Att jag aldrig lär mig att det är bäst att skriva ner sina åsikter och tankar om en bok innan man hinner glömma bort dem. Nej, missförstå mig inte. Boken var inte så dålig/lättsmält/lågklassig att jag glömmer bort den samma sekund som jag plockar upp en annan bok, men just nu så är jag mitt inne i HP-Koma 2009 plus att jag har läst två av årets bästa böcker hittills efter "
The Other Side of the Story", så det är som att min hjärna är lite molnig - att det är ett fint dis av kondens som hindrar mig från att se mina tankar om Marian Keyes tydligt.
(Sedan så ska vi inte nämna det faktum att jag har börjat se på Buffy säsong ett igen... Nej, det är en hemlighet som jag döljer för alla - familj, vänner och bloggläsare - för att undslippa en lång inspärrning på behandlingshem/rehabiliteringshem).
"The Other Side of the Story" är ännu en av dessa Keyes romaner där det inte är en hjältinna (mest troligt en Walsh-syster), utan där flera olika kvinnor med olika problem samsas om de 600 sidorna, på samma sätt som i "Last Chance Saloon" och "This Charming Man". Denna bok handlar om Gemma Hogan, en festarrangerare vars far plötsligt lämnar hennes mamma för sin sekreterare som är jämnårig med Gemma. Hennes mamma är djupt deprimerad och vägrar att bo själv i huset, så Gemma måste flytta in där och ta hand om henne, samtidigt som hon försöker att laga sitt eget hjärta som gick i bitar då hennes bästa vän Lily stal hennes livs kärlek Anton. I London så bor Lily och Anton i en liten, trång lägenhet i ett dålig område. När deras dotter Ema föds så inser de snart att deras liv inte är särskilt stabilt. Anton jobbar på ett nystartat tv-bolag utan klienter och Lily är misslyckad PR-agent och ekonomisidan ser mörkt ut - tills Lily skriver en bestseller. Jojo är Lilys editor och en av de mest framgångsrika inom området. När det börjar ryktas om att förlaget ska välja en ny partner så är det ju självklart att Jojo ska ha platsen. Inte bara för att hon har en affär med en av delägarna, som dessutom har fru och barn, utan för att hon är förlagets bästa... om man nu bortser från slemmige Richie Gant.
Boken handlar till stor del om att allting har två sidor. Gemma förbannar kvinnan som gjorde att hennes far övergav dem, medan Jojo pendlar mellan en önskan att alltid ha Matt hos sig och skuld då hon vet att han isåfall måste lämna sin familj. Enligt Gemmas sida så ligger hela skulden hos den andra kvinnan, medan det i Jojos fall visas som ett förhållande, fullt av kärlek, som började som någonting oskyldigt, men som djupnade.
På samma sätt så får Gemma Lily att framstå som en hemsk person som stal Anton från henne medan de var tillsammans. I verkligheten så är Lily så medveten om andras känslor att hon nästan utplånar sig själv för att inte såra någon - och hon har en annan historia om hur hon och Anton blev tillsammans.
"The Other Side of the Story" var väldigt Marian Keyes-ish. Lättläst, lättsmält, lättsamt. Jag tycker fortfarande att Keyes är bäst i första person (så som systrarna Walsh-böckerna) och att det ibland blir lite konstlat med tredje person, speciellt när personer ska beskrivas. Värsta exemplet måste ändå ha varit i "Last Chance Saloon" då en av hjältinnornas underklädesprövning diskuterades i tredje person. Jag tycker att det känns lite Mary Sue när någon beskrivs utifrån och ord som "slanka mage" och "silkeslena hud" kastas omkring. Om det är i första person så är nog bara huvudpersonen en aning narcisstisk.
29 oktober så kommer det en ny Marian Keyes-bok, "Brightest Star in the Sky", och jag trodde först att det äntligen var dags för Helens bok (passande titel eller vad?), men det visade sig att den handlar om några människor i ett hyreshus.
Är det inte dags för Helens bok snart? Det har gått ett tag sedan "Anybody Out There" och jag behöver min dos av familjen Walsh. Kanske är det Helens otroliga quirkiness som gör det svårt för MK att komma på vad för slags katastrof Helen ska drabbas av... Får jag föreslå fängelsevistelse? Kan ni tänka er Mamma Walsh på ena sidan av en sådan där glasvägg med en telefon?
3 kommentarer:
Ursäkta, men hör du du; det heter verkligen inte "depresserad". Läskig svengelska där. Engelskans "depressed" översätts på svenska till "deprimerad".
Jag känner mig ytterst besserwisserig just nu, men vissa saker kan jag inte ignorera utan att det kryper i hela kroppen. Tyvärr. (Sorry.)
Haha, undra om "depresserad" har en ljus framtid här i Sverige?
Det roliga är att jag tyckte att någonting var fel med det stycket och att det lät konstigt, så jag skrev om det... men lyckades visst inte upptäcka boven i dramat.
Tack för att du rättade mig ;)
Åh jag längtar också efter Helens bok! Blev så besviken när jag insåg att Brightest star inte heller skulle handla om henne. Bara att hoppas och fortsätta vänta.
Skicka en kommentar