The English Patient av Michael Ondaatje

a.k.a den första obligatoriska boken som jag tyckt om sedan "Imorgon när kriget kom" i åttan.

Egentligen så ska vi inte arbeta med boken förrän efter höstlovet, så det var kanske dumt av mig att läsa ut den så snabbt, men eftersom skolan bara 16 böcker inköpta och vi är närmre 30 elever i min klass så måste vi samsas om böckerna och jag ville ge min "bok-partner" gott om tid. Om jag har glömt allting från boken till November så är det väldigt tragiskt för då betyder det att jag till slut har blivit senildement. Nu får jag äntligen pricka av ännu en bok på "1001 books to read before you die"-listan. Bara ca 975 böcker kvar nu...

"The English Patient" utspelar sig just efter andra världskrigets slut. I en bombad villa utanför Florens sitter Hana, en ung kanadensisk sjuksköterska, ensam kvar med en enda patient, en man vars grava brännskador gör honom oidentifierbar. Det enda de vet om honom är att han mest troligt är engelsk. Mannen kraschade brinnande ner i Saharaöknen under kriget och togs om hand av beudiner och kom till slut att hamna på sjukhuset i Florens. Under krigets bombräder så evakuverades sjuksköterskorna och deras patienter ut till villan, men nu när det är dags att dra sig tillbaka till de säkrade städerna så kan inte patienten flyttas och Hana stannar troget kvar vid hans sida. Deras stilla liv störs då Caravaggio, en gammal vän till Hanas pappa tillika en tjuv, en dag dyker upp på trappan, sökandes efter Hana. Lika plötsligt så dyker Kip, en indisk sapper (jag hittar ingen översättning, men det är en slags ingenjörsoldat som hjälper till att bygga broar och avminisera minor) upp en dag och slår sig ner ute i trädgården. Sakta så börjar dessa fyra människor komma varandra närmre och sakta så börjar den engelska patienten minnas vad som hänt honom... och om kvinnan han träffade innan kriget.

Jag älskar böcker där människor skapar nya relationer med varandra, människor som annars inte skulle ägnat varandra ens en andra blick. Det här var som en liten tragiskare version av "Tillsammans är man mindre ensam". Fyra olika personligheter som samsas om en bostad och som sakta börjar öppna sig för varandra.

I början blev jag riktigt irriterad över att man inte fick veta någonting. Jag visste inget om Hana, mer än att hon valt att stanna på sjukhuset och hoppade hage i de mörka korridorerna på nätterna. Jag visste ännu mindre om hennes patient och sakerna han tänker på i början gör det inte bättre. Det var som att jag hade landat mitt i en situation där allting redan är förklarat och ingen orkar dra det igen för den stackars nykomlingen. Det fick bara mig att bli ännu taggad när man äntligen började känna dem bättre. När den engelska patienten till slut började minnas så läste jag så fort att jag var tvungen att läsa om hela sidor för att minnas vad det stod.

En sak som var jobbig med boken var dess avsaknad av skiljetecken. Jag, som är överanvändare av skiljetecken, hade svårt att förstå en menings innebörd när de räknade upp flera saker utan att använda komma emellan. "...his plane his wife her books...". På vissa ställen så hade de ingenting som visade när saker var sagda eller tänkta. Det fick man förstå själv när man blev förvirrad av hur dialogen vände sig.

Jag har fått en snäll kommentar från en vän som antyder att jag antagligen borde sluta titta på "Heroes" ett tag och låta min hjärna slappna av. Det kanske är en bra idé, men inte nu när jag bara har 3 avsnitt kvar av andra säsongen! Jag börjar dock bli lite orolig då min mentala casting har den brännskadade Nathan Petrelli som den engelska patienten och Mohinder Suresh som Kip. Det börjar nog bli dags för en paus efter säsongsavslutningen...

Jag vet inte vad jag tycker om boken! Om någon frågade mig vad jag tyckte om den så skulle jag inte kunna ge dem ett svar. Om de istället frågade om jag tyckte boken var dålig så skulle mitt svar bli nej, den var inte dålig. Fastän det så skulle jag inte kunna svara ja på frågan om jag gillade den. Det är ganska konstigt. Jag skulle aldrig kunna kalla boken dålig, men jag kan inte komma på någonting (mer än det jag redan tagit upp, som faktiskt är ganska vagt) för att rosa den. Den var behaglig läsning och ... ja. Summan på kardemumman: Den var inte dålig och jag fann den inte fantastisk, men innerst inne så finns det någonting jag inte kan förstå som fascinerade mig. Kan det ha varit språket? Historien? Personerna?

(Det här är så off topic som man kan komma, men jag undrar hur folk som har sett på "Heroes" - här kommer det igen - kan se på de tidigare säsongerna av "24" där Zachary Quinto, Sylar ni vet, är med (vet ej i hur många dock) och inte få rysningar längs ryggraden när de ser honom? Undra om han gör den där blicken - a.k.a psychoblicken - i "24" också? Undra om han egentligen kan hitta en flickvän. Personligen så skulle jag skrika högt och ta snabbaste vägen ut om han råkades kolla på mig sådär...)