Queen of the Damned av Hollywood

Nu har jag sett filmen... igen. För första gången på fyra år.

Och jag tycker fortfarande att den är bra på vissa plan, men samtidigt så förstår jag inte hur de kan säga att den är baserad på Anne Rices bok?

Var stämmer handlingen? Var tar de hänsyn till vad som händer i boken? Var är Louis!?

(Nog för att det skulle blivit rätt förvirrande om Lestat i filmens handling hade sagt till Jesse; "Jag vill att du ska träffa Louis, han är min livskamrat och älskare - och jag hoppas att du kan ha överseende med det, eller hade du föreställt dig att jag skulle vänta på dig i 200 år?)

Jag kan faktiskt helt bortse om att de har förstört hela bokfilmatiseringen. Jag ser inte ens Queen of the Damned-filmen som en filmatisering av boken, utan bara en annorlunda efterapning där regissörerna och manusförfattarna har hittat på allting själv. Jag förstår varför Anne Rice inte tycker om filmen.

Det enda filmen och boken har gemensamt är några gemensamma karaktärer - som egentligen bara har namnet in common med sina bok-jag - och hela "Akasha vaknar och vill ha Lestat som sin kung i en sjuk värld". De missar helt tvillingdrömmen - faktum är att Mekare inte ens är med i filmen.

Varför har de inte lagt ner mer tid på att hitta en Lestat som stämmer överens med bokens bild? Jag vet inte hur många gånger Anne Rice beskriver Lestats blå ögon och långa ljusa hår, och vad gör de? Jo, de castar en mörkhårig brunögd skådespelare - som dock ser passionerat vampyrig ut, men inte Lestatig. Varför kunde de inte bara ge honom en peruk och ett par linser?

När jag lika pratar om saker jag stör mig på; Varför pratar Akasha med en sådan konstig dialekt? Hon har ju bara suttit i tusentals år och lyssnat på omvärlden, så hon borde ha lärt sig att prata ordentlig engelska - särskilt eftersom hon är världens mest perfekta vampyr.

Fastän jag nu har gnällt jättemycket så betyder inte det att jag avskyr filmen, faktum är att jag älskar Lestat/Jesse... om man nu kan kalla honom Lestat. Filmen skulle ha varit så mycket bättre om det faktiskt hade varit en filmatisering av boken och inte en omgjord Hollywood-rulle. Fast om så vore fallet så skulle ju aldrig Lestat och Jesse haft en kärlekshistoria, så det är ett Moment22.

(Min absoluta favoritscen i filmen är i alla fall när Lestat och Jesse har varit och pratat med David och de går därifrån, ut i natten, tillsammans genom London och de håller varandra i handen och allting runt omkring dem går i ultrarapid. )