Jag vet att det är närmast hädiskt att lägga undan "The Secret History" och börja läsa en annan bok istället, men med allt jag hade att göra så tyckte jag att det var bäst att läsa någonting annat. Förra hösten när jag läste "Den hemliga historien" så hade jag också jättemycket skolarbete och det slutade bara med att jag var så disträ att jag inte ens vet hur boken slutade. Nej, jag vet vad som hände i slutet, men jag minns inte hur, när eller varför. (Det kan även bero på att jag läste "Twilight" direkt efteråt och hamnade i vampyrkoma och inte tänkte på någonting annat än familjen Cullen under hela oktobermånad). Den här gången så tänkte jag inte råka ut för samma sak, så jag valde att läsa "Tomorrow When the War Began" istället.
Min klass läste "Imorgon när kriget kom" någongång under högstadiet (möjligtvis vårterminen i sjuan eller höstterminen i åttan) och jag blev förälskad direkt. Jag tror att jag läste alla sju böcker i serien under bara några veckor. När jag upptäckte att skolbiblioteket hade de tre första böckerna på engelska så kunde jag inte hålla mig borta. Jag måste få återuppta bekantskapen med min favoritguerilla.
"Tomorrow When the War Began" handlar om åtta australiensiska ungdomar som bestämmer sig för att fara ut och campa i vildmarken under en vecka. De packar en bil och ger sig av ut till ett avlägset klippområde med en väldigt svåråtkomlig klyfta mer känd under dess öknamn, Hell. Tillsammans är de en udda sammansatt grupp av väldigt olika personer. Gruppen består av Ellie Linton (bokens berättarjag), hennes bästa vän Corrie Mackenzie och dennes pojkvän Kevin Holmes, Ellies äldsta vän och granne Homer Yannos, den väldigt religösa Robyn Mathers, den mystiska musiker Lee Takkam och balletdansösen Fiona Maxwell. Tillsammans så har de en underhållande och mysig vecka i bushen, en vecka som endast störs av mystiska flygplansgrupper.
När gruppen återvänder hem till den lilla staden Wirrawee efter campingturen så får de en chock. Ingen är hemma, elen är avslagen och telefonerna fungerar inte. Överallt är det plundrat och sönderslaget och när de smyger sig längre in i staden så möter de patrullerande soldater. Under deras tur bort från civilisationen så har Australien blivit invaderat och deras familj och vänner hålls fångna i soldatläger. De kan vara de enda som fortfarande är på fri fot. Förtvivlat så beger de sig tillbaka till Hell för att planera vad de kan göra för att hjälpa sitt land.
Jag har ju som sagt redan läst den här bokserien så jag har ganska stor koll på vad som kommer att hända, så jag blir nostalgiskt känslosam hela tiden. Det här är en serie som jag förgäves har försökt få min lillasyster att läsa, men såklart så vägrar hon. Jag gillar blandningen mellan action och känslor. Boken är inte bara om åtta ungdomar som smyger omkring och försöker undvika att bli upptäckta samtidigt som de spränger saker, utan den handlar även om hur det är att vara ung och allt vad det innebär. Det är ganska uppenbart att någonting kommer att hända om du isolerar åtta tonåringar med varandra. Känslor väcks och kärlek flammar upp.
En annan sak som jag tycker är bra med den här serien är att fokuset ligger mer på karaktärerna än på själva kriget. Man får aldrig under hela bokserien veta vilken nationalitet angriparna har eller hur det går för resten av landet. Fast, hur skulle egentligen Ellie kunna veta det? De har ingen kontakt med omvärlden. Ingen radiokontakt och den australiensiska armén är i andra delar av landet. Det är bara deras lilla guerillagrupp, vildmarken och de utländska soldaterna som rör sig kring Wirrawee.
Den här boken har världens mest cliffhangerslut. Det går inte att bara sluta läsa serien efter "Tomorrow When the War Began". Direkt när jag kommer tillbaka efter lovet så ska jag gå och låna del två i serien "The Dead of the Night" ("När natten är som mörkast" på svenska).
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Å, jag älskade också dom böckerna under högstadiet! Dom var så annorlunda mot andra ungdomsböcker. Fast jag blev uttråkad av action-scenerna.. :S
Jag tyckte att serien hade ett ganska bra slut, det blev lite mycket när författaren forsatte den med en helt ny serie... ungefär som Lian Hearn med sin trilogi (fruktansvärt!!) eller Anne Rice... Det är så dåligt när framgången stiger dem åt huvudet så att de producerar bok på bok och själva själen går förlorad...
Fast i fallet Lian Hearn så måste jag bara få försvara henne och säga att fast "Vid hägerns skarpa skri" är katastrofal så tycker jag att "Och himlens vida väv" (Heaven's net is wide) är i klass med "Över näktergalens golv". Fast det kan bero på att Otori Shigeru var min favoritperson.
I de tre första böckerna så älskade jag actionscenerna, men sen när de börjar angripa och oskadliggöra hela hamnar med skepp och liknande så blev det kanske lite mycket. Min favoritbok var nog "Den tredje dagens kyla" om jag minns rätt :)
Skicka en kommentar