Jag ligger långt långt efter när det gäller mitt nyårslöfte, så jag får försöka hinna ikapp medan jag sitter och väntar på "Breaking Dawn" (jag går in på adlibris två gånger i timmen för att se om de har fått in boken, och isåfall så kanske Akademibokhandeln också har fått in den).08 augusti, 2008
Tiara och Dr Martens av Meg Cabot
Jag ligger långt långt efter när det gäller mitt nyårslöfte, så jag får försöka hinna ikapp medan jag sitter och väntar på "Breaking Dawn" (jag går in på adlibris två gånger i timmen för att se om de har fått in boken, och isåfall så kanske Akademibokhandeln också har fått in den).15 juli, 2008
Förlorad i tiden av Eileen Goudge
"Förlorad i tiden" handlar om Ashley Calhoun, 16 år, som bor i Westerfield tillsammans med sina föräldrar; den föredetta sydstatsflirten och alltid lika graciösa Eugenie Beaumont Calhoun och hennes far, ägaren av ett stort dataföretag. Ashley är mer lik sin pappa än sin mamma. Hennes största intresse är datorer, hon är hopplös när det gäller killar och hon är otrolig klumpig. Det enda hon har gemensamt med sin mamma är det röda håret som alla kvinnor i släkten har. På lektionerna sitter hon och trånar efter den nyinflyttade Len och på kvällarna jobbar hon med sin dator Merlin (Jag visste inte ens att datorer existerade på 80-talet) och olika dataprogram. Hon är fastbesluten att försöka bygga en tidsmaskin och genom att koppla ihop lite olika modem (pre-bredband) så lyckas hon upptäcka en dörr i tiden. Innan Ashley vet vad som händer så har hon rest tillbaka till 1861, till hennes släkts plantage Oakhurst och står öga mot öga med sin mormorsmor, den vilda Violet Oakes. Först verkar livet på 1860-talet vara en dans på rosor, men snart sätter oron igång. Tänk om hon aldrig kommer hem? Tänk om inbördeskriget bryter ut? Tänk om Brett, en av hennes antika beundrare, dör i kriget? Och tänk om Violet Oakes tvingas att gifta sig med Wade Calvert istället för med hennes älskade, tillika Ashleys mormorsfar, Elliot Beaumont?
Det var genom den här boken som jag första gången hörde talas om "Borta med vinden". Det är tydliga referenser överallt. Ashley är döpt efter Ashley Wilkes, eftersom hennes mamma är galen i filmen. Scarlett O'Hara, Tara och Rhett Butler är namn som dyker upp på varannan sida. Faktum är att boken heter "Gone with the Wish" på engelska. Aha.
Man borde egentligen inte få recensera sådana här böcker. 166 sidor, riktat till tonåringar (tror jag, den känns för lättläst för alla över tio år, men..) och utgivet på svenska av en bokklubb som man kunde prenumenera på. Om jag ska jämföra den med böckerna jag senast har läst, som "Emma" och "The Lord of the Rings" så måste jag såga den vid fotknölarna. De spelar ju inte ens i samma division. De andra böckerna är La Liga, medan "Förlorad i tiden" är division fem, Norrbotten. Fast om man istället jämför den med de andra böckerna jag har från bokklubben så skulle den få en stark femma. Den är helt klart bäst av dem.
Det känns att den inte är så genomtänkt. Vid ett tillfälle måste Ashley förklara att hon inte är Elliots syster, som hon är låtsas att vara, utan att hon kommer från framtiden och alla godtar det.
"Jag har ljugit för dig. Jag är egentligen från framtiden, ditt barnbarnsbarn."
"Jaha, vad trevligt. Hur ska jag undvika bröllopet med Mr Calvert?"
Det märks även att datorerna har blivit mycket modernare nu för tiden. När Eileen beskrev hur Ashleys dator pep till efter varje tangentnedtryckning så hade jag svårt att hålla mig för skratt. Det här blogginlägget skulle ha retat gallfeber på mig om jag hade varit tvungen att höra ett gällt pip efter varenda bokstav.
21 juni, 2008
Nu eller aldrig av Meg Cabot
Ett mirakel har inträffat. Min lillasyster har köpt 8 böcker!09 juni, 2008
Om jag inte hade sett honom av Kevin Brooks
Jag måste sluta att lägga böcker åt sidan hela tiden. Nu så har jag gjort det igen. "Emma" lades åt sidan för att jag istället kände för att läsa "Om jag inte hade sett honom", och om jag fortsätter i den här stilen så kommer jag aldrig bli klar med den förstnämnda. Jag har bara kommit ca 100 sidor in i boken och hittills har jag hunnit lägga undan den 4 gånger. Fastän den numera är återuppfunnen så är chansen att jag fortsätter läsa den lika med noll just nu. "The Fellowship of the Ring" kallar. Jag kan inte ens plugga till mitt stora biologiprov - som täcker hela djurriket - för att jag sitter och tänker på Aragorn och hoberna.21 maj, 2008
Diving In av Kate Cann
En kompis rekommenderade Diving In till mig när vi stod i skolbiblioteket i måndags, och eftersom jag blev överlycklig över vetskapen att någon annan faktiskt läser så lånade jag den. Hon sa att den var full av "sexuell stämning mellan två ungdomar" och att bokens kille var "extremt het". Åhå, tänkte jag och drog genast paralleller till Twilight.Diving In är första boken i en ungdomstrilogi av Kate Cann. Serien handlar om Colette som är 16 år och bor tillsammans med sina föräldrar och sin lillasyster i en liten stad. Colette, eller Coll som hon kallas, spenderar största delen av sin fritid på hälsocentret, speciellt vid poolen. Hemma sitter hon mest i fantasiernas värld, för vem orkar stå ut med hennes stora högljudda feminist mamma? Fantasierna handlar mest om den otroligt snygga killen som brukar vara vid poolen och simma samtidigt som henne. Om hon bara var lite modigare så skulle hon prata med honom, men nu är situationen som den är. Han är otroligt läcker, och helt utanför hennes liga. Men en dag så sker det oväntade, Art - som killen heter - börjar prata med henne och innan Colette vet vad som har hänt så har de varit på en dejt och är officiellt tillsammans. Kommer det omaka paret att klara det när två olika världar slås samman?
Det var ingen bra sammanfattning av handlingen, men det får duga. För ärligt talat så hade boken inte särskilt mycket handling. Den kretsade mest runt Coll och Arts dejter och hur de hånglade med varandra på olika puber och på vägen hem.
I början av boken, under de 30 första sidorna ungefär, så tyckte jag att Art var lite Edwardig. Han var lång, slank - men muskulös - och snygg, samtidigt som han hade en aura av mystik kring sig. Jag myste. Tänk om jag hade hittat nästa Edward!
Jag hade fel. Art var verkligen inte lik Edward, bortsett från vissa kroppsliga likheter. Jag förstår inte hur min kompis, som förresten är ena halvan av världens mest perfekta par - ett par som gör mig illamående av avund -, kan tycka så mycket om Art. Han är så fruktansvärt arrogant. Coll beundrar honom för att han är så "säker" och "aldrig är vilsen i en situation". Jag avskyr honom för att han tror att han är jordens mittpunkt och alltid tror att han styr. Art har en sorts "var lugn, jag är för cool och snygg för att behöva oroa mig för någonting, du kan ta av dig trosorna på en gång, jag behöver inte anstränga mig för att få dig i säng"- attityd som stör mig. Jag förstår faktiskt inte vad Coll ser i honom, mer än hans yttre och det faktum att hon inte trodde att hon kunde få en sådan kille.
Jag sympatiserade med Coll. Jag tyckte att hon hade bra moral och åsikter och jag älskade en episod då hon bokstavligen talat sopade banan med två fulla män som försökte våldta hennes kompis. Hon är en duktig simmerska , har hjärna OCH kan självförsvar, hur coolt är inte det? Jag förstår inte hur en sådan som Coll kan falla för en sådan som Art, när Coll helt klart är feminist - fastän hon inte vill medge det - och Art helt klart har en förnedrande syn på kvinnor... eller... så långt går han väl inte, men någonting med Arts "air" får mig att accossiera (stavning!) "män är det starka könet"-åsikten med honom. Jag kände igen mig själv i Coll tills dubbelsäng incidenten dök upp. Utan att avslöja allt för mycket - det här händer i slutet - så kan jag säga att Coll är på en "resa" med Art och inser att det bara finns en dubbelsäng och att paret - ve och fasa - ska sova tillsammans! Oh, vad hemskt. Hon är ju verkligen all rätt att flippa. Okej, det var mer till saken. Han trodde att de skulle ha sex, men big deal. Det är väl bara att säga "Jag vill inte ha sex med dig just nu, det var fel av dig att tro att jag ville det, nu lägger vi oss ner i dubbelsängen och sover tillsammans" istället för att få ett utbrott för att Art vill sova i samma säng som henne. Jag (jag upprepar; jag) har sovit i samma säng som killar utan att det betyder att det förnedrar mig som tjej. Man kan sova tillsammans utan några som helst baktankar.
Boken utspelar sig i England, men det nämns aldrig. Jag tog förgivet att det utspelade sig i USA tills Arts pappa fick ett samtal från "the States" och Coll och hennes kompis hade ett samtal om Queen Elizabeth.
Jag tycker att Colettes mamma har lite dubbelmoral. Hon gnäller på Art och kallar honom en snobb för att han "heter Arthur, men tvingar alla att kalla honom den töntiga förkortningen Art" när hennes egen dotter heter Colette och tvingar alla att kalla henne Coll, vilket är en förkortning av hennes namn. Snobb?
Ni som tror att jag har gnällt klart har fel. Jag har mer att klaga på, men det betyder inte att boken var värdelös. Det var en okej ungdomsbok om man är intresserad av yta utan djup (vilket är ganska intressant då bok två heter In the Deep). I vilket fall som helst så blir jag förvånad av hur mycket de dricker! Coll är sexton år och Art är sjutton år, men ändå så får de beställa alkohol på alla puber och ändå så låter deras föräldrar dem dricka. Colls mamma nästan tvingar henne att ta några, notra några, vinglas tillsammans med hennes medelålders vänner, och när Coll är på middag hos Art så dricker de sig fulla mitt framför hans föräldrar och deras vänner. Smaklöst. Det som jag mest reagerar på är dock att de dricker på en vanlig skoldag! De har en dejt på en torsdag (!) och skola nästa dag, men ändå så dricker de sig fulla. Ehm?
Sist, men inte minst, så måste jag få klaga på hur snabbt allting går för dem. Första gången de pratar med varandra så är de ensamma i poolen och simtränar tillsammans vilket leder till en kaffe och en halvtimmes samtal efteråt. Andra gången de umgås så simtränar de och går sedan ut på middag, vilket leder till hångel och ett konstaterande att de är tillsammans. Hallå? Ehm. Ehm. Harkel harkel. Jag blir nervös. De känner inte varandra! Coll vet att Art gillar att simma, har sett en film som hon tycker om, går på en fin privatskola och har en styvmamma som heter Fran. That's it. Det blir inte bättre av att Art antyder att han vill ha sex (och försöker ha det) med Coll efter tredje gången de är med varandra... NÅGONSIN! Jag får åksjuka av farten på deras förhållande. Skulle du säga att du var tillsammans med en kille andra gången du träffar honom? Om man hånglar med någon man har känt i två dagar så är man inte tillsammans, då strular man. Snälla Kate Cann, lär dig etikregler för ungdomar.
12 maj, 2008
Clique av Lisi Hamilton
Jag tjuvlånade en bok av min lillasyster att läsa i badkaret igår kväll. Visst är det förståeligt att jag inte ville läsa Jonathan Strange & Mr Norrell i badet, då den väger x antal kilogram och det är tveksamt om mina armar skulle kunna hantera den tyngden särskilt länge.05 maj, 2008
Jag saknar dig, jag saknar dig!

Peter Pohl har ett sätt att skriva som inte passar mig så bra. När jag läser så använder jag en viss melodi, men herr Pohl spelar efter helt andra noter. Så när jag läser så hamnar meningarna fel och jag får läsa om dem flera gånger för att få dem rätt. Jag sätter "tyngdpunkten" på fel ord, eller hur ska jag förklara det. Jag använder skiljetecken som inte finns där när jag läser så att meningarna låter jättekonstigt.
Jag blev rekommenderad att läsa Jag saknar dig, jag saknar dig! av en kompis. Hon använde orden "... en riktig gråtbok... letar sig in i hjärtat..." så jag var redo med pappersnäsdukarna, men det visade sig att de inte behövdes. Jag tror att jag grät vid ett ställe i boken, och jag som är så blödig. Det kan ju dels bero på att jag inte kom in i boken lika bra som jag skulle ha gjort om vi befann oss på samma plan, men konstigt nog så tyckte jag om den ändå. Jag gillade den, men det är en bok som jag säkert kommer ha släppt taget om snart. Det var inte den bästa ungdomsboken jag har läst precis, men Peter Pohl har ett sätt att skriva som verkligen passar de här ämnena.
30 mars, 2008
Gossip Girl: Ni vet att ni älskar mig
Det börjar bli lite av en rutin. The Vampire Lestat under dagtid och fram tills det är dags att krypa till sängs. Då knycker jag en Gossip Girl från min systers bokhylla och ägnar nattens timmar åt att försöka rensa hjärnan med hjälp av lite Upper East Side-drama.Gossip Girl: Ni vet att ni älskar mig är andra boken i Cecily von Ziegesars bokserie och tar vid där den första slutar. Collegevalen nalkas och tar upp sista års elevernas tankar, men det finns ändå tid för intriger och drama. Serena börjar komma över att Blair övergett henne och spenderar dagarna med Daniel - som bara blir mer och mer förälskad i henne. Problemen hopar sig för Blair. Hennes mamma ska gifta sig med sin pojkvän - som Blair avskyr - och som om det inte vore nog så börjar Nate dra sig undan från henne. Han svarar inte på hennes samtal och verkar frånvarande. Nate känner sig inträngd och under sina försök att undvika Blair så möter han Jenny... Jenny som bara är 14 år, men som han trivs bättre med än med någon annan.
28 mars, 2008
Gossip Girl
Min avsmak mot chick lit höll inte i sig så länge, utan övervanns av mina sömnsvårigheter. Det är omöjligt att läsa en "seriös" bok när man sitter uppe klockan två på natten och bara väntar på att det ska bli morgon så att man äntligen kan somna. Jag har perioder då jag inte klarar av att somna på natten hur mycket jag än försöker, utan slappnar av först vid fyra tiden, och de nätterna är ungdomsböcker som bäst. Vid den här tiden på dygnet så kan jag knappt stava till författarinnans namn (Cecily von Ziegesar), men jag kan inte heller sova.Gossip Girl gick tidigare som tv-serie på femman (eller det kanske fortfarande sänds?), och jag har sett ett avsnitt; Det första. Jag såg det enbart för att Penn Badgley var med och har en liten tonårscrush i honom, speciellt i hans rollfigur i tonårskomedin John Tucker Must Die - en karaktär som sänder mig Patrick Verona-vibbar. (Och alla som känner mig vet att Patrick Verona a.k.a Heath Ledger är mitt största fan girl object efter Edward Cullen)
20 december, 2007
Washington D.C

