Dead Until Dark av Charlaine Harris

Manisk "Twihard" (regissörernas ordlek (sammanslagning av Twilight och Edward) på fanatiska Twilight-fans) och fang-banger som jag är så hade jag otroligt höga förväntingar på denna bok, och för en gångs skull så rådde inte "Murphys" boklag (höga förväntingar = dålig bok, låga förväntingar = bra bok).

"Dead Until Dark" handlar om Sookie Stackhouse, en attraktiv servitris på en bar i ett litet samhälle i Louisana. Trots sitt fördelaktiga utseende så är inte Sookie någon manslukerska, faktum är att hon inte varit på en dejt på flera år. Hon har nämligen telepatiska förmågor, och fastän många kvinnor vill veta vad som pågår i mäns huvud så är det inte en trevlig upplevelse. Sookie har helt gett upp hoppet om att någonsin kunna ha ett normalt förhållande då Bill vandrar in på baren. I Bills huvud råder tystnaden. Han är nämligen en livs (icke-)levande vampyr och immun mot hennes "förmåga". Nämnde jag att han även är drop dead gorgeous (förlåt, jag har använt den ordleken lite väl många gånger nu.. jag måste komma på en ny)?Passionen svallar och efter att ha räddat varandra ifrån några livshotande situationer så verkar allting ljust för det udda paret. Enda tills två unga kvinnor mördas i staden, varav en av dem är Sookies kollega, och plötsligt så är inte den lugna småstads idyllen så lockande...

Jag är så kär att jag känner hur mina huggtänder fälls ut. Jag vill suga ut vartenda litet ord ur boken. Det når inte upp till Twilight-mani, men det är nära. Jag klandrar mig själv för att jag inte har läst den tidigare.. Varför köpte jag bara en bok!? Jag ska ge några oskyldiga hintar till mamma att "Living Dead in Dallas" och "Club Dead" är högst välkomnade skolavslutningspresenter.

Dead Until Dark är roligare än mina andra vampyr-serier. The Vampire Chronicles är bra på sitt mörka dystra "allt är så svart, alla är så passionerade"-sätt. Twilight series har allting en tonåring kan be om, plus Edward, men kan inte heller kallas en roliga. Sookie Stackhouse series har (än så länge) en smått ironisk, lite skämtsam, ton. Sookie gör narr av stackars Bill i sitt huvud flera gånger, och Elvis-spin offen är det mest kreativa jag har läst på länge.

Eftersom jag är Twilight-manisk så letade jag förstås efter kopplingar - mer än vampyr/människa-ploten, och jag fick ihop många. Vid ett tillfälle så gör Sookie misstaget att nämna namnet Hale och ordet vampyr i samma mening och min Twilight-sjuka hjärna kopplar direkt ihop det med Jasper och Rosalie Hale.

Harris vampyrer är lite klenare än andra. De kan t.ex. inte vistas ute på dagen, de tål inte vitlök och de blir svaga av silver - något jag trodde var en varulvsak.

Den mest välkomnade skillnaden är det att i Charlaine Harris böcker så är vampyrerna sexuella varelser, de har en fungerande "könsdrift". Något som saknas fullständigt i Anne Rice böcker, där det närmsta de kan komma sexuella aktiviteter är att byta blod med varandra, och även till en del i Twilight-böckerna. Inte för att Edward och gänget inte skulle kunna ehm, utnyttja sin mandom om de ville, och inte för att jag vill att Edward ska vara alltför intim med Bella (vem försöker jag lura, det kommer att bli en av höjdpunkterna i Breaking Dawn), men det är trevligt att veta att vampyrer visst kan ha sex utan att partnern dör. Säger den väldigt hormonstinna tonåringen.

Det finns till och med en Jacob Black i boken! Ni inser inte hur sur jag blev när jag upptäckte att det även i denna bok fanns en "Åh, jag har varit här i evigheter - men nu när hon har en snygg vampyr som kille så ska jag försöka motverka det och ta henne själv"-karaktär. De har till och med vissa ehm, yttre likheter. Grr.

Nu hoppas jag bara att mamma plockar upp mina telepatiska "köp de här böckerna till mig, nu!"-vibbar och besöker adlibris.se.