Tio små negerpojkar av Agatha Christie

Igår gjorde jag någonting väldigt ogenomtänkt, igen. Jag hade ingenting att läsa efter att jag avslutat "The Return of the King" och jag ville inte påbörja en ny bok eftersom jag först tänker se vad som finns i mitt adlibris-paket. Så jag gick ner i källaren för att hämta någon av mina gamla B.Wahlströms böcker... och snubblade över ett exemplar av "Tio små negerpojkar" av Agatha Christie, en bok jag inte ens visste att vi hade där nere. Så jag tog upp den och lade mig i soffan uppe på mitt rum och började läsa.

Snart kom ångerkänslorna. Jag skulle ha väntat tills någon kom hem innan jag satte igång med läsningen, för nu satt jag där helt ensam med nerverna på helspänn. Fastän det inte finns några blodiga beskrivningar, tack för det, så kändes det ändå obehagligt. Hela "någon av oss är mördaren"-intrigen kröp in under huden och den påminde om den första riktiga skräckfilm jag någonsin sett. Jag kanske är löjlig, men jag klarar inte ens av att skriva namnet på den, men jag kan säga så här - det var absolut inte en bra film för en skräck-oskuld att se. Jag tror att jag aldrig kommer att bli av med vissa scener ur den filmen, för jag kan spela upp dem i huvudet, med detaljer och allt. Människor som inte känner varandra, isolerade i ett hus långt ut i vildmarken, ingen kontakt med omvärlden, någon av dem är mördaren och h*n tar ihjäl dem en efter en. USCH.

Det är handlingen i både filmen och boken. I "Tio små negerpojkar" inbjuds 8 olika personer ut till Negerön, en isolerad ö utanför Devons kust, av den mystiske U.N.Owen. De kommer från olika samhällsklasser, olika delar av landet och har alla hemligheter att dölja. Ingen har någon som helst koppling till de andra. Väl på ön upptäcker de att värden inte är närvarande, huset står tomt sånär som på betjänten mr Rogers och hans fru. De har aldrig träffat sin arbetsgivare och har bara fått information om att det väntas gäster. Under middagen så sätts en skivspelare plötsligt igång och en röst anklagar var och en av de församlade för mord på olika personer. Alla betygar sin oskuld och en olustig stämning sänker sig över sällskapet. Värre blir det när två personer mystiskt avlider under den första kvällen, giftmördade. De kvarvarande genomsöker ön, men hittar ingenting. Det ställs inför den chockerande insikten; En av dem är mördaren. Alla är vaksamma och på sin vakt, men värre blir det när morden fortsätter... och medan tiden går så minskar antalet "negerpojkar" precis som i barnramsan;

"Tio små negerpojkar åt supé i Rio, en satte i halsen så blev det bara nio
Nio små negerpojkar sov utan måtta, en försov sig så blev det bara åtta
Åtta små negerpojkar sa "Vi reser nu!" - en stanna' kvar, så blev det bara sju
Sju små negerpojkar skulle baka kex, en högg ved till baket, så blev det bara sex
Sex små negerpojkar ville åka hem, ett bi stack den ena så blev det bara fem
Fem små negerpojkar retade en myra, myran bet den ena så blev det bara fyra
Fyra små negerpojkar ville havet se, en anka slök den ena så blev det bara tre
Tre små negerpojkar i skogen ville gå, en björn tog en så blev det bara två
Två små negerpojkar satt i solens sken, en vart ihjälstekt så blev det bara en
En liten negerpojke ensammen var, han gick och hängde sig så ingen blev kvar."

Trots obehagskänslorna så var det en riktigt underhållande bok, om underhållande är rätt ord att beskriva en bok vars huvudpersoner till slut nästan bryts ner psykiskt. Den är inte det minsta förutsägbar, utan tvärtom, det är omöjligt att lista ut vem mördaren var. Mina gissningar slog fel hela tiden, och varje gång jag trodde att jag visste vem mördaren var så blev den personen nästa offer. Jag klarade dock av att gissa vilka tre personer som skulle bli kvar sist med mördaren (vilket inte är samma sak som att gissa vem mördaren är). Så jag misslyckades inte helt. Jag kommer helt klart läsa fler Agatha Christie-böcker, för det här är min sorts deckare. Mysigare, engelska deckare utan spring på polisstationer eller tidningsrelationer, relationsproblem på grund av sena arbetstider, sexuella relationer med kollega, sur kollega som vill få bort vår Sherlock från teamet...

Boken är numera omdöpt till "Och så var det bara en..." på grund av att titeln kan uppfattas som kränkande.