Dvärgen av Pär Lagerkvist

Min svenskalärare, som jag har haft ett litet argument med tidigare vid skolstarten, gav oss "Dvärgen" som första bok på Svenska B-kursen, en bok som jag kände mig lite fientligt inställd till redan innan på grund av tidigare argument. Jag kunde (läs: försökte) dämpa alla fientliga känslor till slut och gav mig på "Dvärgen" utan några som helst förväntningar.

Det var nog tur. Enligt min lärare så är "Dvärgen" den indirekta anledningen till att Pär Lagerkvist vann Nobelpriset 1951. Jag kan förstå varför denna bok gav honom den utmärkelsen - för den förverkligar alla mina fördomar mot nobelpristagare. "Dvärgen" är ett psykologiskt porträtt av en fientlig dvärg som är tjänare vid en italiensk furstes hov under renässansen. Dvärgen avskyr allting; kärlek, människor, drömmar, vetenskap, känslor. Den enda han beundrar är hans herre för hans list och makt. Alla andra är inte värt någonting. Furstinnan är en sköka, deras dotter vill dvärgen helst skära halsen av och tjänstefolket är kryp. Dvärgen är fullständigt ensam, men vill inte ha något sällskap. Den andra dvärgen som var anställd vid hovet ströp han för att få ha dvärgvåningen för sig själv.

Som sagt, det är lätt att förstå varför den fick Nobelpriset. Det är en bok där allting kan analyseras och vridas på så att det visar någonting. Det kan stå för någonting annat, någonting större.

Hur är den som bok då? Jag tyckte att "Dvärgen" var.. inte direkt tråkig, men medryckande var den då inte. Efter ca 30 sidor så har man lärt sig dvärgens tankesätt och synpunkter utantill och sedan så är resten av boken bara en upprepning av dessa. Eftersom dvärgen är så negativ och avskyr allting så är det inte direkt upplyftande läsning, plus hans förkärlek till våld och död går emot min egen förkärlek till känslofyllda scener och kärlek. Det slutade med att jag bara skummade igenom boken. Jag läste igenom sidorna så snabbt jag kunde eftersom jag omöjligt kunde välja att inte läsa den alls och om jag försökte lägga ner tid på den och läsa allting noggrannt så skulle det bara sluta med att jag tappade koncentrationen och läste samma rad flera gånger.

Jag gissar att vi kommer att få en lång uppgift imorgon på skolan där vi ska utvärdera boken - och säkert dvärgens liv. Två saker vet jag i alla fall. Den första är att dvärgen är så hatisk för att han avskyr sin egen ras. Han vill inte vara dvärg, men hatar människorna för hur de behandlar och ser ner på honom. Den andra saken är Bernando. Jag förstår inte varför de ska ge honom ett annat namn, men den lärda mannen vars tjänster fursten köper är ingen annan än Leonardo Da Vinci.

Fin.