Svindlande höjder

Jag är äntligen klar med Svindlande höjder, hipp hurra. Den var otroligt tung att läsa, jag förstår knappt hur jag klarade av att läsa ut den! Jag måste säga att Emily Brontë inte når upp till sin syster Charlottes nivå.

Kort resumé för de oinsatta: Mr Lockwood hyr ett stort hus, Thrushcross Grange, ute på Yorkshire heden av den lite annorlunda Heathcliff, som bor i det närliggande huset Wuthering Heights. Under en visit hos Heathcliff råkar mr Lockwood ut för några udda händelser (bla. så verkar ingen på Wuthering Heights ha den relation som han först antog, och vem är de/den mystiska Catherine Linton, Catherine Earnshaw och Catherine Heathcliff vars namn står inristat i sängkanten.) Mr Lockwood blir i alla fall väldigt nyfiken och när han anländer hem till Trushcross Grange ber han den gamla hushållerskan, Nelly Dean, berätta om invånarna på Wuthering Heights, och de forna invånarna på Trushcross Grange. Allt hänger samma och börjar 30 år tidigare då familjen Linton "härskade" över Trushcross Grange, och familjen Earnshaw befann sig i liknande position på Wuthering Heights... och den riktiga historien börjar när Mr Earnshaw tar med sig ett hittebarn hem, som endast bär namnet Heathcliff.

Jag har hört så många lovord över Heathcliff - hans intensitet, hans kärlek, hans utstrålning. Vad?
Det finns säkert en väldigt komplex anledning till varför Heathcliff har blivit så förvriden och närmast psykotisk - en svår barndom, blev slagen, översedd - men det gör väl inte honom till en människa som man suktar efter? Okej, han älskade henne verkligen, men vad gjorde han? Det går ju inte att säga att han behandlade någon med respekt? Att han tog hänsyn till någons känslor och välmående? Det går inte heller att säga att han var vänlig.
(Varför måste Heath Ledger vara döpt efter Heathcliff?)

Jag förstår inte hur en del kan säga att Svindlande höjder är det bästa av systrarna Brontës verk. Jämfört med Jane Eyre, som inte heller är en alltigenom lycklig kärlekshistoria, så är Svindlande höjder bara... dyster och tung.

Jag vet att det är en klassiker, jag vet att den utspelar sig på 1800-talet, jag vet att människor levde annorlunda då. Jag brukar tycka om klassiker, men usch. Alla har nästan bara dåliga personlighetsdrag. Linton är klen och bortskämd och bryr sig mest om att han ska ha det bra, Catherine (d.ä) är nästan lika grym som Heathcliff. Den enda som jag faktiskt tyckte om var Catherine (d.y), hon har i alla fall bra personlighetsdrag också. Hon älskar sin far, hon tar hand om honom, hon tar hand om sin kusin, hon bryr sig om andra.