The Return of the King av J.R.R Tolkien

Jag har glömt att nämna det i de andra inläggen, men det råder stor spoilervarning när jag pratar om "The Lord of the Rings". Det är en generell regel.

"The Lord of the Rings" är den vackraste fantasyserien jag vet. Den är så bitterljuv och ibland får den mig närmst melankolisk. Fastän det goda vinner i slutet så kan man inte säga att den slutar lyckligt. De nöjda gladlynta hoberna i sitt vackra bördiga land blir omruskade, och landet närmast nedsmutsat. Vänner skiljs åt för alltid. Arwen offrar sitt liv och sin familj för sin kärlek. Legolas och Gimli blir vänner, men den ena kommer att leva för alltid medan den andra till slut kommer att dö. Sam blir lämnad kvar i Midgård av Frodo, och får inte återse honom förrän många många år senare. Alverna lämnar Midgård.

Jag tror att Tolkien inte tyckte om lyckliga slut. För de flesta av hans "sagor" har olyckliga slut, eller slut som bara delvis är lyckliga - och det är alltid med en stor förlust som de lyckliga sluten uppnås. Lúthien Tinúviel och Beren, Túrin Turambar och Nienor, Idril och Tour, Arwen och Aragorn är bara några exempel på star cross'd lovers i Midgård.

Jag gillar att "Return of the King" är skriven till största del ur hobernas perspektiv. I Minas Tirith så får man följa Pippin, Rohirrims frammarsch följs genom Merrys ögon (i tredjeperson såklart) och i Mordor så är det ur Sams perspektiv. Där har fokuset sakta, men säkert, flyttats från Frodo - som är "ögonen" i första boken - till Sam, som dominerar helt i "The Return of the King". Kanske ett tecken på Frodos vacklande styrka, han är för trött för att tänka på annat än ringen, så Sam är den som upplever det hela medan Frodo mest traskar på, nertyngd av bördan.

Några favoritdelar ur "The Return of the King"? Jag kan börja med att nämna när Faramir och Denethorn pratar och den yngre sonen får känna vidden av hans fars favorisering av den döde brodern, och sedan när han återvänder döende och Denethorn äntligen förstår hur mycker Faramir betyder för honom. När Häxmästaren av Angmar, a.k.a Nazgûl numero uno, träder igenom Minas Tiriths stadsport och alla flyr, alla förutom en väntande vit figur på sin trogna springare. När Rohan kommer till Gondors hjälp - vilket även är mitt favoritmoment i filmen. Jag får gåshud och blir alltid rörd till tårar av den scenen, när Rohan äntligen kommer - när allt hopp är ute för Minas Tirith. Sedan kommer vi till det absoluta girl-powern i "Lord of the Rings"... När Théoden ligger döende på slagfältet och Éowyn skyddar honom mot Häxmästaren av Angmar.

"'But no living man am I! You look upon a woman. Éowyn I am, Éomund's daughter. You stand between me and my lord and kin. Begone, if you be not deathless! For living or dark undead, I will smite you if you touch him.'"

Sedan kommer stycket då Éomer först hedrar den döde Théoden och sedan upptäcker att hans syster ligger bredvid till synes stupad och går bärsärk av sorg.

(Ni som trodde att det här var över trodde fel.)

När Pippin hittar Merry när han vandrar omkring i feberdimmor runt i Minas Tirith.

Sedan kommer hela Sam/Frodo-delen och där är allt med Sam är en favorit. Speciellt delen då han sjunger i orctornet för att få kraft och när han och Frodo förlorar medvetandet bredvid varandra efter att de har förstört ringen.

Jag är även väldigt förtjust i kapitlet "The Scouring of Shire" när hoberna äntligen får visa vad de går för och att de inte behöver gömma sig bakom människors försvar. Sorgligaste kapitlet är såklart "The Grey Havens". Jag gråter alltid floder när Frodo seglar iväg och lämnar Sam.

En sak jag INTE gillar med filmen är att där så tänker nästan ingen på Sam, till skillnad från i boken. Alla säger hela tiden "Do you think Frodo is alive?", de använder "For Frodo" som stridsrop och de gör saker för att "Give Frodo some time". Det blir lite "Jum-jum"-syndrom 1. Egentligen så är "Mio, min Mio" och "Lord of the Rings" ganska lika. De svarta ryttarna, den allseende onde härskaren i tornet, "hjälten" som ger sig ut på sitt uppdrag och den lite översedda trädgårdsmästarsonen som följer med och skyddar honom.

1 I "Mio, min Mio"-filmen så pratar alla bara med Mio och önskar honom lycka till och ger honom saker som skydd, som en osynlighetsmantel, medan Jum-jum bara står där oöversedd, när han är i minst lika stor fara och skyddar Mio med sitt liv. Scenen där Jum-jum kliver framför Mio när en vakt hotar honom med ett svärd (?) ger stora Sam-känslor.