Jonathan Strange & Mr Norrell av Susanna Clarke

Den tog sin tid att läsa, dels eftersom jag lät andra böcker gå före i läskön och dels för att det är en tjock bok som innehåller många långa fotnoter. Men den överraskade mig. Jag trodde att den skulle vara långtråkig med långa långa beskrivningar om hur magin gick till och långa långa långa diskussioner mellan de båda trollkarlarna om olika formler, men än en gång så hade jag fel.

Jonathan Strange & Mr Norrell är en ganska unik fantasybok som utspelar sig i ett slags parallelt-England under 1800-talets början. Det är ett England som länge lidit av saknad efter utövande magiker. En stor del av magin lämnade landet 400 år tidigare då landets största magiker, John Uskglass a.k.a Korpfursten, tillika kung över Norra England, lämnade de Brittiska öarna i sticket och begav sig ut till sitt andra rike, Alvriket. Nu, 400 år efter, så har magin förfallit och det finns endast en utövande magiker, den egna och något naiva Mr Norrell. Tillsammans med sin tjänare Childermass så har Mr Norrell lagt beslag på alla magiböcker värt namnet, och hans största rädsla är att det ska framträda fler magiker. Som Englands enda magiker så åtnjuter han stora privilegier som han inte vill dela med sig av. Men snart så kommer det fram att det finns ännu en engelsk magiker, den unge Jonathan Strange, som tillsammans med sin vackra och intelligenta hustru Arabella precis har anlänt till London. Den förut så motvilliga Mr Norrell tar honom som adept och snart så lever de båda magikerna i ett slags symbios. Allt är dock inte en dans på rosor. Under ett lyckat försök att återuppväcka den vackra Lady Pope från de döda så lägger Mr Norrell av misstag vissa människors liv i händerna på en människo-samlande alv, som snart kommer att påverka allas liv mer än vad de någonsin kunnat drömma om.

Jag vet inte när senast upplevde en sådan tillbakalutad läsglädje. Boken väckte läsglädjen, men det var inte alltid den räckte till när det gällde att stilla den - vilket ledde till att jag läste de andra böckerna istället. Ibland så stod den lite still i handlingen, och jag kände att jag behövde lite... action. Nej, men jag kände att mitt huvud krävde lite lättare ytlig litteratur, vilket jag fick. Jag älskade bokens stundtals tröga tempo, för fastän inte så mycket hände så var jag ändå fast bland de mysiga, småroliga beskrivningarna och de olika anekdoterna som fanns i fotnotarna - överallt.


Plötsligt slog det mig. Det jag försöker säga är att jag tyckte att det var bra att den var lite långtråkig. Dubbelmoral? Kanske det, men det är precis så jag känner. Det rörde inte mig i ryggen att vissa avstickare i handlingen var helt onödiga, likaså många av dialogerna mellan Stephen Black och gentlemannen med tistelhåret a.k.a alvprinsen. Lite tristess är någonting jag förknippar med 1800-talets dimmiga London.

Och om man dömer hunden efter håret så kan vi tala om en höjdare! Jag tycker att de svarta sidorna är en rolig idé (notera: sidorna är inte helsvarta - tänk vad jobbigt det skulle bli att läsa? - utan de är svarta på kanterna!) och när jag upptäckte det lilla bokmärkesnöret som fanns, då blev jag kär. Hur många böcker tar hänsyn till ens behov att ibland lägga ifrån sig tidigare nämnda bok och har i förväg löst problemet "Var är första närmsta papper som kan användas som bokmärke?".

En annan sak som jag älskade med den här boken är att jag aldrig riktigt kunde avgöra vad som skulle hända, eller vad. Som vanligt så stakade jag ut min "det här tror jag kommer att hända" efter halva boken, och oj så fel jag hade. Vissa saker höll jag fast vid hela vägen till slutet, men mina teorier föll lika väl. (Ett exempel: Jag trodde att John Childermass skulle visa sig vara John Uskglass, eftersom de har liknande namn, stora likheter i utseendet (långt svart hår t.ex.) och eftersom jag helt enkelt tyckte om Childermass mest i hela boken)

Jag ägnade mig åt lite mental casting under tiden jag läste. Mr Norrell har fått företrädas av Ian Holm och i rollen som Childermass så poppade hela tiden Septimus i Stardust-filmen upp. Fast jag minns inte om han verkligen såg ut så, eller om det bara är jag och mitt minne som har förbättrat och redigerat hans utseende.