Till dess din vrede upphör av Åsa Larsson

Som jag tidigare nämnt så deltog jag i somras i en utlottning på Akademibokhandeln. 25 lyckliga personer blev utvalda och fick varsitt exemplar av Åsa Larssons nya deckare "Till dess din vrede upphör" redan en månad innan den släpptes. Kruxet var bara att man skulle skicka in en kort recension av boken senast 31 augusti... och jag började med boken lite väl sent. Så på kvällen den sista augusti, mellan stresspackning och sista minuten förberedelser, så satt jag och knåpade ihop en recension till Akademibokhandeln. Den blev väl ... sådär. Nu i efterhand så skär det lite falskt i mina öron, speciellt den där meningen om Lapplands fantastiska landskap som gör det hela "mer oemotståndligt". Det säger jag, tjejen som har lovat sig själv att aldrig mera sätta sin fot i Kiruna - eller ens komma inom 10 mils radie från Kiruna.
Jag har varit där en gång och det var den mest deprimerande vistelsen någonsin. Det var mitt i juli och hemma så var det strålande sol, men i Kiruna så var det molnigt grått och FEM plusgrader. Ni läste rätt, FEM grader celsius.

Här får ni min Akademibokhandeln-recension:

Åsa Larsson är en av de få svenska deckarförfattare som jag klarar av att läsa. Hennes karaktärer är levande, med egna spöken att tampas med utanför fallet, och fastän hon spenderar tid på att ge oss en inblick i karaktärernas sociala problem så tar det inte över, som i så många andra fall. Jag undviker oftast deckargenren för att inte behöva läsa om fler poliser som vänstrar med kollegan, om deras sönderfallande relationer som inte hjälps av att de jobbar dygnet runt för att gripa mördaren. Jag vill inte läsa om poliskonstaplar och journalister som, förutom att jaga efter ledtrådar i ett mystiskt fall, måste se till att barnen har det bra och bråka med sin partner om vems tur det är att hämta barnen på dagis. Därför gillar jag Åsa Larsson. Den kvinnliga polisen, Anna-Maria Mella, är fembarnsmor och har ett hektiskt schema på hemmaplan - utan att det tar upp för mycket tid och stjäl fokus från fallet.

"Till dess din vrede upphör" innehåller även ett koncept som är väldigt medryckande och gör att man fastnar i storyn och bara måste veta hur det går. Förutom de vanliga styckena från "huvudkaraktärernas" perspektiv och de människor mordet berör, så spelar även offret sin roll i jakten på mördaren. Wilma står där i utkanten och betraktar människorna som spelpjäser som flyttas runt på en spelplan. Den lätt övernaturliga stämningen som vilar över boken spär på spänningen.
Av de svenska kvinnliga deckarförfattarna så är Åsa Larsson den allra bästa. Bokens första kapitel både äcklar en och fångar en. Att höra på hur den alltför unga, nykära flickan berättar om händelserna fram till sin död och hur hon kämpar för sitt liv i det kalla vattnet är minst sagt obehagligt och ger mig rysningar i efterhand.

"Till dess din vrede upphör" är en spännande deckare där allting inte är som det ser ut att vara och som upptar en till hundra procent. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men jag har funnit en svensk deckare som jag faktiskt tycker om. Som jag inte ledsnar på efter några kapitel. Ett mordfall som känns nytt och den lappländska naturen gör det bara ännu mer oemotståndligt.