshandel eller annan form av våld - psykisk eller fysisk - där det aldrig händer något bra. Böcker som bara beskriver hur dåligt allt var och, som i det här fallet, hur grym/manipulerande ens föräldrar var. Det är som att självbiografin inte kan innehålla de bra delarna, som om de skulle ta bort lite av folks empati. Slag, glåpord, lite mer slag och sedan en kort redogörelse om hur dåligt det gick i skolan och sedan tillbaka till misshandeln."Mamma sa att jag var sjuk" är Julie Gregorys redogörelse hur det var att leva tillsammans med en Münchhausen by proxy-sjuk mamma. Münchhausen by proxy är en sjukdom där vårdnareshavaren låtsas att barnet är sjukt och hittar på symptom. "Symptomen" uppträder gång på gång och barnet manipuleras till att tro att det är sjukt. Münchhausen by proxy räknas även som en slags barnmisshandel.
Som jag tidigare sagt, jag vet inte varför jag läste den. Den är intressant, men jag klarar inte av att läsa sådana här böcker. Det tog 2 veckor att läsa ut Pojken som kallades Det, vilket säger en hel del.
2 kommentarer:
Jag hatar också självbiografier med fysiskt/psykiskt våld från barndomen... Trots det har jag också läst denna bok, den var ganska deprimerande om man säger så. Ett bra tips är ju att om en författare skrivit en bok om sin barndom, kan man nästan vara helt säker på att det inte är för att författaren hade en lycklig sådan...
Jag har tagit som vana att börja undvika böcker som handlar om någons barndom, eller psykiskt sjuka föräldrar.
Skicka en kommentar