Gilmore Girls, part III

Min blogg har börjat handla allt mindre om böcker på sista tiden, men jag lovar att det här kommer att vara sista Gilmore Girls-inlägget på ett tag.

Jag har precis börjat se sjätte säsongen, i lite lägre tempo. Den får inte ta slut innan jag har hunnit skaffa fram sjunde - och sista - säsongen, så... Jag har upptäckt att jag har börjat gråta till nästan vad som helst. Jag gråter när Lorelai fryser ut Emily, jag gråter när Logan försvarar Rory, jag gråter när Rory "lämnar" Lorelai. Jag lever i Gilmore sfären, och det kommer att vara svårt att bryta mig ut när sjunde säsongen är slut. Hur ska jag leva utan nya GG-avsnitt!?
Jag har redan börjat frukta episod 22 på säsong 7. För när det avsnittet är slut så... Då är allting slut. Då finns det inga mer osedda Gilmore Girls-avsnitt. Då måste jag till slut bryta mig ut ur min lilla bubbla och lämna Star's Hollow bakom mig... eller se om serien från början.

Jag har drömt, andas och levt Gilmore Girls sedan början på maj. Jag tar tillbaka det där. Sedan mitten på april. Min lillasyster fick de två första säsongerna på sin födelsedag, och jag började se dem samma helg då hon var på cup. Sedan dess har jag sett på GG dagligen.

Jag kommer att sakna dem, så att det blir outhärdligt. Det här börjar nästan likna min separation från Harry Potter förra sommaren. Jag kommer att sakna alla excentriska härliga karaktärer och alla gräl där munnen mest kan utskiljas som ett blurr eftersom det går så snabbt. Jag kommer sakna att se alla Lorelais manipulerande tricks för att få kaffe och Rorys killar (det är en höjdpunkt i sig).