Jag vet inte vad som har mitt problem, men när jag imorse kröp ihop i soffan med täcket och "The Fellowship of the Ring" så var jag lycklig. Jättelycklig för att jag äntligen tar mig tid och läser en av mina absoluta favoritböcker igen. Jag hade förväntat mig en massa "åh" och "naw" (jag är en "naw"-are), men ...
Hur överdrivet känslosamt är det inte att få tårar i ögonen av PROLOGEN (!!). Ni läste rätt, jag började nästan gråta av Tolkiens Hob-prolog!
Jag har syndat. Jag har ingen aning om var jag har lagt "Emma". Jag har letat igenom hela huset, men inte hittat den. Faktum är att jag senast såg den i tisdags. Jag drömmer mardrömmar om att jag har glömt den ute och att det har regnat på den... När familjen kommer hem så ska jag ordna med en skallgång i huset, med hittelön till den som lyckas hitta min stackars "Emma".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar