Goodnight Mister Tom av Michelle Magorian

Jag är lite speciell när det kommer till läsning, filmer och tv-serier. Om någonting är hypat så brukar jag också fastna för det (såvida det inte är ungdomsserier á la "One Tree Hill" och "Gossip Girl" som bara handlar om relationer, konkurrenter och falska vänner - släng in några brottsfall eller vampyrer så är det däremot helt okej). Om en bok däremot är lite utav en klassiker, en sådan här "det här är bland det bästa jag någonsin har läst i en o-Twilight-tonårig-tjej-hysterisk mening", då kan man nästan räkna med att jag inte kommer att tycka om den. Eller... Jag kommer att se varför folk känner på det sättet, men jag kommer inte att känna så själv. Så hysteri kan jag hantera. Mer stillsamt beröm går däremot oftast snett.

Denna gång så gick det åt andra hållet, hysterihållet.

"Goodnight Mister Tom" handlar om William, eller Willie som hans mamma kallar honom, Beech som blir skickad från London ut på den engelska landsbygden efter att England har gått med i andra världskriget. 9-åriga Willie, en liten, blek och inbunden pojke, blir placerad hos mr Tom Oakley, en äldre änkling som inte har så mycket kontakt med de andra i byn och som har varit lite utav en enstöring. Först så ser Tom bara en rädd pojke som inte gör någonting, inte ens rör sig, om man inte säger åt honom, men snart upptäcker han varför Willie är som han är. Pojken är täckt av blåmärken efter att ha blivit slagen av sin mamma för minsta lilla fel. Tom tar pojken under sina vingar och sakta så börjar Willie komma ut ur sitt skal.

Det här är som en bättre version av "Pojken som kallades Det". Vi har det kuvade barnet och den sadistiska mamman, men istället för att bara ältra i samma ondska och hemskhet om och om igen tills det nästan inte är möjligt att ta något mer, så har vi här fokusen på räddningen. Vi har Mr Tom som ger oss hopp om en förbättring. Vi har alla byborna som även de bidrar till att Willie blir bättre. Istället för att dröja vid det hemska, för det är riktigt hemskt, så fokuserar man mer på ljuset. Istället för att dra ner läsaren i becksvart förtvivlan så ger man en varm, hopfull känsla.

Jag förstår verkligen de som säger att "Goodnight Mister Tom" är bland det bästa de har läst, för jag är redo att hålla med dem. Kanske inte det bästa, men helt klart bland de främsta böckerna hittills.

Nästa bok som jag läste efter "Goodnight Mister Tom" var "Harry Potter and the Philosopher's Stone" och jag kunde inte låta bli att lägga märke till några likheter mellan Willies födelsedag i Mr Toms hus och Harrys födelsedag i huset på klippan. Både Willie och Harry är undernärda och hunsade. Dursleys har ju aldrig varit särskilt vänliga mot Harry och han har alltid fått veta vilken börda han är, på samma sätt som Willie alltid har fått veta vilken stygg pojke han är och hur mycket det tynger på hans mamma att hon har ett sådant barn. (Dock så har nog Willie fått den värsta dealen då Dursleys inte direkt har misshandlat Harry gul och blå). Willie var mobbad i skolan och kallad en mes för att han var konstig och inte vågade smutsa ner sig. Harry var mobbad i skolan för att han var konstig och för att ingen vågade sätta sig upp emot Dudley. Ingen av pojkarna hade några vänner eller någon som uppskattade dem. Ingen av dem hade firat sin födelsedag. Både Harry och Willie får sin första riktiga födelsedag, med tårta, vänliga ord och presenter, på grund av väldiga män med dialekter. Jag kan ju inte direkt säga att Harry och Willies liv är särskilt lika efter det, men fram tills den födelsedagen så finns det en likhet.

Kanske att jag får ta och kolla upp Michelle Magorians andra böcker, men det här kan hon väl omöjligt toppa?

The Other Side of the Story av Marian Keyes

Att jag aldrig lär mig att det är bäst att skriva ner sina åsikter och tankar om en bok innan man hinner glömma bort dem. Nej, missförstå mig inte. Boken var inte så dålig/lättsmält/lågklassig att jag glömmer bort den samma sekund som jag plockar upp en annan bok, men just nu så är jag mitt inne i HP-Koma 2009 plus att jag har läst två av årets bästa böcker hittills efter "The Other Side of the Story", så det är som att min hjärna är lite molnig - att det är ett fint dis av kondens som hindrar mig från att se mina tankar om Marian Keyes tydligt.

(Sedan så ska vi inte nämna det faktum att jag har börjat se på Buffy säsong ett igen... Nej, det är en hemlighet som jag döljer för alla - familj, vänner och bloggläsare - för att undslippa en lång inspärrning på behandlingshem/rehabiliteringshem).

"The Other Side of the Story" är ännu en av dessa Keyes romaner där det inte är en hjältinna (mest troligt en Walsh-syster), utan där flera olika kvinnor med olika problem samsas om de 600 sidorna, på samma sätt som i "Last Chance Saloon" och "This Charming Man". Denna bok handlar om Gemma Hogan, en festarrangerare vars far plötsligt lämnar hennes mamma för sin sekreterare som är jämnårig med Gemma. Hennes mamma är djupt deprimerad och vägrar att bo själv i huset, så Gemma måste flytta in där och ta hand om henne, samtidigt som hon försöker att laga sitt eget hjärta som gick i bitar då hennes bästa vän Lily stal hennes livs kärlek Anton. I London så bor Lily och Anton i en liten, trång lägenhet i ett dålig område. När deras dotter Ema föds så inser de snart att deras liv inte är särskilt stabilt. Anton jobbar på ett nystartat tv-bolag utan klienter och Lily är misslyckad PR-agent och ekonomisidan ser mörkt ut - tills Lily skriver en bestseller. Jojo är Lilys editor och en av de mest framgångsrika inom området. När det börjar ryktas om att förlaget ska välja en ny partner så är det ju självklart att Jojo ska ha platsen. Inte bara för att hon har en affär med en av delägarna, som dessutom har fru och barn, utan för att hon är förlagets bästa... om man nu bortser från slemmige Richie Gant.

Boken handlar till stor del om att allting har två sidor. Gemma förbannar kvinnan som gjorde att hennes far övergav dem, medan Jojo pendlar mellan en önskan att alltid ha Matt hos sig och skuld då hon vet att han isåfall måste lämna sin familj. Enligt Gemmas sida så ligger hela skulden hos den andra kvinnan, medan det i Jojos fall visas som ett förhållande, fullt av kärlek, som började som någonting oskyldigt, men som djupnade.

På samma sätt så får Gemma Lily att framstå som en hemsk person som stal Anton från henne medan de var tillsammans. I verkligheten så är Lily så medveten om andras känslor att hon nästan utplånar sig själv för att inte såra någon - och hon har en annan historia om hur hon och Anton blev tillsammans.

"The Other Side of the Story" var väldigt Marian Keyes-ish. Lättläst, lättsmält, lättsamt. Jag tycker fortfarande att Keyes är bäst i första person (så som systrarna Walsh-böckerna) och att det ibland blir lite konstlat med tredje person, speciellt när personer ska beskrivas. Värsta exemplet måste ändå ha varit i "Last Chance Saloon" då en av hjältinnornas underklädesprövning diskuterades i tredje person. Jag tycker att det känns lite Mary Sue när någon beskrivs utifrån och ord som "slanka mage" och "silkeslena hud" kastas omkring. Om det är i första person så är nog bara huvudpersonen en aning narcisstisk.

29 oktober så kommer det en ny Marian Keyes-bok, "Brightest Star in the Sky", och jag trodde först att det äntligen var dags för Helens bok (passande titel eller vad?), men det visade sig att den handlar om några människor i ett hyreshus.

Är det inte dags för Helens bok snart? Det har gått ett tag sedan "Anybody Out There" och jag behöver min dos av familjen Walsh. Kanske är det Helens otroliga quirkiness som gör det svårt för MK att komma på vad för slags katastrof Helen ska drabbas av... Får jag föreslå fängelsevistelse? Kan ni tänka er Mamma Walsh på ena sidan av en sådan där glasvägg med en telefon?

Sagan om Isfolket # 3 och 4

Jag har satt upp en lagom dos av "Sagan om Isfolket". Hädanefter så ska jag läsa böckerna 2 och 2 (eller 4 och 4) och blanda med annan litteratur mellan varje dos. Allt för att jag inte ska bli alltför irriterad på mjäkiga kvinnor, irriterande prästfruar och diverse avundsjuka hustrur som alla verkar avsky Isfolk-kvinnorna. Kanske för att de nästan alltid är picture perfect.

Jag klagade på stavningen i min recension av de två första böckerna, men sedan så fick jag förklarat för mig att Margit Sandemo är norsksvensk och därför blandar ihop språken ibland. Det är därför det alltför ofta står jeg istället för jag - men det är ju förståligt. Fast de kunde ändå inte haft en korrekturläsare? Eller det kanske bara är större förlag (och böcker med högre kvalitet) som har tid och pengar för sådant?

Tredje delen, "Avgrunden", utspelar sig under 1600-talets början och handlar mest om Sol Angelicas frigörelse och letande efter andra häxor och trollkarlar. Efter hennes tjugonde födelsedag så ger hon sig av till Danmark, där Dag numera studerar. Till synes en oskyldig resa, men Sol har andra avsikter. Hon är fast besluten att hitta den hemliga svartkonstgruppen som Hanna berättade historier om när Sol var ett barn. En svartkonstgrupp som kanske kan lära henne nya saker, som kan hjälpa henne att nå Blåkulla och Satan själv. Samtidigt som Sol Angelica orädd traskar in i den ena svåra situationen efter den andra (den flickan borde lära sig lite diskretion, särskilt under häxbränningstider) så är Liv fast i en obekväm äktenskapligsituation hemma i Norge.

Fjärde delen, "Längtan", utspelar sig 20 år fram i tiden då Siljes barnbarn har börjat bli stora och få egna problem. Yrja Mattiasdotter, en obetydlig, klumpig bondflicka som jobbar på Lindallén är upp över öronen förälskad i den ståtlige Tarald Meiden. Tyvärr så har han bara ögonen för Sunniva, hans fagra släkting. Alla vet vad som händer om Isfolkets hemska arv bryter ut och att det är större chans att ett barn med arvet föds om båda föräldrarna är av Isfolket, men trots det så vägrar de avsluta sin romans. Yrja får stå hjälplöst bredvid och titta på när den katastrofala romansen mellan mannen hon älskar och hans sköna kusin går allt längre... kanske för långt.

Under de tre första böckerna i serien så har jag stört mig på Sol Angelica varenda gång hon dyker upp. Jag har svurit åt hennes många nycker, åt hennes själviska utsvävningar, åt hennes humör och åt hennes odiskreta trollkonster. Jag har sagt "vad var det jag sa!" hur många gånger som helst - oftast i en situation där hon eller någon annan blir överraskad då Sol Angelica blir anklagad för att vara häxa.

Men det konstiga är att jag saknar henne i den fjärde boken. Hon var en frisk fläkt bland alla dessa veliga, alldagliga kvinnor. Jag insåg att trots alla hennes dåliga sidor så var hon ändå intressantast. Hon räddade alltid sig själv, var totalt orädd och tog vad hon ville.

Min lista över personer i Isfolket-släkten som jag faktiskt tycker om har vuxit med några namn, men är oroväckande kort med tanke på hur de förökar sig. Jag gillar Tengel, (numera) Sol Angelica, Cecilie (som är som en reinkarnation av Sol - minus svartkonsten) och Tarjei.

Resten är antingen irriterande eller obemärkta, dvs. jag tänker inte så mycket på dem. De bara finns där.

Vilka i släkten är värst då? Jo, det finns två stycken som jag absolut inte tål.

Nummer ett: Silje.

Varför?: Hon är naiv (och blir bara naivare för varje bok som går) och så älskvärd att jag får ont i tänderna. Hon vill rädda allt och alla och i andra boken så offrar hon nästan sin familj för att rädda en häst. Hon lyssnar aldrig på vad folk säger åt henne att inte göra, men ingen blir någonsin arg på henne. Istället så älskar de henne ännu mer. Dessutom så beter hon sig riktigt irrationellt i sista boken. Om hon inte hade varit så "åh-jag-är-så-godhjärtad-och-älskar-allt-och-alla" så tror jag faktiskt att hon är bitter. Siljes tankar kretsar nästan bara kring Sunnivas menlöshet, Yrjas fulhet (jag kommer till det) och Taralds klena karaktär. Värst var det ändå när Silje säger till den femåriga Cecilie att hon ser ut som sin faster Sol, men att Sol var mycket vackrare. Vem säger något sådant till ett barn?!

Nummer två: Sunniva.

Varför?: För att hon är så gnällig att jag inte skulle stå ut tre minuter i hennes närhet. Hon är så liten, vacker och spröd och alldeles ensam i världen utan någon som bryr sig om henne, enligt henne själv. Egentligen så har hon en massa kusiner, mostrar och morbröder med respektive, morföräldrar plus Charlotte Meiden och hennes man. En hel grupp av människor som alla bryr sig om henne, fjäskar för henne och tar hand om henne för Sunniva är ju så "spröd". Så delikat. Egentligen så är Sunniva en självisk, envis flicka som bara tänker på sig själv. Därför så ropade jag triumferat "Haha! De sa ju det! Na na na na..." när en viss katastrof inträffade i "Längtan". Nej, jag är inte hjärtlös... eller... det kanske jag är.

Spoiler: Som tur är så kommer jag inte behöva stå ut med någon av dem längre då både Silje och Sunniva dog i "Längtan"... och det var Sunnivas dödsögonblick som fick fram skadeglädjen hos mig.

Jag tycker heller inte om hur Yrja beskrivs. Varenda gång som Yrja är med i ett avsnitt så pratas det om hennes fulhet, klumpighet eller konstigt formade ben. Speciellt Silje verkar vara riktigt fixerad vid det. Det är som att Yrjas existerar för att vara ful. Som att det är hennes främsta karaktärsdrag. Att vara oattraktiv. De tar alltid tillfället i akt att påpeka det.

Trots att jag stör mig på så mycket så har serien en drogliknande verkan på mig. Jag måste fortsätta läsa. Jag tror att jag är lite beroende - och kan bortse från irritationen för att få reda på vem nästa utstötta kvinna kommer att bli och vem som kommer att falla för en farlig man nästa gång.

Intresseklubben noterar:

Jag har börjat casta vissa personer i huvudet... eller rättare sagt en person; Sol Angelica spelas i mitt huvud av Monica Bellucci, trots att hon är mycket äldre än Sol. Ärligt talat så tycker jag att Bellucci passar perfekt som den vilda, svarthåriga, gulögda, yppiga barm-Sol.

Dock så har jag inte castat någon annan karaktär än. Någon som kan tipsa mig om fyra-fem olika rödhåriga, blåögda skådespelerskor?

Sagan om Isfolket #1 och 2

Jag har tagit på mig en ganska stor uppgift, vatten över huvudet. Jag hade tänkt läsa hela "Sagan om Isfolket" under sommaren, men eftersom det är över 40 böcker - som som tur är inte tar särskilt lång tid att läsa - så kommer de isåfall att tränga ut en stor del av de böcker som jag hade tänkt läsa under sommarlovet. Plus, jag tror inte att jag överlever en sommar tillsammans med bara otroligt vackra (farliga) kvinnor och deras vilda, manliga män och de otroligt pinsamma och underhållande kärleksscenerna som utspelas mellan dessa.

Första delen, "Trollbunden", utspelar sig 1581 och handlar om Silje vars hela familj har dött i pesten. Den undersköna 16-åringen virrar omkring i Trondheim i jakt på mat och ett ställe att sova och får flera gånger ta till våld för att hålla berusade män borta. En natt så hittar hon en tvåårig flicka sittande vid sin mors döda kropp och har inte hjärta nog att lämna henne kvar. Flickan och barnet tar sig ut ur staden för att värma sig vid likbålet, men på vägen dit så hittar Silje ÄNNU ett barn, en nyfödd pojke som lagts ut i skogen för att dö. Stackars Silje (som dessutom hatar hushållsarbete) har nu två okända barn att ta hand om samtidigt som hon knappt kan ta hand om sig själv. Det är då de möter en okänd man med vilt utseende som säger att han kan hjälpa dem om Silje bara gör honom en liten tjänst och räddar en man från döden.

Mannen håller sitt ord och sakta så börjar Silje bli attraherad till den djuriske mannen, men vem är han egentligen?

Andra delen, "Häxjakten", utspelar sig någon gång i början på 1590-talet och det är än en gång Silje som är i fokus. Silje har gift sig och hennes familj har växt. De två hittebarnen (Sol och Dag) bor fortfarande med henne och ser henne som deras mamma. Efter att byn som de bor i blir bränd till marken och befolkningen blir bränd för häxkonster (masspsykos?) så flyr Siljes familj ut från fjällen. De har ingen mat, är jagade och har ingenstans att bo - tills de träffar en rik adelsdam som låter dem arbeta på hennes gods. Därifrån så spolas tiden snabbt fram till Sols tonår, då hon som vacker fjortonåring väcker uppseende och hela tiden håller på att dra fel sorts uppmärksamhet till sig. I en tid där man kan bli bränd som häxa bara för att man har rött hår, har kollat på grannens kor eller är populär bland männen så är uppmärksamhet ingenting som man bör sträva efter...

Jag tyckte att jag lyckades ganska bra med att förklara handlingen utan att ge bort någonting, eller hur?

Jag har aldrig läst någonting så underhållande. Jag säger då bara en sak: stavningen! Jag har svårt att tro att böckerna är korrekturlästa eller att översättaren ens har lagt ner mycket tid på varje bok (vilket inte är så konstigt då det gavs ut 14 böcker mellan början av 1982 och slutet av 1983). Ibland så stavas karaktärernas namn fel, oftast Tengels som då och då får heta Tangel. Det norska jeg står kvar på flera ställen istället för jag och samma sak är det med og. På ett ställe så är insett så felstavat att jag inte kunde hålla mig för skratt. Innsättt någon?

Översättaren (eller är det författaren som har skrivit dem både på svenska och norska?) verkar även ha problem med sje-ljud. Kanskje och igjen är vanliga felstavningar.

Det är lite "Sookie Stackhouse series" över det hela. Lite "Främlingen" (Diana Gabaldons, inte Camus). Mer den senare än den första. Böckerna är fulla av sexscener som får mig att skratta högt och delar där huvudpersonernas attration och lust för varandra beskrivs, delar som får mig att önska att jag kunde gömma mig från allmänheten, från boken och från orden. Så pinsamt är det.

Det finns några saker som får mitt blod att sjuda av irritation:

1. Sols bebisspråk i första boken. Jag hatar barnspråk i skrift! Vid ett tillfälle så utbrister Sol "Sille og Sol dansal junt junt så häl!" och mina händer börjar direkt att klia. Jag förstår att hon är två år och inte direkt lättförstådd, men kan man inte skriva "Silje och Sol dansar runt runt, så här! ropade Sol på sitt svårtydda barnspråk" eller någonting liknande.

2. Siljes dumhet. Om någon säger till Silje att hon absolut inte får gå ner till husen där nere för att det är farligt - då går hon dit och sedan så ojar hon sig över hur otrevligt det är. Nähä? Samma sak med hennes graviditeter. De säger åt henne att hon inte kommer att överleva en till förlossning då hon inte har rätt kropp för att föda. Vad gör Silje då? Jo, hon önskar sig ett till barn och gör sitt yttersta för att ingen ska få reda på att hon är gravid... Och ingen blir någonsin arg på henne! Ingen, bara jag.

3. Allas idioti i "Häxjakten". Yay, det är häxjakt och de bränner män och kvinnor på bål för ingenting. Då är det ju verkligen rätt tid att påpeka för alla hur mycket annorlunda ens familj är. Jaha, din man kan hela folk bara genom att lägga händerna på dem och ge dem mystiska salvor? Nej då, det är ju inte alls ett tecken för häxkonster det inte. Vad säger du? Brukar Sol gå ut i skogen och utföra ockulta ritualer? Nej, inte är det något konstigt med det.

Trots allt så tror jag att jag måste ta och läsa tredje boken nu, på en gång. Jag kan läsa dem tre och tre och sedan ta en paus och läsa någonting med lite mer tuggmotstånd.

Andarnas hus av Isabel Allende

Jag började i fel ände, jag vet. Jag såg filmen på skolan i våras och det kan ha förstört lite utav upplevelsen - för ja, det är en riktig upplevelse. Detta är mitt andra besök i den magiska realismen, mitt första på svenska och jag kan säga att jag uppskattade stilen mycket mer nu när jag faktiskt förstod mer utav stämningarna.

"Andarnas hus" är en släktkrönika över fyra (eller tre, beroende på hur man räknar) generationer av en chilensk familj som börjar med giftemålet mellan den hetsiga Esteban Trueba och den klärovojanta Clara la Valle. Boken följer dem och deras familj under år fyllda av socialistiska problem, förbjuden kärlek, politik och familjeproblem fram till början på den chilenska militärkuppen.

Isabel Allende började att skriva "Andarnas hus" då hennes morfar var döende och hon inte kunde återvända hem till Chile på grund av Pinochet. Den sägs bygga på hennes familjshistoria. Jag vet dock inte hur mycket, men Allende var i alla fall med mitt i smeten då hennes familj var en av Chiles översta "överklass" och vissa delar av Albas historia stämmer in på Allende själv. Liksom Alba så hjälpte Allende folk som fanns med på "svarta listan" att fly och gömma sig, tills hon själv råkade illa ut och flydde till Venezuela. Alba Trueba la Valle och Isabel Allende Llona har väl ungefär samma klang?

En sak som jag tycker är ganska intressant med boken är att alla de kvinnliga karaktärerna har namn som är synonymer av varandra, en sak som jag tror att de tar upp i boken vid något tillfälle. Nívea betyder snövit eller snö om jag inte minns fel, Clara betyder genomskinlig (kan även betyda äggvita), Blanca är spanska för vit och Alba betyder på spanska gryning, men är även vit på latin. Rosa å andra sidan betyder skär. Det kvinnliga arvet i släkten la Valle är på den ljusa sidan.

På tal om släkten la Valle, var inte alla karaktärer i familjen Trueba la Valle väldigt... flummiga? Clara med sin klärvoajans och sin tankspriddhet, Blanca med sitt frånvarande sätt, Jamie och Nicólas med sina... egenheter. Den enda som inte hade huvudet helt i det blå var ju Esteban och Alba.

Det som fick mig så förvirrad i början (eller rättare sagt i mitten) var Blancas personlighet. I filmen så är hon och Alba sammanmixade till en karaktär så förutom sin egen historia så lever hon även Albas. Detta gör att den vuxna Blanca var helt okänd för mig. I filmen så blir hon bara starkare och säkrare efter att hon har fått Alba och börjar att intressera sig politiskt tills det går illa för henne. I boken så är den delen Albas och hennes mamma hamnar mer i bakgrunden allt eftersom hon växer upp.

Jag insåg precis att jag inte har skrivit ett enda ord om vad jag tyckte om boken, så det får vi göra någonting åt. När jag väl hade kommit över det faktum att Pedro Tercero García inte var någon Antonio Banderas (som spelar honom i filmen) och att Blanca egentligen inte var särskilt stark så älskade jag boken. Jag gillade berättarstilen där stycken med jag-form ibland blandades in mellan det vanliga tredjeformberättandet. Jag gillar hur övernaturliga händelser nästan viftas bort som om de inte är någonting särskilt. Jag gillar hur Esteban Trueba gång på gång gör livet surt för sig själv ... eller så inte. Det är en mix av varma känslor, kärlek, excentriska personer - men även våld, hot, militärtortyr och regler.

En sista fråga: Är det verkligen vackert att ha grönt hår? Och hur ser det ut?

Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer

Jag har en gång skrivit att jag inte tycker om "konstiga" böcker dvs. sådana böcker som ska vara så märkvärdiga och kreativa. Därför blev jag lite oroad när det första jag såg då jag öppnade min kopia av "Extremt högt och otroligt nära" var olika bilder.

Boken handlar om Oscar Schell, nio år, som förlorade sin pappa i terroristattacken 11 september. Trots att en tid har gått så har Oskar ännu inte riktigt gått igenom sorgens värsta steg, mycket på grund av en hemlighet han har. Hans pappa ringde nämligen hem just innan han dog - men Oskar, som var hemma, svarade inte. När han hittar en nyckel i ett kuvert märkt "Black" i sin pappas garderob så ger han sig ut i staden för att besöka alla med efternamnet Black och ta reda på om någon av dem vet någonting om nyckeln eller hans pappa.

Samtidigt så berättas hans farmor och farfar sin historia.

Jag har hört så mycket lovord om "Extremt högt och otroligt nära" att mina förväntningar var superhöga och oundvikligt så infriades de inte... till en början. De första 100 sidorna så var jag lite smått besviken för att den inte var så bra som jag trodde att den skulle vara, men när jag väl hade accepterat det så ... växte den. Ju mer jag läste desto mer kände jag för den. Det är ingenting som man bara kan sätta sig ner och tro att man ska fastna i direkt.

"Extremt högt och otroligt nära" är lite som ett konstverk. Oscars synvinkel och språk är helt annorlunda från hans farmors (som jag i början frustrerade mig pga långa mellanrum). I ett kapitel så är vissa saker rättade (?) med rödpenna och hela meningar är inringade, medan textstorleken i ett annat kapitel blir mindre och mindre tills den till slut är oläslig i flera rader över varandra.

Här och där så är även bilder insprängda mellan sidorna, bilder som ser helt random* ut men som har med texten att göra.

(En bild som jag önskar hade lämnats ute är bilden på den fallande kroppen av någon som hoppade från World Trade Center hellre än att brinna inne i byggnaden. Jag har sett den bilden i olika reportage, i nyhetssändningar och i filmer hur många gånger som helst, men den är fortfarande lika obehaglig. )

Så vad tyckte jag egentligen? Jo, enligt mig så har Jonathan Safran Foer verkligen lyckats. Likadant som när jag under de första 100 sidorna satt och funderade på hur jag skulle kunna förklara min besvikelse med ord så sitter jag nu och försöker komma på hur jag ska kunna förklara vad det är jag tycker om. Jag kan inte sätta fingret på vad det är. Jag tycker egentligen inte om någon av bokens huvudpersoner. Oskar är intressant och stundtals söt, men blir ibland lite för lillgammal. Jag förstod inte så mycket av sammanhanget i början, men ju mer man läser desto mer så börjar allting klarna. Det är som ett pussel (eller en paint-after-numbers). Först så ser man inte vad bilden visar, men ju mer information man får och sätter ihoå desto mer ser och förstår man.

Det här är ingen bok som jag skulle vilja läsa på stranden, åh nej. Det är ingen solstolsbok. Det är inte heller en bok som jag skulle kunna läsa över en eftermiddag. Den behöver lite tid att få ett grepp, lite tid att smälta in och lite tid till att bli förstådd, men det är helt klart en bok som jag kommer att komma ihåg.

* Det är ganska hemskt att erkänna, men jag kommer inte på vad det heter på svenska, plus att random är säsongens modeord här. Någon som kan en bra synonym för random? Helst på svenska.

The Murder of Roger Ackroyd av Agatha Christie

Agatha Christie lyckas alltid lura mig. Hittills så har jag aldrig en enda gång varit nära svaret innan Poirot avslöjar allting. Så var det även denna gång, med "The Murder of Roger Ackroyd" ("Dolken från Tunis" på svenska - hur de nu har fått den till det!).

Invånarna i den lilla staden King's Abbott har alltid älskat skvaller - och gissa om de får mycket att skvallra om när två dödsfall mysteriskt inträffar knappt en dag efter varandra. Det första är Mrs Ferrars, en rik änka, som hittas död i sitt hem efter en överdos. Ett år tidigare dog hennes man av alkoholförgiftning, men det ryktas i samhället om att det var Mrs Ferrars som förgiftade honom... och nu så är hon också död. Dr Sheppard, samhällets läkare, blir samma kväll bjuden på middag hos en gammal vän, Roger Ackroyd, som stod på nära fot med Mrs Ferrars. Det visar sig att han har information om Mr & Mrs Ferrars död som ingen annan har. Innan Mrs Ferrars dog så skickade hon ett brev till Mr Ackroyd där hon erkände vad hon hade gjort - och att hon sedan sin makes död blivit utpressad - men innan Mr Ackroyd hinner avsluta brevet så smyger sig någon in i hans arbetsrum och mördar honom.

Alla har ett motiv. Alla har någonting att dölja. Tur för poliserna i samhället att Hercule Poirot har slagit sig ned i the Larches efter sin pension.

Det som jag tycker är så roligt med Agatha Christie är att jag aldrig kan lista ut vem mördaren är! Jag läste "Tio små negerpojkar" (som nu har ett mer politiskt korrekt namn) och höll på att slita mitt hår av frustation. Jag gjorde listor över vem som gjorde vad när morden begicks, över vem som hade alibi, över vem som betedde sig konstigt - men det slutade alltid på samma sätt. Den jag pekade ut som mördaren blev nästa mordoffer.

Så var det denna gång också (bortsett från mordoffer-delen). Direkt jag trodde att jag hade kommit på vem mördaren var så visade det sig att någon annan hade gjort någonting ännu mer misstänkt. Egentligen så fanns det där hela tiden, mitt framför ögonen på mig, inte ens kamouflerat. Fast jag undgick helt att se det.

"The Murder of Roger Ackroyd" är av många, bland dem Agatha Christie själv, sedd som det största av hennes verk. Jag kan nog ta och instämma med det! Fast jag ska kanske inte uttala mig då jag bara har läst tre Christie-deckare.

En sak kan jag då säga - varför är det alltid så vanligt med en överintelligent privatdetektiv och dennes lite dummare kollega som inte ser samma saker och drar samma kopplingar som sin "mästare"? Vi har Poirot och diverse kollegor (oftast Hastings, dock så har jag inte stött på honom ännu). Vi har Sherlock Holmes och Dr Watson. Vi har Tom Barnaby och vem han nu jobbar med. På sätt och vis så har vi även Veronica Mars och Wallace Fennel som faller in under samma kategori.

Undra hur det skulle bli om två överintelligenta, se-minsta-lilla-samband deckare skulle jobba tillsammans? Skulle en Poirot & Holmes-kombination vara möjlig?

Como Agua Para Chocolate av Laura Esquivel

Det här är egentligen pluggning. Jag ska skriva en recension - med detaljer och åsikter - på "Como Agua Para Chocolate" till spanskan... på spanska. Att sätta ihop text på spanska är dock inte en av mina starka sidor, inte heller att komma på vad jag ska skriva. Därför så recenserar jag den lite kort här - och översätter sedan texten (med små ändringar och undantag) till spanska. Enkelt enkelt.

"Como Agua Para Chocolate" ("Like Water For Chocolate" på engelska, finns ej på svenska) utspelar sig under den mexikanska revolutionen och handlar om den unga Tita som lever tillsammans med sin mamma och sina systrar på en gård i Mexiko. Hennes mamma, Mamá Elena, är sträng, kontrollerande och hänsynslös när det gäller att upprätthålla traditioner. En av dessa är den (i mina - och Titas - ögon idiotiska) antika familjetraditionen att den yngsta dottern inte får gifta sig. Hon ska avsäga sig en egen familj för att istället ta hand om sina föräldrar när de blir gamla. Detta medför problem då Pedro, Titas "älskade", friar. Mamá Elena vägrar låta Tita gifta sig - så för att inte skiljas åt för alltid så gifter sig Pedro istället med Titas äldre syster Rosaura, inte av kärlek utan endast för att få stanna i Titas närhet. Boken berättar om händelser efter bröllopet och utspelar sig under flera år. Varje kapitel handlar om en speciell tidpunkt och nästa kapitel kan utspela sig flera månader därifrån - eller bara någon dag.

Boken handlar även väldigt mycket om mat. Varje kapitel börjar med att Tita eller någon annan lagar mat inför någon högtid. (I början så var jag väldigt skeptisk, särskilt då boken börjar med orden "La cebolla tiene que estar finamente picada" - löken måste vara fint hackad). Det här är sydamerikansk realismo mágico (magisk realism) och så klart så finns det lite övernaturliga fenomen med. Tita är en fantastisk kock som kryddar maten med sina känslor. Ett exempel: Innan Pedro och Rosauras bröllop så gråter Tita medan hon lagar maten - vilket leder till att alla gästerna blir matförgiftade.

Vissa saker hade jag problem att förstå. I början så fattade jag absolut ingenting, jag uppsnappade något ord här och var och kunde just utskilja skuggorna. Då och då så fanns det med några meningar som jag förstod fullt ut, men det var ovanligt. Man vänjer sig fort. I slutet så förstod jag nästan allt jag läste - trots att jag inte hade hört orden förut. Hjärnan är ett fantastiskt organ. Tänk bara hur den kan koppla ihop och förstå innebörden av ett ord utan att känna igen det. (Dock så ska man inte alltid lita på att orden översätts rätt. Frasen "patio trasera" översatte jag gång på gång som "den trasiga altanen" när det egentligen betyder bakgård).

Boken var bra, men jag skulle nog ha uppskattat den bättre om jag hade förstått allt det som stod - och hela realismo mágico-grejen gjorde att det blev mycket svårare att få ett samband i det hela. Ibland så förstod jag inte riktigt vad som hände (som i slutet!) eftersom en helt vanlig handling helt plötsligt fick abnormala följder.

Det fanns två saker som jag störde mig lite på:

1. Mamá Elena och Rosaura. Jag kan ju faktiskt förlåta Rosaura för att hon är lite... bitsk, då hennes man är förälskad i hennes syster - men vad är grejen med Mamá Elena? I slutet så försöker de få in lite medlidande till henne då Tita hittar ledtrådar om hennes förflutna, men ändå. Jag tycker inte om henne. Hon var Umbridge-ig.

2. Vad är grejen med Pedro? När jag läser "Romeo and Juliet" så vill jag att de ska få varandra. När jag läser "Twilight" så vill jag att Edward och Bella ska få varandra - men i "Como Agua Para Chocolate" så vill jag bara säga åt Tita att glömma honom. Jag är mer Team John Brown än Team Pedro.

The Old Man and the Sea av Ernest Hemingway

Jag upptäckte precis att jag helt har glömt att publicera mitt inlägg om Hemingways klassiker. Undra varför?

Snark är min spontana kommentar. Det finns få saker som jag tycker är så tråkigt som fiske - möjligtvis att se på medan andra fiskar utan att fiska själv. Förstår ni då hur jag känner mig efter 120 sidor om en man som har fått en fin fisk på kroken, men inte kan få upp den?
(Den sexuell subtexten var inte planerad, fast vänta lite... DET kan jag ta med i min uppsats).

"The Old Man and the Sea" är en kortroman som handlar om den gamle, kubanska fiskaren Santiago, som inte har fått en enda fisk på 85 dagar. De andra fiskarna säger att han är otursförföljd och hans vän och fiskarkompanjon, den unge Manolin, har tvingats gå över och fiska på en annan båt av sin familj. En dag så åker Santiago ut långt på havet, fast besluten att fånga en fisk. Det dröjer inte länge innan han fått en riktigt stor fisk på kroken, men allting går inte så lätt. Fisken är stark och Santiago är gammal och det är bara början på en lång (ca 85 sidor) kamp mellan fisk och människa.

I slutet så ville jag bara skrika "Varför släpper du inte bara fisken och far hem!?" till Santiago. Jag blev bara så otroligt frustrerad på allt prat om fisketeknik. Hemingways sätt att skriva kan jag inte klaga på - jag tror faktiskt att jag skulle ha tyckt om boken om den inte bara hade handlat om fiske.

En sak som jag tycker är lite dubbelmoral är Hemingways livssyn. Enligt min lärare så är "The Old Man and the Sea" den bok som visar kärnan av Hemingways syn på hur livet bör levas. Att en människa behöver sin värdighet och att man förlorar den om man ger upp. Ändå så tog Hemingway livet av sig... på grund av ålder? Borde han inte ha levt enligt sin egen åsikt då och kämpat för att fortsätta med sitt liv som Santiago?

Sedan: Är någon förvånad att Hemingway är min lärares favoritförfattare? "Macho" personifierad?

Fördjupade studier i katastroffysik av Marisha Pessl

Jag tror att jag har blivit mitt gamla jag igen! Nästan i alla fall. Jag har förvandlats till gamla Sara som faktiskt kunde läsa länge utan att förlora koncentrationen. Gamla Sara som tyckte om att läsa - som kände en stark längtan efter böcker. I'm back on track. Eller, för att använda en otroligt dålig vits och referens till en favoritbok: Det här är "The Return of the King". Hahaha. Inte ens jag tycker att det är roligt... och det säger någonting.
(off topic: samtidigt som jag skriver det här så lyssnar jag på The Dandy Warhols We Used to Be Friends och drabbas av en stark längtan efter lite "Veronica Mars").

"Fördjupade studier i katastroffysik" har länge varit överst på min lista över böcker som jag vill läsa - och äntligen så har jag tagit mig i kragen och läst den. Jag har hört den jämföras med "The Secret History", ett mästerverk av Donna Tartt som jag älskar - men paradoxalt nog aldrig orkar läsa. Och ja, det finns vissa likheter. Mer om det senare.

"Fördjupade studier i katastroffysik" ("Special Topics in Calamity Physics") handlar om Blue Van Meer, dotter till Gareth van Meer, universitetsprofessor i statsvetenskap. Alltsedan hennes mors död så har Blue rest runt med sin pappa i deras blå Volvo, medan hennes rätt excentriska far har undervisat i en stad i några månader - bara för att plötsligt bestämma sig för att flytta. Under dessa bilfärder så har hon fått en mer grundlig undervisning än vad hon någonsin kunde ha fått i någon av de tjog high school som hon har gått i. Det här året så kommer det dock att bli annorlunda. Av någon oförklarlig anledning så har hennes pappa bestämt att hon ska få gå sitt sista år i high school i endast en skola, närmare bestämt St. Gallway, en fin privatskola i en liten stad i bergen. Där dras Blue till den mystiska filmvetenskapsläraren Hannah Schneider och hennes "klick" av utvalda elever som varje söndag äter middag hemma hos henne. Allt är inte en dans på rosor. Allt eftersom tiden går så inser Blue att det är någonting som är fel med Hannah, någonting hon inte avslöjar, men vad är det?

(off topic: jag lyssnar just nu på I Touch Myself med XXXX - VARFÖR är den med på min spelningslista? Just ja, för att jag förknippar den med Buffy, bara för att hon nämner den i "Lie to Me", avsnitt från andra säsongen...)

Hur är det då med jämförelserna till "The Secret History"? En grupp välutvalda studenter som har en egen liten klick tillsammans med en lärare. Ett hus där de träffas och äter middag. Hemligheter, mysterier och ond bråd död. Jo, nog kan jag se likheterna. Faktum är att jag under bokens två första delar ständigt letade efter saker som jag kunde koppla ihop med "The Secret History", men den tredje delen tog allting i en helt annan riktning som inte kände helt TSH (från och med nu så kör vi med förkortningar).
I min hjärna så fick Jade och Charles, de stiliga blonda medlemmarna i gruppen, stå för Camilla och Charles, de stiliga blonda tvillingarna. Både Charles I och Charles II har ett liknande nervsammanbrott, men dock inte identiskt. På samma sätt så försökte jag para ihop de andra i Hanna Schneiders gäng med medlemmarna i grekgruppen.

Som sagt, det fanns likheter med TSH, men jag hittade även likheter med en annan av mina favoritböcker - "I en klass för sig" av Curtis Sittenfeld. Båda behandlar tonårsångest, försök att passa in och en förändran efter att man har hamnat i annat sällskap. Båda har samma slags inbitna ångest, som ändå är feel-good-ish.

Vad tyckte jag? Jag förstår inte hur Marisha Pessl har gjort det! Inte bara så gillade jag genuint boken (fast inte lika mycket som tidigare nämnda böcker) - hon måste ha lagt ner ett ordentligt jobb på den! Den är full av citeringar av dikter, böcker, artiklar och uppsatser och på varje sida så finns det med minst en källhänvisning. Jag har aldrig läst en bok som är upplagd på liknande sätt. I slutet finns t.o.m en liten "tenta" utan några riktigt felaktiga svar, men som passar otroligt bra in med bokens tema. Dock så gav alla källanvisningar mig lite panik då vi just nu håller på att skriva vetenskapliga rapporter om genetik på skolan - med liknande källhänvisningar.

De två första delarna var en mix av TSH & "I en klass för sig", men bokens klimax, den tredje delen, innehöll även stråk av "Da Vinci-Koden", "Batman Begins" och lite "Veronica Mars". Trots att det ibland kändes lite Kitty-feeling och att saker gick ihop lite för bra så gillade jag det, fast jag är ju också en av få personer som gillar "Da Vinci-Koden".
(Jag har en liten "fetish" för gömda hemligheter, konspirationer och ledtrådar i historia och konst).

Det konstiga är: Jag hade så mycket mer att skriva om den här boken, men nu när jag väl sitter här så känns det som att mitt huvud har blivit tömt på idéer... eller för att dra en liten anekdot från min dag. Det är som min analytiska essä om Camus "Främlingen" där jag gick på i en hel sida (Word) med en massa obskyra tankar - och helt glömde bort att ta med frågan som vi skulle behandla.

Prom Nights From Hell av...

...Meg Cabot, Kim Harrison, Michele Jaffe, Stephenie Meyer och Lauren Myracle.
(underrubrik: Åh nejdå, mitt huvud är visst fyllt med annat än Buffy)

En novellsamling med fem "noveller" om övernaturliga, skräckfyllda prom nights som jag köpte på Bangkoks flygplats i höstas. En av anledningarna till att den var så lockande var just skoldanstemat. Jag hatar att vara uppklädd och tillfixad - då jag alltid känner mig mindre tillfixad än alla andra - men ändå så saknar jag amerikanernas alla skoldanser. Inte för att jag tror att jag skulle ha blivit bjuden (jag skulle nog vara en av de där tjejerna som våndas över att se på medan killarna jag känner bjuder någon annan), men det känns som att det är en typisk high school-experience och då jag är high school-fantast (trots att jag har hört från alla möjliga håll att high school är en mardröm) så skulle jag vilja uppleva i alla fall en skoldans. Är det för mycket att begära? Den enda "prom"-lika tillställningen jag får är studentbalen... och då är ju gymnasiet så gott som slut.

Första novellen, "The Exterminator's Daughter" är av Meg Cabot - en favorit bland ungdomsförfattarna - och handlar om en vampyr, en ond vampyr, och utan att säga för mycket så drogs mina tankar genast till Buffy. Buffy-connections är alltid en fördel. Här hade vi tjejer med armborst, kvinnliga kämpar mot all ondska i världen (bland dem vampyrer, demoner, varulvar, you name it) och ett möte och mindgames med Dracula. Någon som förstår vad jag menar? Detta hör dock inte till huvudhandlingen, utan bara till bakgrundshistorien.

Novellen är totalt genomsyrad av Meg Cabot, vilket leder till lite populärkulturella referenser, lite ironi och självkommenteringar. Alltså en typisk tonårsbok, med en liten spark till den nya "vampyrer är goda"-trenden. Undra vad medförfattaren Stephenie Meyer tycker när det drivs med de "oskyldiga" vegetarianvampyrerna?

Andra novellen, "The Corsage", är skriven av Lauren Myracle, en författare som jag inte har så vidare bra koll på eller egentligen... som jag inte har en minsta aning vem hon är. Novellen centrerar kring en ung tjejs önskan att bli bjuden på balen av sin killkompis och stora kärlek. Till sin hjälp så har hon en mystisk bukett (ni vet, sådana där man fäster på armen) med magiska krafter. Behöver jag nämna att man borde tänka efter innan man önskar någonting? (speciellt om man ser en ung kvinna med ett pendelhalsband i närheten - ursäkta Buffyreferensen).

Jag blev faktiskt inte så fäst vid "The Corsage" och inte det minsta skrämd ... eller när de pratade om en mystisk lukt av ruttna blommor så reste sig nackhåren lite, men annars så var den ganska uppenbar.

Den tredje novellen,"Madison Avery & The Dim Reaper", är skriven av Kim Harrison, ännu en för mig okänd författare. Novellens övernaturliga teman är olika sorters "änglar" och andra otrevliga makter som vill vara med i spelet om liv & död. Än en gång - om han är snygg, spring för livet.
Jag tyckte att det var lite svårt att hänga med i mitten när allting skulle förklaras. Jag förstod inte skillnaden på vissa saker och ibland så tyckte jag att de nästan sa emot sig själv. En sak som jag dock gillade är slutet.

Numero cuatro, "Kiss and Tell" är skriven av Michele Jaffe - incognito för mig - och är lite utav en mix av hemliga operationer, superkrafter och vanlig tonårskärlek. Beskrivningen som först kom upp i mitt huvud var "Buffy blir attackerad av Initiativet under balen". Se upp för den snygga killen!
Det här var den novell som jag tyckte bäst om, tätt följt av Meg Cabots vampyrdrama och den följande novellen, nämligen...

..."Hell on Earth" av väldigt välkända Stephenie Meyer som handlar om en bal där mystiska krafter gör sitt bästa för att alla ska ha en sådan otrevlig kväll som möjligt. Den var väldigt... Stephenie Meyer-ig. Alla såg bra ut. Alla hade underbara ögon eller figurer eller hår. En av huvudpersonerna var ovanligt blek, men var dock inte vampyr. Det är fullt av långa blickar, goda dofter, mystiska dragningskrafter och liknande, men faktiskt inte fullt så fånig och skämmig som historien egentligen kunde ha blivit. Det är lite "Twilight" light, minus vampyrerna, Edward och resten av handlingen. En sak som jag började undra medan jag läste: Undra om Stephenie Meyer har sett "The Prom", Buffyavsnittet där Buffy - surprise surprise - har studentbal. För om man använder orden "Hell hound" och "Prom" så kan man inte direkt skylla på mig för att jag gör de kopplingarna.

Några saker sin jag har lärt mig från denna samling:

1. Om jag ser en mystisk, snygg, tilldragande kille/tjej som jag aldrig förut har sett på studentbalen - och om han även ser lite äldre ut och kysser som en gud - då ska jag inte gå fram till honom. Varför är det alltid snygga killar som är bra på att kyssas som är trubbel?
2. Jag kan ta det lugnt. Killen/Tjejen som jag är kär i, men inte varit tillräckligt modig för att faktiskt våga fråga till balen, kommer lagom till balen förklara sina känslor för mig (eller rättare sagt, på balen). Eller så kommer jag träffa mitt livs kärlek där. Så det är bara att ta det lugnt. Om man överlever balen så kan man räkna med att ha en kille vid sin sida.

3. Jag borde nog göra en exorsism.

Death du Jour av Kathy Reichs

Det är lite genant att medge, efter all kritik som jag har gett till Camilla Läckberg, men Kathy Reichs kör även hon med ett av Läckbergs mest irriterande tricks. Nämligen att hjältinnan upptäcker någonting chockande, som inte avslöjas förrän flera kapitel senare (i detta fall flera hundra sidor senare). Trots det så släpper jag mycket lättare förbi hennes hemlighetsmakeri.

I "Death du Jour" så är Dr Temperence Brennan tillbaka i Montreal över veckan för att hjälpa ett kloster att identifiera skelettet efter en nunna som dog för 100 år sedan och som nu ska bli helgonförklarad. Det skulle bli en ganska lugn vistelse, med småjobb på kriminallabbet, men allting ändras då en mordbrand inträffar. Det blir Tempes uppgift att undersöka det som är kvar av liken och det hemska brottet blir bara värre när ännu fler kroppar hittas i en närliggande byggnad, bland dem två döda spädbarn. Bilder från fallet hemsöker henne även efter att hon har återvänt hem till sydstaterna - och fallet verkar nästla sig in i hennes liv på alla sätt. Andrew Ryan har spårat offren till hennes hemtrakter och plötsligt så tvingas hon tillbaka in i, som guide till Ryan.

En sak som jag tycker är ganska intressant i boken är att Kathy Reichs måste ha varit väldigt dålig på att anteckna detaljer i sina fall då hon helt har missat två offer. De första två offren som Dr Brennan undersöker på mordplatsen nämns aldrig igen. Eller, de nämns i början, men sedan när själva mysteriet tar fart så är de som bortglömda. När Brennan gång på gång går igenom offren hon har stött på så glömmer hon alltid dem. Det nämns aldrig vad de heter, ingen utreder någonsin vad de har för koppling till allting. Det är som att de bara slutar att existera efter att handlingen har förflyttats till sydstaterna.

Jag gillar Kathy Reichs. Jag gillar att hon använder en hel massa, ibland helt oförstålig, riktiga fraser. Hon är ju anthropologist (ursäkta felstavning) på riktigt och har säkert stött på liknande fall förut, så hon vet hur benen ser ut. Hon vet hur en anthropologist arbetar och vad de måste tänka på. Plus att Temperence är så otroligt mänsklig och lätt att älska. Hon blir illamående när hon tänker på riktigt hemska fall. Hon tar jobbet med sig hem. Hon är frånskild, medelålders och har en nästan vuxen dotter. Det här är ingen typisk Hollywood-tappning... bara det att Brennan har världens otur när det gäller överfall, hot och familjesituation. Den enda som har mer otur än Brennan är Sookie Stackhouse.

Det är inte mycket som är likt mellan Kathy Reichs böcker och tv-serien "Bones", även om den ska vara baserad på böckerna, mer än att Temperence Brennan är hjältinnans namn. De har ingenting gemensamt utöver det och de andra karaktärerna finns inte med. Ingen Booth, ingen David Boreanaz. Fast ibland så kan jag inte låta bli att undra om Ryan är inspirationen till Booth, i alla fall i idéen.

En sak som jag måste ge credit för är hur bra Reichs lyckas hålla CSI-faktorn frånvarande. Alltså, det hela "vetenskapsmännen leder utredningen"-faktorn. Dr Brennan förhör inte folk - eller, inte egentligen. Hon råkas bara halka in på ett bananskal från något annat håll. Så är det även i den här boken. Det är Ryan som leder utredningen och håller henne underrättad - för hon är ju ändå delaktig i fallen då det är hon som gör alla undersökningar av offren. Så en stor tumme upp för det. Jag brukar faktiskt störa mig på det när jag ser på CSI, att det är labbråttorna som gör allt fotarbete också...

Främlingen av Albert Camus

Jag ser med fruktan fram emot uppsatsen som vi kommer att få skriva om denna bok. Den kommer säkert att vara djup, psykologisk och svår - särskilt då jag inte riktigt har en åsikt om boken. Eller... Jag var inte så insatt när jag läste den. Jag ville bara få det överstökat.

"Främlingen" handlar om en ung man, vars namn jag inte ens kan komma ihåg (det här bådar gott inför uppsatsen). Mersault heter han visst enligt Google. I alla fall så händer en massa saker honom, mest på grund av (eller trots) hans närmast bortstötande attityd. En slump leder till en annan och innan 100 sidor har gått så har Mersault hamnat i fängelse, dömd för mord, och väntar en rättegång där alla saker han gjort under de närmsta veckorna kommer att vridas.

Förlåt, men jag fattar inte varför huvudpersonerna i nobelprisvinnande författares böcker alltid måste vara så osympatiska? Vi har Mersault som är närmast... apatisk. Han bryr sig inte om sin mammas död, han har inga åsikter då folk frågar honom om saker, han älskar inte Marie, han kan tänka sig att gifta sig med henne om hon nu vill det. Han tar aldrig några initiativ och det driver mig till vansinne!

(Sedan så har jag sedan tidigare stött på dvärgen från "Dvärgen", världens mest osympatiske bokkaraktär).

Enligt vår lärare så var Albert Camus en av de första författarna inom existensialismen, men jag vet inte om jag riktigt kan hålla med om det. Existensialismen ska, om jag har förstått det rätt, vara ett slag mot absurdismen efter andra världskriget och ska visa att livet visst är värt att leva, men Mersaults tankar går gång på gång emot de synpunkterna. Vid ett tillfälle så tänker han till och med att det inte är någon idé att han gör någonting, då han lika till slut ska dö... och de orden är nästan exakt hur min lärare har beskrivit absurdismen.

Sedan, av någon anledning, så kom jag plötsligt att tänka på "The Catcher in the Rye" under min läsning. Jag klagade flera gånger på att jag inte tyckte om Camus direkta sätt att skriva. Jag tyckte att det var mycket upprabblingar. (Han gick till fönstret. Han rökte en cigarret. Han tittade ut över gatan). Ja, det var inte så mycket detaljer och tre olika händelser kunde ta plats på samma sida och det var dessa direkta händelser som fick mig att tänka på "The Catcher in the Rye". Fast, konstigt nog, så älskar jag Salingers sätt att skriva.

The Fifth Child av Doris Lessing

Det var en ren slump att jag började läsa Doris Lessing tre dar innan vi började arbeta med Nobelpristagere på svenskan, en lycklig slump. Det var även en ren slump att jag lovade mig själv att försöka läsa minst en bok av alla nobelpristagare innan jag fyller 30 år.

Än så länge så har jag bara kunnat bocka av två - tre namn, men efter Ernest Hemingway och Albert Camus (vi ska läsa "Främlingen" på svenskan) så blir det några fler.

Jag har haft fruktansvärda fördomar mot nobelpristagare, jag erkänner det. Jag har trott att de är trista, svårlästa och väldigt pretentiösa. Att de skrev djupa böcker som man var tvungen att läsa in en massa i för att få ut någonting av dem. Doris Lessing sveper in och krossar dessa fördomar. För, tänk, jag älskade Doris.

"The Fifth Child" handlar om Harriet och David Lovatt, ett ungt nygift par som köper ett stort hus på landet och - mot sina familjers råd - planerar på att skaffa en stor barnkull. De hade tänkt vänta ett år eller två och tjäna in lite pengar, men familjelyckan slår till direkt och de hinner knappt flytta in i huset innan Harriet är gravid. Det verkar som att Harriet och Davids drömmar om att skapa en plats där hela familjen kan samlas - farföräldrar, morföräldrar, syskon, kusin - och de lever lyckliga de kommande åren, medan Harriet fortsätter att vara väldigt fertil och leverar (usch, vad kallblodigt det låter) fler barn. När Harriet blir gravid för femte gången så blir släkt och läkare oroliga - och för första gången så känner Harriet sig orolig. De hade inte planerat att skaffa några fler barn på ett tag, de har nog med arbete och de håller sig flytande ekonomiskt tack vare Davids rike far. Graviditeten går inte heller som de tidigare gjort. Harriet blir retligare och klarar inte av det vardagliga livet... och bebisen verkar göra sitt bästa för att skada henne. Redan tidigt så känner Harriet hur den sparkar, hårt.

Så kommer förlossningen och Ben kommer ut. Redan från början så förstår Harriet att någonting är fel med barnet. Det är abnormt. Inte mänskligt. Fullt av hat. Deras femte barn är inte som de andra - och söndrar sakta familjeidyllen.

Hela tiden medan jag läste så pendlade jag mellan att tycka otroligt synd om Ben och att vara livrädd för honom. Är det bara jag som tycker att barn kan vara otroligt läskiga? De är det sötaste som finns - men även skrämmande. Det kanske bara är alla skräckfilmer som spökar. Jag kan nämna ett tiotal filmer som handlar om barn. En av de första man kommer att tänka på är "The Omen" - som jag som tur inte har sett, tack gode Gud. Fast den har ändå skrämt upp mig. När the Anointed One dök upp i Buffy så blev jag rädd. Jag var mer rädd för honom än för de verkliga "monstren".

Fast, är det egentligen Bens fel? Jag kanske missade det, men jag förstod aldrig vad det var som var fel med honom... Dvärgväxt? Blir man ovanligt stark av det? Eller börjar man gå ovanligt snabbt? I vilket fall som helst så tyckte jag så otroligt synd om honom. Jag kunde sympatisera med både honom och hans mor. Tänk, alla har varit rädda för Ben hela hans liv och försökt hålla sig undan, men samtidigt så kan jag förstå dem.

Jag ser ingen syndabock i det hela.

Doris Lessing har ett bra språk. Det är kort, koncist och inga onödiga utsvävningar. Det är lätt att följa med, gripande och ibland lite oroande. Jag tror att hennes språk bidrog en hel del till min skräck. Jag tror att jag får ta och läsa någonting mer av Doris Lessing, någonting som inte handlar om barn med problem.

Enda minuset med boken är att allting blir så ... deprimerande efter ett tag. Jag blir så otroligt nedstämd när saker faller samman i böcker, men allt depp uppvägdes av en bra historia.

En vän till mig fick här om dagen lyssna på en lång klagan där jag öste ur alla mina frusterade känslor över att jag inte vågade läsa vidare i boken, fastän jag tyckte om den. Vet ni vad jag fick till svar? "Hur kunde du missa att det var en läskig bok? Kollade du på framsidan?". Nej, det gjorde jag inte. För isåfall så hade jag nog inte valt den boken. Tyvärr så hittade jag ingen bild på det omslaget, men jag lovar. Det var h-e-m-s-k-t.

Dead Until Dark: Part II

I'm back on track.
Jag har precis läst ut "Dead Until Dark", 292 sidor på bara lite mer än ett dygn. Är ni inte stolt över mig? Det är ungefär lika många sidor som jag läste totalt under hela februari (eller, jag läste ca 900 sidor under februari, men vi kan ju låtsas).

Eftersom jag har skrivit en "Dead Until Dark"-recension för mindre än ett år sedan så orkar jag inte skriva en ny. Jag ska bara prata lite om mina tankar under läsningen.
Här hittar ni den förra.

Först och främst så kopplades min lite besatta hjärna in på Buffy-spåret. Kan man inte egentligen jämföra Bill och Eric med Angel och Spike? Bill är mörk, en gentleman och riktigt omtänksam (men livsfarlig och inte bara gulligull). Eric är blond, bad och vill ha Sookie, fastän hon inte är alltför villig till att börja med. Bill är mer romans och Eric är mer sex.
Ser någon vart jag vill komma? I Buffyverse så är ju Angel mer romans och ja... Spike är mer sex.

När jag började läsa så fick jag en liten chock då jag upptäckte att Sookie och Bills konversation ute i skogen är näst intill ordagrann i tv-serien. De har inte ändrat mycket av den. Dock så har de ändrat på en massa andra saker - som till exempel Tara Thornton som inte dyker upp förrän i slutet på nästa bok - och knappt ens då.

Sist så vill jag bara förbanna "True Blood" lite. Varför har de tagit över mina bilder av karaktärerna? Jag älskar tv-serien, jag medger det, men åh. Nu har jag Alexander Skarsgård som Eric istället för min variant. Jag får upp Jason som han ser ut i tv-serien, Sookie som hon ser ut i tv-serien, Bill, Rene, Sam, Arlene, you name it, som de ser ut i tv-serien.
Och det gör mig ganska ledsen.

En sista synpunkt för de som har läst boken - major spoilervarning annars -: Det slog mig precis hur likt slutet av "Dead Until Dark" är "Twilight". I båda böckerna så sitter de förälskade vampyrerna på sjukhuset och vakar över sina illa tilltyglade, mänskliga "hjärtans damer " som är i stort behov av smärtstillande. Som blivit skadade på grund av sin kärlek till dem, utan att de varit där för att skydda dem... Visst finns det en likhet?

Den andra systern Boleyn av Philppa Gregory

Om man inte vet historien om kung Henry VIII av England och hans fruar så kommer man i alla fall vara upplyst om en av dem efter att ha läst detta inlägg. Jag kan inte säga att jag spoilar boken då den bygger på en historisk händelse, men om man absolut inte vill veta vad som hände med Anne Boleyn i förväg (om man planerar att läsa "Den andra systern Boleyn", se filmen "The Other Boleyn Girl" eller se tv-serien "The Tudors") så kan ni hoppa över den här recensionen helt. För här talar vi om detaljgnällning.

Henry VIIIs fruars öden är lätta att hålla reda på med hjälp av den fiffiga ramsan: "Divorced, beheaded, died, divorced, beheaded, survived". Anne Boleyn, den andra i ramsan, råkar vara en av mina favoritkunligheter genom historien. (Ganska intressant egentligen, då både Maria Stuart och Marie Antoinette tillhör denna skara av kungligheter - och de mötte samma öde som Anne).
Orsaken till att jag inte tyckt om "Den andra systern Boleyn" är dels på grund av hur författaren framställer Anne och dels på grund av att hon tagit vissa friheter med historien.

"Den andra systern Boleyn" handlar egentligen inte om Anne, utan om hennes syster Mary. I boken så är Mary den yngre systern, medan vissa historiker påstår att Mary var den äldsta av alla syskonen Boleyn. I vilket fall som helst, Mary gifter sig vid tolvårsålder med en adelsman och tillbringar de följande åren vid hovet. I början så är allt lugnt och frid, men sedan så inträffar två saker som sätter igång saker. Marys äldre syster Anne återvänder från den franska hovet och gör livet vid hovet intressantare... och kung Henry får upp ögonen för Mary. Hennes ärogiriga familj försöker utnyttja Marys gunst hos kungen för att få högre ställning och med deras hjälp så är Mary snart kungens älskarinna och föder hans barn, men medan Mary återhämtar sig efter förlossningen så får Henry upp ögonen för en annan - nämligen Anne - och börjar uppvakta henne. Anne har däremot inga planer på att bli kungens älskarinna, hon har högre mål. Hon vill ta drottning Katarinas plats på tronen och ingenting får stå i hennes väg. Inte ens Mary.

Det är historia, det är huset Tudors England, kostymlit och drama, precis som jag vill ha det, men ändå så förvandlas boken till ett stort irritationsmoment.
Var den dåligt skriven? Nej. Jag skulle faktiskt ha tyckt ganska bra om den om den inte hade varit baserad på en verklig historia. För som Anne-fan så är denna bok... ja, näst intill syndig.

Mary beskrivs som en ängel. Hon är snäll, hon är omtänksam, hon får dåligt samvete för att hon har en affär med Henry och tycker synd om sin man och drottning Katarina. Hon älskar sina barn, trots att en av dem är en dotter - alltså i stort sett värdelös. Hon vill inte vara med i hovets intriger och är i stort sett oskuldsfull - trots allt hon gör. Hon är ju bara en god dotter och lyder sin depraverade familj. Hon är ljushårig och blåögd och tänker aldrig på sig själv.

Anne däremot är djävulen själv. Hon är vulgär, tänker bara på sig själv och sin strävan efter att bli så mäktig som möjligt. Hon njuter av att krossa andra människors liv, men visar upp en annan bild för alla andra. Hon är genomfalsk och manipulativ och vänder sig mot alla som inte gör som hon säger eller tänker som henne. Hon är våldsam och svartsjuk - och varje gång det går bra för någon annan än henne så försöker hon förpesta livet för den andra.
Förstår ni varför jag har någonting emot den här boken?

Det här säger jag inte bara för att jag får min glorifierade bild av Anne krossad. Jag vet att Anne Boleyn inte var ett helgon, men jag har verkligen svårt att tro att hon var så där hemsk. All historia som jag har läst tidigare, dokumentärer som jag har sett på Discovery eller History Channel - eller på skolan - har aldrig nämnt att Anne bara hade dåliga sidor. Det jag har hört om henne är en mix av bra och dåligt. Anne fick beröm för att vara älskvärd, vänlig och generös mot vänner och familj och för sin charm. Däremot så har jag alltid stött på informationen att Anne hade ett hett temperament, inte tålde stress bra och att hon var arrogant mot dem som stod i hennes väg. I boken så är alla "goda" sidor bara en falsk mask.

Det finns några andra historiska fel som jag stör mig på i boken:

• I "Den andra systern Boleyn" så är släkten Boleyn "nyrika" och skryter med sitt släktskap med familjen Howard för att framhäva sig själv. Flickornas pappa Thomas är inte särskilt framstående i början av boken. I verkligheten så var släkten Boleyn en framgångsrik ätt med kungliga rötter och Thomas Boleyn var en av de mest hyllade ambassadörerna i Europa.


• I boken så säger Mary att hon och Anne växte upp vid det franska hovet. Fel fel fel! Ja, systrarna Boleyn var båda två en tid vid det franska hovet, men de fick sin utbildning i Nederländerna och Anne tjänstgjorde en tid som hovdam vid det österrikiska hovet. Det nämns inte i boken...


• I "Den andra systern Boleyn" så står George Boleyn nära båda sina systrar - och fastän Anne och Mary avskyr varandra innerst inne så står de ändå varann nära. I verkligheten (och det finns bevis på detta) så stod George och Anne jättenära varann, medan Mary inte hade mycket kontakt med någon av dem.


• I boken så är George Boleyn homosexuell i hemlighet, vilket det inte finns ett enda bevis för i verkligheten. Inte ens ett påstående.

Sedan så avskyr jag hur Philippa Gregory tar helt vanliga händelser och vrider om dem så att Anne framstår i sämsta ljus. Ta till exempel den helt vanliga händelsen med Marys son Henrys utbildning. Henry är nio år, och Anne som har tagit över Henrys myndighetsskap från Mary av ren själviskhet, bestämmer att han ska komma till hovet och börja sin utbildning, helt emot Marys önskan att sonen ska få vara ett barn ett tag till. Ehm. Förlåt mig, Mary, men gifte du dig inte vid tolv års ålder? Hade du inte då spenderat flera år utomlands vid diverse hov och studerat? Ja. Varför ska din son då behandlas som ett barn i en tid där en nioåring får börja ta del i de vuxnas liv? Och det är naturligt att Anne skulle sörja och bestämma över Henrys utbildning. På 1500-talet så sände man sina barn till mäktiga släktingar som såg till att de utbildades - och vem är mäktigast i släkten Boleyn: Anne.

Jag verkligen avskyr att Mary har alla sunda värderingar som ingen annan på den tiden hade. Mary älskar sin dotter lika mycket som sin son, nästan mer, i en tid där döttrar inte var goda till någonting annat än att bli bortgifta. Anne ägnar ingen tid åt lilla Elizabeth utan är bara besviken för att hon inte var en son. Hm. Jag trodde att Anne faktiskt älskade Elizabeth. Det är vad jag har fått för mig, men jag hade antagligen fel. Anne är ju inte kapabel att älska någon annan än sig själv. Hon är ju inte som Mary.

Det som fick droppen att rinna över mitt tålamods bägare var slutet på boken. Anne Boleyn dömdes till döden för att ha varit otrogen, nyttjat häxkonst - och haft ett incestiöst förhållande med sin bror. Det finns bevis på att många av Annes fiender, de som bestämde domen, tyckte att anklagelserna var löjliga, men de tog till vara på dem för att få bort henne. I boken så är inte anklagelserna löjliga alls. I boken så har Anne och George Boleyn ett incestiöst förhållande. En anklagelse som i verkligheten var så osannolik att igen trodde på den, men som ändå gick ut över henne.

Varför tycker jag om Anne Boleyn?

Jo, för att hon var en stark kvinna i en tid där kvinnor bara skulle vara vackra och lydiga. Hon klättrade på egen hand upp till en maktposition som hon inte borde ha kunnat nå, då kungar på den tiden oftast gifte sig med utländska prinsessor för att stärka allianser. Hon var intelligent, bestämd och lät ingen trampa ner henne. Och hon dog av de löjligaste anledningarna någonsin. För att hon födde en dotter och sedan fick missfall efter missfall (inte konstigt, tänk vilken stress hon måste varit under) och för att hon inte blundade då Henry VIII var otrogen mot henne, såsom Katarina av Aragonien hade gjort. Hon dog helt enkelt för att Henry ville gifta om sig.

Får man se den Anne i boken? Nej.

Förut så ville jag se "The Other Boleyn Girl", filmatiseringen av boken, men efter att ha läst den så tror jag nog att jag avstår. Inte minst efter att ha sett det här klippet på youtube, från Annes avrättning. Den var nog förstörd i boken, men här har de ändrat på en massa. Scenens fokus verkar vara på Mary, som får ett brev av Kung Henry. Felet? Mary befann sig i andra sidan landet när Anne avrättades. Fel två? Varför gråter Anne? Varför är hon närmast hysterisk?
Okej, jag skulle vara hysterisk om jag skulle bli avrättad, men ändå! En av anledningarna till att jag är så fascinerad av Anne Boleyn är att hon var så otroligt lugn. Allt jag har läst om henne och hennes död så beskrivs det hur hon var rakryggad, samlad och lugn. Såsom hon är i det andra klippet från "The Tudors". Jag tror att jag får ta och se "The Tudors" istället. Av det lilla jag har sett av Natalie Dormers Anne Boleyn så verkar det som att hon är mycket bättre än Natalie Portmans Anne.






Ser ni skillnaden mellan de två olika Anne?
(Fast en sak är fel i båda klippen: Vad jag har förstått så hade Anne en privat avrättning, inte framför allmogen.)

Pappas lilla flicka av Elizabeth George

Eftersom jag har väntat så otroligt länge med att skriva den här recensionen så har flera av de iakttagelserna jag gjort glömts bort. Jag minns inte riktigt vad det var jag skulle skriva, men jag vet att det var någonting smart och reflektivt. Så, när ni har läst den här ganska innehållslösa recensionen så kan ni ju ha det i bakhuvudet. Jag var så otroligt stolt över mig själv, men mitt hat mot Anne Boleyn-boken sopade bort alla tankar.

"Mammas lilla flicka" hade nog varit ett mer passande namn på den här boken. Min mamma älskar deckare (medan jag fram tills nyligen har avskytt dem av hela mitt hjärta - Kitty och Deckargänget borträknat) och hennes favoritförfattare är nog Elizabeth George. Det känns som att jag har fått höra "läs Elizabeth George, hon är så bra!" sedan, ja sedan jag lärde mig att läsa. Jag har även fått sitta och se på "Kommisarie Lynley" med henne, flera gånger. Vilket var dumt, för nu så kommer de böcker jag redan sett som tv-serie vara förstörda för mig.

Så, man kan säga att jag läste "Pappas lilla flicka" för att göra mamma glad.

I "Pappas lilla flicka" så får vi möta Elizabeths två huvudkaraktärer; den stilige, adlige Thomas Lynley och den oattraktiva Barbara Havers, vars temperament har satt henne i problem flera gånger. Havers problem är att hon alltid blir nerflyttad till gatan igen. Hon har problem med att sammarbeta med de andra poliserna inom Scotland Yard och när hon efter en lång period på gatan får en ny chans så är hon riktigt nervös. Den här gången ska hon inte sabba det. Men nervositeten går snart över till irritation när hon får reda på vem hon ska jobba tillsammans med, vem hennes överordnad är. Thomas Lynley, allt hon avskyr, alla hennes fördomar personifierad. De blir skickade upp till York för att utreda ett fall där en 19-årig flicka funnits sittande bredvid sin halshuggna far, i chock, upprepandes orden "Jag gjorde det, jag gjorde det". Alla bybor i byn tror inte på den lokala polisens teori att hon gjorde det. Gjorde hon verkligen det? När Havers och Lynley anländer så upptäcker de inte bara hemligheter och fruktansvärda saker i det förflutna, utan även nya sidor av varandra. Men ska det verkligen räcka för att de ska kunna lägga sina olikheter åt sidan och sammarbeta?

Jag var faktiskt positivt överraskad, men inte lika upp över mina öron förälskad som mamma. Det tror jag till stor del berodde på något så simpelt som stora bokstäver. I äkta engelskt manér så var alla jättetrevliga och tilltalade varandra med Er och Ni. Vilket gjorde att det var med väldigt många stora bokstäver mitt i meningar, där det egentligen inte borde vara stora bokstäver. Jag har fobi för stora bokstäver mitt i en mening - såvida det inte rör sig om ett namn eller om ett ord som är riktigt viktigt och är skrivet helt i capital letters. (På samma sätt så har jag fobi för bara små bokstäver. Jag vill ha mina meningar i balans).

Jag gillar både kommisarie Lynley, med sin charm, och Barbara Havers, med sin... ja o-charm. Jag har faktiskt aldrig stött på en huvudperson som beskrivs som så ärligt oattraktiv som Barbara. Ibland så känns det som att Elizabeth George verkligen försöker få Havers att framstå så oattraktiv som möjligt, med att beskriva hennes små ögon, osmickrande frisyr och hårfärg och hennes knubbighet, men utan att krossa den där linjen. Linjen mellan en äkta människa och en plattityd. Det känns faktiskt som att Havers skulle kunna vara verklig, som att hon är en sliten medelålderskvinna som inte bryr sig om sitt utseende - på grund av dåligt självförtroende (eller bra självkännedom) - och inte bara har alla dessa osmickrande drag för att vara den "fula" karaktären som väger upp Lynleys good looks. Eller, det balanserar Lynleys riktigt fördelaktiga drag, men Havers roll i det hela är inte att vara oattraktiv.

Nu ger jag upp. Jag erkänner, jag har snott in mig själv och sagt emot mig själv så många gånger utan att kunna komma fram till punkten. Jag hoppas någon förstår vad jag försöker få fram, för jag vet inte hur jag ska formulera det.

En sak som jag hade otroligt svårt med var Lynleys hårfärg. I tv-serien så är ju Lynley svarthårig, men i böckerna så är han blond. Så, när jag läste böckerna så fick jag hela tiden upp en bild av Nathaniel Parker (som spelar Lynley) i en blond peruk i huvudet. Det fick mig lite okoncentrerad

Nej, det här blev en ytterst kort recension. Jag lovar att skriva mer efter nästa Elizabeth George-bok, för ja, det här är en deckarförfattarinna som hamnar bland den tunna skara över författare inom samma genre som jag klarar av att läsa. (Än så länge så är det nästan bara Kathy Reichs och Agatha Christie som har blivit accepterade).

Ni som tyckte att recensionen var kort; vänta bara tills min "Den andra systern Boleyn"-recension kommer! Jag var tvungen att ta bort hela stycken och omformulera vissa saker - för den är flera sidor i Word.

En shopaholics bekännelse: Boken vs. filmen

De där bokrecensionerna, de kommer. Det har bara dröjt på grund av oplanerade sociala händelser, som flyttad match, stöttning av vänner och ett biobesök i grannstaden.
Ikväll så var jag nämligen och såg på komedin "En shopaholics bekännelse" som bygger på boken med samma namn av Sophie Kinsella. Shopaholic-serien är en av mina klara favoriter i chicklitgenren så jag hade ganska höga förväntningar och... nja, de infriades inte.

Filmen i sig var ganska gullig och stundtals riktigt rolig. Jag tror dock inte att jag hade älskat den även om jag inte hade läst böckerna. Nu så störde jag mig på att de hade Hollywoodifierat hela handlingen.

"Location" (förlåt, jag har helt plötsligt glömt bort hur man talar svenska)
Boken: I boken så utspelar sig handlingen i London, Storbritannien.
Filmen: I filmen så utspelar sig handlingen i New York, U.S.A
Kommentar: So far so good, om de nu inte hade förflyttat den från London till New York. Varför gör de alltid så!? (Samma sak med "P.S, I love you!" som förflyttades från Dublin till New York).

Rebecca Bloomwood
Boken: I boken så är Rebecca en sött virrig finansjournalist som låtsas som att hon har koll, när hon egentligen inte vet ett skvatt om ekonomi. Hon älskar att handla och har enorma skulder, som hon försöker smita undan ifrån med diverse dåliga bortförklaringar. Hon delar lägenhet med sin kompis Suze och avskyr sitt jobb.
Filmen: I filmen så är Rebecca en sött virrig trädgårdsjournalist som knappt ens låtsas som att hon har koll. Hon älskar att handla, dock inte i samma "vad som helst som är köpbart duger"-manéer som bokens Rebecca, utan här är det mer märkeskläder i sann Carrie-stil som gäller. Hon har enorma skulder och försöker undvika inkasseraren med diverse dåliga bortförklaringar. Hon delar lägenhet med sin kompis Suze och vill jobba på en mode-tidning.
Kommentar: Jag har ingenting emot Isla Fischer, jag tyckte faktiskt hon gjorde ett ganska bra jobb. Det är mer sättet som Rebecca framställs på som jag stör mig på. Det är lite mer... ironisk humor i boken, eller jag vet inte vad jag ska kalla den. Rebecca är naiv och bubblig, men försöker alltid se ut som att hon passar in och vad jag kommer ihåg så är hon inte särskilt klumpig, utan brukar bara hamna i smått generande situationer. I filmen så är den mer rakt på. Rebecca går in i glasrutor och sticker ut i sina rosa kläder överallt, likt Elle Woods på Harvard. Den bilden fick jag aldrig av Becky i böckerna, eller är det bara jag som har dåligt minne?

Luke Brandon
Boken: I boken så har Luke och Rebecca träffats flera gånger på diverse finansevent och Rebecca ogillar honom verkligen, tycker att han är stel och arrogant. Bokens Luke är ledare för ett stort, framgångsrikt företag och är en av Storbritanniens rikaste män - med eller utan mammas miljoner - och är full av självsäkerhet.
Filmen: I filmen så träffas Luke och Rebecca första gången i en korvkioskkö då Rebecca tränger sig före honom. Han blir hennes chef och "upptäcker" henne. I filmen så framställs han som lite osäker i sin situation ibland, en man som vill stå på egna ben och inte alltid förknippas med sin rika mamma. Han jobbar även han inom tidningsbranschen i filmen.
Kommentar: Jag ser inga nackdelar med Hugh Dancy. Jag älskar brittiska killar och ... ja. Det jag däremot saknar är bokens Luke. Killen som är lite stel, killen som Rebecca bara stöter ihop med överallt och inte jobbar tillsammans med. Den Luke som Rebecca avskyr tills hon inser att han kanske inte är en sådan dålig människa, efter att ungefär hela boken har gått. Bokspoiler följer - mest irriterad blev jag på tv-framträdandet i slutet där Luke är med och stöttar Rebecca, en kontrast till tv-framträdandet i boken där Luke och Rebecca debatterar mot varandra... Dock så var flera av de bra Luke-Rebecca-momenten med, dock lite omgjorda. Min favorit, då Luke lånar ut pengar åt Rebecca så att hon kan köpa en sjal åt sin "sjuka gammelfaster" (a.k.a sig själv).

Suze (och Tarkie)
Boken: I boken så är Suze Beckys rika kompis som gör succé med sina handgjorda ramar. Tarkie, eller Tarquin, är Suzes überrika, konstiga kusin, även min favoritkille i böckerna.
Filmen: I filmen så är Suze Beckys kompis som... ja, inte är annat än hennes bästa kompis. Ett stort plus är att Suze är spelad av Krysten Ritter. Vem? Jo, Rorys roliga collegekompis Lucy (eller är det Olivia?) i "Gilmore Girls" och lika studsiga Gia Goodman i "Veronica Mars". Tarkie är Suzes fästman.
Kommentar: WTF. Varför har de gjort Tarkie till Suzes fästman/man? Varför har de reducerat hela Tarkie-karaktären? Han ska ju vara Beckys irritationsmoment, med bebisspråk, konstig stil och fula kläder. Han ska spela en ganska viktig roll, inte bara få tre minuter screen-time totalt. De kan ju inte bara ta bort Tarkie! Spoiler "Shopaholic & Sister" - fast, Suze och Tarkie gifter sig ju faktiskt, trots nära släktskap, så helst fel var det ju inte....

Derek Smeath
Boken: I boken så skickar han en massa brev och försöker senare få personlig kontakt med Rebecca, men är alltid trevlig, men bestämd, och formulerar vänliga brev till henne.
Filmen: I filmen så skickar han en mass brev och försöker att få personlig kontakt med Rebecca, men det slutar med att han trycker ned henne framför hela ... ja, och stort sett förstör hennes liv.
Kommentar: I filmen så undviker Rebecca all kontakt med honom, medan hon i böckerna skickar en massa brev till honom och erbjuder honom den ena saken efter den andra, bla. en ny brevkniv.

Rebeccas karriär
Boken: I boken så tar Rebeccas karriär fart när hon skriver en artikel om ett företag som lurat hennes föräldrars grannar på pengar, vilket leder till att hon får vara med på tv och ge ekonomitips.
Filmen: I filmen så vill Rebecca jobba med mode egentligen, men hamnar på Lukes ekonomitidning som ett steg in på Artelle, en modetidning ägd av samma "firma". Hennes karriär tar fart när hon skriver lättbegripliga ekonomikrönikor.
Kommentar: Varför modejournalistdrömmar? Varför krönikor? Varför ändra på Rebecca så att hon blir någon slags Carrie eller liknande?

Betyg på filmen? Om det bara hade gällt filmen så hade den väl fått en trea av sex, den var inte tråkig, men väldigt förutsägbar. Nu så kommer ju även boksammanhanget in, så betyget dras ner till en tvåa innan någon hinner säga Rebecca Bloomwood.
Segrare: Boken

Vad tyckte ni? Är jag överdrivet kritisk?

The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde av Robert Louis Stevenson

Huh, det var en lång titel.

"The Strange Cases of Dr Jekyll and Mr Hyde" är en kortroman av Robert Louis Stevenson, tror jag. I själva verket så vet jag inte riktigt när ett verk slutar att vara en novell och blir en kortroman, men enligt wikipedia så är det en novella, alltså en kortroman. Jag har alltid, felaktigt trott att boken berättas utifrån Dr Jekylls perspektiv, men där hade jag visst fel. Handlingen följer vi genom den sansade advokaten Mr Utterson som hör talas om en viss Mr Edward Hyde och beslutar sig att ta reda på mer om denna hemlige person. Han stöter först på namnet i sin väns, den ärade läkaren Dr Henry Jekylls, testamente där denne står som enda arvinge. Redan där börjar Mr Utterson ana oråd, men efter att ha hört om ett hemskt brott som denne Mr Hyde är begått så försöker han att finna mer information om honom - och att rädda sin vän från hans inflytande. Fast, det är mer komplikerat än han någonsin kunnat förstå.

Som ni ser så utelämnade jag slutklämmen, trots att den är väldigt välkänd - men man kan aldrig ta förgivet att alla har hört talas om en film/bok och jag vill inte förstöra för någon. Jag har varit med om att jag - utan att tänka - har spoilat slutet för en ovetande stackare, senast idag vid matbordet. Lillasysters klass får se "Psycho" på engelskan* och hon satt och pratade om den vid matbordet. Utan att riktigt tänka efter så övergår vår diskussion om den väldigt varnande musiken (två minuter innan någonting hemskt händer så sätter den igång) till Norman Bates schizofreni och innan loppet av två minuter så har vi förstört slutet för henne. Oops.

Jag kan bara föreställa mig vilken chock det måste ha varit för läsarna på 1800-talet då historiens twist avslöjades. Själv så blev jag inte särskilt överraskad, då jag har vetat om Dr Jekylls hemlighet sedan barndomen. Istället för att läsa vidare för att få ett svar på alla frågor så satt jag och mös och log åt alla tecken som jag såg, men som personerna i handlingen var helt blind för. De var inte ens tecken, utan bara saker som fanns där.

Varenda gång som någon diskuterade Mr Hyde med Dr Jekyll så kunde jag inte låta bli att skratta.

Vad är det som är så speciellt med 1800-talets London? Varför blir jag alldeles till mig så fort jag läser en bok, eller ser en film, där karaktärerna vandrar igenom Londons dimmiga gator eller nämner en eller annan stadsdel? Varför är just den där gråa dimmigheten, öde gränder, lampor och the Thames så lockande?

Jag blev helt till mig när jag läste "Jonathan Strange & Mr Norrell", samma sak med "Dracula". Det spelar ingen roll om handlingen står och stampar på samma ställe ett tag, för de är i London och lite tråkighet hör liksom till i dimman. (Som just nu befinner sig i London Below, om man får tro "Neverwhere").

* Det finns ett kapitel om Alfred Hitchcock i engelskaläroboken. Ganska roligt egentligen att min lillasyster får göra exakt samma saker på engelskan som jag fick göra då jag gick i åttan. Fast, de har inte haft Halloweenafton och fått se på "Buffy the Vampire Slayer". Det ni. Vi fick se de tre första Buffy-avsnitten, på skoltid, och fick skolk om vi inte var närvarande. Varför kan inte gymnasiet också börja med det?

This Charming Man av Marian Keyes

Marians nya är en lila, glittrig tegelsten eller, den kändes i alla fall som en sådan när jag bar hem den från skolan. Tunga böcker + för liten väska med hårda axelremmar = öm axel.
Jag tror att jag måste ta och skaffa en mer bokbekväm väska.

"This Charming Man" handlar om tre kvinnors liv eller om Paddy de Courcy, mannen, politikern, drömmen som har spelat sin roll i alla deras liv.
Det är Lola Daly, stylist med lila slingor, som blir förkrossad när hon en dag ser på nyheterna att Paddy, hennes pojkvän sedan ett år tillbaka, ska gifta sig... med en annan kvinna. En kvinna hon aldrig förut har sett eller hört talas om. Efter en tid av sammanbrott, katastrofala jobbmissar och förföljelse av ex-pojkvännen så tvingar hennes vänner henne att ge sig iväg från Dublin. Hon skickas till Uncle Toms stuga, en väninnas farbrors lilla hus vid havet, och får order att stanna där tills hon har lugnat ned sig, i en by med minst sagt härligt excentriska personer - så där som bara irländare kan vara.

Grace Gildee har känt Paddy länge, sedan ungdomen, men är inte precis en nära vän i nuläget. Hon är journalist och jagar alltid efter en bra story, samtidigt som hon försöker få förhållandet med pojkvännen Damien att funka, stödja sin faster Bid under hennes cancersjukdom, sluta röka och sköta om sin söndriga tvillingsyster Marnie på distans.

Marnie lever det till synes perfekta livet i London med en älskande, välbetald make, två döttrar och ett fint hus, men allting är inte så perfekt. Marnie kan inte glömma vissa saker ur det förflutna... eller sin första kärlek, en viss Paddy, och tar ibland till flaskan för att få lite själsro.

Paddy de Courcy ser ut som den perfekta mannen, men alla har sina skelett i garderoben.

(Egentligen så finns det en fjärde kvinna också, Alicia Thornton, men eftersom hon bara får ca 20 sidor av hela boken att berätta sin point of view så räknade jag inte med henne).

Det kändes som att "This Charming Man" försökte få med så många "stora problem" som möjligt. Det var misshandel, alkoholism, självhat, cancer, you name it - och ibland så kändes det nästan som att Marian tryckte ihop flera böcker till en. Som att hon hade material till mer än en bok, men sedan beslöt sig att knyta ihop alla kvinnorna med en gemensam nämnare.

Marian försöker ge de olika kvinnorna en egen röst (och även ett eget typsnitt). Lola Dalys del berättas i dagboksform med korta meningar - som jag störde mig otroligt mycket på till att börja med... Eller egentligen störde jag mig på dem hela tiden, enda skillnaden var att efter ett tag så lyckades jag fokusera mer på vad som hände än på att vissa ord saknades. Jag, som har den skriftliga motsvarigheten till mundiarré, förstod inte riktigt varför Lola envisades med att tänka/skriva så nedhackat! Fast det är klart, hennes språk gjorde hennes del till en oavsinande källa av komik och sträckta smilband.

Grace Gildee är däremot mer i min stil, fast väldigt vag. Lola var min favoritperson, men av tvillingsystrarna Grace och Marnie så föredrog jag helt klart Grace. Kanske för att hon var den person som verkade mest... sammanhållen och minst krossad. Eller så kanske det var för att hon uttryckte sig i hela meningar.

Hennes tvillingsyster Marnies delar berättades i tredjeperson, istället som i jagform som de flesta andra Marian-karaktärer gör. Jag har sagt det förut, men jag tycker om jagformsredogörelserna mer än de i tredjeperson, men jag är faktiskt glad att jag slapp ta en inblick i just Marnies huvud. Marnie är min BOATS-tristess personifierad. Jag har svårt för folk som är destruktiva, eller som innehåller allt för mycket smärta. Varför? Inte för att jag är ett känslokallt monster, utan för att det gör för ont i mig när en karaktär lider. (Nu börjar jag bli lite självmotsägande och för att reda ut det: Det finns två sorters smärta. Det finns smärtan som infinner sig när någon måste göra någonting hemskt, när någon dör eller då man har förlorat någon/något. Sedan så finns det den där smärtan som gör att man inte klarar av vardagen, vill fly eller hatar sig själv. Det är den jag inte klarar av. Den andra typen gottar jag mig i - fiktivt ... och inte lika känslokallt som jag får det att låta.)

För att avsluta en väldigt spridd recension: Jag tyckte att boken var bra, en mix av allvar och humor, men att tvärtemot de flesta av Marians andra böcker så vägde den här mer på skuggsidan än den ljusa sidan. Skämten och de komiska elementen gjorde inte så att den kom i jämvikt. Det var alltså en väldigt mörk Marian-bok. Det fanns vissa delar som jag bara önskade skulle ta slut och ibland så var jag faktiskt inte så inne i läsandet, men jag var ändå fast. För jag var ju tvungen att ta reda på vem som var ägaren till alla de där misshandelcitaten i början av varje ny del.