(Mar)drömmar från sen läsning.

I natt straffades min sena vampyrboksläsning.

Jag var länge tveksam om mitt nerviga och otroligt lättskrämda psyke skulle klara av att läsa Twilight, och det gick ju mer än bra. Så jag blev modigare när det gäller "rysarna" (min defination av rysare skiljer sig från övriga befolkningens) - i alla fall när det gäller vampyrer. Varför det? De är ju egentligen inga trevliga varelser; snabba skuggor som smyger omkring i mörkret med extraordinära sinnen, redo att när som helst sänka tänderna i det ovetande offrets hals. Samma varelser som fick mig att sova med pyjamasen uppdragen till hakan när jag var mindre. Trodde jag verkligen att jag var helt botad från min gamla skräck för nattens varelser?

Ja, det trodde jag. Jag har alltid - mot min vilja när jag var yngre - fascinerats av vampyrer. Deras odödlighet, deras grace, deras vackra yttre, och Twilight gjorde inte det hela sämre. B. Wahlströms ungdomsrysare väckte fascinationen och Twilight spädde på den tills vampyrbägaren nästan svämmade över. Jag hade t.o.m börjat tänka på vampyrer som goda varelser (Edward Cullen kan ju absolut inte vara ond, no way)...

Det var då jag började läsa Vampyrkrönikan... och Lestat har väl sin tjusning, men hittills har han mest visat sin sadistiska sida i Interview with the vampire. En sida som inte riktigt stryker min övervunna rädsla medhårs. Men som fortfarande fascinerar. Jag var inte rädd, inte påverkad. Trodde jag.

I natt så låg jag vaken in till småtimmarna och läste (dock Allt för min syster, då jag inte överskattar mitt nya mod så mycket.). När jag väl somnade så hände det. Mardrömmarna började. Till min besvikelse så var inte vampyren i min dröm särskilt snygg, utan han såg mest ut som en 40 +, smått överviktig kontorarbetar med begynnande flint. Hett. I alla fall så har han jagat mig hela natten i jakt på mitt blod, och jag känner mig faktiskt stolt över att ha kunnat springa ifrån en omänsklig varelse med omänskliga egenskaper. Till slut så kom ju farbror Vampyr ikapp mig, och där stod jag. Inträngd i ett hörn och med en blodtörstig brutal vampyr framför mig. Det är sådana här drömmar som gör att man går och är nervig i dagar. Jag har att tacka min hjärna för att bespara mig ett sådant obehag.

Just som farbror Vampyr skulle ta död på mig så klev han fram. Min prins på en vit häst. Likvärdig i styrka och snabbhet med farbror Vampyr, drop dead gorgeous. Min hjärna hade sänt Edward Cullen till mitt försvar. Tack så hemskt mycket! Min mardröm blev helt plötsligt till en dröm som jag inte ville vakna ifrån.

Så, sensmoralen. Ibland är vampyrer bra att ha.