Isprinsessan av Camilla Läckberg

Jag snabbläste "Isprinsessan" innan jag åkte till Thailand så att jag skulle kunna läsa alla andra Läckberg-deckare som mamma hade tagit med sig. Det var lite motvilligt, eftersom svenska deckare inte direkt är min favoritgenre. Jag har bara stött på två svenska deckarförfattare som jag faktiskt har tyckt om: Åsa Larsson och Stieg Larsson. Resterande känns bara så... lika.

Camilla Läckbergs debutroman utspelar sig i det lilla samhället Fjällbacka i Bohuslän. Alexandra Wijkner hittas naken, med uppskärda handleder, i badkaret i sitt iskalla hus av sin barndomsvän Erica Falck. En teknisk undersökning visar att Alexandra omöjligt kan ha hållit i rakbladet, utan att det rör sig om mord. Polisen i Tanumshede, det närliggande samhället, försöker att finna en mördare, men har ingenting att gå på. Samtidigt så plågas Erica av både det förflutna och det nutida. Hennes föräldrar har precis omkommit i en bilolycka och det är hennes uppgift att städa ut huset, som hennes arrogante (och våldsamma) svåger vill sälja så fort som möjligt. På samma gång som Erica försöker hålla ställningarna mot sin svåger så kan hon inte låta bli att grubbla över hur Alex levt de senaste tjugo åren sedan hon flyttade från Fjällbacka – och inte heller kan Erica låta bli att falla för en gammal bekant, polisen Patrik.

När jag läste ut boken så skrev jag ned lite stödanteckningar, så att jag inte skulle glömma bort det viktiga när jag till slut skulle skriva recensionen. Nu, när jag har läst fyra andra Läckberg-deckare så känns det lite avigt att gå igenom mina tankar om första boken, utan att ta med andra saker som jag stör mig på i de andra böckerna. Men, jag ska försöka hålla mig till mina anteckningar. Rätt ska vara rätt.

En av de första sakerna som jag reagerade på var att Läckberg gärna är övertydlig. Hon beskriver gärna precis vad som händer, detaljer som egentligen är helt onödiga. Ett exempel: Erica pratar i mobilen och avslutar samtalet med de vanliga avskedsfraserna. Jag kommer inte ihåg ordagrant vad som stod (det har jag inte tänkt på att skriva upp), men det framgår klart och tydligt att mobilsamtalet är slut, men Läckberg lägger ändå till "Erica tryckte på knappen med den röda luren" i slutet, ifall någon inte har uppfattat att de lägger på.

Det här är det perfekta exemplet på hur någonting kan vara riktigt underhållande läsning utan att vara bra. Det som gjorde "Isprinsessan" så rolig att läsa var inte att den var ett mästerverk eller en riktigt spännande nagelbitar-deckare. Nej, det var att den lättfärdiga stämningen och språket gav mig så mycket att störa mig på att jag hade det riktigt bra. Det finns ingenting som är så roligt att skriva som sågningar, vilket är anledningen till att jag ibland sågar böcker som jag egentligen inte finner exakt så motbjudande som jag får dem att låta.
Det är också därför som den här recensionen helt kommer att bestå av mina små klagomål.
På plussidan så finns dock: Det var en vanlig svensk deckare, så de som gillar vanliga svenska deckare kommer säkert att tycka om den.

Det var ganska klyschig läsning egentligen. Patrik tappar pennan eller välter någonting varje gång som han gör en "chockerande upptäckt". Alla ser ut att ha åldrats 10 år efter att de fått veta att deras barn/maka/make är död. (Det är ett återkommande tema i alla hennes deckare... plus att halva Fjällbackas befolkning verkar vara 1.60 m, under 1.60 m eller just över 1.60 m.)

Det finns ett drag hos Camilla Läckberg som jag verkligen verkligen verkligen avskyr. Varje gång som någon av poliserna (eller Erica) kommer på någonting så skyndar de sig iväg, utan att läsaren har en aning om vad som har kommit fram. Det får man inte veta förrän 10-20 sidor senare. Jag riktigt hatar det... och när Patrick funderar på vad det är han är missat och det senare kommer fram att det är någonting som läsaren inte har hört talas om förut. Så kan man ju inte göra. Om han t.ex. kommer på att han har sett ett fotografi på den mördade kvinnan hemma hos, låt säga, Mellberg så kan man ju ge lite hintar om det. Kanske inte direkt "på byrån stod ett fotografi på Alexandra Wijkner" utan "på byrån stod ett fotografi på en leende blond kvinna". Halva nöjet med deckare är ju att försöka lista ut vem gärningsmannen är, men det kan man ju inte om hälften av ledtrådarna lämnas utanför.

Jag har hittat ett litet faktafel i boken. Det här kanske är överdrivet petigt, men jag lägger ofta sådant här på minnet. När Erica är på konstgalleri så säger hon till F (jag har bara skrivit F i mina anteckningar, ingen aning om vad det står för) att hon inte förstår sig på fina viner och konst, men några 100 sidor senare så visar hon sig vara en riktigt vinkännare - i ett väldigt detaljerat, och nästan äckligt, stycke där det luktas och gurglas.