Vi har fått en ganska intressant uppgift på svenskan. Vi skulle välja en skönlitterär bok på temat "Livskriser: Ung nu". Boken skulle vara på svenska, helst utspela sig i Sverige, handla om ungdomar och samhället under 1900-2000-talet. Vår lärare påpekade ganska tydligt att fantasy inte var det bästa att läsa till en sådan här uppgift.
Då är det ju ganska intressant att en tjej i min klass har valt att läsa Twilight. Den uppfyller inget av kraven. Orsaken till att jag är så gnällig är att vi ska presentera boken vi har läst muntligt för hela klassen och jag vet inte om jag klarar av att höra henne presentera Twilight. Jag tål inte att höra någon tala illa om Twilight, men om någon berömmer den så blir jag svartsjuk. Barnslig, I know. Ännu värre blir det om man talar om Edward. Svartsjuka, ditt namn är Sarah.
I alla fall, jag valde Peter Pohls bok "Jag saknar dig, jag saknar dig!" som är baserad händelser i medförfattaren Kinna Gieths liv. Cilla och Tina är enäggstvillingar med allt vad de innebär. De är identiskt lika och är de viktigaste personerna i varandras liv. Tina kan inte leva utan Cilla och Cilla kan inte leva utan Tina. När flickorna börjar på högstadiet så börja de sakta glida isär. Tina är mer intresserad av killar och är varje vecka kär i en ny kille. Hon är så uppe i det blå att hon inte märker att Cilla börjar bli allt mer utstött i klassen. En dag så slår olyckan till i familjen. Tvillingarna är sena till skolbussen och i stressen att komma fram så ser de sig inte för. Tina rusar rakt ut i trafiken och Cilla som snällt följer efter som alltid blir överkörd av en lastbil. Det är alltid svårt när en familjemedlem går bort, men för en ensam enäggstvilling blir det svårare. Tina känner sig halv och sorgen håller på att ta över. Om nätterna drömmer hon mardrömmar om att Cilla kommer tillbaka och det blir svårare och svårare att skilja mellan drömmar och verklighet.
Peter Pohl har ett sätt att skriva som inte passar mig så bra. När jag läser så använder jag en viss melodi, men herr Pohl spelar efter helt andra noter. Så när jag läser så hamnar meningarna fel och jag får läsa om dem flera gånger för att få dem rätt. Jag sätter "tyngdpunkten" på fel ord, eller hur ska jag förklara det. Jag använder skiljetecken som inte finns där när jag läser så att meningarna låter jättekonstigt.
Jag blev rekommenderad att läsa Jag saknar dig, jag saknar dig! av en kompis. Hon använde orden "... en riktig gråtbok... letar sig in i hjärtat..." så jag var redo med pappersnäsdukarna, men det visade sig att de inte behövdes. Jag tror att jag grät vid ett ställe i boken, och jag som är så blödig. Det kan ju dels bero på att jag inte kom in i boken lika bra som jag skulle ha gjort om vi befann oss på samma plan, men konstigt nog så tyckte jag om den ändå. Jag gillade den, men det är en bok som jag säkert kommer ha släppt taget om snart. Det var inte den bästa ungdomsboken jag har läst precis, men Peter Pohl har ett sätt att skriva som verkligen passar de här ämnena.
4 kommentarer:
Det här med att lägga "tyngpunkten" på fel ord har jag också upplevt, fast kanske inte riktigt med denna bok. Jag tycker också att Pohl har lite annorlunda skrivsätt, till ex när han bytte från 3:e person till 1:a person singularis helt plötsligt... men det var ändå en ganska intressant läsupplevelse, jag gillar när författare experimenterar med sitt skrivsätt. Förutsatt att det blir bra förstås...
Åh, jag är exakt likadan! Min kompis läser ju Om jag kunde drömma (och har hållit på hur länge som helst O_O) och jag väntar bara på att hon ska vilja prata om hur underbar han är och hur hon älskar boken - som jag gör (a), men hon har inte sagt ett ord! Hon behandlar den som en VANLIG bok!! O_O_O_O_O_O_O_O_O
Men, samtidigt, om hon skulle älska honom jättemycket skulle jag bli jättesur ><
Fast jag vill ändå att hon ska säga åtminstone någonting! En bok som Twilight kan man inte läsa utan att den lämnar spår!! <333
Jag har också böcker jag älskar, och det är verkligen hemskt när någon annan inte tycker om dem/den!! Usch, jättehemskt. Men om personen tycker lika mycket om boken som jag är jag jätteglad, så jag har inte upplevt den sorten svartsjuka... även om jag mycket väl kan förstå den :)
Jag blir jätteglad om någon tycker om en bok som jag gillar, men om de sedan vill prata om den med mig så blir jag helt defensiv. Det beror på vilket sorts bok det är. Det finns böcker jag älskar, som Försoning, som jag kan diskutera med vem som helst när som helst, men sen så finns det de böckerna som jag har en förälskelse i. Böcker som jag får hjärtklappning bara av att tänka på (överdos av hormoner?) och dem klarar jag inte av att prata med någon om. Ett sådant exempel är Twilight som spelar på alla de rätta tonårssträngarna i mitt hjärta ^^
Skicka en kommentar