Sagan om Belgarion av David Eddings

Åh, nu är det tal om nostalgi. På riktigt.

Det finns nog ingen bokserie i världen som ger mig mer nostalgikänslor än "Sagan om Belgarion"... eller julkänslor. På mellanstadiet så fick vi nämligen läsa en halvtimme varje morgon och när det närmade sig jul så fick vi göra det i ett julmysigt mörkt klassrum, till skenet av stearinljus och julmusikens välkända toner. Det var under denna period som jag gick ut i skolbiblioteket och hittade ett väldigt slitet exemplar av "Stenens väktare". Så sedan fjärde klass så har Belgarath och gänget varit synonymt med juletid. (Vilket är lite konstigt då jag även förknippar dem med sommaren)

Bokserien består av fem böcker: "Stenens väktare", "Profetians tid", "Besvärjarnas kamp", "Rivas drottning" och "Ödets fullbordan". Det finns även en sequelserie, "Sagan om Mallorea" och två prequelserier; "Belgarath Besvärjaren" och "Polgara Besvärjerskan".

Här kommer den del av mina "recensioner" som jag har fruktat från den minut jag lade ner "Ödets fullbordan". Delen då jag ska ge er lite information om seriens handling. Hur ska jag kunna förklara vad som händer i "Sagan om Belgarion" utan att skriva en kortroman? Okej, jag ska försöka.

Lite bakgrundsinformation: Serien utspelar sig, liksom så många andra fantasyböcker, i en främmande värld med monster, magi och korrumperade gudar. I denna värld så finns det sju gudar - eller åtta, om man räknar med Ul - som en gång för länge länge sedan skapade världen och människan. De valde ut varsitt folkslag, alla utom den äldsta guden Aldur, som drog sig undan för att studera deras skapelser. En dag så kom ett döende barn till honom och Aldur tog barnet som sin lärjunge och gav honom namnet Belgarath. Barnet växte upp och någon gång vid sin ... låt säga sextionde... födesledag så slutade barnet att åldras. Belgarath hade "gåvan" (dvs. magiska krafter) och var den första av Aldurs odödliga lärjungar. Under denna tid så hittade Aldur en sten som han gav liv. Denna sten hade väldig makt och med den kunde man utföra nästan vad som helst. Såklart så ville Torak (dennas series korrumperade gud) ha makten och stal stenen. Och nu så tycker jag att jag måste trycka på snabbspolningknappen. Torak kunde inte använda stenen, men behöll den i alla fall. Efter ungefär tusen år så stal Belgarath tillbaka den med hjälp av den enda person som kan röra stenen, Riva Järnhand. Riva blev kung över landet Riva och hans ätt fortsatte att vara de enda som kunde röra stenen utan att dö. De härskade i några tusen år, tills den dag då hela kungafamiljen blev mördade och ätten "dog" ut. I en strid kort efteråt så blev Torak skadad och försänkt i magisk sömn, men profetian säger att den dagen som kungen av Riva återvänder till tronen så ska han vakna och då ska världens öde bestämmas. Puh.
Nu, efter denna långa genomgång av vad som är väsentligt, så kan jag äntligen förklara seriens handling.

Serien handlar om föräldralöse Garion, som har växt upp på Faldors gård, en helt vanlig bondgård ute på den sendariska landsbyggden. Hans föräldrar dog när han var mycket liten och hans enda levande släkting är hans faster Pol, gårdens kokerska. En dag så kommer en kringvandrande sagoberättare till gården och berättar för Garions faster att någonting har blivit stulet. Garion förstår ingenting. Han har träffat mannen förut, och tycker om honom, men han har alltid trott att han bara är en vanlig luffare... och vad har faster Pol med saken att göra? Tillsammans med gårdens smed Durnik så ger sig Onkel Varg (som sagoberättaren kallas), Pol och Garion ut på vägarna. Snart så får de sällskap av en väldig krigare, Barak, och en sarkastisk liten tjuv vid namn Silke. Tillsammans så tar de upp jakten på tjuven och dennes mystiska tjuvgods. Plötsligt är ingenting som det brukar vara. Garion inser motvilligt att faster Pol och Onkel Varg är mäktigare än de ser ut och har krafter som vanliga människor inte har... och att han själv har en viktigare roll i allt det här än vad han först hade trott.

Jag tror att jag lyckades sammanfatta hela bokserien ganska bra utan att spoila någonting. Inga överraskningar förstörda här inte.

Jag säger inte att serien är ett mästerverk. Jag är bland de första att erkänna att språket har sina brister, fast om det beror på översättning eller orginalspråket, vet jag inte. David Eddings verkar lite för förtjust i att avsluta alla instick i dialog med ett "..., sade Barak", "..., gnällde Garion", "..., ropade Belgarath" eller liknande. Till slut så blev det så mycket att jag hoppade över en del av dem. Jag vet utantill vem det är som säger vad, så jag läste dialogerna på ett sätt som jag tyckte om. Utan förklaring till vem som säger vad hela tiden. Fast jag kan inte klaga, eftersom de är sju, åtta personer oftast så är det bättre att vara tydlig än otydlig.

Jag kan inte vara objektiv. Jag skulle aldrig kunna klanka ner på "Sagan om Belgarion". Det här är mina äldsta vänner. De kommer från en helt annan era av mitt liv. Harry Potter, "Härskarringen", "Lejoninnans sång" och David Eddings serier (i af de som innehåller Belgarath) kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta och de går inte att svärta ner.

Visst är det omöjligt att läsa en serie ett tjugotal gånger utan att få ett visst band till alla personligheter? Till och med de minsta bifigurerna känns som gamla vänner. Men, liksom i alla andra serier, så har jag mina självklara favoriter. Ni som har läst boken kan säkert gissa vem min favorit número uno är. Jag har aldrig hört talas om någon som har läst "Sagan om Belgarion" som INTE tycker om Silke. I alla diskussioner jag har läst på internet så nämner alltid alla Silke som favorit, och jag är en av dem. Silke a.k.a Radek av Boktor a.k.a Ambar av Kotu a.k.a Prins Kheldar (jag tror att det är alla namn och alias) är min självklara favorit, tätt följd av Belgarath. Det är ganska logiskt, för de är nog de två tjuvaktigaste personerna i hela bokserien... och de två som ibland nästan drunknar i självbeundran.

Det finns dock en sak som jag stör mig på när det gäller den här serien. Att liksom i "Twilight" så är vissa saker väldigt genomskinliga. Så genomskinliga att jag börjar irritera mig på bokkaraktärerna som inte ser vad jag klarar av att se redan efter några sidor...

Jag tror inte att jag spoilar någon när jag skriver det här, för det står klart redan efter det första kapitlet i "Stenens väktare". Garion, och alla andra på gården, måste vara väldigt trögtänkta ibland. Varför tänker ingen någonsin tanken att "mor Pol" kanske är något mer än en väldigt duktig köksa? De får ju hur många ledtrådar som helst. Den viktigaste av dem är så uppenbar att jag inte förstår hur någon - annan än en bokkaraktär då - skulle kunna förbise det. Tant Pol har långt hår som är midnattssvart, allt förutom en vit slinga ovanför hennes ena ögonbryn. Det är ju inte direkt en vanlig frisyr för någon som inte använder hårfärg. Vem är världens mest kända kvinna som de har hört historier om hela sitt liv? Vem, om inte Polgara, Belgaraths dotter, världens mäktigaste besvärjerska... Och vad har Polgara för någon frisyr? Nej, kan man tänka sig. Hon har ju också svart hår med en vit slinga. Polgara + Pol = otroligt trögtänkta sendarer.

(En annan sak som jag stör mig på är att han/hon/de som har ritat de svenska framsidorna inte har lagt märke till detaljer. Jag får allergiska reaktioner när framsidor som ska skildra en situation ur en bok inte överens stämmer med bokens beskrivning. Några exempel: på "Ödets fullbordan" så står en gammal man med långt skägg brevid killen som ska föreställa Garion (trots att han har fel färg på håret). Den där gamla mannen ska såklart föreställa Belgarath... men de som har ritat framsidan kan ju inte ha läst boken särskilt noga. Det nämns flera gånger att Belgarath har kort hår och kort skägg, inte det vanliga midjelånga trollkarlsskägget. På samma framsida så finns det även en bild på Polgara, då hon ... kollar ner i en säck... tror jag. Det är en så konstig bild att jag inte förstår vad hon håller på med, men jag vet att det i alla fall inte finns någon sådan situation i böckerna.)