Lästa 2008

Gott nytt år!

Här är min lista över lässkörden 2008. Jag hoppas att 2009 kommer att bli ett bättre år. Vissa månader så skäms jag nästan när jag ser vad jag har läst. (hosthost, September: 5 böcker).

Kursiverat betyder att det är omläsning - för andra, tredje eller hundrafemte gången. Av de "nya" böckerna, alltså de som jag läser för första gången, så har jag valt ut några guldkorn efter varje månad och några bottennapp. Guldkorn är sådana böcker som jag fastnade lite extra för, som fick mig att vilja läsa mer av den författaren och som jag säkert kommer att läsa igen. Bottennappen är böcker som jag skulle klarat mig bra utan att ha läst.

1. "Förnuft och känsla" av Jane Austen
2. "Go Ask Alice" av Anonymous
3. "Coraline" av Neil Gaiman
4. "Callgirl på Manhattan" av Tracy Quan
5. "En olustig början" av Lemony Snicket
6. "Allt för min syster" av Jodi Picoult
7. "Kitty och bröllopsmysteriet" av Carolyn Keene
8. "Watermelon" av Marian Keyes
9. "Mamma sa att jag var sjuk" av Julie Gregory

Guldkorn Januari: "Watermelon" och "Coraline"
Bottennapp: "Mamma sa att jag var sjuk"

10. "Rachel's Holiday" av Marian Keyes
11. "Interview with the Vampire" av Anne Rice
12. "The Pearl" av John Steinbeck
13. "Kitty och den försvunna arvtagerskan" av Carolyn Keene
14. "Angels" av Marian Keyes
15. "En komikers uppväxt" av Jonas Gardell
16. "En geishas memoarer" av Arthur Golden
17. "Pride and Prejudice" av Jane Austen
18. "Tidsresenärens hustru" av Audrey Niffenegger

Guldkorn Februari: Rachel's Holiday", "Interview with the Vampire" och "Tidsresenärens hustru".
Bottennapp: "En komikers uppväxt", som bara fick mig deprimerad.

19. "Anybody Out There" av Marian Keyes
20. "Försvinnanden" av Jodi Picoult
21. "Jonathan Livingston Seagull" av Richard Bach
22. "Neverwhere" av Neil Gaiman
23. "Försoning" av Ian McEwan
24. "Borta med vinden" av Margaret Mitchell
25. "Romeo and Juliet" av William Shakespeare
26. "Everyone Worth Knowing" av Lauren Weisberger
27. "Gossip Girl" av Cecily von Ziegesar
28. "Gossip Girl: Ni vet att ni älskar mig" av Cecily von Ziegesar

Guldkorn Mars: "Försoning" och "Romeo and Juliet"
Bottennapp: "Everyone Worth Knowing"

29. "Sandor slash Ida" av Sara Kadefors
30. "The Vampire Lestat" av Anne Rice
31. "P.S Jag älskar dig!" av Cecelia Ahern
32. "Alanna - det första äventyret" av Tamora Pierce
33. "I gudinnans hand" av Tamora Pierce
34. "Kvinnan som rider som en man" av Tamora Pierce
35. "Gudinnans förkämpe" av Tamora Pierce
36. "The Queen of the Damned" av Anne Rice
37. "The Count of Monte Cristo" av Alexandre Dumas

Guldkorn April: "The Vampire Lestat", "P.S Jag älskar dig!" och "The Queen of the Damned". Bottennapp: Inget. Mycket av månaden var nostalgiläsning, så jag hade inte tid med några riktigt dåliga böcker.

38. "Jag saknar dig, jag saknar dig" av Peter Pohl och Kinna Gieth
39. "High Fidelity" av Nick Hornby
40. "The Clique" av Lisi Harrison
41. "The Horse Whisperer" av Nicholas Evans
42. "Diving In" av Kate Cann
43. "Jonathan Strange & Mr Norrell" av Susanna Clarke
44. "Dead Until Dark" av Charlaine Harris
45. "Hamlet" av William Shakespeare

Guldkorn Maj: "The Horse Whisperer", "Jonathan Strange & Mr Norrell" och "Dead Until Dark".
Bottennapp: "Clique" och "Diving In"

46. "Om jag inte hade sett honom" av Kevin Brooks
47. "The Fellowship of the Ring" av J.R.R Tolkien
48. "The Two Towers" av J.R.R Tolkien
49. "Nu eller aldrig" av Meg Cabot
50. "The Return of the King" av J.R.R Tolkien
51. "Tio små negerpojkar" av Agatha Christie
52. "Living Dead in Dallas" av Charlaine Harris

Guldkorn Juni: "Living Dead in Dallas" och "Tio små negerpojkar"
Bottennapp: -

53. "Spelet" av Neil Strauss
54. "Emma" av Jane Austen
55. "Harry Potter and the Philosopher's Stone" av J.K Rowling
56. "Harry Potter and the Chamber of Secrets" av J.K Rowling
57. "Förlorad i tiden" av Eileen Goudge
58. "Harry Potter and the Prisoner from Azkaban" av J.K Rowling
59. "Harry Potter and the Goblet of Fire" av J.K Rowling
60. "Harry Potter and the Order of the Phoenix" av J.K Rowling
61. "Harry Potter and the Half-Blood Prince" av J.K Rowling
62. "Harry Potter and the Deathly Hallows" av J.K Rowling
63. "Twilight" av Stephenie Meyer
64. "Tiara och Dr Martens" av Meg Cabot

Guldkorn Juli: möjligtvis "Emma"
Bottennapp: "Spelet" ligger på gränsen till bottennappsträsket

65. "New Moon" av Stephenie Meyer
66. "Eclipse" av Stephenie Meyer
67. "Shopaholic and Sister" av Sophie Kinsella
68. "Twelfth Night, or What You Will" av William Shakespeare
69. "Kejsaren: Roms portar" av Conn Iggulden
70. "Breaking Dawn" av Stephenie Meyer
71. "Babes i Beijing" av Rachel Dewoskin
72. "Club Dead" av Charlaine Harris
73. "Dead to the World" av Charlaine Harris
74. "Till dess din vrede upphör" av Åsa Larsson

Guldkorn Augusti: "Till dess din vrede upphör", "Twelfht Night, or...." och "Dead to the World" (Eric, Eric, Eric)
Bottennapp: Andra hälften av "Babes i Beijing", dock så var de första hundranågonting sidorna bättre.

75. "Me and Mr Darcy" av Alexandra Potter
76. "Mina hemligheter" av Sophie Kinsella
77. "Dvärgen" av Pär Lagerkvist
78. "Sugar Rush" av Julie Burchill
79. "Den trettonde historien" av Diane Setterfield

Guldkorn September: "Sugar Rush"
Bottennapp: "Me and Mr Darcy"

80. "Dracula" av Bram Stoker
81. "The English Patient" av Michael Ondaatje
82. "Déjà Dead" av Kathy Reichs
83. "The Eyre Affair" av Jaspe Fforde
84. "Last Chance Saloon" av Marian Keyes
85. "The Pilot's Wife" av Anita Shreve
86. "Tomorrow When the War Began" av John Marsden

Guldkorn Oktober: "Dracula", "Déjà Dead" och "The Eyre Affair"
Bottennapp: -

87. "Cat Among the Pigeons" av Agatha Christie
88. "The Dead of the Night" av John Marsden
89. "In the Deep End" av Kate Cann
90. "Dead as a Doornail" av Charlaine Harris
91. "Definitely Dead" av Charlaine Harris
92. "Stenens väktare" av David Eddings
93. "Profetians tid" av David Eddings

Guldkorn November: ingen direkt storfavorit den här månaden...
Bottennapp: ... fast inte heller något bottennapp.

94. "Besvärjarnas kamp" av David Eddings
95. "Rivas drottning" av David Eddings
96. "Ödets fullbordan" av David Eddings
97. "Candide" av Voltaire
98. "Isprinsessan" av Camilla Läckberg
99. "Den gröna milen" av Stephen King
100. "The Catcher in the Rye" av J.D Salinger
101. "Främlingen" av Diana Gabaldon
102. "Predikanten" av Camilla Läckberg
103. "A Great and Terrible Beauty" av Libba Bray
104. "Stenhuggaren" av Camilla Läckberg
105. "Olycksfågeln" av Camilla Läckberg
106. "Tyskungen" av Camilla Läckberg
107. "Change of Heart" av Jodi Picoult

Guldkorn December: "Den gröna milen" och "Change of Heart"
Bottennapp: Ska väl vara någon av deckarna...

Det finns även tre böcker som jag har påbörjat under 2008, men inte hunnit avsluta än av olika anledningar. De är "The Secret History" av Donna Tartt, "Lördag" av Ian McEwan och "Light on Snow" av Anita Shreve. Jag ska ta mig tid och läsa ut dem nu under januari - och tid att verkligen ta mig an dem.

Sedan så finns de tre böcker som jag påbörjat under olika tillfällen det här året, men som jag inte har några som helst planer på att avsluta under den närmsta framtiden; "Beijing Doll" av Chun Sue, "The Hobbitt" av J.R.R Tolkien och "Parfymen" av Patrick Süskind. Jag har helt tappat lusten att läsa "The Hobbitt" och "Parfymen" just nu, så vi får se när jag läser ut dem.

Mina nyårslöften det här året är nästan samma som förra årets:
Jag ska läsa över 100 böcker under året.
Jag ska försöka läsa ungefär 40-50 % på engelska.
Jag ska försöka ha olika "teman" under 2009 och bredda min läsning.

Främlingen av Diana Gabaldon

Det finns vissa böcker som jag har ganska starka fördomar mot. Jean M Auels bokserie "Jordens barn" tillhör dessa. Ni vet vilka jag menar, "Grottbjörnens folk" och vad de nu mer heter. Jag har aldrig läst dem, jag har aldrig bläddrat i dem och vad jag vet så har jag inte ens läst baksidan på dem. Ändå så har jag bestämt mig för att de är fåniga. Är inte det fånigt?
Därför blev jag lite misstänksam då jag läste blurbarna på baksidan av "Främlingen" och såg att Jean M Auel nämndes där.

"Främlingen" handlar om Claire Randall som besöker Skottland tillsammans med sin man, arkeologen Frank Randall. Franks stora passion är släktforskning och just nu så följer han ett spår om Jack Randall, en förfader som var framstående i den engelska arméen, samtidigt som makarna lär känna varandra igen efter att ha varit åtskiljda under andra världskriget. Under en promenad vid en keltisk stenring så påverkar dess magi Claire så att hon reser tillbaka i tiden, till 1740-talet. Där råkar hon i händerna på ingen mindre än Jack Randall, som inte visar sig vara den ärade hjälten som Frank beskrivit för henne utan ett sadistiskt svin. Som tur är så räddas Claire av den skotska MacKenzie-klanen och förs till deras högkvarter. Bland dessa män så finns Jamie Fraser, en ung man med många hemligheter. Det hettar snart till mellan Jamie och Claire, som båda har en sak gemensamt. Båda två är på flykt från engelsmännen och om livet är dem kärt är det bäst att de håller sig borta från de engelska patrullerna. Samtidigt så försöker Claire hitta en väg att ta sig hem till sin egen tid, men vill hon verkligen återvända?

Jag tog med mig "Främlingen" till Thailand av två anledningar - den är tjock och den verkade vara en perfekt strandbok. Jag hade rätt. Jag läste boken i sträck under en dag - och kväll - på ett sätt som jag aldrig skulle ha orkat med om jag hade varit hemma, med filmer och andra böcker som lockar. "Främlingen" var väldigt lätt att komma in i och påminde faktiskt ganska mycket om Sookie Stackhouse series i det att det a) förekom en hel del sex och b) hela tiden hände någonting.

Jag tror inte att det finns en fiktiv karaktär som varit med om så många våldtäktsförsök som Claire - möjligtvis Sookie Stackhouse. För att fortsätta med Sookie-likheterna så tror jag faktiskt att Jamie lyckas skada sig mer och vid fler tillfällen under bokens 750 sidor än vad Sookie har lyckats med under hela bokserien. Det är en verklig bedrift då Sookies skadefrekvens inte är speciellt låg.

Jag tycke trots allt att "Främlingen" var ganska bra. Inte "åh, herregud vad bra!"-bra eller i sådan utsträckning att jag vet om jag vill läsa alla sju böcker, tror att man kan bli ganska less efter ett tag. Jag vet inte riktigt hur man kan utveckla historien till sex 700 sidors-klossar till.
Jag tror inte att jag kommer att köpa "Slända i Bärnsten", nästa bok i serien, utan det få bli bibliotekslån som gäller. Jag har fått börja prioritera mina bokinköp och än så länge så går vampyrböcker, klassiker, böcker som jag verkligen vill ha och böcker som inte finns på biblioteket före alla andra. Plus att jag isåfall skulle behöva köpa en till bokhylla för att få plats med alla böckerna i serien.

(Jag blev förresten nyfiken på "Jordens barn" nu. Det får bli ett av mina nyårslöften: Att läsa "Jordens barn". Det är bra att jag inte kommer ha tid med några andra böcker under våren eftersom jag har tänkt läsa hela "Sagan om Isfolket"-serien under året. Det får väl ta och bli varannan-regeln: varannan annan, varannan "Sagan om Isfolket". Eller så ägnar jag sommarlovet åt att plöja igenom de 45-50 böckerna.)

Jag tror att jag kan ha hittat en möjlig anakronism. På ett ställe så säger Claire att hennes hår är omöjligt, varpå Jamie svarar att många av flickorna på slottet skulle döda för att få lockar som hennes och att han hörde en flicka säga till sin väninna att det skulle ta henne åtskilliga timmar med locktången för att få till sådana lockar. Enligt internet så uppfanns locktången på 1910-talet. Undra vad man använde för att locka håret på 1700-talet?

The Catcher in the Rye av J.D Salinger

Någonstans därute i cyberrymden så finns det en lista som heter "10 books you have to read before graduating" eller något liknande. Den listan snubblade jag över för inte så länge sedan och upptäckte att jag hade läst 7 av 10 böcker. Kvar var "The Catcher in the Rye", "Of Mice and Men" och "To Kill a Mockingbird". Nu har jag kommit en bit på vägen, och eftersom jag har ett och ett halvt år kvar innan jag tar studenten - och John Steinbecks kortroman är ja, kort - så känner jag mig ganska lugn.

I "The Catcher in the Rye" så berättar 17-åriga Holden Caulfield om vad som hände honom som sextonåring efter att han än en gång blivit relegerad från en fin privatskola. Han vill inte återvända hem till sina föräldrar med nyheterna, utan beger sig istället ut i New York där han tar in på hotell och försöker hitta på någonting för att få tiden att gå.

Boken har egentligen inte så mycket handling. I alla fall ingen konkret handling. Det mesta kretsar kring Holdens känslor, rastlöshet och åsikter. Boken saknar även klimax. Det känns som att den inte får något riktigt slut eftersom den liksom bara tonar ut, men det känns samtidigt så rätt.

Jag brukar som sagt inte lägga så stor notis vid språket i böcker, förutom de gånger då det är någonting som jag verkligen stör mig på. Den här gången så var det annorlunda. Trots att Holden gång på gång (på gång på gång...) använder vissa uttryck, ex. "... killed me" och kallar alla för "old [insert namn]", så kändes språket så passande. Det kändes som rinnande vatten. Äkta på något sätt. Det kändes precis som att det var en cynisk sextonåring som pratade. Varje ord var som en liten del av Holden.

När jag började läsa boken så såg jag inte Holden som Holden, utan min mentala bild av honom växlade mellan Sebastian Valmont (från "Cruel Intentions") och Jess Mariano (från "Gilmore Girls"). Det var inte förrän efter halva boken som jag hade accepterat Holden som sig själv. Lite kuriosa är att de refererar till Holden Caulfield flera gånger i "Gilmore Girls", och alla referenser gäller alltid Jess, så det kanske var ganska logiskt att tänka på honom.

Jag förstår verkligen varför Holden räknas som en ungdomsikon och varför boken var med på den där listan.

Den gröna milen av Stephen King

För några år sedan så gav jag ett löfte till mig själv, ett löfte om att jag aldrig skulle läsa någon av Stephen Kings böcker. Det var innan jag fick reda på att han faktiskt har skrivit böcker som inte kommer att ge mig sömnproblem. Idag så är jag glad att jag har brutit det löftet, för andra gången. Första gången var förrförra våren då vi läste "The Body" (från novellsamlingen "Different Seasons", som jag ärligt talat överväger att införskaffa) på skolan.

”Den gröna milen” är Paul Edgecombes, fd. fångvaktare på Death Row i Cold Mountain-fängelset, historia om vad som hände honom under hösten 1932. Det var året då John Coffey kom till hans fängelseblock för att vänta på sin tur i den elektriska stolen. John Coffey, en enorm svart man med mentala begränsningar, dömdes till döden för att ha våldtagit och mördat två små flickor, och förs till Cold Mountains block för dödsdömda, även kallad ”The Green Mile” pga det gröna linoleumgolvet. Ett fängelseblock som hyser skilda personligheter. Där finns den unga vakten Percy Wetmore, en nykomling med vissa bully-tendenser och en bagel i ögat på de andra fångvaktarna, hans hackkyckling - en nervös fransman vid namn Delacroix - och dennes tama mus... och Vilde Bill Wharton, en brutal yngling utan respekt för någonting. Hösten 1932 blev en tid som fångvaktarna på E blocket. En tid full av mirakel, våld och orättvisor.

Jag visste precis vad som skulle hända, när det skulle hända och hur det skulle hända. Varför gör jag det? Jo, för att min mamma älskar både boken och filmen och har sedan många år tillbaka berättat handlingen – i detalj – för mig, om och om igen. Det har till och med kommit till den punkt då jag kan få så tydliga bilder av Tom Hanks och Michael Clarke Duncans agerande att jag ibland undrar om jag verkligen inte har sett filmen. (Jag har inte sett den, än).

"Den gröna milen" gavs först ut som sex separata delar, men den nya upplagan är en samlingsvolym med alla sex delar i en bok. På vissa ställen så märks det att boken har bestått av flera delar eftersom vissa saker upprepades. Varje del har en fungerande början och ett fungerande slut, och jag förstår vissa fans frustration. Jag är glad att jag har en samlad volym och inte var tvungen att vänta på nästa del, för när du läser "Den gröna milen" då läser du "Den gröna milen". Det är ingen bok som du lägger undan ett tag för att se på tv istället, eller ens - i mitt fall - bada i poolen. Du läser tills boken tar slut, eller tills du måste ta en paus för att äta.

Det fanns dock ett moln på min annars klarblå "Den gröna milen"-himmel. När jag hade kommit ca 375 sidor in i boken... så ramlade den sönder. Jag fick en chock. Det var en riktigt traumatiserande upplevelse för mig. Jag menar; jag får ju panik om sidorna blir vikta. Jag läser pocketböcker så försiktigt att de ibland inte ens får "uppåtstående" omslag. Om boken kan ramla isär för mig, vad skulle då hända med för the average reader?

Om jag inte hade tyckt om boken så hade det inte gjort lika mycket (men det hade ändå spelat roll), men nu så älskade jag ju den och ville spara boken och ha den i bokhyllan. Det är viktigt att veta att jag har alla mina favoritböcker nära till hands. Nu så måste jag ju ta och köpa ett nytt exemplar, pengar som jag annars hade kunnat lägga på någon annan bok. It's a shame.

Tips: Jag tycker att alla kan ta och se filmen "Stand by Me" som är grundad på "The Body" (novellen jag nämnde i början av inlägget). Jag rekommenderar den starkt.

Isprinsessan av Camilla Läckberg

Jag snabbläste "Isprinsessan" innan jag åkte till Thailand så att jag skulle kunna läsa alla andra Läckberg-deckare som mamma hade tagit med sig. Det var lite motvilligt, eftersom svenska deckare inte direkt är min favoritgenre. Jag har bara stött på två svenska deckarförfattare som jag faktiskt har tyckt om: Åsa Larsson och Stieg Larsson. Resterande känns bara så... lika.

Camilla Läckbergs debutroman utspelar sig i det lilla samhället Fjällbacka i Bohuslän. Alexandra Wijkner hittas naken, med uppskärda handleder, i badkaret i sitt iskalla hus av sin barndomsvän Erica Falck. En teknisk undersökning visar att Alexandra omöjligt kan ha hållit i rakbladet, utan att det rör sig om mord. Polisen i Tanumshede, det närliggande samhället, försöker att finna en mördare, men har ingenting att gå på. Samtidigt så plågas Erica av både det förflutna och det nutida. Hennes föräldrar har precis omkommit i en bilolycka och det är hennes uppgift att städa ut huset, som hennes arrogante (och våldsamma) svåger vill sälja så fort som möjligt. På samma gång som Erica försöker hålla ställningarna mot sin svåger så kan hon inte låta bli att grubbla över hur Alex levt de senaste tjugo åren sedan hon flyttade från Fjällbacka – och inte heller kan Erica låta bli att falla för en gammal bekant, polisen Patrik.

När jag läste ut boken så skrev jag ned lite stödanteckningar, så att jag inte skulle glömma bort det viktiga när jag till slut skulle skriva recensionen. Nu, när jag har läst fyra andra Läckberg-deckare så känns det lite avigt att gå igenom mina tankar om första boken, utan att ta med andra saker som jag stör mig på i de andra böckerna. Men, jag ska försöka hålla mig till mina anteckningar. Rätt ska vara rätt.

En av de första sakerna som jag reagerade på var att Läckberg gärna är övertydlig. Hon beskriver gärna precis vad som händer, detaljer som egentligen är helt onödiga. Ett exempel: Erica pratar i mobilen och avslutar samtalet med de vanliga avskedsfraserna. Jag kommer inte ihåg ordagrant vad som stod (det har jag inte tänkt på att skriva upp), men det framgår klart och tydligt att mobilsamtalet är slut, men Läckberg lägger ändå till "Erica tryckte på knappen med den röda luren" i slutet, ifall någon inte har uppfattat att de lägger på.

Det här är det perfekta exemplet på hur någonting kan vara riktigt underhållande läsning utan att vara bra. Det som gjorde "Isprinsessan" så rolig att läsa var inte att den var ett mästerverk eller en riktigt spännande nagelbitar-deckare. Nej, det var att den lättfärdiga stämningen och språket gav mig så mycket att störa mig på att jag hade det riktigt bra. Det finns ingenting som är så roligt att skriva som sågningar, vilket är anledningen till att jag ibland sågar böcker som jag egentligen inte finner exakt så motbjudande som jag får dem att låta.
Det är också därför som den här recensionen helt kommer att bestå av mina små klagomål.
På plussidan så finns dock: Det var en vanlig svensk deckare, så de som gillar vanliga svenska deckare kommer säkert att tycka om den.

Det var ganska klyschig läsning egentligen. Patrik tappar pennan eller välter någonting varje gång som han gör en "chockerande upptäckt". Alla ser ut att ha åldrats 10 år efter att de fått veta att deras barn/maka/make är död. (Det är ett återkommande tema i alla hennes deckare... plus att halva Fjällbackas befolkning verkar vara 1.60 m, under 1.60 m eller just över 1.60 m.)

Det finns ett drag hos Camilla Läckberg som jag verkligen verkligen verkligen avskyr. Varje gång som någon av poliserna (eller Erica) kommer på någonting så skyndar de sig iväg, utan att läsaren har en aning om vad som har kommit fram. Det får man inte veta förrän 10-20 sidor senare. Jag riktigt hatar det... och när Patrick funderar på vad det är han är missat och det senare kommer fram att det är någonting som läsaren inte har hört talas om förut. Så kan man ju inte göra. Om han t.ex. kommer på att han har sett ett fotografi på den mördade kvinnan hemma hos, låt säga, Mellberg så kan man ju ge lite hintar om det. Kanske inte direkt "på byrån stod ett fotografi på Alexandra Wijkner" utan "på byrån stod ett fotografi på en leende blond kvinna". Halva nöjet med deckare är ju att försöka lista ut vem gärningsmannen är, men det kan man ju inte om hälften av ledtrådarna lämnas utanför.

Jag har hittat ett litet faktafel i boken. Det här kanske är överdrivet petigt, men jag lägger ofta sådant här på minnet. När Erica är på konstgalleri så säger hon till F (jag har bara skrivit F i mina anteckningar, ingen aning om vad det står för) att hon inte förstår sig på fina viner och konst, men några 100 sidor senare så visar hon sig vara en riktigt vinkännare - i ett väldigt detaljerat, och nästan äckligt, stycke där det luktas och gurglas.

Lite funderingar om "Change of Heart"

Jag haller pa och laeser "Change of Heart", Jodi Picoults nya, och visst verkar Jodi vara lite insnoad pa vissa aemnen?

Doende barn? Ja, Kate i "Allt for min syster" (i leukemi) och Claire i "Change of Heart" (av hjaertproblem)
Organdonationer? Anna som maste donera till Kate i "Allt for min syster" och Shay som vill donera till Claire i "Change of Heart".
Raettstvister? Annas staemning av sina foraldraer, raettegangen mot Delias far i "Forsvinnanden" och raettsprocessen om Shay Bourne i "Change of Heart".
Faengelseskildringar? Andrew sitter i faengelse i "Forsvinnanden" och Shay sitter pa Death Row i "Change of Heart".

Det aer alltid minst EN advokat med i varje bok. Cambell Alexander, Eric Hopkins och Maggie Bloom har jag hittills stott pa. Undra om det aer smma sak i de bocker som jag inte har laest aen?

Sedan: Paminner inte Shay vaeldigt vaeldigt mycket om John Coffey fran "Den grona milen"?

Inlaegg fran Thailand

Jag sa att jag skulle ta och blogga fran Thailand, men jag har angrat mig.
Tangentborden haer driver mig till vansinne och det aer inte forraen nu som jag inser hur ofta jag anvaender vara svenska bokstaever, och i hur manga ord som de ingar.
Sedan sa blir allt mycket vaerre av att jag var och varannan minut lyckas byta till thai-tecken, pa nagot saett.

Jag har det bra och laeser pa som bara den. Jag tror att jag har laest fem-sex bocker hittills, sa det blir manga recensioner naer jag kommer hem! (En annan anledning till varfor jag inte vill blogga: Jag maste recensera "Isprinsessan" - och vill helst inte vara tvungen att referera till forfattarinnan som Camilla Laeckberg - och "Den grona milen" (ni ser ju hur bra DET gar)).

Jag har bara ett klagomal pa resan hittills - och ni kommer att fa hora talas om det haer en laang tid da det har varit en traumatisk upplevelse for mig.... Innan jag ens hunnit laesa halva "Den grona milen" sa lossnade boken fran paermen! Det var en hemsk hemsk hemsk haendelse. Jag brukar inte laemna fingeravtryck pa omslagen, hur kan da hela boken ramla isaer?
Dalig bindning (eller limning, vad det nu kallas), fy!

(liten ordlista: ae läses som ä, en del a som a:et med en prick ovanför och en del o:n läses som ö...
och ja, jag kunde ha kopierat in dem i inlägget, men jag är alldeles för lat för det)

Thailand t.o.m 29/12

Just nu så sitter jag på Arlanda flygplats och försöker fördriva tiden tillsammans med min syster. Vårt flyg har blivit försenat, så nu finns det ännu mer tid att spendera.

Jag har besökt Pocketshop, men hittade ingenting. Eller rättare sagt: Jag hittade för mycket och kunde inte bestämma mig, så jag valde den enklaste utvägen och gick därifrån innan jag hade gett mig själv huvudbry.

Jag trodde att jag inte skulle vara lika nervös den här gången, efter Kina-resan och allt, men erfarenhet förenklar visst inte flygresor alls.

Jag är tillbaka igen den 29 december. Ska försöka få tag i en dator nere i Thailand. Jag har lite svårt att tro att Phuket inte har internetuppkoppling.

Bon voyage och God Jul!

Australia

3 orsaker till varför jag tror att jag kommer att älska filmen "Australia", som snart har Sverigepremiär (25 december, tror jag):



1. Regissör är Baz Luhrmann, mannen som gav oss "Romeo + Juliet" och "Moulin Rouge!", två filmer som jag tycker om och den senare räknar jag faktiskt till mina favoritfilmer. Jag har stora förväntningar på Baz och jag tror att han kan lyckas göra en till film som jag får gråta floder till.
2. Hugh Jackman är med och bara det garanterar att jag vill se filmen.
3. Hugh har skäggstubb. Me like.

Det är bara synd att filmen både hinner ha premiär och sluta gå här innan jag kommer hem...

The Psycho Bitch strikes back

Jag har precis gått igenom lite gamla kommentarer eftersom jag är riktigt dålig på att svara då någon har kommenterat ett inlägg som är mer än två veckor gammalt. Tänkte ta mig tid på Arlanda i helgen att gå igenom alla inlägg och svara på alla missade kommentarer, så att jag har någonting att göra medan jag väntar på mitt plan.

I pre-"Breaking Dawn"-inlägget, där jag fick panik för att jag trodde att Stephenie Meyer skulle göra en Lian Hearn och förstöra finalen i sin egen serie, så hittade jag den här kommentaren:

"psycho bitch... wrong wrong" från Anonym. Undra vad denna Anonym menade med detta och om h*n faktiskt läste bloggen på engelska eller bara kommenterade på engelska?
Jag tycker inte om Googles översättningsfunktion, utan brukar roa mig med att översätta hela blogginlägg till engelska ibland och tipsa Google om fel.

Tänkte bara säga att jag inte tycker om att bli kallad psycho bitch, oseriöst eller ej. Så vet ni det om ni någonsin känner för att kalla mig för det.

OBS! Slutet på "Breaking Dawn" avslöjas i kommentarerna, så ingen blir spoilad.
Det är förresten det inlägg som har fått flest kommentarer, hela 26 stycken (fast jag står för två stycken).

Kulturfyra om kärlek

Jag passar på och gör lite kulturfyror som jag har missat på sista tiden...


1. Vilken är din favoritlåt om kärlek?
Åh, det beror på vilken slags kärlek vi talar om. Pratar vi om kategorin "pubertal kärlek" så är det helt klart You and Me med Lifehouse (dels eftersom gitarr + sångarens röst = överflöd av fenyletylamin* i mina blodådror).

"One of the things that I want to say just aren't coming out right
I'm tripping on words
You've got my head spinning
I don't know where to go from here"

Annars så är en annan favorit Somebody to Love av Queen, The Story av Brandi Carlille, You Can't Say No to Me med Tiger Lou (fast en vän till mig sa att den handlar om en våldtäkt, men det ignorerar jag) eller kanske Come What May från Moulin Rouge!... eller...
Det finns för många bra kärlekslåtar.

2. Vilken är den bästa boken om kärlek?
Kärlek mellan 1800-tals gentlemän och lite banbrytande kvinnor: "Pride and Prejudice" eller "Jane Eyre".
Pubertal vampyrkärlek: "Twilight".

Sedan så måste jag bara få nämna Harry Potter. Seriöst, det finns nog ingen bokserie där kärlek har en mer central roll. Den goda sidans enda övertag är ju Harrys förmåga att älska.

3. Bästa filmen om kärlek?
Aw. Filmer bara flimrar förbi i mitt huvud. "The Notebook", "Moulin Rouge!" och "Titanic" var de första som kom upp, men de svaren känns inte rätt. Av någon anledning så kommer jag att tänka på "Of Mice and Men". Mitt slutgiltiga svar blir ändå: "I am Sam".
Vad konstigt att jag, som är romantikern nummer ett, valde en film som handlar om kärleken mellan far och dotter istället för en film om ett kärlekspar.
(Bästa ungdomsfilm om kärlek... eller egentligen om sex ... är väl ändå "En djävulsk romans". Jag älskar ju som sagt Sebastian Valmont för hans otroligt manipulerande sätt.)

4. Minns du din första kyss?
Ja, jag minns den så väl... Nej, vänta. Det finns ingenting att minnas. Min senaste pojkvän hade jag i fjärde klass och det enda vi gjorde var att skicka hjärtformade lappar till varandra på lektionerna. Jag är väldigt petig och faktiskt inte så intresserad. Eller... Jag är ett vandrande hormonmonster.

(* Fenyletylamin är ett kolväte som tillhör samma "grupp" som bla amfetamin och adrenalin och som påverkar kroppen och ger oss "fjärilar i magen"-känslor, typ.)

Candidde av Voltaire

Ja, jag vet att titeln är felstavad, men det är faktiskt medvetet. Hädanefter så kommer jag att hänvisa till bokens huvudperson, Candidde (dock med ett d) som C. Jag håller med om att det är väldigt tjorvigt, men det finns en logisk förklaring bakom det hela. Nämligen att vi i klassen har läst tre böcker på sista tiden. En tredjedel har läst "Therese Raquin", en tredjedel har läst "Singoalla" och en tredjedel har läst den här boken och igår så hörde jag någonting väldigt intressant i klassrummet. Som så många andra ungdomar så orkar inte vissa personer i min klass läsa böckerna vi blir tilldelade, utan googlar sedan upp recensioner, åsikter och funderingar av böckerna... och jag tänker inte hjälpa dem.

Hänsynslöst, ja.

Barnsligt, lite.

(Okej, det beror dels också på att jag inte vill att de ska hitta min blogg)

För att göra det lättare: ignorera bara alla röda bokstäver.

"Canddide" är skriven av François-Marie Arouet under pseudonymen Voltaire 1759 och kanske den äldsta bok jag någonsin har läst. Eller vänta, jag tar tillbaka det där. Shakespeares pjäser är äldre. Den tunna boken (124 sidor) driver med dåtidens samhälle och en av den tidens stora tänkare Leibniz. Boken handlar om den naiva Candidde som växer upp på ett slott i Tyskland under den härskande baronens skydd. C, som själv inte är av hög börd, växer upp tillsammans med baronens barn och lärs upp av slottets filosof, Pangloss, som anser att världen är en god plats och alla livets plågor alltid leder till någonting gott. När baronen en dag kommer på C att kyssa hans dotter, den sköna Kunigunda, så slänger han ut sin protegé från slottet och denne blir tvångsvärvad av den bulgariska arméen. Efter många svårigheter så återförenas C med sin gamla lärare Pangloss, som nu är halvblind och sjuk, men som fortfarande är lika positiv. Tillsammans så följs de åt runt i världen för att Candidde ska få bli återförenad med sin Kunigunda.

Jag tyckte att "Candidde" var riktigt underhållande! Trots att jag har en förkärlek för långa och detaljerade beskrivningar och mycket känslor. Det är en sak man inte hittar mycket av i den här boken, det är en sak som är säkert. Det är ganska fascinerande hur lite vikt Voltaire lägger vid just känslor. En gammal tant berättar om de flertaliga gånger då hon blivit våldtagen (... ungefär hela sin ungdom) och om hur hon fått en skinkan avhuggen och uppäten, men allt är med en axelryckning. En av Cs vänner dör, men efter tre meningar så är han bortglömd och nämns inte mer i hela boken.

Det var det som var så roligt att läsa om. Saknaden av känslor gjorde att det kändes som att allting togs med en axelryckning. En slags nonchalans. Candidde blir lurad av köpmän, storinkvisitorer, slavhandlare, skådespelerskor. De blir spöstraffade, hängda, brända på bål, våldtagna och sårade, men det är inga detaljer. Det är mer utav ett "Oj, där blev han hängd".

Jakten efter Kunigundas hand för sällskapet till Sydamerika, som européerna upptäckt mindre än tvåhundra år tidigare och vissa av de händelser som utspelar sig där är minst sagt inte särskilt politiskt korrekta. Peruaner sägs vara "en fjärdedels människor". De andra fjärdedelarna är ap-påbrå. (Ska kanske nämna att Darwin föddes 50 år efter att den här boken hade utgivits, så hans teorier var ännu inte kända).

Det märks att Voltaire aldrig själv besökte de platser som hans karaktärer kommer till. Tillbaka till detaljfrågan: Ingen stad beskrivs någonsin, det är inga långa naturskildringar. Istället för "en väldig skog, full av lövträd, lianer och lummiga buskar, upplyst av ett dunkelt grönt ljus" så är det kort och gott "en skog".

Så jag blev positivt överraskad. Jag kan inte kalla "Candidde" för min favoritklassiker precis, som sagt så är jag en sucker för kärlek och detaljer, men den var väldigt underhållande och jag tycker själv att jag har dragit en vinstlott. Hellre "Candidde" än "Singoalla" säger jag då bara.

Jag ska såklart ta bort alla röda d:n så snart som mina klasskamrater har gjort sina redovisningar för läraren.

Thailandspackning...

... eller "Sara och Camilla goes Thailand".

Min mamma står fast vid att jag bara får ta med mig tre böcker. Ibland så undrar jag om hon faktiskt förstår sig på mig. Jag ska alltså spendera lite mer än två veckor utomlands, på en strand, med otroligt många lästimmar. Och till det så tror hon att TRE böcker räcker?
Flygresan dit kräver en bok och samma sak med flygresan hem.
Jag borde ha panik, men jag är lugn. Jag är nämligen expert när det kommer till att smuggla med extra böcker. När vi skulle till Turkiet så sa mamma att jag absolut inte fick ha med mig mer än fyra böcker - jag lyckades få med mig sex stycken. Samma sak senare på hösten samma år när vi åkte utomlands igen så var tre böcker max. Väl där så upptäckte hon att jag hade med mig fem fina pocket. När jag skulle till Kina så gömde jag två böcker i handbagaget när hon inte tittade ... så det ska nog gå bra.

Om inte så har jag mina familjemedlemmar även de med sig tre böcker. Så jag hade planerat att först gå igenom mina egna och sedan ge mig på deras. Tyvärr så har inte de världens mest optimala Sarah-smak. Pappa ska ha med sig tre deckare - och eftersom han är förbjuden att röra mina böcker då han är en pocketryggknäckare, så tror inte jag att jag får läsa hans heller.
Så, jag hade aldrig riktigt planerat att läsa hans lektyr.

Däremot så hade jag satt mitt hopp till min lillasyster och mamma. Lillasyster har alltid med sig en massa lättsamma ungdomsböcker som passar perfekt att läsa i solskenet, men inte denna gång. Jo, hon har förstås med sig "Spotlight" andra (eller tredje) boken i Meg Cabots "En prinsessas dagbok"-serie. Förutom den så har hon nämligen packat ner två Camilla Läckberg-deckare.

Så jag gick vidare till mamma, för att kolla vad hon ska ta med sig. "Flyga Drake" ska ligga i handbagaget, det vet jag sedan tidigare, men gissa min fruktan när jag ser vad hon ska ha med sig mer... nämligen... två andra Camilla Läckberg-deckare. Yay.
Svenska deckare av kvinnliga författare är ju verkligen min genre. (Inte för att svenska deckare av manliga författare är mycket att hurra för heller, samma sak med dem).

Själv så hade jag planerat att ta med mig "Change of Heart" av Jodi Picoult, "Den gröna milen" av Stephen King, "Främlingen" av Diana Gabaldon (för att den ser ut att vara perfekt solstolsläsning) och "Catcher in the Rye" av JD Salinger. Om jag lyckas - och får plats - så tänkte jag även packa ner Susanna Clarkes novellsamling "The Ladies of Grace Adieu".
Vi får förstås inte glömma "The Tales of Beedle the Bard", som jag ska försöka få tag på innan vi lämnar landet.

Sagan om Belgarion av David Eddings

Åh, nu är det tal om nostalgi. På riktigt.

Det finns nog ingen bokserie i världen som ger mig mer nostalgikänslor än "Sagan om Belgarion"... eller julkänslor. På mellanstadiet så fick vi nämligen läsa en halvtimme varje morgon och när det närmade sig jul så fick vi göra det i ett julmysigt mörkt klassrum, till skenet av stearinljus och julmusikens välkända toner. Det var under denna period som jag gick ut i skolbiblioteket och hittade ett väldigt slitet exemplar av "Stenens väktare". Så sedan fjärde klass så har Belgarath och gänget varit synonymt med juletid. (Vilket är lite konstigt då jag även förknippar dem med sommaren)

Bokserien består av fem böcker: "Stenens väktare", "Profetians tid", "Besvärjarnas kamp", "Rivas drottning" och "Ödets fullbordan". Det finns även en sequelserie, "Sagan om Mallorea" och två prequelserier; "Belgarath Besvärjaren" och "Polgara Besvärjerskan".

Här kommer den del av mina "recensioner" som jag har fruktat från den minut jag lade ner "Ödets fullbordan". Delen då jag ska ge er lite information om seriens handling. Hur ska jag kunna förklara vad som händer i "Sagan om Belgarion" utan att skriva en kortroman? Okej, jag ska försöka.

Lite bakgrundsinformation: Serien utspelar sig, liksom så många andra fantasyböcker, i en främmande värld med monster, magi och korrumperade gudar. I denna värld så finns det sju gudar - eller åtta, om man räknar med Ul - som en gång för länge länge sedan skapade världen och människan. De valde ut varsitt folkslag, alla utom den äldsta guden Aldur, som drog sig undan för att studera deras skapelser. En dag så kom ett döende barn till honom och Aldur tog barnet som sin lärjunge och gav honom namnet Belgarath. Barnet växte upp och någon gång vid sin ... låt säga sextionde... födesledag så slutade barnet att åldras. Belgarath hade "gåvan" (dvs. magiska krafter) och var den första av Aldurs odödliga lärjungar. Under denna tid så hittade Aldur en sten som han gav liv. Denna sten hade väldig makt och med den kunde man utföra nästan vad som helst. Såklart så ville Torak (dennas series korrumperade gud) ha makten och stal stenen. Och nu så tycker jag att jag måste trycka på snabbspolningknappen. Torak kunde inte använda stenen, men behöll den i alla fall. Efter ungefär tusen år så stal Belgarath tillbaka den med hjälp av den enda person som kan röra stenen, Riva Järnhand. Riva blev kung över landet Riva och hans ätt fortsatte att vara de enda som kunde röra stenen utan att dö. De härskade i några tusen år, tills den dag då hela kungafamiljen blev mördade och ätten "dog" ut. I en strid kort efteråt så blev Torak skadad och försänkt i magisk sömn, men profetian säger att den dagen som kungen av Riva återvänder till tronen så ska han vakna och då ska världens öde bestämmas. Puh.
Nu, efter denna långa genomgång av vad som är väsentligt, så kan jag äntligen förklara seriens handling.

Serien handlar om föräldralöse Garion, som har växt upp på Faldors gård, en helt vanlig bondgård ute på den sendariska landsbyggden. Hans föräldrar dog när han var mycket liten och hans enda levande släkting är hans faster Pol, gårdens kokerska. En dag så kommer en kringvandrande sagoberättare till gården och berättar för Garions faster att någonting har blivit stulet. Garion förstår ingenting. Han har träffat mannen förut, och tycker om honom, men han har alltid trott att han bara är en vanlig luffare... och vad har faster Pol med saken att göra? Tillsammans med gårdens smed Durnik så ger sig Onkel Varg (som sagoberättaren kallas), Pol och Garion ut på vägarna. Snart så får de sällskap av en väldig krigare, Barak, och en sarkastisk liten tjuv vid namn Silke. Tillsammans så tar de upp jakten på tjuven och dennes mystiska tjuvgods. Plötsligt är ingenting som det brukar vara. Garion inser motvilligt att faster Pol och Onkel Varg är mäktigare än de ser ut och har krafter som vanliga människor inte har... och att han själv har en viktigare roll i allt det här än vad han först hade trott.

Jag tror att jag lyckades sammanfatta hela bokserien ganska bra utan att spoila någonting. Inga överraskningar förstörda här inte.

Jag säger inte att serien är ett mästerverk. Jag är bland de första att erkänna att språket har sina brister, fast om det beror på översättning eller orginalspråket, vet jag inte. David Eddings verkar lite för förtjust i att avsluta alla instick i dialog med ett "..., sade Barak", "..., gnällde Garion", "..., ropade Belgarath" eller liknande. Till slut så blev det så mycket att jag hoppade över en del av dem. Jag vet utantill vem det är som säger vad, så jag läste dialogerna på ett sätt som jag tyckte om. Utan förklaring till vem som säger vad hela tiden. Fast jag kan inte klaga, eftersom de är sju, åtta personer oftast så är det bättre att vara tydlig än otydlig.

Jag kan inte vara objektiv. Jag skulle aldrig kunna klanka ner på "Sagan om Belgarion". Det här är mina äldsta vänner. De kommer från en helt annan era av mitt liv. Harry Potter, "Härskarringen", "Lejoninnans sång" och David Eddings serier (i af de som innehåller Belgarath) kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta och de går inte att svärta ner.

Visst är det omöjligt att läsa en serie ett tjugotal gånger utan att få ett visst band till alla personligheter? Till och med de minsta bifigurerna känns som gamla vänner. Men, liksom i alla andra serier, så har jag mina självklara favoriter. Ni som har läst boken kan säkert gissa vem min favorit número uno är. Jag har aldrig hört talas om någon som har läst "Sagan om Belgarion" som INTE tycker om Silke. I alla diskussioner jag har läst på internet så nämner alltid alla Silke som favorit, och jag är en av dem. Silke a.k.a Radek av Boktor a.k.a Ambar av Kotu a.k.a Prins Kheldar (jag tror att det är alla namn och alias) är min självklara favorit, tätt följd av Belgarath. Det är ganska logiskt, för de är nog de två tjuvaktigaste personerna i hela bokserien... och de två som ibland nästan drunknar i självbeundran.

Det finns dock en sak som jag stör mig på när det gäller den här serien. Att liksom i "Twilight" så är vissa saker väldigt genomskinliga. Så genomskinliga att jag börjar irritera mig på bokkaraktärerna som inte ser vad jag klarar av att se redan efter några sidor...

Jag tror inte att jag spoilar någon när jag skriver det här, för det står klart redan efter det första kapitlet i "Stenens väktare". Garion, och alla andra på gården, måste vara väldigt trögtänkta ibland. Varför tänker ingen någonsin tanken att "mor Pol" kanske är något mer än en väldigt duktig köksa? De får ju hur många ledtrådar som helst. Den viktigaste av dem är så uppenbar att jag inte förstår hur någon - annan än en bokkaraktär då - skulle kunna förbise det. Tant Pol har långt hår som är midnattssvart, allt förutom en vit slinga ovanför hennes ena ögonbryn. Det är ju inte direkt en vanlig frisyr för någon som inte använder hårfärg. Vem är världens mest kända kvinna som de har hört historier om hela sitt liv? Vem, om inte Polgara, Belgaraths dotter, världens mäktigaste besvärjerska... Och vad har Polgara för någon frisyr? Nej, kan man tänka sig. Hon har ju också svart hår med en vit slinga. Polgara + Pol = otroligt trögtänkta sendarer.

(En annan sak som jag stör mig på är att han/hon/de som har ritat de svenska framsidorna inte har lagt märke till detaljer. Jag får allergiska reaktioner när framsidor som ska skildra en situation ur en bok inte överens stämmer med bokens beskrivning. Några exempel: på "Ödets fullbordan" så står en gammal man med långt skägg brevid killen som ska föreställa Garion (trots att han har fel färg på håret). Den där gamla mannen ska såklart föreställa Belgarath... men de som har ritat framsidan kan ju inte ha läst boken särskilt noga. Det nämns flera gånger att Belgarath har kort hår och kort skägg, inte det vanliga midjelånga trollkarlsskägget. På samma framsida så finns det även en bild på Polgara, då hon ... kollar ner i en säck... tror jag. Det är en så konstig bild att jag inte förstår vad hon håller på med, men jag vet att det i alla fall inte finns någon sådan situation i böckerna.)

Major SPOILERVARNING: Säsongsfinal i Buffy

Okej, eftersom jag riktigt avskyr folk som spoilar tv-serier för mig så tyckte jag att det verkligen skulle vara hyckleri om jag förstör säsongsavslutningen av första säsongen för någon annan.
Jag vill inte att någon ska bli bortrövad detta nagelbitande - men ändå ganska självklara (alla förstod väl att Buffy inte kunde dö dö. Vem skulle då de sex följande säsongerna handla om?) - säsongsslut.

Jag kände att jag bara måååste skriva det här inlägget, annars så kommer jag att utsätta Sandra för mass-smsning och berätta alla detaljer som jag tyckte var bra, fast hon inte har en aning om vad jag pratar om. Stackarn, jag har nog spoilat en hel del för henne utan att det har varit meningen.

Säsongsfinalen "Prophecy Girl" var 100 % Sarah - om de hade lämnat ute det slemmiga monstret som bara störde mina fina stunder med kick-ass Buffy. Jag fick gråta och snora när Buffy bryter ihop inför Giles och Angel, och när hon tar "farväl" av Willow. Och när de hittade henne "död"! Då grät jag floder, fast jag insåg att hon på något sätt skulle börja leva igen. Av någon anledning så har jag blivit riktigtriktigtriktigt fäst vid Angel, fastän jag aldrig har tyckt särskilt mycket om honom förut. Det var väl för att på den tiden så var jag en Spike-girly girl, men nu så har ju inte Spike dykt upp ännu, så jag får hålla mig till Angel.

Fast det var inte alla gråtscener som var det bästa, åh nej. Utan den lite over the top-scenen när Buffy går i sin fina vita balklänning, nyuppstånden och stark, till seriens theme, med Angel och Xander som två side kicks vid sidorna, och riktigt utstrålar girl power. Jag älskar hennes "Oh, look, a bad guy" när en vampyr kommer och ställer sig i vägen och sättet som hon slår honom till marken utan att ens sakta ner. Det är en bestämd, stark kvinnogestalt det, och jag gillar som sagt dessa starka och sarkastiska kvinnliga "hjältarna".

Xander: You were looking at my neck.
Angel: What?
Xander: You were checking out my neck. I saw that.
Angel: No, I wasn't.
Xander: Just keep your distance, pal.
Angel: I wasn't looking at your neck.
Xander: I told you to eat before we left.

(Sött med lite svartsjukedrama, men det är väl inte svårt att veta vem jag föredrar att se Buffy med? Xander passar så bra med Willow)

Jag skulle uppskatta om ingen avslöjar några stora händelser i de kommande säsongerna, då jag har väldigt dåligt minne ... och väldigt lite kunskap om de tre sista säsongerna. Det var ungefär vid den fjärde säsongen som jag tappade kontakt med serien. Men det ska det snart bli ändring på. Så snart som jag har kommit på hur jag ska sätta ihop vårens budget så att jag har råd med sex säsonger med Buffy, en säsong med Veronica plus några bokpaket, så ska jag ta och beställa hem andra och tredje säsongen. För just nu så är jag Buffy-biten igen...

(Och här så hör jag genom cyperrymden hur mina läsare skriker "Neeeeej!" i unisont. Jag säger grattis, ni har några väldigt Buffy-fyllda månader att se fram emot, men jag ska försöka tona ner... Jag lovar)

Tack för utmärkelserna!

Jag har fått en utmärkelse av Noémi och Snöfrid. Tack så otroligt mycket för dem!

Regler:
1. De som mottagit awarden ska lägga upp en bild på den.
2. Länka till den bloggen du fick den ifrån.
3 . Ge den vidare till sju andra bloggare & länka till deras sidor.
4. Lämna ett meddelande i deras bloggar, så de vet att de fått awarden.

Jag är ledsen, men jag kan inte ge utmärkelsen vidare till någon. Det är inte för att jag inte tycker att någon är värd den, utan tvärtom. Det finns så många som är värd dessa utmärkelser att jag inte vet vilka bloggar jag ska välja. Jag har väl ett 15-tal bloggar som jag klickar mig in på varje dag, och ett 30-tal som jag besöker minst några gånger i veckan och jag vet inte vilka jag ska välja.

Varför Angel har mer att oroa sig över än Edward

Jag måste bara att säga att Edward och Bella kan inte mäta sig med Buffy och Angel när det gäller svårigheter i ett vampyr/människa-förhållande. Angel måste inte bara kämpa emot sin lust efter Buffys blod, han får även ett missbildat ansikte och brännmärken efter Buffys kors - som han gav henne - varje gång de kysser varandra.

Bit i det, Edward.

Inledningar

Veckans fredagsfråga på Bokhora är vilken som är den bästa inledningen, ett ämne som jag kanske inte har så mycket att säga till om då jag inte har så bra koll på hur böcker börjar. Jag kan komma ihåg vissa stycken ord för ord, men det är oftast klimaxscener i slut eller scener där någon uttrycker sin kärlek - eller dör i sin älskades armar. Men ju mer jag tänkte på det så började lite olika inledningar dyka upp i mitt minne. Det här är en liten förteckning över de böcker som jag kan inledningsmeningarna i:

"Mr and Mrs Dursley, of number four, Privet Drive were proud happy to say that they were perfectly normal, thank you very much"
"Harry Potter and the Philosopher's Stone" av J.K Rowling

"The snow in the mountains was melting and Bunny had been dead for several weeks before we came to understand the gravity of our situation. He'd been dead for ten days before they found him, you know".
"The Secret History" av Donna Tartt.

"It is a truth universally acknowledged, that a single man in possessions of a good fortune must be in want of a wife".
"Pride and Prejudice" av Jane Austen.

"I'de never given much thought to how I would die - though I I'd had reason enough in the last few months - but even if I had, I would not have imagined it like this."
"Twilight" av Stephenie Meyer.

”I am the vampire Lestat. I’m immortal. More or less. The light of the sun, the sustained heat of an intense fire – these things might destroy me. But then again, they might not.”
"The Vampire Lestat" av Anne Rice.

“I’m the vampire Lestat. Remember me?”
"Queen of the Damned" av Anne Rice.

Buffy

Jag har precis sett första avsnittet av "Buffy the Vampire Slayer" för andra-tredje gången och plötsligt så är det som att den där disen i mitt huvud har lättat. Nu förstår jag varför jag känner igen Kendall Casablancas (riktigt bitchig golddigger från "Veronica Mars"). Det är konstigt att jag inte har placerat henne tidigare. Det är ju så otroligt självklart. Hon är ju Cordelia Chase!

Och nu när vi lika är inne på Buffy. Är inte The Master väldigt lik Voldemort? När han kom upp ur den jacuzziliknande blodpölen-som-jag-aldrig-kommer-ihåg-namnet-på så trodde jag först att det var Voldemort. Jag tror att regissören till "Harry Potter and the Goblet of Fire" fick inspiration från serien, för de inte bara liknar varandra, de har även på sig liknande kläder och återuppstår på liknande sätt.

En sak till som jag reagerade på är att det bara verkar finnas ett teckensnitt som man kan använda till eftertexter i tv-serier. Om jag inte minns fel så är det exakt samma typsnitt i Biffy som i ”Heroes” och någon annan serie. Kan det vara ”Gilmore Girls”? Jag är inte säker. Jag måste kolla upp det där.
Samma sak med vinjetten. Har inte ”Förhäxad” plagierat lite? Med bokstäverna och tecknen som snabbt flimrar förbi i början?

Annars så måste jag säga att jag avgudar Buffy, vilket jag gjorde under högstadiet också, men vi har haft en liten paus hon och jag. Under den pausen så har jag hittat ännu en blond cheerleader att älska (eller ex-cheerleader om man ska vara exakt), en tjej som jag faktiskt redan har nämnt i det här inlägget fast jag då syftade på någonting helt annat. Yep, jag talar förstås om Veronica Mars, som faktiskt påminner väldigt mycket om Buffy. Kanske inte till "yrke". Privatdeckare och vampyrdräpare är väl inte direkt inom samma business, men de har sarkasmen och attityden gemensamt.

Buffy: What do you want?
Angel: The same thing you do.
Buffy: Okay. What do I want?
Angel: To kill 'em. To kill 'em all.
Buffy: Sorry, that's incorrect. But, you do get this lovely watch and a year's supply of turtle wax. What I want is to be left alone.

Sacks: Sheriff wants to ask you some questions.
Veronica: My answer was final. I will not go to prom with him.

Buffy: [Holding an outfit up to the mirror] Hi! I'm an enormous slut!

Lamb: Still picking winners, huh, Veronica?
Veronica: I told you, when I start picking losers, it's all you.

Bloggen lider av dehydrering

Jag upptäckte precis att jag inte har varit inloggad på bloggen en enda gång under den här första December-veckan. Det är katastrof. Det kommer aldrig att hända igen, det kan jag lova er. Vad har jag gjort de senaste dagarna? När jag tänker tillbaka så dyker bara två ord upp i mitt huvud: Skolarbete och Belgarion. Det kanske är förklaring nog.
Jag har pluggat som ett djur och sträckläst min favoritserie från mellanstadiet, "Sagan om Belgarion".

Fast de är ändå hemskt. Jag har helt missat att "The Tales of Beedle the Bard" har släppts. Ni vet inte hur besviken jag är på mig själv. Jag, som klassar mig själv som Harry Potter-nörd av högsta kalibern, har helt glömt någonting som är i högsta grad kopplat till Harrys värld. Jag är ledsen JK, hoppas du kan förlåta mig.

(Nu kommer bara problemet: Hur ska jag få tag i "The Tales of Beedle the Bard" innan jag åker till Thailand på Lucia?)