Främlingen av Diana Gabaldon

Det finns vissa böcker som jag har ganska starka fördomar mot. Jean M Auels bokserie "Jordens barn" tillhör dessa. Ni vet vilka jag menar, "Grottbjörnens folk" och vad de nu mer heter. Jag har aldrig läst dem, jag har aldrig bläddrat i dem och vad jag vet så har jag inte ens läst baksidan på dem. Ändå så har jag bestämt mig för att de är fåniga. Är inte det fånigt?
Därför blev jag lite misstänksam då jag läste blurbarna på baksidan av "Främlingen" och såg att Jean M Auel nämndes där.

"Främlingen" handlar om Claire Randall som besöker Skottland tillsammans med sin man, arkeologen Frank Randall. Franks stora passion är släktforskning och just nu så följer han ett spår om Jack Randall, en förfader som var framstående i den engelska arméen, samtidigt som makarna lär känna varandra igen efter att ha varit åtskiljda under andra världskriget. Under en promenad vid en keltisk stenring så påverkar dess magi Claire så att hon reser tillbaka i tiden, till 1740-talet. Där råkar hon i händerna på ingen mindre än Jack Randall, som inte visar sig vara den ärade hjälten som Frank beskrivit för henne utan ett sadistiskt svin. Som tur är så räddas Claire av den skotska MacKenzie-klanen och förs till deras högkvarter. Bland dessa män så finns Jamie Fraser, en ung man med många hemligheter. Det hettar snart till mellan Jamie och Claire, som båda har en sak gemensamt. Båda två är på flykt från engelsmännen och om livet är dem kärt är det bäst att de håller sig borta från de engelska patrullerna. Samtidigt så försöker Claire hitta en väg att ta sig hem till sin egen tid, men vill hon verkligen återvända?

Jag tog med mig "Främlingen" till Thailand av två anledningar - den är tjock och den verkade vara en perfekt strandbok. Jag hade rätt. Jag läste boken i sträck under en dag - och kväll - på ett sätt som jag aldrig skulle ha orkat med om jag hade varit hemma, med filmer och andra böcker som lockar. "Främlingen" var väldigt lätt att komma in i och påminde faktiskt ganska mycket om Sookie Stackhouse series i det att det a) förekom en hel del sex och b) hela tiden hände någonting.

Jag tror inte att det finns en fiktiv karaktär som varit med om så många våldtäktsförsök som Claire - möjligtvis Sookie Stackhouse. För att fortsätta med Sookie-likheterna så tror jag faktiskt att Jamie lyckas skada sig mer och vid fler tillfällen under bokens 750 sidor än vad Sookie har lyckats med under hela bokserien. Det är en verklig bedrift då Sookies skadefrekvens inte är speciellt låg.

Jag tycke trots allt att "Främlingen" var ganska bra. Inte "åh, herregud vad bra!"-bra eller i sådan utsträckning att jag vet om jag vill läsa alla sju böcker, tror att man kan bli ganska less efter ett tag. Jag vet inte riktigt hur man kan utveckla historien till sex 700 sidors-klossar till.
Jag tror inte att jag kommer att köpa "Slända i Bärnsten", nästa bok i serien, utan det få bli bibliotekslån som gäller. Jag har fått börja prioritera mina bokinköp och än så länge så går vampyrböcker, klassiker, böcker som jag verkligen vill ha och böcker som inte finns på biblioteket före alla andra. Plus att jag isåfall skulle behöva köpa en till bokhylla för att få plats med alla böckerna i serien.

(Jag blev förresten nyfiken på "Jordens barn" nu. Det får bli ett av mina nyårslöften: Att läsa "Jordens barn". Det är bra att jag inte kommer ha tid med några andra böcker under våren eftersom jag har tänkt läsa hela "Sagan om Isfolket"-serien under året. Det får väl ta och bli varannan-regeln: varannan annan, varannan "Sagan om Isfolket". Eller så ägnar jag sommarlovet åt att plöja igenom de 45-50 böckerna.)

Jag tror att jag kan ha hittat en möjlig anakronism. På ett ställe så säger Claire att hennes hår är omöjligt, varpå Jamie svarar att många av flickorna på slottet skulle döda för att få lockar som hennes och att han hörde en flicka säga till sin väninna att det skulle ta henne åtskilliga timmar med locktången för att få till sådana lockar. Enligt internet så uppfanns locktången på 1910-talet. Undra vad man använde för att locka håret på 1700-talet?