Candidde av Voltaire

Ja, jag vet att titeln är felstavad, men det är faktiskt medvetet. Hädanefter så kommer jag att hänvisa till bokens huvudperson, Candidde (dock med ett d) som C. Jag håller med om att det är väldigt tjorvigt, men det finns en logisk förklaring bakom det hela. Nämligen att vi i klassen har läst tre böcker på sista tiden. En tredjedel har läst "Therese Raquin", en tredjedel har läst "Singoalla" och en tredjedel har läst den här boken och igår så hörde jag någonting väldigt intressant i klassrummet. Som så många andra ungdomar så orkar inte vissa personer i min klass läsa böckerna vi blir tilldelade, utan googlar sedan upp recensioner, åsikter och funderingar av böckerna... och jag tänker inte hjälpa dem.

Hänsynslöst, ja.

Barnsligt, lite.

(Okej, det beror dels också på att jag inte vill att de ska hitta min blogg)

För att göra det lättare: ignorera bara alla röda bokstäver.

"Canddide" är skriven av François-Marie Arouet under pseudonymen Voltaire 1759 och kanske den äldsta bok jag någonsin har läst. Eller vänta, jag tar tillbaka det där. Shakespeares pjäser är äldre. Den tunna boken (124 sidor) driver med dåtidens samhälle och en av den tidens stora tänkare Leibniz. Boken handlar om den naiva Candidde som växer upp på ett slott i Tyskland under den härskande baronens skydd. C, som själv inte är av hög börd, växer upp tillsammans med baronens barn och lärs upp av slottets filosof, Pangloss, som anser att världen är en god plats och alla livets plågor alltid leder till någonting gott. När baronen en dag kommer på C att kyssa hans dotter, den sköna Kunigunda, så slänger han ut sin protegé från slottet och denne blir tvångsvärvad av den bulgariska arméen. Efter många svårigheter så återförenas C med sin gamla lärare Pangloss, som nu är halvblind och sjuk, men som fortfarande är lika positiv. Tillsammans så följs de åt runt i världen för att Candidde ska få bli återförenad med sin Kunigunda.

Jag tyckte att "Candidde" var riktigt underhållande! Trots att jag har en förkärlek för långa och detaljerade beskrivningar och mycket känslor. Det är en sak man inte hittar mycket av i den här boken, det är en sak som är säkert. Det är ganska fascinerande hur lite vikt Voltaire lägger vid just känslor. En gammal tant berättar om de flertaliga gånger då hon blivit våldtagen (... ungefär hela sin ungdom) och om hur hon fått en skinkan avhuggen och uppäten, men allt är med en axelryckning. En av Cs vänner dör, men efter tre meningar så är han bortglömd och nämns inte mer i hela boken.

Det var det som var så roligt att läsa om. Saknaden av känslor gjorde att det kändes som att allting togs med en axelryckning. En slags nonchalans. Candidde blir lurad av köpmän, storinkvisitorer, slavhandlare, skådespelerskor. De blir spöstraffade, hängda, brända på bål, våldtagna och sårade, men det är inga detaljer. Det är mer utav ett "Oj, där blev han hängd".

Jakten efter Kunigundas hand för sällskapet till Sydamerika, som européerna upptäckt mindre än tvåhundra år tidigare och vissa av de händelser som utspelar sig där är minst sagt inte särskilt politiskt korrekta. Peruaner sägs vara "en fjärdedels människor". De andra fjärdedelarna är ap-påbrå. (Ska kanske nämna att Darwin föddes 50 år efter att den här boken hade utgivits, så hans teorier var ännu inte kända).

Det märks att Voltaire aldrig själv besökte de platser som hans karaktärer kommer till. Tillbaka till detaljfrågan: Ingen stad beskrivs någonsin, det är inga långa naturskildringar. Istället för "en väldig skog, full av lövträd, lianer och lummiga buskar, upplyst av ett dunkelt grönt ljus" så är det kort och gott "en skog".

Så jag blev positivt överraskad. Jag kan inte kalla "Candidde" för min favoritklassiker precis, som sagt så är jag en sucker för kärlek och detaljer, men den var väldigt underhållande och jag tycker själv att jag har dragit en vinstlott. Hellre "Candidde" än "Singoalla" säger jag då bara.

Jag ska såklart ta bort alla röda d:n så snart som mina klasskamrater har gjort sina redovisningar för läraren.