The Fellowship of the Ring av J.R.R Tolkien

There and back again...

Jag kan börja det här inlägget med att varna alla känsliga personer för att jag är otroligt nostalgisk, lyrisk och fan girlig, bara så att ni vet.

Min berättelse börjar för 8 år sedan, eller 7 år och några månader om jag ska vara exakt. Mamma hade varit på bokrea och shoppat loss. Snäll som hon var så tänkte hon på mig och köpte hem ett blandat sortiment böcker till mitt dåtidsjag, men även böcker som hon tyckte att jag kunde läsa "när jag blev större". Till dessa böcker räknades "Jane Eyre", men även Härskarringen-trilogin. När mamma stod där i gångarna på Domus och tog upp Tolkiens böcker så hade hon inte ens vågat föreställa sig att böckerna hon tänkte att jag kunde läsa på högstadiet skulle förtrolla mig redan på lågstadiet.

Första gången jag började läsa "Sagan om ringen" var på våren i trean. Det gick inte så bra. Jag la undan den efter hob-prologen och tog inte upp den förrän fyra månader senare, just när höstterminen i fyran hade börjat. Då klarade jag mig förbi prologen, och fastän det gick trögt så avslutade jag boken - och älskade den. Sedan kom filmen... och jag blev klassens "Härskarringen"-nörd. Jag läste trilogin ett tiotal gånger under mellanstadiet - och nöjde mig inte med det. Jag läste "Silmarillion", "Bilbo" och "Sagor från Midgård". Jag pluggade in släktträd och kunde rabbla hela Finwës hus utantill. Jag lärde mig t.o.m lite alviska.

Sedan tog det plötsligt slut. När jag började högstadiet så fanns det helt plötsligt så mycket annat att läsa. Mina ögon öppnades. Hela bibliotek lockade, och det fanns inte nog med tid att läsa allt - gör det någonsin det? (jag har för tillfället 47 olästa böcker i min bokhylla - och ändå så måste jag köpa nya, och låna). "Härskarringen" låg övergivna, undanstoppade. Det närmsta jag kom mitt tidigare beroende var några årliga film-marathon.

När jag började gymnasiet i höstas så började de pocka på min uppmärksamhet. De låg där, dammiga, och jag skämdes. Jag hade övergivit min Tolkienska värld. Jag beslöt mig för att införskaffa böckerna på orginalspråk och läsa om dem, och här står vi;

Med fyra svarta pocket och en tårögd darrande fanatisk "Lord of the Rings"-nörd.

Varför slutade jag att läsa dem?

Jag upptäckte hur mycket jag har saknat allting och till min förskräckelse upptäckte jag snart hur mycket jag hade glömt. Tom Bombadil till exempel. Hur kunde jag glömma Tom och Goldberry? Där ser man vad filmer kan göra med minnet. Jag har saknat bok-Pippin och bok-Merry, som skiljer sig asevärt från filmversionerna. I filmerna framställs Pippin som ... korkad och klumpig, något som inte syns lika mycket i boken. I boken så är Merry och Pippin hårdare från början och går inte igenom samma förvandling som de gör i filmerna. Merry beskrivs ju till och med som den smartaste av hoberna i böckerna.

Böckerna är så mycket bättre på engelska! Det måste jag säga. Den svenska gamla översättningen är väldigt ... stel, och den nya vägrar jag läsa efter att de har bytt alla namn. Jag förstår inte varför det ska vara så viktigt att Frodo ska ha heta Secker istället för Bagger? Okej, Baggins kanske kommer från bag, men det spelar väl ingen roll. Sedan när de börjar översätta om "birollernas" namn då blir det ännu mer förvirrande.

Några exempel;

Goldberry heter Gyllenbär i gamla översättringen och Hjortrongull i nya.

Barliman Butterbur heter Barliman Smörblomma i gamla översättningen och Malte Smörblom i den nya. VARFÖR?

Det var ett kärt återseende av alla karaktärer. De glada hoberna, de eviga alverna, de kämpande människorna. Sam som troget går efter Frodo, i vått och torrt, och vägrar lämna hans sida. Boromir som kämpar mot ringens kraft. Legolas som jag tycker är den "queerest" personen i brödraskapet. Trygga Gandalf.

Jag har noterat en sak. Tolkien har en förkärlek för svarthåriga gråögda personer. Aragorn, Arwen, Elrond och Boromir är bara några karaktärer som beskrivs så. Är det någon som vågar sig på en gissning vilken hår och ögonfärg Aragorn och Arwens barn har?

[Fan girl-varning utfärdas.]

Mest glädjs jag åt återföreningen med min favoritkaraktär. Min riddare på en grå häst. Min väderbitne kung förklädd till vandrare. Jag talar förstås om Aragorn, son of Arathorn a.k.a Strider, Elessar Telcontar, The Dunadán. Det är stark "naw"-varning varenda gång som han nämns. Han är min barndoms hjälte. Han är den första bokkaraktär som jag blev kär i. Vad är så lockande med Aragorn? Mer än att han är kung och har en väldigt pondus så är han vänlig och bryr sig verkligen om hoberna och sina vänner och han ställer upp för alla... nämnde jag att han egentligen är kung? Sen att han är med i ett av mina favorit star cross'd lover-par gör ju inte det hela sämre. "The Tale of Aragorn and Arwen" är lika sorglig som "The Tale of Beren and Lúthien". Det är så vackert. De väntar så länge på varandra, och hon ger upp sitt eviga liv för honom.