Sugar Rush av Julie Burchill

Det här blir min första recension med den nya designen och ärligt talat så tror jag inte att det gör någon skillnad, men jag kände mig tvungen att nämna det. Det är även den sista recensionen på länge eftersom jag, hemska tanke, verkar ha glömt bort hur man läser. Jag har aldrig mått så här dåligt när jag tänker på min läsning. Jag får ont i magen av att se min bokhög. Ont av dåligt samvete. Sedan jag kom hem från Kina så har jag läst 75 sidor (!!!)... på en och en halv vecka (!!!). Eftersom jag snittar ungefär 120 sidor/dag en normal månad så är det alltså 1245 sidor mindre än vad jag normalt läser på 11 dagar. DET är deprimerande.

Fast det här inlägget skulle ju handla om något helt annat.

"Sugar Rush" är Julie Burchills roman som är grunden till den kritikerrosade dramaserien med samma namn. Boken handlar om femton-sextonåriga Kim Lewis som är en del av en sk. "raserad" familj. Efter att hennes excentriska mamma Stella övergett sin make, sin dotter och sin son för att rymma med en yngre man till Bahamas så bestämmer Kimmys pappa att familjen numera har för liten inkomst för att kunna låta Kim gå kvar på sin snobbiga privatskola. Ravendene High, ökänd i hela Brighton, är hennes nya skola och det är inte en skolstart hon ser fram emot.

Saint (eller Zoe Clements som hon egentligen heter), hennes bästa vän, känner sig förrådd när Kim byter skola och börjar se henne som sin största fiende. Kim däremot känner sig lättad över att slippa Saints bossande och ser fram emot en skoltid där hon inte ska behöva bry sig om någon annans åsikter. Så lätt är det dock inte.

Kim hinner inte ens in i skolbyggnaden förrän hon möter Maria Sweet för första gången. Maria, eller Sugar som hon brukar kallas, är högst upp i Ravendene Highs hieraki och slår ner på alla med sin elaka tunga. Hon tar Kim under sina vingar och leder in henne på andra vägar. Plötsligt är Kim indragen i en värld full av alkohol, fester och sex... och sakta känner hon hur hennes vänskap till Maria växer till någonting annat. Kan man verkligen vara kär i sin bästa vän?

Hur ska jag bäst kunna förklara vad jag tycker är bra med "Sugar Rush"? Boken börjar med en referens till en av världens bästa filmer, "Stand by me", vilket direkt fick mig vänligt inställd till Julie Burchill. En bok som nämner en av mina favoritfilmer på första sidan kan väl omöjligt vara någonting annat än fantastisk?

"Sugar Rush" är som en berg-och-dal-banetur i tonårens sexuella längtan, jakten efter den besvarade kärleken, vänskapsband som aldrig förr blir som de varit och slangrika gräl. Till det tillkommer en kompott av den första kärlekens rosa sockervaddsliknande smak och den smärta som fortfarande lever kvar i Kims hus som ett minne av allting som hennes mor tog med sig därifrån. Det är inte lätt att vara ung, inte i Storbritannien och inte här. Tonåren är lika överallt.

Det jag tyckte var roligast med "Sugar Rush" är alla slangord. Det fanns många som jag inte förstod, men de skapade en stämning som jag inte kan motstå att koppla ihop med "Juno". I mitt huvud så pratar alla karaktärerna i ett tempo värdigt Gilmore Girls, på skön engelsk dialekt, och det gör boken så otroligt värdefull. Den liksom skiner upp en grå tillvaro. Trots alla problemen så drunknar man inte. Även när Kim har det som svårast i kärleksträsket så känns boken precis som dess framsida har utlovat. Som ett enda rosa moln.