The Two Towers av J.R.R Tolkien

Andra delen utläst och min favoritdel, "The Return of the King", står för dörren. Jag har alltid haft svårast för De två tornen, det har alltid varit den som det har tagit emot mest att läsa. Så blev det inte denna gång. För första gången någonsin så tog det mindre tid att läsa del fyra, den då Frodo och Sam vandrar genom träskmarkerna, än det tog att läsa delen då Aragorn och Co kämpar vid Helm's Deep.

Jag gillar solidariteten, känslorna, hur Aragorn, Legolas och Gimli förföljer orcherna för att rädda Merry och Pippin när de inte ens är säkra på att de fortfarande lever, hur Sam och Frodo kämpar tillsammans för att nå Moldor när de vet att oddsen inte är bra.

En annan sak jag gillar med "The Two Towers" är att man får möta flera av mina favoritkaraktärer för första gången i den här boken - eller så får de större plats. Det är i denna bok som Éowyn, min favorit bland alla de kvinnliga karaktärerna, presenteras och även Faramir, Boromirs yngre - och i mina ögon bättre - bror, dyker upp i handlingen. Dessutom så får mina favorithober större plats. Sam är en ängel och det syns ännu mer i boken än i filmen. Frodo har rätt när han säger att han inte skulle ha klarat sig utan Sam. Jag börjar nästan gråta när jag läser Sam-delarna, och det finns citat som jag älskar;

"'Not but what it would be safe for you to have a wink now, master. Safe, if you lay close to me. I'd be dearly glad to see you have a sleep. I'd keep watch over you; and anyway, if you lay near, with my arm round you, no one could come pawing on you without your Sam knowing it.'

'Sleep!' said Frodo and sighed, as if out of a desert he had seen a mirage of cool green. 'Yes, even here I could sleep.'

'Sleep then, master! Lay your head in my lap.'

And so Gollum found them hours later, when he returned, crawling and creeping down the path out of the gloom ahead. Sam sat propped against the stone, his head dropping sideways and his breath heavy. In his lap lay Frodo's head, drowned deep in sleep; upon his white forhead lay one of Sam's brown hands, and the other lay softly upon his master's breast."

Det ovan är ett av dem, och det vackra fortsätter i en och en halv sida till med hur Gollum för ögonblicket mjuknar och blir en aning mindre plågad av att se de sovande hoberna och hur han smeker Frodos knä, vilket får den evigt vakande Sam att vakna och tro att Gollum angriper Frodo. Jag skulle mycket för en vän som Sam och han växer bara allt eftersom vad boken fortskrider. Jag gråter alltid till sista kapitlet när Sam tror att han är misslyckats och när någonting slipper förbi honom och skadar hans älskade Mr.Frodo.

Nu måste jag fortsätta läsa "The Return of the King". Jag får tårar i ögonen bara av att läsa hur Rohans horn ljuder när de kommer till Gondors undsättning. (Mäktigaste ögonblicket i filmen?)