The Horse Whisperer av Nicholas Evans

Jag sa att jag inte kunde slita mig ifrån Jonathan Strange & Mr Norrell, men jag ljög. Jag kunde inte hålla mig från skolbiblioteket på terminens längsta hål, och två timmar spenderades sittandes ute på en undanskymd parkbänk, läsandes The Horse Whisperer. Sedan så blev det bara naturligt att den fick förtur (dels eftersom JS&MrN har så liten text och breda sidor att jag blir smått galen på att jag aldrig kommer framåt i boken...).

The Horse Whisperer (Mannen som kunde tala med hästar) valde jag på måfå från den engelska sektionen på skolbiblioteket och det var ett väldigt bra slumpmässigt val.

13-åriga Grace McLean är det enda barnet till framgångsrika tidningsredaktören Annie Graves och lika framgångsrika advokaten Robert McLean. Hon är en livfull tonåring med en passion för hästar och ridning (som så många andra 13-åringar) och brukar ta långa ridturer tillsammans med väninnan Judith. På årets första vinterdag så rider vännerna ut på en långfärd, som börjar bra, men slutar i kaos. När vännerna ska korsa en motorväg så halkar Judiths häst och i tumultet som följer så blir de påkörda av en lastbil och Judith och hennes häst dör. Både Grace och hennes häst, Pilgrim, överlever genom ett mirakel, men skadorna ger efterföljande konsekvenser. Grace mister sitt ena ben och Pilgrim förvandlas till en varelse som knappt kan kallas häst. Han är så psykisk skadad att veterinärerna vädjar Annie om tillåtelse att få avliva honom, men Annie känner att Grace aldrig kommer att klara det om Pilgrim dör och söker hjälp på annat håll. Tom Booker är en ensam ranchägare, vars hand med hästar är närmast onaturlig. Så Annie packar hästen och flickan och beger sig ut på en resa tvärs över USA för att läka sår som går djupare en vad man kan tro. Det är inte bara hästar som Tom Booker kan hela...

Jag hade stoora fördomar mot boken när jag först började läsa den. Jag trodde att den mest skulle bestå av sentimentala skildringar och BOATS-aktiga "åh, allt är så nattsvart och jag känner mig så deprimerad"-händelser, men än en gång hade jag fel. Det verkar som att jag kan stifta en ny bokregel; Om jag fruktar att boken inte kommer att passa mig, då gör den det.

Jag trodde att Försoning var tråkig, men jag älskade den. Jag trodde att Twilight antingen var för hemsk eller för cheesy, nu avgudar jag Twilight på gränsen till besatthet. Jag hade en period i andra årskurs då jag avskydde Harry Potter och vägrade ens lyssna på folk som pratade om första boken. Någon som har en annan uppfattning nu? (Jag räcker skamset upp handen).

Boken var... medryckande. Jag (som aldrig ridit - men alltid älskat hästar) föreställde mig verkligen hur det måste ha känts där på ranchen i Montana, bland bergen och det kyliga klimatet, med alla hästarna. Det måste verkligen ha varit vackert.

Det jag tycker bäst om är att allt känns så realistiskt. Kärlekshistorierna känns inte krystade och jag mår bra inombords av att läsa hur glädjen börjar leta sig tillbaka till familjen Graves/McLean. Varför handlar alltid mina feel-good böcker om olyckor och hemska händelser? Är det för att det visar att man kan gå vidare och börja om på nytt?

Jag kommer på mig själv att tänka på karaktärerna på olika sätt i början och i slutet. I början av boken så tänker jag hela tiden på Grace som lytt. Den amputerade benstumpen finns alltid där i bakhuvudet, och i boken. Det märks att Grace lider över det och allt får mig att tänka på henne som en krympling. Väl i Montana så ändras allt och i slutet av boken så kommer jag inte ens ihåg att hon har amputerat bort ena benet. Inte ens när stumpen eller benprotesen nämns fäster jag någon större vikt vid det, och det är Grace som gör att man glömmer. Samma är det med Annie. Första kapitlena så tänker jag på henne som en mamma som inte älskar sitt barn, men tji fick jag.

(På tal om the Horse Whisperer, läs sammanfattningen av filmens handling på svenska wikipedia... Jag höll på att få en hjärtinfarkt av alla stavfel, konstiga meningar och hopp...Där sjönk klassen på Wikipedia i mina ögon.)