Hamlet av Shakespeare

Jag spenderade majs sista dag liggande på altanen, med en sovande hundvalp liggandes på fötterna, och högläste "Hamlet" för mig själv. Jag gissar att mina grannar fick en gudabenådad syn när de såg stumfilmsversionen av mina anförande (inklusive handviftningar och överdriven artikulation).

"Hamlet" är enligt min svenska/engelskalärare Shakespeares mest kända och fulländade verk. Jag kan inte säga att jag tycker att "Hamlet" är dålig, men jag tycker nog mer om "Romeo and Juliet" - vilket inte är så konstig egentligen. Star cross'd lovers är ju min "genre". Eller så beror det helt enkelt på att jag redan kunde citera långa stycken ur "Romeo and Juliet" innan jag läste den, så att flytet i mina föreställningar blev mycket bättre.

Det känns som att dialogerna, och monologerna, är längre i "Hamlet" och att de där fina små citaten är mer sällsynta. Galenskap (spelad och verklig) lockar inte mig på samma sätt som förbjuden olycklig kärlek.

Mina tankar vandrade på helt andra stigar medan jag läste. Jag tänkte på Disney's "Lejonkungen" - som faktiskt bygger på "Hamlet" - , på ungdomsserien "Eva och Adam", då Eva spelar Ofelia i en teateruppsättning och på Tiger Lous låt "Oh, Horatio". Så jag var inte helt koncentrerad på min läsning. Det kanske hade varit en fördel.

Detta betyder inte att jag inte tyckte om boken/pjäsen/dramat, för språket var otroligt som alltid - även om jag älskar när det rimmar, och det var mindre rim i "Hamlet". Jag förstår inte hur Shakespeare lyckades komma på allting. Det skulle ta åratal för mig bara att skapa en monolog, medan han verkar ha varit väldigt produktiv.