Visar inlägg med etikett ungdomsböcker. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ungdomsböcker. Visa alla inlägg

08 augusti, 2008

Tiara och Dr Martens av Meg Cabot

Jag ligger långt långt efter när det gäller mitt nyårslöfte, så jag får försöka hinna ikapp medan jag sitter och väntar på "Breaking Dawn" (jag går in på adlibris två gånger i timmen för att se om de har fått in boken, och isåfall så kanske Akademibokhandeln också har fått in den).
Just nu så har jag fem böcker som jag inte har recenserat och en del av dem, eller rättare sagt den här boken, har jag inte ens ett minne av att jag har läst. Jag gissar att jag läste den väldigt sent en natt och att det är därför jag har glömt den. Eller så var den helt enkelt inte bra.

"Tiara och Dr Martens" är första av fem böcker i "En prinsessas dagbok"-serien som handlar om Mia Thermopolis, en freshman vegetarian som bor med sin mamma i Greenwich Village, New York, för att en dag upptäcka att hon är prinsessa och tronarving i ett litet europeiskt land.

Mias liv ändras radikalt när hon går från att vara Mia Thermopolis, vars liv kretsade kring normala problem - som att hennes mamma går ut med hennes stödlärare i matte eller att Josh Richter, skolans snyggaste kille, inte ens vet att hon existerar, till att bli Hennes Kungliga Höghet Prinsessan Amelia Mignonette Grimaldi Thermopolis Renaldo av Genovia. För att göra allting värre så kommer Mias hemska farmor till New York för att ge Mia prinsesslektioner ... och en make over.

Det är som att jag har ett stort tomt hål i huvudet. Jag vet vad boken handlar om, för jag har läst den ungefär en miljard gånger när jag var yngre, men jag har ingen aning om när jag läste den nyligen. Jag har ingen aning om vad jag tyckte om den... tänk om jag börjar bli senil dement?

Jag vet i alla fall att jag tycker om dagboksböcker. Jag tycker om böcker som består av listor och kommentarer och dylikt, och en positiv sak med "En prinsessas dagbok" är att det finns gott om kulturella refenser. Det är alltid roligt och det blir ännu roligare nu när man är äldre och har lite koll. Det är som med Gilmore Girls. Förut så tyckte jag inte att det var lika bra, för jag hängde inte med i Lorelais babbel och jag förstod inte ens nära hälften av de kulturella refenserna. Ni vet inte hur glad jag blev när Paris kallade Tristins flickvän för "Belle Watling" och jag faktiskt förstod vad hon menade. Så blir det med "Tiara och Dr Martens" nu, jag förstår vad hon menar när Mia säger att hon och Lily har gjort ett filminslag så heter "Green Witch Project", vilket jag inte gjorde förut.

15 juli, 2008

Förlorad i tiden av Eileen Goudge

Idag var jag och mamma i stugan en kort stund för att hämta några saker och då hittade jag en bok jag tyckte mycket om då jag var mindre, nämligen halvtaskiga, väldigt okända - typiskt "Allersroman"-aktiga - flickboken "Förlorad i tiden" av Eileen Goudge. Har någon hört talas om den? Jag trodde inte det. Jag har ärvt den av mammas kusin, så den kommer från någon av Läslusens föregångare från 80-talet.

"Förlorad i tiden" handlar om Ashley Calhoun, 16 år, som bor i Westerfield tillsammans med sina föräldrar; den föredetta sydstatsflirten och alltid lika graciösa Eugenie Beaumont Calhoun och hennes far, ägaren av ett stort dataföretag. Ashley är mer lik sin pappa än sin mamma. Hennes största intresse är datorer, hon är hopplös när det gäller killar och hon är otrolig klumpig. Det enda hon har gemensamt med sin mamma är det röda håret som alla kvinnor i släkten har. På lektionerna sitter hon och trånar efter den nyinflyttade Len och på kvällarna jobbar hon med sin dator Merlin (Jag visste inte ens att datorer existerade på 80-talet) och olika dataprogram. Hon är fastbesluten att försöka bygga en tidsmaskin och genom att koppla ihop lite olika modem (pre-bredband) så lyckas hon upptäcka en dörr i tiden. Innan Ashley vet vad som händer så har hon rest tillbaka till 1861, till hennes släkts plantage Oakhurst och står öga mot öga med sin mormorsmor, den vilda Violet Oakes. Först verkar livet på 1860-talet vara en dans på rosor, men snart sätter oron igång. Tänk om hon aldrig kommer hem? Tänk om inbördeskriget bryter ut? Tänk om Brett, en av hennes antika beundrare, dör i kriget? Och tänk om Violet Oakes tvingas att gifta sig med Wade Calvert istället för med hennes älskade, tillika Ashleys mormorsfar, Elliot Beaumont?

Det var genom den här boken som jag första gången hörde talas om "Borta med vinden". Det är tydliga referenser överallt. Ashley är döpt efter Ashley Wilkes, eftersom hennes mamma är galen i filmen. Scarlett O'Hara, Tara och Rhett Butler är namn som dyker upp på varannan sida. Faktum är att boken heter "Gone with the Wish" på engelska. Aha.

Man borde egentligen inte få recensera sådana här böcker. 166 sidor, riktat till tonåringar (tror jag, den känns för lättläst för alla över tio år, men..) och utgivet på svenska av en bokklubb som man kunde prenumenera på. Om jag ska jämföra den med böckerna jag senast har läst, som "Emma" och "The Lord of the Rings" så måste jag såga den vid fotknölarna. De spelar ju inte ens i samma division. De andra böckerna är La Liga, medan "Förlorad i tiden" är division fem, Norrbotten. Fast om man istället jämför den med de andra böckerna jag har från bokklubben så skulle den få en stark femma. Den är helt klart bäst av dem.

Det känns att den inte är så genomtänkt. Vid ett tillfälle måste Ashley förklara att hon inte är Elliots syster, som hon är låtsas att vara, utan att hon kommer från framtiden och alla godtar det.

"Jag har ljugit för dig. Jag är egentligen från framtiden, ditt barnbarnsbarn."
"Jaha, vad trevligt. Hur ska jag undvika bröllopet med Mr Calvert?"

Det märks även att datorerna har blivit mycket modernare nu för tiden. När Eileen beskrev hur Ashleys dator pep till efter varje tangentnedtryckning så hade jag svårt att hålla mig för skratt. Det här blogginlägget skulle ha retat gallfeber på mig om jag hade varit tvungen att höra ett gällt pip efter varenda bokstav.

21 juni, 2008

Nu eller aldrig av Meg Cabot

Ett mirakel har inträffat. Min lillasyster har köpt 8 böcker!
Det kanske inte låter så stort för er, men för mig så är det jordens åttonde underverk. Hon har aldrig visat något intresse för böcker och brukar nästintill håna mig för mina regelbundna bokinköp, och nu så har hon visat att hon också har boknördsådran. Jag ska inte nämna kvaliten på böckerna, eller att alla böcker råkades vara skrivna av Meg Cabot, för det viktiga är ju att hon faktiskt visade lite intresse för litteratur.

Jag kunde förstås inte hålla mig borta. Det är ett liten egenhet jag har. Direkt någon i familjen köper en bok så måste jag läsa den, på en gång, medan mina nyinköpta böcker kan stå orörda i bokhyllorna i ett halvår. Så jag siktade in mig på ett litet rosa pocket och stal den i morse. Nu när den är utläst så måste jag bara komma på ett sätt att smyga in med det igen.

Boken jag valde var "Nu eller aldrig", andra boken om Samantha Madison, tjejen som räddade presidentens liv i "Washington D.C". I den här boken så kämpar Samantha för att bli anonym igen efter att ha figurerat i många skvallertidningar - mest på listorna över sämsta klädda - och försöker sudda ut stämpeln som USAs hjältinna. Hon har börjat på en krokikurs, utan att ha en aning om vad som pågår på en krokikurs och de nakna männen den inkluderar. För att göra allting värre så antyder hennes pojkvän att han vill göra 'det'.. Något som Sam råkas avslöja i direktsändning.

Än en gång, en helt vanlig ungdomsbok som finns i 10 olika versioner. Jag vet att min syster kommer att älska den, men det här är den sorts läsning som passar sig otroligt bra när man inte orkar tänka. Den kommer inte att fastna länge, men jag kan inte klaga. Jag får skylla mig själv om jag läser böcker som jag "växt ifrån". Jag skulle ha älskat den här boken på mellanstadiet.

För ett tag sedan så läste jag "Diving In" av Kate Cann som också tar upp problemet "Vill jag verkligen ha sex?" och jag måste säga att jag föredrar den här bokens skildring mer än Canns.

Meg Cabot har en författarstil som är smårolig. Hennes karaktärer skriver ofta listor över saker - både Samantha i den här boken och Mia från "En prinsessas dagbok" uttrycker sig ofta i listor. Jag fick en glädjechock när Sam på listan "De 10 bästa sätten att avgöra om ens pojkvän verkligen älskar en", skriver;
"2. Han blir inte arg när han hör dig och din bästis prata om hur häftig den nya killen i Gilmore Girls är."

09 juni, 2008

Om jag inte hade sett honom av Kevin Brooks

Jag måste sluta att lägga böcker åt sidan hela tiden. Nu så har jag gjort det igen. "Emma" lades åt sidan för att jag istället kände för att läsa "Om jag inte hade sett honom", och om jag fortsätter i den här stilen så kommer jag aldrig bli klar med den förstnämnda. Jag har bara kommit ca 100 sidor in i boken och hittills har jag hunnit lägga undan den 4 gånger. Fastän den numera är återuppfunnen så är chansen att jag fortsätter läsa den lika med noll just nu. "The Fellowship of the Ring" kallar. Jag kan inte ens plugga till mitt stora biologiprov - som täcker hela djurriket - för att jag sitter och tänker på Aragorn och hoberna.

"Om jag inte hade sett honom" är en ungdomsbok skriven av Kevin Brooks och publicerad 2002 i USA som "Lucas". Det här är ett typiskt Twilight-översätteri, de hade säkert samma titelväljare. Om man kan få "Twilight" till "Om jag kunde drömma" så kan man säkert få "Lucas" till "Om jag inte hade sett honom".
Det var faktiskt anledningen till att jag köpte boken på bokrean. Den påminde mig om Twilight, och min granne älskar den, så jag gav den en chans.

Boken handlar om 15-åriga Cait McCann som bor tillsammans med sin författande pappa på ön Hale. Hennes bror har precis återvänt från Cambridge för att spendera sommaren med familjen och det verkar som att det ska bli ett vanligt trist lov. Allt är dock inte som vanligt. Caits vän Bill har börjat umgås med öns struliga tonåringar och förändrats. Det är inte bara Bill som har förändrat, även Caits bror Dom har valt fel väg och börjat hänga med ligisterna - ledda av Jaime Tait, sonen till öns statsledamot. Plötsligt ser inte sommaren så lockande ut längre. Det är då en ny kille kommer till ön... Invånarna kallar honom "zigenaren" för att han färdas till fots och bor ute i skogen och alla säger att han är knäpp, men Cait tror inte dem. Redan första gången hon såg honom visste hon att Lucas, som han heter, är speciell. Hon stöter av en händelse på honom i skogen och de blir vänner, eller... är det mer? När Cait till slut har hittat sommarens enda ljusglimt så lägger Jaime Tait och hans struliga gäng käppar i hjulet. De har beslutat sig att få bort Lucas från ön - om de så måste ta till våld.

"Om jag inte hade sett honom" är, trots de många lätt överdrivna händelserna, en träffsäker skildring av en tonåring som står vid vägskälet och känner sig förvirrad. Alla hon känner har förändrats, och hon vet inte var hon passar in. Hennes bästa vän har valt vägen mot alkholen, festerna, djupa urringningar, sex, killar och strul - och vill ha dit henne också. Plötsligt så måste hon öppna ögonen mot världen och inse att folk förändras och att människor gör dumma saker av ännu dummare anledningar. Det är saker som de flesta tonåringar upplever någongång under högstadiet/gymnasietiden. Att ens vänner börjar dricka, medan man själv inte känner sig mogen eller inte vill, är en stor omställning, som kan bryta vänskapsband. Jag har inte direkt några egna erfarenheter av det. Jag har - tack gode gud - vänner som dricker lagom och inte är några "party-djur" som går in för att bli så fulla som möjligt.

Om man jämför med de senaste ungdomsböckerna jag har läst ("Diving in", "Clique") så är den här boken i toppenklass, men fastän den var lätt att komma in i och lätt att ryckas med av så var det vid vissa tillfällen inte tillräckligt. Flera händelser i boken var ganska mystiska och jag tänkte flera gånger att det kommer att förklaras längre fram. Varför är öborna så skyddande om sin ö? Vad är speciellt med Lucas? Ligger det någonting mystiskt bakom hans djurtalaregenskaper? Har han några "krafter" eller har han bara pondus?

Slutet gav inga tillfredställande svar på mina frågor. Hela tiden under bokens gång så har mystiken kring Lucas byggts upp och jag hitttar inga klara svar, faktiskt inga svar alls. Jag satt och väntade på att Lucas skulle erkänna sin bakgrund, eller sina hemligheter, till Cait, men ...
Jag är fortfarande lika förvirrad. Snälla författare, skapa inte frågor ni sedan inte tänker besvara.

21 maj, 2008

Diving In av Kate Cann

En kompis rekommenderade Diving In till mig när vi stod i skolbiblioteket i måndags, och eftersom jag blev överlycklig över vetskapen att någon annan faktiskt läser så lånade jag den. Hon sa att den var full av "sexuell stämning mellan två ungdomar" och att bokens kille var "extremt het". Åhå, tänkte jag och drog genast paralleller till Twilight.

Diving In är första boken i en ungdomstrilogi av Kate Cann. Serien handlar om Colette som är 16 år och bor tillsammans med sina föräldrar och sin lillasyster i en liten stad. Colette, eller Coll som hon kallas, spenderar största delen av sin fritid på hälsocentret, speciellt vid poolen. Hemma sitter hon mest i fantasiernas värld, för vem orkar stå ut med hennes stora högljudda feminist mamma? Fantasierna handlar mest om den otroligt snygga killen som brukar vara vid poolen och simma samtidigt som henne. Om hon bara var lite modigare så skulle hon prata med honom, men nu är situationen som den är. Han är otroligt läcker, och helt utanför hennes liga. Men en dag så sker det oväntade, Art - som killen heter - börjar prata med henne och innan Colette vet vad som har hänt så har de varit på en dejt och är officiellt tillsammans. Kommer det omaka paret att klara det när två olika världar slås samman?

Det var ingen bra sammanfattning av handlingen, men det får duga. För ärligt talat så hade boken inte särskilt mycket handling. Den kretsade mest runt Coll och Arts dejter och hur de hånglade med varandra på olika puber och på vägen hem.

I början av boken, under de 30 första sidorna ungefär, så tyckte jag att Art var lite Edwardig. Han var lång, slank - men muskulös - och snygg, samtidigt som han hade en aura av mystik kring sig. Jag myste. Tänk om jag hade hittat nästa Edward!

Jag hade fel. Art var verkligen inte lik Edward, bortsett från vissa kroppsliga likheter. Jag förstår inte hur min kompis, som förresten är ena halvan av världens mest perfekta par - ett par som gör mig illamående av avund -, kan tycka så mycket om Art. Han är så fruktansvärt arrogant. Coll beundrar honom för att han är så "säker" och "aldrig är vilsen i en situation". Jag avskyr honom för att han tror att han är jordens mittpunkt och alltid tror att han styr. Art har en sorts "var lugn, jag är för cool och snygg för att behöva oroa mig för någonting, du kan ta av dig trosorna på en gång, jag behöver inte anstränga mig för att få dig i säng"- attityd som stör mig. Jag förstår faktiskt inte vad Coll ser i honom, mer än hans yttre och det faktum att hon inte trodde att hon kunde få en sådan kille.

Jag sympatiserade med Coll. Jag tyckte att hon hade bra moral och åsikter och jag älskade en episod då hon bokstavligen talat sopade banan med två fulla män som försökte våldta hennes kompis. Hon är en duktig simmerska , har hjärna OCH kan självförsvar, hur coolt är inte det? Jag förstår inte hur en sådan som Coll kan falla för en sådan som Art, när Coll helt klart är feminist - fastän hon inte vill medge det - och Art helt klart har en förnedrande syn på kvinnor... eller... så långt går han väl inte, men någonting med Arts "air" får mig att accossiera (stavning!) "män är det starka könet"-åsikten med honom. Jag kände igen mig själv i Coll tills dubbelsäng incidenten dök upp. Utan att avslöja allt för mycket - det här händer i slutet - så kan jag säga att Coll är på en "resa" med Art och inser att det bara finns en dubbelsäng och att paret - ve och fasa - ska sova tillsammans! Oh, vad hemskt. Hon är ju verkligen all rätt att flippa. Okej, det var mer till saken. Han trodde att de skulle ha sex, men big deal. Det är väl bara att säga "Jag vill inte ha sex med dig just nu, det var fel av dig att tro att jag ville det, nu lägger vi oss ner i dubbelsängen och sover tillsammans" istället för att få ett utbrott för att Art vill sova i samma säng som henne. Jag (jag upprepar; jag) har sovit i samma säng som killar utan att det betyder att det förnedrar mig som tjej. Man kan sova tillsammans utan några som helst baktankar.

Boken utspelar sig i England, men det nämns aldrig. Jag tog förgivet att det utspelade sig i USA tills Arts pappa fick ett samtal från "the States" och Coll och hennes kompis hade ett samtal om Queen Elizabeth.

Jag tycker att Colettes mamma har lite dubbelmoral. Hon gnäller på Art och kallar honom en snobb för att han "heter Arthur, men tvingar alla att kalla honom den töntiga förkortningen Art" när hennes egen dotter heter Colette och tvingar alla att kalla henne Coll, vilket är en förkortning av hennes namn. Snobb?

Ni som tror att jag har gnällt klart har fel. Jag har mer att klaga på, men det betyder inte att boken var värdelös. Det var en okej ungdomsbok om man är intresserad av yta utan djup (vilket är ganska intressant då bok två heter In the Deep). I vilket fall som helst så blir jag förvånad av hur mycket de dricker! Coll är sexton år och Art är sjutton år, men ändå så får de beställa alkohol på alla puber och ändå så låter deras föräldrar dem dricka. Colls mamma nästan tvingar henne att ta några, notra några, vinglas tillsammans med hennes medelålders vänner, och när Coll är på middag hos Art så dricker de sig fulla mitt framför hans föräldrar och deras vänner. Smaklöst. Det som jag mest reagerar på är dock att de dricker på en vanlig skoldag! De har en dejt på en torsdag (!) och skola nästa dag, men ändå så dricker de sig fulla. Ehm?

Sist, men inte minst, så måste jag få klaga på hur snabbt allting går för dem. Första gången de pratar med varandra så är de ensamma i poolen och simtränar tillsammans vilket leder till en kaffe och en halvtimmes samtal efteråt. Andra gången de umgås så simtränar de och går sedan ut på middag, vilket leder till hångel och ett konstaterande att de är tillsammans. Hallå? Ehm. Ehm. Harkel harkel. Jag blir nervös. De känner inte varandra! Coll vet att Art gillar att simma, har sett en film som hon tycker om, går på en fin privatskola och har en styvmamma som heter Fran. That's it. Det blir inte bättre av att Art antyder att han vill ha sex (och försöker ha det) med Coll efter tredje gången de är med varandra... NÅGONSIN! Jag får åksjuka av farten på deras förhållande. Skulle du säga att du var tillsammans med en kille andra gången du träffar honom? Om man hånglar med någon man har känt i två dagar så är man inte tillsammans, då strular man. Snälla Kate Cann, lär dig etikregler för ungdomar.

12 maj, 2008

Clique av Lisi Hamilton

Jag tjuvlånade en bok av min lillasyster att läsa i badkaret igår kväll. Visst är det förståeligt att jag inte ville läsa Jonathan Strange & Mr Norrell i badet, då den väger x antal kilogram och det är tveksamt om mina armar skulle kunna hantera den tyngden särskilt länge.

Clique kan vara en av de sämsta ungdomsböckerna jag någonsin läst. Bokhora har ju haft en disskussion om varför så många ungdomsböcker utspelar sig i en glamorös miljö, och det gör även denna. Clique handlar om Massie Block, en bortskämd, rik, vacker och populär tjej som tillsammans med sina tre kompisar är de enda medlemmarna i skolans mest exlusiva tjejgäng, "klicken". Trots att de bara är 13 år så vet de allting om att leva det glamorösa livet. En dag så bjuder Massies pappa in en väns familj till deras hus. Familjen Lyons har precis flyttat till Westchester från Florida och har inte alltför mycket pengar så de ska bo i Block's poolhus tills de får råd att köpa ett eget hus. Massie stör sig direkt på familjen Lyon, men mest på deras 13-åriga dotter Claire som Massie förväntas ta hand om. Claire är så lite Clique-material som man kan bli, och för att inte sänka sin status så börjar Massie att frysa ut henne. Claire förstår inte vad hon har gjort fel, men har ett enda mål; Att få bli med i klicken.

Allt eftersom boken fortskrider så börjar jag undra om Claire inte är machosist? Varför vill hon vara med i ett tjejgäng där alla har varit elaka mot henne från första stunden när hon har andra kompisar? Varför vill hon vara som Massie när hon avskyr allt som Massie är? Det finns säkert någon psykologi i det hela, men jag förstår mig ändå inte på henne.

Sedan Massie. Jag har nog aldrig upplevt en mer egocentrerad bokkaraktär. Hon märker inte ens Claire "snubbeltrådar". Om någon av mina vänner var sur över någonting som jag skrivit på MSN när jag vet att jag inte varit inloggad så skulle jag inte bara tänka "Vad pratar om hon om?" och fortsätta som ingenting. Då ställer man frågor och försöker ta reda på vad den andra menar.

Ett exempel (skrivet av mig, som tur är, annars skulle boken varit ännu sämre):

D: Hmpf, du kallade mig fet igår på msn.
M: (Vad svamlar hon om?) Var ska du ha din födelsedagsfest?

Alla tjejerna har väldigt starka karaktärsdrag, som de aldrig viker ifrån. Så klart måste vi ha en som är "den vackraste", i detta fall Alicia - mörkhårig, storbystad, "kunde bli modell för de stora märkerna om hon bara ville". Kristen - flitigare, lite utav en pluggis och Dylan - lite knubbigare.

Finns det inga tjejböcker längre som faktiskt har lite innehåll och inte bara yta?

05 maj, 2008

Jag saknar dig, jag saknar dig!


Vi har fått en ganska intressant uppgift på svenskan. Vi skulle välja en skönlitterär bok på temat "Livskriser: Ung nu". Boken skulle vara på svenska, helst utspela sig i Sverige, handla om ungdomar och samhället under 1900-2000-talet. Vår lärare påpekade ganska tydligt att fantasy inte var det bästa att läsa till en sådan här uppgift.

Då är det ju ganska intressant att en tjej i min klass har valt att läsa Twilight. Den uppfyller inget av kraven. Orsaken till att jag är så gnällig är att vi ska presentera boken vi har läst muntligt för hela klassen och jag vet inte om jag klarar av att höra henne presentera Twilight. Jag tål inte att höra någon tala illa om Twilight, men om någon berömmer den så blir jag svartsjuk. Barnslig, I know. Ännu värre blir det om man talar om Edward. Svartsjuka, ditt namn är Sarah.


I alla fall, jag valde Peter Pohls bok "Jag saknar dig, jag saknar dig!" som är baserad händelser i medförfattaren Kinna Gieths liv. Cilla och Tina är enäggstvillingar med allt vad de innebär. De är identiskt lika och är de viktigaste personerna i varandras liv. Tina kan inte leva utan Cilla och Cilla kan inte leva utan Tina. När flickorna börjar på högstadiet så börja de sakta glida isär. Tina är mer intresserad av killar och är varje vecka kär i en ny kille. Hon är så uppe i det blå att hon inte märker att Cilla börjar bli allt mer utstött i klassen. En dag så slår olyckan till i familjen. Tvillingarna är sena till skolbussen och i stressen att komma fram så ser de sig inte för. Tina rusar rakt ut i trafiken och Cilla som snällt följer efter som alltid blir överkörd av en lastbil. Det är alltid svårt när en familjemedlem går bort, men för en ensam enäggstvilling blir det svårare. Tina känner sig halv och sorgen håller på att ta över. Om nätterna drömmer hon mardrömmar om att Cilla kommer tillbaka och det blir svårare och svårare att skilja mellan drömmar och verklighet.

Peter Pohl har ett sätt att skriva som inte passar mig så bra. När jag läser så använder jag en viss melodi, men herr Pohl spelar efter helt andra noter. Så när jag läser så hamnar meningarna fel och jag får läsa om dem flera gånger för att få dem rätt. Jag sätter "tyngdpunkten" på fel ord, eller hur ska jag förklara det. Jag använder skiljetecken som inte finns där när jag läser så att meningarna låter jättekonstigt.

Jag blev rekommenderad att läsa Jag saknar dig, jag saknar dig! av en kompis. Hon använde orden "... en riktig gråtbok... letar sig in i hjärtat..." så jag var redo med pappersnäsdukarna, men det visade sig att de inte behövdes. Jag tror att jag grät vid ett ställe i boken, och jag som är så blödig. Det kan ju dels bero på att jag inte kom in i boken lika bra som jag skulle ha gjort om vi befann oss på samma plan, men konstigt nog så tyckte jag om den ändå. Jag gillade den, men det är en bok som jag säkert kommer ha släppt taget om snart. Det var inte den bästa ungdomsboken jag har läst precis, men Peter Pohl har ett sätt att skriva som verkligen passar de här ämnena.

30 mars, 2008

Gossip Girl: Ni vet att ni älskar mig

Det börjar bli lite av en rutin. The Vampire Lestat under dagtid och fram tills det är dags att krypa till sängs. Då knycker jag en Gossip Girl från min systers bokhylla och ägnar nattens timmar åt att försöka rensa hjärnan med hjälp av lite Upper East Side-drama.

Gossip Girl: Ni vet att ni älskar mig är andra boken i Cecily von Ziegesars bokserie och tar vid där den första slutar. Collegevalen nalkas och tar upp sista års elevernas tankar, men det finns ändå tid för intriger och drama. Serena börjar komma över att Blair övergett henne och spenderar dagarna med Daniel - som bara blir mer och mer förälskad i henne. Problemen hopar sig för Blair. Hennes mamma ska gifta sig med sin pojkvän - som Blair avskyr - och som om det inte vore nog så börjar Nate dra sig undan från henne. Han svarar inte på hennes samtal och verkar frånvarande. Nate känner sig inträngd och under sina försök att undvika Blair så möter han Jenny... Jenny som bara är 14 år, men som han trivs bättre med än med någon annan.

Som i den förra boken så varvas den berättande texten med blogginlägg från den ökända bloggerskan Gossip Girl, som skvallrar och håller koll på skandalerna på Upper East Side's privatskolor. Det slår mig hur elaka bloggläsarna är i kommentarerna. Hur de sprider falska rykten om att Serena har ett barn i Frankrike och andra saker. Är det avundsjuka jag ser?

Fastän jag har försökt stå emot så har jag börjat sugas in i "fällan". Jag måste veta vad som händer och hur det går i alla tillkrånglade relationer. Det börjar nog bli dags att göra en mind-map över vem som är hemligt förälskad med vem, vilka som är ovänner och så vidare.

Tyvärr så har inte min lillasyster några fler Gossip Girl-böcker, så de kommande dagarnas nattlitteratur blir Sandor Slash Ida.

28 mars, 2008

Gossip Girl

Min avsmak mot chick lit höll inte i sig så länge, utan övervanns av mina sömnsvårigheter. Det är omöjligt att läsa en "seriös" bok när man sitter uppe klockan två på natten och bara väntar på att det ska bli morgon så att man äntligen kan somna. Jag har perioder då jag inte klarar av att somna på natten hur mycket jag än försöker, utan slappnar av först vid fyra tiden, och de nätterna är ungdomsböcker som bäst. Vid den här tiden på dygnet så kan jag knappt stava till författarinnans namn (Cecily von Ziegesar), men jag kan inte heller sova.

Gossip Girl gick tidigare som tv-serie på femman (eller det kanske fortfarande sänds?), och jag har sett ett avsnitt; Det första. Jag såg det enbart för att Penn Badgley var med och har en liten tonårscrush i honom, speciellt i hans rollfigur i tonårskomedin John Tucker Must Die - en karaktär som sänder mig Patrick Verona-vibbar. (Och alla som känner mig vet att Patrick Verona a.k.a Heath Ledger är mitt största fan girl object efter Edward Cullen)
Hur som helst, det där första avsnittet är egentligen det samma som hela den första Gossip Girl-boken.

Gossip Girl är namnet på en anonym bloggerska som skriver om skandalerna på rika Upper East Sides privatskolor, med inriktning på några speciella personer. Det är Serena van der Woodsen, den perfekta tjejen tillika tonåring med stundande alkoholist problem, som återvänder till Manhattan efter att mysteriskt ha kastats ut från en privatskola i Hanover. Hennes forna bästa vän, Blair Waldorf, är inte alltför glad att se henne då Blair under Serenas frånvaro har blivit skolans nya it-girl och är rädd för att än en gång överskuggas av Serena. Blairs pojkvän Nate Archibald är destu gladare över att se Serena, men hennes hemkomst väcker gamla minnen och känslor. Fastän Jenny Humprey bara är freshman så försöker hon bli med i innegänget medan hennes äldre bror Daniel är hemligt förälskad i Serena.

Jag förstår varför min lillasyster tycker om Gossip Girl. De är tjejiga, ger en inblick i en annan värld och... är ingenting för mig. Det var kanske lite väl hårdhänt, men de är inte precis böcker som jag skulle kasta mig över eller längta efter, utan istället så är det böcker som jag läser bara för att ha någonting att läsa om nätterna. Jag har ju alltid sagt att jag inte lägger märke till språket. Jag tar tillbaka det, för den här gången så kunde jag knappt tänka på något annat.
Ett exempel är på sidan 42 när författarinnan ska beskriva Jenny Humphreys kroppsform;

"Hon var en liten tjej med lockigt hår som gick första året på high school, så det var inte så särskilt svårt - fast det kanske hade varit enklare om hon inte hade haft så otroligt stora bröst. Vid fjorton års ålder hade hon D-kupa.
Otroligt!"

Auch. Den språkliga delen av min själ tar självmord av pinsamheten. Det är inte precis ett språkligt mästervärk, och jag hoppas verkligen att det bara beror på översättningen.

Annars tycker jag att det är ganska intressant det här blogg-perspektivet. Hela boken är inte skriven som en blogg, men vissa stycken. De innehåller frågor och svar, lite fakta och kodnamn, plus en snygg kant som förstärker bloggkänslan. I en tid där man praktiskt taget översvämmas av bloggare så känns det helt rätt att boken ska kretsa kring en blogg. Bloggen är 2000-talets it-sak. Alla har en blogg, eller läser bloggar. Du kan få makt och en mindre förmögenhet genom din blogg. Bloggare som "Blondinbella" och Kenza får mer publicitet än vad många författare får. Bloggen har blivit en viktig del av samhället, typ.

Jag vill inte direkt påstå att jag rekommenderar boken, men alla som gillar lättsam ungdoms chick lit med stundtals pinsamt språk borde läsa den, för efter ett tag så blir boken faktiskt ganska mysig. Jag bjuder på en bild på Penn för jag känner mig lite extra generös.


20 december, 2007

Washington D.C


Under morgonen har jag läst Washington D.C av Meg Cabot, en bok som min lillasyster fick i födelsedagspresent av mig förra året. Det brukar oftast bli så. Jag köper henne en bok som hon inte läser, och sedan så läser jag den. Den här har hon faktiskt läst, och det kan vi tacka Meg Cabot för. Jag tror att enda orsaken att hon ens tittade på boken var för att hon tycker om "En prinsessas dagbok" - som är efter Meg Cabots böcker.


Washington D.C är faktiskt ganska lik En prinsessas dagbok. Missförstådd flicka som tillhör skolans utstötta blir över en dag världskänd och jagad av journalister. I Samanthas fall så beror inte det på att hennes pappa är prins i ett litet europeiskt land, utan hon räddar USAs presidents liv, och plötsligt står hon i centrum och är skolans populäraste tjej. Förutom de maktgalna, kändiskåta cheerleades på skolan så försöker Samanthas äldre syster Lucy - som är en maktgalen, kändiskåt cheerleader - göra om henne till en kopia av sig själv... Till råga på allt så verkar presidentens son vara förälskad i Samantha, som är hopplöst förälskad i sin systers pojkvän Jack.


Den var som de flesta andra böcker som riktar sig till, ja..., min systers åldersgrupp. Den innehåller en opopulär tjej, några bitchiga typer, en söt kille, det alltid lika närvarande "never been kissed"-temat. Varför är ungdomsböckernas hjältinnor alltid okyssta? Det har jag länge undrat över. Nog för att det finns undantag, men jag har läst många böcker med det temat - jakten på de tre Kna. Kärleken, Killen, Kyssen.