Jag har tidigare gjort ett inlägg om filmer om bokfilmatiseringar som jag kommer att vilja se (räkna dock bort HBP som jag vägrar att se efter att ha hört att de bränner ner the Burrow) och nu är det dags för några övriga filmer som jag hittat trailers för på youtube/hört talas om och gärna vill se.
1. "Jennifer's Body".
Jag haaatar skräckfilm. Jag är nog mörkrädd och nervig för att klara av att se på skräckfilmer och let's face it, skräckfilmer är oftast kassa. Antingen så handlar de om övernaturliga fenomen (som jag inte hanterar alltför bra) eller tonåringar som blir mördade i vildmarken/på en resa/på en fest. Vad är då skillnaden med "Jennifer's Body" som handlar om en cheerleader som blir besatt av en demon och börjar mörda killar? Se trailern. Vi har Kyle Gattner (Beaver i "Veronica Mars"), vi har min favorit Amanda Seyfried och vi har Adam Brody (som inte är med i trailern). Manuset är av Diablo Cody och filmen känns väldigt... Buffyesque.
Detta är mer utav en skräckkomedi och den verkar var just nog cheesy.
2. "Sherlock Holmes"
Hm, av de Sherlock Holmes-noveller som jag har läst så har jag aldrig fått för mig att vår mästerdetektiv är så pass... actionfylld. Jag har tänkt på honom mer som en Hercule Poirot-karaktär. Dock så hämtar jag all min kunskap från två korta noveller och "Basil Mus, mästerdetektiven", så jag kan ju ha fel.
I vilket fall som helst så vill jag se "Sherlock Holmes", trots att den ser väldigt Hollywood ut.
Och nej, det har ingenting att göra med att jag älskar Rachel McAdams. Ingenting alls.
(Fast om jag hade läst mer av Arthur Conan Doyle så skulle jag säkert varit riktigt irriterad över hur bad-ass action hero Holmes har blivit).
3. "Alice in Wonderland".
Jag brukar att älska allting som Tim Burton gör och med Johnny Depp, Helena Bonham Carter (radarparet som är med i stort sett alla TB-filmer), Christopher Lee, Alan Rickman och Anne Hathaway så måste den väl i alla fall vara sevärd?
Visar inlägg med etikett filmer. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett filmer. Visa alla inlägg
24 juli, 2009
27 maj, 2009
Blasphemy!
Jag håller på att få en aneurysm denna kväll. Först så fick jag reda på att de håller på att filma en ny version av en av mina absoluta favoriter bland high school-filmerna - nämligen "10 Things I Hate About You". Okej, det är ingen höjdarfilm, men ändå! Se på killen som ska spela Patrick Verona. Hur ska han kunna göra rollen bättre än Heath?
Heath gör ju hela filmen.
Sedan så är någon ute på väldigt tunn is. Knappt is. Frost. Vi pratar om några personer (ett filmbolag? ett produktionsföretag?) som håller på att göra någonting som i mina ögon är lika med de värsta av synder. Nej, de tänker inte filma en av mina favoritböcker. Istället så tänker de återuppväcka Buffy, men inte min Buffy - åh nej. Buffy från floppfilmen "Buffy the Vampire Slayer" från 1992. En film jag inte har sett och inte tänker se. Varför? Jo, för om Joss Whedon till slut fick nog av alla ändringar de gjorde i hans manus och idéer, om den blev en flopp och om den är så dålig och o-Buffyaktig som trailern och vissa scener jag har sett från filmen visar - då vill jag helt enkelt inte se den.
Denna nya film ska alltså ta vid där den gamla filmen slutade. Utan att ta hänsyn det minsta till hela Buffyverse. Utan att ha någon som helst kontakt med Joss Whedon. Varför?
Jo, för att de har upptäckt att vampyrer och vampyr/människa-romansen säljer väldigt bra just nu. Det måste väl ändå vara därför?
Jag vet inte vad som skulle vara värst. Att de gör en dålig film som låtsas som att hela serien och den detaljerade värld och historia i den aldrig har hänt eller att de gör en dålig film som har med detaljer ur serien och tror att det ska göra filmen mer "Buffy"-ig. No way. Jag hoppas att Joss Whedon stämmer dem om de gör det.
Eller hemska tanke: Att de faktiskt gör en film som gör succé på bio och jag måste stå ut med att i årtal behöva försvara min serie från folk som säger att filmen var bättre, folk som pratar om hur bra filmen är, men som aldrig har sett serien, och folk som ska diskutera skillnaderna mellan serien och filmen och kommer fram till att filmens Buffy är bättre. Om dessa människor kommer att existera så blir jag eremit. Jag bosätter mig i en avlägsen grotta långt från civilisationen tillsammans med min dvd, mina tv-serieboxar och min bokhylla... och möjligtvis en dator så att jag kan beställa fler.
Behöver jag nämna att jag vägrar att se någon av ovan nämnda filmer?
(Ja, jag är så barnslig. Vi pratar om tjejen som rackade ner på femte Harry Potter-filmen i ett helt år innan hon till slut såg den - och blev chockad över att det till och med var sämre än vad hon hade fått den att låta som. Sedan dess så har jag insett att jag faktiskt inte behöver se någon mer HP-film, det går bra att kritisera dem i alla fall).
Heath gör ju hela filmen.
Sedan så är någon ute på väldigt tunn is. Knappt is. Frost. Vi pratar om några personer (ett filmbolag? ett produktionsföretag?) som håller på att göra någonting som i mina ögon är lika med de värsta av synder. Nej, de tänker inte filma en av mina favoritböcker. Istället så tänker de återuppväcka Buffy, men inte min Buffy - åh nej. Buffy från floppfilmen "Buffy the Vampire Slayer" från 1992. En film jag inte har sett och inte tänker se. Varför? Jo, för om Joss Whedon till slut fick nog av alla ändringar de gjorde i hans manus och idéer, om den blev en flopp och om den är så dålig och o-Buffyaktig som trailern och vissa scener jag har sett från filmen visar - då vill jag helt enkelt inte se den.
Denna nya film ska alltså ta vid där den gamla filmen slutade. Utan att ta hänsyn det minsta till hela Buffyverse. Utan att ha någon som helst kontakt med Joss Whedon. Varför?
Jo, för att de har upptäckt att vampyrer och vampyr/människa-romansen säljer väldigt bra just nu. Det måste väl ändå vara därför?
Jag vet inte vad som skulle vara värst. Att de gör en dålig film som låtsas som att hela serien och den detaljerade värld och historia i den aldrig har hänt eller att de gör en dålig film som har med detaljer ur serien och tror att det ska göra filmen mer "Buffy"-ig. No way. Jag hoppas att Joss Whedon stämmer dem om de gör det.
Eller hemska tanke: Att de faktiskt gör en film som gör succé på bio och jag måste stå ut med att i årtal behöva försvara min serie från folk som säger att filmen var bättre, folk som pratar om hur bra filmen är, men som aldrig har sett serien, och folk som ska diskutera skillnaderna mellan serien och filmen och kommer fram till att filmens Buffy är bättre. Om dessa människor kommer att existera så blir jag eremit. Jag bosätter mig i en avlägsen grotta långt från civilisationen tillsammans med min dvd, mina tv-serieboxar och min bokhylla... och möjligtvis en dator så att jag kan beställa fler.
Behöver jag nämna att jag vägrar att se någon av ovan nämnda filmer?
(Ja, jag är så barnslig. Vi pratar om tjejen som rackade ner på femte Harry Potter-filmen i ett helt år innan hon till slut såg den - och blev chockad över att det till och med var sämre än vad hon hade fått den att låta som. Sedan dess så har jag insett att jag faktiskt inte behöver se någon mer HP-film, det går bra att kritisera dem i alla fall).
20 mars, 2009
En shopaholics bekännelse: Boken vs. filmen
De där bokrecensionerna, de kommer. Det har bara dröjt på grund av oplanerade sociala händelser, som flyttad match, stöttning av vänner och ett biobesök i grannstaden.
Ikväll så var jag nämligen och såg på komedin "En shopaholics bekännelse" som bygger på boken med samma namn av Sophie Kinsella. Shopaholic-serien är en av mina klara favoriter i chicklitgenren så jag hade ganska höga förväntningar och... nja, de infriades inte.
Filmen i sig var ganska gullig och stundtals riktigt rolig. Jag tror dock inte att jag hade älskat den även om jag inte hade läst böckerna. Nu så störde jag mig på att de hade Hollywoodifierat hela handlingen.
"Location" (förlåt, jag har helt plötsligt glömt bort hur man talar svenska)
Boken: I boken så utspelar sig handlingen i London, Storbritannien.
Filmen: I filmen så utspelar sig handlingen i New York, U.S.A
Kommentar: So far so good, om de nu inte hade förflyttat den från London till New York. Varför gör de alltid så!? (Samma sak med "P.S, I love you!" som förflyttades från Dublin till New York).
Rebecca Bloomwood
Boken: I boken så är Rebecca en sött virrig finansjournalist som låtsas som att hon har koll, när hon egentligen inte vet ett skvatt om ekonomi. Hon älskar att handla och har enorma skulder, som hon försöker smita undan ifrån med diverse dåliga bortförklaringar. Hon delar lägenhet med sin kompis Suze och avskyr sitt jobb.
Filmen: I filmen så är Rebecca en sött virrig trädgårdsjournalist som knappt ens låtsas som att hon har koll. Hon älskar att handla, dock inte i samma "vad som helst som är köpbart duger"-manéer som bokens Rebecca, utan här är det mer märkeskläder i sann Carrie-stil som gäller. Hon har enorma skulder och försöker undvika inkasseraren med diverse dåliga bortförklaringar. Hon delar lägenhet med sin kompis Suze och vill jobba på en mode-tidning.
Kommentar: Jag har ingenting emot Isla Fischer, jag tyckte faktiskt hon gjorde ett ganska bra jobb. Det är mer sättet som Rebecca framställs på som jag stör mig på. Det är lite mer... ironisk humor i boken, eller jag vet inte vad jag ska kalla den. Rebecca är naiv och bubblig, men försöker alltid se ut som att hon passar in och vad jag kommer ihåg så är hon inte särskilt klumpig, utan brukar bara hamna i smått generande situationer. I filmen så är den mer rakt på. Rebecca går in i glasrutor och sticker ut i sina rosa kläder överallt, likt Elle Woods på Harvard. Den bilden fick jag aldrig av Becky i böckerna, eller är det bara jag som har dåligt minne?
Luke Brandon
Boken: I boken så har Luke och Rebecca träffats flera gånger på diverse finansevent och Rebecca ogillar honom verkligen, tycker att han är stel och arrogant. Bokens Luke är ledare för ett stort, framgångsrikt företag och är en av Storbritanniens rikaste män - med eller utan mammas miljoner - och är full av självsäkerhet.
Filmen: I filmen så träffas Luke och Rebecca första gången i en korvkioskkö då Rebecca tränger sig före honom. Han blir hennes chef och "upptäcker" henne. I filmen så framställs han som lite osäker i sin situation ibland, en man som vill stå på egna ben och inte alltid förknippas med sin rika mamma. Han jobbar även han inom tidningsbranschen i filmen.
Kommentar: Jag ser inga nackdelar med Hugh Dancy. Jag älskar brittiska killar och ... ja. Det jag däremot saknar är bokens Luke. Killen som är lite stel, killen som Rebecca bara stöter ihop med överallt och inte jobbar tillsammans med. Den Luke som Rebecca avskyr tills hon inser att han kanske inte är en sådan dålig människa, efter att ungefär hela boken har gått. Bokspoiler följer - mest irriterad blev jag på tv-framträdandet i slutet där Luke är med och stöttar Rebecca, en kontrast till tv-framträdandet i boken där Luke och Rebecca debatterar mot varandra... Dock så var flera av de bra Luke-Rebecca-momenten med, dock lite omgjorda. Min favorit, då Luke lånar ut pengar åt Rebecca så att hon kan köpa en sjal åt sin "sjuka gammelfaster" (a.k.a sig själv).
Suze (och Tarkie)
Boken: I boken så är Suze Beckys rika kompis som gör succé med sina handgjorda ramar. Tarkie, eller Tarquin, är Suzes überrika, konstiga kusin, även min favoritkille i böckerna.
Filmen: I filmen så är Suze Beckys kompis som... ja, inte är annat än hennes bästa kompis. Ett stort plus är att Suze är spelad av Krysten Ritter. Vem? Jo, Rorys roliga collegekompis Lucy (eller är det Olivia?) i "Gilmore Girls" och lika studsiga Gia Goodman i "Veronica Mars". Tarkie är Suzes fästman.
Kommentar: WTF. Varför har de gjort Tarkie till Suzes fästman/man? Varför har de reducerat hela Tarkie-karaktären? Han ska ju vara Beckys irritationsmoment, med bebisspråk, konstig stil och fula kläder. Han ska spela en ganska viktig roll, inte bara få tre minuter screen-time totalt. De kan ju inte bara ta bort Tarkie! Spoiler "Shopaholic & Sister" - fast, Suze och Tarkie gifter sig ju faktiskt, trots nära släktskap, så helst fel var det ju inte....
Derek Smeath
Boken: I boken så skickar han en massa brev och försöker senare få personlig kontakt med Rebecca, men är alltid trevlig, men bestämd, och formulerar vänliga brev till henne.
Filmen: I filmen så skickar han en mass brev och försöker att få personlig kontakt med Rebecca, men det slutar med att han trycker ned henne framför hela ... ja, och stort sett förstör hennes liv.
Kommentar: I filmen så undviker Rebecca all kontakt med honom, medan hon i böckerna skickar en massa brev till honom och erbjuder honom den ena saken efter den andra, bla. en ny brevkniv.
Rebeccas karriär
Boken: I boken så tar Rebeccas karriär fart när hon skriver en artikel om ett företag som lurat hennes föräldrars grannar på pengar, vilket leder till att hon får vara med på tv och ge ekonomitips.
Filmen: I filmen så vill Rebecca jobba med mode egentligen, men hamnar på Lukes ekonomitidning som ett steg in på Artelle, en modetidning ägd av samma "firma". Hennes karriär tar fart när hon skriver lättbegripliga ekonomikrönikor.
Kommentar: Varför modejournalistdrömmar? Varför krönikor? Varför ändra på Rebecca så att hon blir någon slags Carrie eller liknande?
Betyg på filmen? Om det bara hade gällt filmen så hade den väl fått en trea av sex, den var inte tråkig, men väldigt förutsägbar. Nu så kommer ju även boksammanhanget in, så betyget dras ner till en tvåa innan någon hinner säga Rebecca Bloomwood.
Segrare: Boken
Vad tyckte ni? Är jag överdrivet kritisk?
Ikväll så var jag nämligen och såg på komedin "En shopaholics bekännelse" som bygger på boken med samma namn av Sophie Kinsella. Shopaholic-serien är en av mina klara favoriter i chicklitgenren så jag hade ganska höga förväntningar och... nja, de infriades inte.
Filmen i sig var ganska gullig och stundtals riktigt rolig. Jag tror dock inte att jag hade älskat den även om jag inte hade läst böckerna. Nu så störde jag mig på att de hade Hollywoodifierat hela handlingen.
"Location" (förlåt, jag har helt plötsligt glömt bort hur man talar svenska)
Boken: I boken så utspelar sig handlingen i London, Storbritannien.
Filmen: I filmen så utspelar sig handlingen i New York, U.S.A
Kommentar: So far so good, om de nu inte hade förflyttat den från London till New York. Varför gör de alltid så!? (Samma sak med "P.S, I love you!" som förflyttades från Dublin till New York).
Rebecca Bloomwood
Boken: I boken så är Rebecca en sött virrig finansjournalist som låtsas som att hon har koll, när hon egentligen inte vet ett skvatt om ekonomi. Hon älskar att handla och har enorma skulder, som hon försöker smita undan ifrån med diverse dåliga bortförklaringar. Hon delar lägenhet med sin kompis Suze och avskyr sitt jobb.
Filmen: I filmen så är Rebecca en sött virrig trädgårdsjournalist som knappt ens låtsas som att hon har koll. Hon älskar att handla, dock inte i samma "vad som helst som är köpbart duger"-manéer som bokens Rebecca, utan här är det mer märkeskläder i sann Carrie-stil som gäller. Hon har enorma skulder och försöker undvika inkasseraren med diverse dåliga bortförklaringar. Hon delar lägenhet med sin kompis Suze och vill jobba på en mode-tidning.
Kommentar: Jag har ingenting emot Isla Fischer, jag tyckte faktiskt hon gjorde ett ganska bra jobb. Det är mer sättet som Rebecca framställs på som jag stör mig på. Det är lite mer... ironisk humor i boken, eller jag vet inte vad jag ska kalla den. Rebecca är naiv och bubblig, men försöker alltid se ut som att hon passar in och vad jag kommer ihåg så är hon inte särskilt klumpig, utan brukar bara hamna i smått generande situationer. I filmen så är den mer rakt på. Rebecca går in i glasrutor och sticker ut i sina rosa kläder överallt, likt Elle Woods på Harvard. Den bilden fick jag aldrig av Becky i böckerna, eller är det bara jag som har dåligt minne?
Luke Brandon
Boken: I boken så har Luke och Rebecca träffats flera gånger på diverse finansevent och Rebecca ogillar honom verkligen, tycker att han är stel och arrogant. Bokens Luke är ledare för ett stort, framgångsrikt företag och är en av Storbritanniens rikaste män - med eller utan mammas miljoner - och är full av självsäkerhet.
Filmen: I filmen så träffas Luke och Rebecca första gången i en korvkioskkö då Rebecca tränger sig före honom. Han blir hennes chef och "upptäcker" henne. I filmen så framställs han som lite osäker i sin situation ibland, en man som vill stå på egna ben och inte alltid förknippas med sin rika mamma. Han jobbar även han inom tidningsbranschen i filmen.
Kommentar: Jag ser inga nackdelar med Hugh Dancy. Jag älskar brittiska killar och ... ja. Det jag däremot saknar är bokens Luke. Killen som är lite stel, killen som Rebecca bara stöter ihop med överallt och inte jobbar tillsammans med. Den Luke som Rebecca avskyr tills hon inser att han kanske inte är en sådan dålig människa, efter att ungefär hela boken har gått. Bokspoiler följer - mest irriterad blev jag på tv-framträdandet i slutet där Luke är med och stöttar Rebecca, en kontrast till tv-framträdandet i boken där Luke och Rebecca debatterar mot varandra... Dock så var flera av de bra Luke-Rebecca-momenten med, dock lite omgjorda. Min favorit, då Luke lånar ut pengar åt Rebecca så att hon kan köpa en sjal åt sin "sjuka gammelfaster" (a.k.a sig själv).
Suze (och Tarkie)
Boken: I boken så är Suze Beckys rika kompis som gör succé med sina handgjorda ramar. Tarkie, eller Tarquin, är Suzes überrika, konstiga kusin, även min favoritkille i böckerna.
Filmen: I filmen så är Suze Beckys kompis som... ja, inte är annat än hennes bästa kompis. Ett stort plus är att Suze är spelad av Krysten Ritter. Vem? Jo, Rorys roliga collegekompis Lucy (eller är det Olivia?) i "Gilmore Girls" och lika studsiga Gia Goodman i "Veronica Mars". Tarkie är Suzes fästman.
Kommentar: WTF. Varför har de gjort Tarkie till Suzes fästman/man? Varför har de reducerat hela Tarkie-karaktären? Han ska ju vara Beckys irritationsmoment, med bebisspråk, konstig stil och fula kläder. Han ska spela en ganska viktig roll, inte bara få tre minuter screen-time totalt. De kan ju inte bara ta bort Tarkie! Spoiler "Shopaholic & Sister" - fast, Suze och Tarkie gifter sig ju faktiskt, trots nära släktskap, så helst fel var det ju inte....
Derek Smeath
Boken: I boken så skickar han en massa brev och försöker senare få personlig kontakt med Rebecca, men är alltid trevlig, men bestämd, och formulerar vänliga brev till henne.
Filmen: I filmen så skickar han en mass brev och försöker att få personlig kontakt med Rebecca, men det slutar med att han trycker ned henne framför hela ... ja, och stort sett förstör hennes liv.
Kommentar: I filmen så undviker Rebecca all kontakt med honom, medan hon i böckerna skickar en massa brev till honom och erbjuder honom den ena saken efter den andra, bla. en ny brevkniv.
Rebeccas karriär
Boken: I boken så tar Rebeccas karriär fart när hon skriver en artikel om ett företag som lurat hennes föräldrars grannar på pengar, vilket leder till att hon får vara med på tv och ge ekonomitips.
Filmen: I filmen så vill Rebecca jobba med mode egentligen, men hamnar på Lukes ekonomitidning som ett steg in på Artelle, en modetidning ägd av samma "firma". Hennes karriär tar fart när hon skriver lättbegripliga ekonomikrönikor.
Kommentar: Varför modejournalistdrömmar? Varför krönikor? Varför ändra på Rebecca så att hon blir någon slags Carrie eller liknande?
Betyg på filmen? Om det bara hade gällt filmen så hade den väl fått en trea av sex, den var inte tråkig, men väldigt förutsägbar. Nu så kommer ju även boksammanhanget in, så betyget dras ner till en tvåa innan någon hinner säga Rebecca Bloomwood.
Segrare: Boken
Vad tyckte ni? Är jag överdrivet kritisk?
20 januari, 2009
The Show Must Go On
Igår så såg jag en av mina favoritfilmer all time: "Moulin Rouge!". Det är någonting speciellt med musikaler, ännu en av mina golden filmgenrer. Musikaler och kostymfilm - och om man sedan slår ihop dem? Då får man en glad och sorglig färgklick.
02 januari, 2009
Vem är tjejen för Ivanhoe, Rowena eller Rebecca?
Igår såg jag "Ivanhoe", en film som alla väl måste ha sett minst en gång på nyårsdagen då den har gått just 1 januari sedan 1980-talet (?)*
Trots de mindre bra specialeffekterna (som när kung Richards svärd studsar mot magen på en fiende och denne ramlar ner död) så tycker jag ändå om filmen, om det nu inte hade varit för ett stort fel, som faktiskt inte är någon inom filmindustrins fel. Nej, om de hade rättat till det här felet så hade de förmodligen fått en stor skara rasande "Ivanhoe"-älskare som krävde deras huvud på ett silverfat. Den som jag skyller det här på är ingen mindre än Walter Scott;
Varför väljer Ivanhoe fel tjej!?
Jag har stört mig på att han inte kan ta sitt förnuft till fånga och inse att han låter den bra tjejen gå ända sedan jag läste boken för första gången i trean. Inte gör det saken bättre att Olivia Hussey är söt som socker och att Lysette Anthony har världens skummaste lockiga hår (rakt hela vägen ner till topparna, där det är en stor lock - förutom i luggen som även den är hellockig).
I helgens Klick så hade de frågat folk om vem de tyckte att Ivanhoe skulle välja, Rowena eller Rebecca, och fyra av sex tyckte precis som mig - att Ivanhoe valde fel.
Vad tycker ni? Lady Rowena eller Rebecca of York?
Trots de mindre bra specialeffekterna (som när kung Richards svärd studsar mot magen på en fiende och denne ramlar ner död) så tycker jag ändå om filmen, om det nu inte hade varit för ett stort fel, som faktiskt inte är någon inom filmindustrins fel. Nej, om de hade rättat till det här felet så hade de förmodligen fått en stor skara rasande "Ivanhoe"-älskare som krävde deras huvud på ett silverfat. Den som jag skyller det här på är ingen mindre än Walter Scott;
Varför väljer Ivanhoe fel tjej!?
Jag har stört mig på att han inte kan ta sitt förnuft till fånga och inse att han låter den bra tjejen gå ända sedan jag läste boken för första gången i trean. Inte gör det saken bättre att Olivia Hussey är söt som socker och att Lysette Anthony har världens skummaste lockiga hår (rakt hela vägen ner till topparna, där det är en stor lock - förutom i luggen som även den är hellockig).
I helgens Klick så hade de frågat folk om vem de tyckte att Ivanhoe skulle välja, Rowena eller Rebecca, och fyra av sex tyckte precis som mig - att Ivanhoe valde fel.
Vad tycker ni? Lady Rowena eller Rebecca of York?
* Jag läste om det i tidningen för någon dag sedan, men jag kan inte ens komma ihåg vilket årtionde det var fråga om.
11 december, 2008
Australia
3 orsaker till varför jag tror att jag kommer att älska filmen "Australia", som snart har Sverigepremiär (25 december, tror jag):
1. Regissör är Baz Luhrmann, mannen som gav oss "Romeo + Juliet" och "Moulin Rouge!", två filmer som jag tycker om och den senare räknar jag faktiskt till mina favoritfilmer. Jag har stora förväntningar på Baz och jag tror att han kan lyckas göra en till film som jag får gråta floder till.
2. Hugh Jackman är med och bara det garanterar att jag vill se filmen.
3. Hugh har skäggstubb. Me like.
1. Regissör är Baz Luhrmann, mannen som gav oss "Romeo + Juliet" och "Moulin Rouge!", två filmer som jag tycker om och den senare räknar jag faktiskt till mina favoritfilmer. Jag har stora förväntningar på Baz och jag tror att han kan lyckas göra en till film som jag får gråta floder till.
2. Hugh Jackman är med och bara det garanterar att jag vill se filmen.
3. Hugh har skäggstubb. Me like.
23 november, 2008
Twilight-filmen
Jag är så glad. Jag skulle kunna studsa fram som en liten studsboll av glädje. De förstörde inte "Twilight", tjoho tjohej. Okej, en del saker var ändrat - men det visste vi ju redan från början - och ibland så hade de kastat om ordningen på vissa saker. Bella och Edwards första kyss äger till exempel rum på ett annat ställe än i boken, Eric verkar inte vara en schackspelande tönt utan något av skolans mittpunkt och en konstig klassresa äger rum. (Jag förstår mig inte på den klassresan, eftersom alla Cullens är med och de går inte ens i samma årskurs).
James. Wow. Okej, det kanske inte var det bästa som kunde hända, att casta Cam Gigandet - som jag drägglade hinkar efter när jag såg på O.C - som filmens sadistiske vampyr som filmar när han knäcker Bellas ben, men... Visst måste ni hålla med om att han är het? Han kommer direkt upp på min favoritlista över antagonister (efter the Joker och Sylar).
Det är här jag bör ta upp att min hjärna redan har börjat skilja på dem. Jag har bok-Bella och film-Bella, vilka jag älskar på olika sätt. Det här är nog första gången jag inte irriterar mig på minsta lilla felaktiga nyans av en karaktär. Det var för att jag blev så tagen av hur skickligt de hade filmat allting. Det var den perfekta stämningen. Allting var grått, trist och äkta! Jag älskar hur man ser hur smutsig vägen är, hur annorlunda ljuset är - kallare. Det känns som hemma.
Jag älskar hur de hade använt musiken, hur de hade klippt filmen och hur det ibland saktade ner (som när Bella ställer sig framför fläkten och Edward känner hennes doft för första gången).
Trots att vissa saker kändes lite löjliga, som t.ex. vampyrernas försvarsställningar (hallå?), så gillade jag filmen. Jag känner mig till och med mindre fientlig mot Robert Pattinson nu. Jag tror t.o.m jag under filmen faktiskt fick lite fan girl-känslor gentemot honom, men dem talar jag tyst om. Det var bara för att han spelade piano och jag är svag för piano... säger vi.
Jag måste bara hinna lovebomba några saker till innan det här inlägget tar slut. Jag älskar att det tog med min favoritdel av all dialog i böckerna.
(Edward: "And so the lion fell in love with the lamb"
Bella: "What a stupid lamb"
Edward: "What a sick, masochistic lion")
Filmens höjdpunkt: När Bella "tappar" sitt äpple i matsalen och Edward fångar upp det i en kopierad gest av bokomslaget. Där höll jag på att få andnöd för att jag inte kunde dra in luft nog snabbt för att kunna berätta för Sandra vad jag precis hade sett.
En annan scen som jag tyckte om var scenen då Edward följer Bella från bilen för första gången. Scenen då han har solglasögon och på något sätt inte känns som den äkta Edward. Det är så fel att det blev rätt. Det passade in i denna alternativa "Twilight"-värld som filmen är, där Bella faktiskt ser ut att vara rädd för Edward, där Cullens hus inte är vitt och där den oföränderliga Edwards skäggstubb ändras.
Trots att jag kanske inte var så hundraprocentigt nöjd som det här inlägget ger sken av så var jag nöjd. Jag kan tänka mig att se den igen, och igen, och igen och igen. Bara inte skådespelarna ersätter mina bilder av karaktärerna. För även om min och Roberts relation har förbättrats så kommer jag att bli väldigt frustrerad om han tar sig in i mitt huvud. Hur mycket han än försöker så kan han inte vara Edward.
Först ska jag säga några ord om castingen.
I samma stund som Robert Pattinson kom upp på bioskärmen så var mina tidigare agg som bortblåsta. Det berodde dels på att de hade tajmat det så perfekt att han kom in i bild samtidigt som Jessica sa "Edward Cullen". I kombination med att läsa och höra hans namn så blev jag så fan girl-rusig så att mitt Robert-hat helt försvann. (Fast första kvarten satt jag ändå och hade en mentalstrid mellan hjärnhalvorna. Ena halvan sa "Usch, Robert" och den andra sa "Åh, Edward". Gissa vilken som vann?).
Jag älskar Kristen Stewart som skådespelerska, för jag tycker att hon har världens skönaste utseende/röst. Hon är den där coola tjejen som jag skulle vilja vara. Det syntes väldigt mycket på hennes Bella, som var lite mer "stand off"-ish än osocialt tyst. Fast trots att hon var för cool för att vara bok-Bella, så kunde jag inte göra annat än att älska henne.
Det fanns två karaktärer som jag tyckte var perfekta i sina roller. Kellan Lutz som spelar Emmett är Emmett, han är så perfekt för den rollen. Samma sak med filmens Jacob Black, Taylor Lautner . Varenda gång som han dök upp på bioduken så ville jag strypa honom, exakt som med hans bokjag. Det var en ovälkommen chock när de ändrade helt på scenen då Bella fick sin bil och Jacob helst plötsligt dök upp. Han ska ju inte dyka upp förran 10 kapitel in i boken, typ.
Vad gällde övriga Cullens så tyckte jag att de var ganska välcastade, med några få undantag. Carlisle var nästan som jag hade föreställt mig honom, förutom hundra gånger mer mänsklig, samma sak med Esme. En sak bara, var det inte mer Carlisle i boken? Alice var också bra, fast hon var nästan lite för nertonad. Alice är studsigare i boken. Om Cullens var välcastade så kan man inte säga detsamma om the Hales. Jag har ju tidigare sagt att jag tycker att Nikki Reed är för mörk för att spela ljusa Rosalie och jag ska inte ens börja prata om Jasper. Om man säger så här, jag är ganska säker på att det står "scary-looking" i boken och inte "looking scared". Tack vare Helenas kommentar om att Jasper ser bajsnödig ut så kunde jag inte tänka på något annat. Eftersom jag mentalt är tre år gammal så började min hjärna med ett ofrivilligt mantra ("bajsnödig bajsnödig bajsnödig") varenda gång som Jasper var med i bild. Det var väldigt störande... och väldigt roligt. Mitt under Edward och Bellas heta hångel så kom jag helt plötsligt att tänka på Jasper... och brast i skratt.
James. Wow. Okej, det kanske inte var det bästa som kunde hända, att casta Cam Gigandet - som jag drägglade hinkar efter när jag såg på O.C - som filmens sadistiske vampyr som filmar när han knäcker Bellas ben, men... Visst måste ni hålla med om att han är het? Han kommer direkt upp på min favoritlista över antagonister (efter the Joker och Sylar).
Det är här jag bör ta upp att min hjärna redan har börjat skilja på dem. Jag har bok-Bella och film-Bella, vilka jag älskar på olika sätt. Det här är nog första gången jag inte irriterar mig på minsta lilla felaktiga nyans av en karaktär. Det var för att jag blev så tagen av hur skickligt de hade filmat allting. Det var den perfekta stämningen. Allting var grått, trist och äkta! Jag älskar hur man ser hur smutsig vägen är, hur annorlunda ljuset är - kallare. Det känns som hemma.
Jag älskar hur de hade använt musiken, hur de hade klippt filmen och hur det ibland saktade ner (som när Bella ställer sig framför fläkten och Edward känner hennes doft för första gången).
Trots att vissa saker kändes lite löjliga, som t.ex. vampyrernas försvarsställningar (hallå?), så gillade jag filmen. Jag känner mig till och med mindre fientlig mot Robert Pattinson nu. Jag tror t.o.m jag under filmen faktiskt fick lite fan girl-känslor gentemot honom, men dem talar jag tyst om. Det var bara för att han spelade piano och jag är svag för piano... säger vi.
Jag måste bara hinna lovebomba några saker till innan det här inlägget tar slut. Jag älskar att det tog med min favoritdel av all dialog i böckerna.
(Edward: "And so the lion fell in love with the lamb"
Bella: "What a stupid lamb"
Edward: "What a sick, masochistic lion")
Filmens höjdpunkt: När Bella "tappar" sitt äpple i matsalen och Edward fångar upp det i en kopierad gest av bokomslaget. Där höll jag på att få andnöd för att jag inte kunde dra in luft nog snabbt för att kunna berätta för Sandra vad jag precis hade sett.
En annan scen som jag tyckte om var scenen då Edward följer Bella från bilen för första gången. Scenen då han har solglasögon och på något sätt inte känns som den äkta Edward. Det är så fel att det blev rätt. Det passade in i denna alternativa "Twilight"-värld som filmen är, där Bella faktiskt ser ut att vara rädd för Edward, där Cullens hus inte är vitt och där den oföränderliga Edwards skäggstubb ändras.
Trots att jag kanske inte var så hundraprocentigt nöjd som det här inlägget ger sken av så var jag nöjd. Jag kan tänka mig att se den igen, och igen, och igen och igen. Bara inte skådespelarna ersätter mina bilder av karaktärerna. För även om min och Roberts relation har förbättrats så kommer jag att bli väldigt frustrerad om han tar sig in i mitt huvud. Hur mycket han än försöker så kan han inte vara Edward.
02 november, 2008
Lovefilm
Jag har utnyttjat det där erbjudandet man fick från adlibris tidigare. En månads grattis film på lovefilm.se och sedan 100 kr rabatt på adlibris. Ingenting man säger nej till.
Jag har hunnit igenom hela 13 filmer under oktobermånad och det har blivit många sköna filmkvällar och minst lika många tårar. Jag har en förmåga att välja filmer med scener som får mig att gråta hinkvis - ofta utan att ens vara medveten om att filmen kan innehålla så sorgliga scener. Fast det är ju klart, direkt någon dör i en film så gråter jag - såvida det inte är the bad guy.
Jag har sett "Crouching Tiger, Hidden Dragon", "En geishas memoarer", "Marie Antoinette" & "Moulin Rouge!" (jag hade franskt tema), "Van Helsing" & "Bram Stoker's Dracula" (gissa tema?), "Batman Begins", "The Aviator", "Big Fish", "The Abduction Club", "Casanova", "En djävulsk romans" och "En ung Jane Austen".
Jag har fyllt i en liten "enkät" under tiden som jag har gått igenom alla filmerna, en enkät som jag tänkte dela med mig av.
Topp5 bland filmerna: "Batman Begins", "Big Fish", "Moulin Rouge", "En djävulsk romans" och "Marie Antoinette".
Nyupptäckt fangirlobjekt: Gary Oldman. Trots att jag avskyr hans Sirius (vilket inte är hans fel utan de som har gjort Harry Potter-filmernas). Varje gång som Jimmy Gordon dyker upp på tv-rutan så piper jag "Åh, Gordon!". Dock inte som i "Åh, Peter" utan mer som i "Åh, vad du är bra och godhjärtad, Gordon". Jag älskade även hans Dracula - trots en viss förändring från boken. På bubblarplats så har vi Ewan McGregor för hans prestationer i "Moulin Rouge" och "Big Fish". Han delar den platsen med Sebastian Valmont (Ryan Phillippe) från "En djävulsk romans".
Favorit bland de manliga karaktärerna: Den här frågan har gett mig gråa hår. Jag övervägde att ta bort den, men till slut så lyckades jag göra ett - eller några - val. Bruce Wayne (Christian Bale) eller James Gordon (Gary Oldman) från "Batman Begins" ligger bra till. Det gör även Edward Bloom (Ewan McGregor) från "Big Fish" eller tidigare nämnda Sebastian Valmont. Bubblare: Van Helsing (Hugh Jackman) från "Van Helsing".
Favorit bland de kvinnliga karaktärerna: Alltså, jag måste säga att Anna Valerious (Kate Beckinsale) från "Van Helsing" är lite av en favorit. Zigernarprinsessa + har ett svärd, och kan använda det = stor favorit. Jag har ju en svaghet från tjejer med svärd. Det är inte en slump att Éowyn är en av mina favoriter i "Sagan om ringen". Annars är Satine (Nicole Kidman) från "Moulin Rouge!" även favoriserad. Bubblare: Marie Antoinette (Kirsten Dunst).
Hjälte som gärna skulle få rädda mig: Tie mellan Van Helsing och Bruce Wayne.
Kick ass-hjältinna: Anna Valerious eller tjejerna i "Crouching Tiger, Hidden Dragon".
Bästa kärleksparet: Satine och Christian i "Moulin Rouge!". Bubblare blir Mina Murray och Dracula - som absolut inte ska vara kära om man följer boken.
Favorit Van Helsing: Det blir Gabriel Van Helsing från "Van Helsing". Han är det stora övertaget att bli porträtterad av Hugh Jackman, min favorit, och förresten så är Abraham Van Helsing så ändrad i "Bram Stoker's Dracula" att jag inte kunde tycka om honom.
Favorit Dracula: Gary Gary Gary! Trots att han antingen var hårig, gammal eller såg ut som en gammal fladdermus största delen av filmen.
Mest incest: Kathryn och Sebastian i "En djävulsk romans". Eller att Sienna Miller spelar Francesca Bruni i "Casanova" och Charlie Cox spelar hennes lillebror Giovanni Bruni, för att i nästa film, "Stardust", spela hennes beundrare som vill gifta sig med henne.
Största chock: När Richard Gilmore (Edward Hermann) dök upp i filmcensurkommittén i "The Aviator" eller när oompaloompen från "Kalle och Chokladfabriken" dök upp i "Big Fish".
Bästa inledning: "En djävulsk romans", helt klart! Hur kan man låta bli att älska en film som börjar med att spela en av mina favoritlåtar, Every You Every Me med Placebo?
Sorgligaste scen: Jag kom på att jag kan inte svara på den här frågan utan att förstöra slutet på flera filmer. Alla svar slutade i alla fall på "...när [insert passande namn] dör". En av de sorgligaste scenerna är i alla fall när Bruce Waynes föräldrar har dött och James Gordon försöker trösta den lilla killen.
Jag har hunnit igenom hela 13 filmer under oktobermånad och det har blivit många sköna filmkvällar och minst lika många tårar. Jag har en förmåga att välja filmer med scener som får mig att gråta hinkvis - ofta utan att ens vara medveten om att filmen kan innehålla så sorgliga scener. Fast det är ju klart, direkt någon dör i en film så gråter jag - såvida det inte är the bad guy.
Jag har sett "Crouching Tiger, Hidden Dragon", "En geishas memoarer", "Marie Antoinette" & "Moulin Rouge!" (jag hade franskt tema), "Van Helsing" & "Bram Stoker's Dracula" (gissa tema?), "Batman Begins", "The Aviator", "Big Fish", "The Abduction Club", "Casanova", "En djävulsk romans" och "En ung Jane Austen".
Jag har fyllt i en liten "enkät" under tiden som jag har gått igenom alla filmerna, en enkät som jag tänkte dela med mig av.
Topp5 bland filmerna: "Batman Begins", "Big Fish", "Moulin Rouge", "En djävulsk romans" och "Marie Antoinette".
Nyupptäckt fangirlobjekt: Gary Oldman. Trots att jag avskyr hans Sirius (vilket inte är hans fel utan de som har gjort Harry Potter-filmernas). Varje gång som Jimmy Gordon dyker upp på tv-rutan så piper jag "Åh, Gordon!". Dock inte som i "Åh, Peter" utan mer som i "Åh, vad du är bra och godhjärtad, Gordon". Jag älskade även hans Dracula - trots en viss förändring från boken. På bubblarplats så har vi Ewan McGregor för hans prestationer i "Moulin Rouge" och "Big Fish". Han delar den platsen med Sebastian Valmont (Ryan Phillippe) från "En djävulsk romans".
Favorit bland de manliga karaktärerna: Den här frågan har gett mig gråa hår. Jag övervägde att ta bort den, men till slut så lyckades jag göra ett - eller några - val. Bruce Wayne (Christian Bale) eller James Gordon (Gary Oldman) från "Batman Begins" ligger bra till. Det gör även Edward Bloom (Ewan McGregor) från "Big Fish" eller tidigare nämnda Sebastian Valmont. Bubblare: Van Helsing (Hugh Jackman) från "Van Helsing".
Favorit bland de kvinnliga karaktärerna: Alltså, jag måste säga att Anna Valerious (Kate Beckinsale) från "Van Helsing" är lite av en favorit. Zigernarprinsessa + har ett svärd, och kan använda det = stor favorit. Jag har ju en svaghet från tjejer med svärd. Det är inte en slump att Éowyn är en av mina favoriter i "Sagan om ringen". Annars är Satine (Nicole Kidman) från "Moulin Rouge!" även favoriserad. Bubblare: Marie Antoinette (Kirsten Dunst).
Hjälte som gärna skulle få rädda mig: Tie mellan Van Helsing och Bruce Wayne.
Kick ass-hjältinna: Anna Valerious eller tjejerna i "Crouching Tiger, Hidden Dragon".
Bästa kärleksparet: Satine och Christian i "Moulin Rouge!". Bubblare blir Mina Murray och Dracula - som absolut inte ska vara kära om man följer boken.
Favorit Van Helsing: Det blir Gabriel Van Helsing från "Van Helsing". Han är det stora övertaget att bli porträtterad av Hugh Jackman, min favorit, och förresten så är Abraham Van Helsing så ändrad i "Bram Stoker's Dracula" att jag inte kunde tycka om honom.
Favorit Dracula: Gary Gary Gary! Trots att han antingen var hårig, gammal eller såg ut som en gammal fladdermus största delen av filmen.
Mest incest: Kathryn och Sebastian i "En djävulsk romans". Eller att Sienna Miller spelar Francesca Bruni i "Casanova" och Charlie Cox spelar hennes lillebror Giovanni Bruni, för att i nästa film, "Stardust", spela hennes beundrare som vill gifta sig med henne.
Största chock: När Richard Gilmore (Edward Hermann) dök upp i filmcensurkommittén i "The Aviator" eller när oompaloompen från "Kalle och Chokladfabriken" dök upp i "Big Fish".
Bästa inledning: "En djävulsk romans", helt klart! Hur kan man låta bli att älska en film som börjar med att spela en av mina favoritlåtar, Every You Every Me med Placebo?
Sorgligaste scen: Jag kom på att jag kan inte svara på den här frågan utan att förstöra slutet på flera filmer. Alla svar slutade i alla fall på "...när [insert passande namn] dör". En av de sorgligaste scenerna är i alla fall när Bruce Waynes föräldrar har dött och James Gordon försöker trösta den lilla killen.
22 oktober, 2008
Sixteen going on Seventeen
Eftersom det bara är dagar kvar till min födelsedag - och bloggens födelsedag - så tyckte jag att den här låten är passande. Bloggen fyller dock inte sjutton år.
08 oktober, 2008
5 star cross'd lovers-filmer
Ibland så tror jag nästan att jag är masochist. Att jag tycker om att plåga mig själv. Varför skulle jag annars älska filmer som får mig att gråta hinkvis och som sedan lämnar en melankolisk känsla efter sig? Min favoritgenre, alla kategorier, är nog ändå star cross'd lovers. Ja, så hemsk är jag. Om en av de älskande dör så kan ni räkna med att det är en av mina favoritfilmer - gärna i en tårdrypande scen i sin älskades armar. Usch, det där lät hemskt, men ... det är sanningen.
Jag gjorde en snabb lista på några av mina favorit-star cross'd lovers från filmhyllan.
"Titanic" (1997) av James Cameron
Det finns inget bättre sätt att plåga sig själv än att se på "Titanic". Varenda gång jag ser den - märk varenda gång - så blir jag konstig i flera dagar och går bara runt och tänker på hur hemskt det måste ha varit att vara ombord på båten. Är det bara jag som hulkar mig igenom slutet? Förut så grät jag ingenting till "Titanic", men på äldre dar så måste jag ha blivit känsligare. När Roses livbåt sänks ner och hon tittar upp och ser Jack och Cal - och nödraketen som exploderar just bakom den - då brister det. Då snyftar jag tills båten har sjunkit och eftertexterna är slut.
"Romeo + Juliet" (1996) av Baz Luhrmann
Varenda gång jag ser den så önskar jag att den ska sluta annorlunda. Favorit-Clare Danes spelar Juliet och Leonardo DiCaprio är med för andra gången på den här listan. Jag tycker nästan att slutet i den här filmen är värre än i pjäsen. Jag har alltid telepatiskt försökt få Juliet att vakna innan Romeo dricker giftet, men det blev bara ännu värre när hon vaknar en hundradel för sent.
"Tristan + Isolde" (2006) av Kevin Reynolds
Den följer inte legenden det minsta, men den är så bra ändå. Sophia Myles och James Franco (som är väldigt bildskön!) har huvudrollerna som de olyckligt älskande.
"Moulin Rouge" (2001) av Baz Luhrmann.
Jag såg den idag och det är faktiskt därför jag skriver det här inlägget. Förutom Christian och Satines första "privata möte" - som jag tycker är väldigt pinsamt till att börja med - så älskar jag filmen. Jag vet folk som avskyr den och jag förstår inte hur man inte kan charmas av den. Alla färger, alla sånger (som "The Show Must Go On" eller "Your Song") och ... Nicole Kidman och Ewan McGregor. Det finns inget slut i någon film som jag hatar och älskar lika mycket som slutet i den här filmen.
"Brokeback Mountain" (2005) av Ang Lee
Varför, varför, oh, varför kunde inte Ennis och Jack fått varandra? Heath och Jake Gyllenhaal var riktigt söta tillsammans och fastän filmen är otroligt lång (känns det som) så är det värt att se den för Ennis och Jacks skull.
29 september, 2008
PS, I love you - filmen vs boken
Jag vet att man inte kan förvänta sig att en filmatiserad bok mest troligt är väldigt ändrad och jag vet att man inte kan hålla på att jämföra böckerna med filmerna - för det slutar oftast till filmernas nackdel. (Förutom i fallet Bridget Jones där filmen är fenomenal).
Men jag kan ändå inte hålla mig ifrån att klaga när det gäller "PS, I love you!". Jag såg filmen för första gången i helgen och blev helt chockad över alla ändringar de hade gjort, så jag försökte se filmen idag igen och bortse från allt de har ändrat, lagt till eller tagit bort... men det går inte. Jag skulle säkert ha älskat filmen om jag inte hade läst boken först. Här kan ni se vad jag tyckte om boken.
Varför har de ändrat allting? Det finns två saker jag inte kan förlåta.
Den första är att de har förflyttat handlingen från Irland till New York, och ändrat Hollys och alla utom Gerrys nationalitet till amerikaner. Gerry får fortfarande vara irländare, tack gode gud. Jag älskar ju Irland, så varför kan de inte bara låta den utspela sig där?
Det andra jag inte kan förlåta är hur de har massakerat Hollys familj. I filmen så är mamman en aning bitter hårt jobbande kvinna som öppnade en bar för att kunna betala räkningarna efter att Hollys far lämnat dem. I boken så är mamman hur gullig som helst och hon och pappan är lyckligt gifta. Dessutom, var är Hollys bröder? Ciara fick de ju med och hon var bubblig, men inte nog. (Var är det rosa håret?). Hur kunde de helt ta bort Declan, Richard och Jack? Det jag älskade mest med boken var ju Hollys familj och så är den inte ens med!
Och de förstörde Daniels personlighet helt. I filmen så var han en ganska misslyckad man ... med vissa konstiga sociala beteenden, medan jag upplevde honom som en mycket mer stabil människa i boken.
Det är som att producenterna bara har skummat igenom boken och tagit grundstoryn och sedan hittat på själv.
Men jag kan ändå inte hålla mig ifrån att klaga när det gäller "PS, I love you!". Jag såg filmen för första gången i helgen och blev helt chockad över alla ändringar de hade gjort, så jag försökte se filmen idag igen och bortse från allt de har ändrat, lagt till eller tagit bort... men det går inte. Jag skulle säkert ha älskat filmen om jag inte hade läst boken först. Här kan ni se vad jag tyckte om boken.
Varför har de ändrat allting? Det finns två saker jag inte kan förlåta.
Den första är att de har förflyttat handlingen från Irland till New York, och ändrat Hollys och alla utom Gerrys nationalitet till amerikaner. Gerry får fortfarande vara irländare, tack gode gud. Jag älskar ju Irland, så varför kan de inte bara låta den utspela sig där?
Det andra jag inte kan förlåta är hur de har massakerat Hollys familj. I filmen så är mamman en aning bitter hårt jobbande kvinna som öppnade en bar för att kunna betala räkningarna efter att Hollys far lämnat dem. I boken så är mamman hur gullig som helst och hon och pappan är lyckligt gifta. Dessutom, var är Hollys bröder? Ciara fick de ju med och hon var bubblig, men inte nog. (Var är det rosa håret?). Hur kunde de helt ta bort Declan, Richard och Jack? Det jag älskade mest med boken var ju Hollys familj och så är den inte ens med!
Och de förstörde Daniels personlighet helt. I filmen så var han en ganska misslyckad man ... med vissa konstiga sociala beteenden, medan jag upplevde honom som en mycket mer stabil människa i boken.
Det är som att producenterna bara har skummat igenom boken och tagit grundstoryn och sedan hittat på själv.
19 september, 2008
The Dark Knight
Jag har mått mycket bättre idag och imorgon så ska jag återuppta mitt bloggande hade jag tänkt mig, men det här inlägget kan bara inte vänta.
Jag kommer precis från bion. Jag vet inte vad jag tänkte när jag gick och satt mig i biosalongen på den första dagen utan monsterhakkörteln, men ikväll så gick jag och en kompis och såg "The Dark Knight" och den var fantastisk.
# 1 : The Joker toppar härmed min lista över mest psycho "villain" i hjältefilmer. Som sagt, alla mina listor är baserade på saker jag kommer ihåg så de kanske inte är faktaenliga, men ändå. Han puttade ner Sylar (som jag hade en intim dröm om igår, vilket ledde till att jag blev äcklad på mig själv - eftersom jag tycker att han är väldigt... ehm, just ja, psycho.) från första platsen och tog över allting. Ändå så kan man inte låta bli att tycka i alla fall lite om honom. När Jokern trippar ut från sjukhuset i full sjuksköterskeuniform och hoppar till av glädje vart och varannat steg så blir det faktiskt ganska sött... och sjukt.
# 2: Batman får gärna rädda mig. Nu blir det tal om mina listor igen. Batman hamnar på andra plats på listan "Hjältar som gärna får rädda mig". (Behöver ni gissa vem ettan är? - fanfar - Peter Petrelli of course). Jag älskar Bruce Wayne. Bruce är manligare än både Clark och Peter (Parker alltså) och det faktum att Christian Bale spelar honom gör inte saken sämre. Det blev många suckar från mitt håll.
# 3: Heath var otrolig. Jag och H (min kompis) var rädda att vi skulle börja gråta under bion, sörjande fan girls som vi är, men han var så otrolig att vi inte ens tänkte på att det var honom. Det gick inte att se ett spår av Heath i Jokern! När han var uppe på skärmen så VAR han Jokern.
# 4: Trots att jag avskyravskyravskyr Gary Oldman i Harry Potter-filmerna så älskarälskarälskar jag honom i Batman. Det bevisar vad jag alltid har sagt, fast folk inte tror mig. Jag har ingenting emot Gary, jag avgudar Gary, men han är fel person att spela Sirius - speciellt eftersom Sirius är ca 33 år och inte har några tatueringar - eller mustasch.
Godnatt!
Jag kommer precis från bion. Jag vet inte vad jag tänkte när jag gick och satt mig i biosalongen på den första dagen utan monsterhakkörteln, men ikväll så gick jag och en kompis och såg "The Dark Knight" och den var fantastisk.
# 1 : The Joker toppar härmed min lista över mest psycho "villain" i hjältefilmer. Som sagt, alla mina listor är baserade på saker jag kommer ihåg så de kanske inte är faktaenliga, men ändå. Han puttade ner Sylar (som jag hade en intim dröm om igår, vilket ledde till att jag blev äcklad på mig själv - eftersom jag tycker att han är väldigt... ehm, just ja, psycho.) från första platsen och tog över allting. Ändå så kan man inte låta bli att tycka i alla fall lite om honom. När Jokern trippar ut från sjukhuset i full sjuksköterskeuniform och hoppar till av glädje vart och varannat steg så blir det faktiskt ganska sött... och sjukt.
# 2: Batman får gärna rädda mig. Nu blir det tal om mina listor igen. Batman hamnar på andra plats på listan "Hjältar som gärna får rädda mig". (Behöver ni gissa vem ettan är? - fanfar - Peter Petrelli of course). Jag älskar Bruce Wayne. Bruce är manligare än både Clark och Peter (Parker alltså) och det faktum att Christian Bale spelar honom gör inte saken sämre. Det blev många suckar från mitt håll.
# 3: Heath var otrolig. Jag och H (min kompis) var rädda att vi skulle börja gråta under bion, sörjande fan girls som vi är, men han var så otrolig att vi inte ens tänkte på att det var honom. Det gick inte att se ett spår av Heath i Jokern! När han var uppe på skärmen så VAR han Jokern.
# 4: Trots att jag avskyravskyravskyr Gary Oldman i Harry Potter-filmerna så älskarälskarälskar jag honom i Batman. Det bevisar vad jag alltid har sagt, fast folk inte tror mig. Jag har ingenting emot Gary, jag avgudar Gary, men han är fel person att spela Sirius - speciellt eftersom Sirius är ca 33 år och inte har några tatueringar - eller mustasch.
Godnatt!
22 augusti, 2008
I want you to want me... I need you to need me.
Jag har precis sett klart min favorit bland alla filmvärldens high school-filmer, nämligen "1o orsaker att hata dig". Det är inte precis en film med ett perfekt manus utan vid flera tillfällen så vill jag helst ducka ner under en kudde och jag skulle gärna vilja fråga manusförfattaren vad h*n tänkte på när vissa av filmens "kvickheter" såg dagens ljus. Det är bara en liten svaghet, men den bärs upp av filmens stora stöttepelare - Heath Ledger.
Vem kan stå emot Patrick Verona (alltså Heath) med det långa bruna lockiga håret, de snälla ögonen, det charmiga leendet med smilgroparna. Allting i form av en bad boy som innerst inne har ett hjärta av guld, och som vet hur man gör den där charmigt struliga "jag har så dåligt samvete, förlåt mig"-blicken.
Eftersom min blogg på sista tiden har börjat förvandlas till "En fangirls tankar" så går jag vidare och sliter mig från Heath.
Det finns en high school-film som kommer tätt efter "1o orsaker att hata dig" på grund av... ja, jag vet inte varför, men någonting är det, och det är "John Tucker must die". I denna film så finns det ännu en mystisk charmig tonåring med långt mörkt hår, fina ögon och charmigt leende. Scott Tucker (Penn Badgley) är lite som Patrick Verona jr och om jag fick välja två killar från alla high school-filmer vi äger (och lita på mig, vi har många) så skulle jag välja just dem; Scott och Patrick. Så jag har alltid sett "John Tucker must die" som "10 orsaker att hata dig"-light.
Nu har jag hittat ännu en gemensam nämnare, nämligen låten "I want you to want me" i olika versioner med olika grupper. Scott sjunger den i "John Tucker must die" och Twintwelves cover spelas i slutet av filmen. Så jag har alltid förknippat låten med just den filmen, så döm min förvåning när jag sett klart "10 orsaker att hata dig" och jag hör det bekanta introt spelas under den avslutande scenen och i eftertexten.
Mina favoriter har visst mer gemensamt än vad jag förut kunnat ana.
Vem kan stå emot Patrick Verona (alltså Heath) med det långa bruna lockiga håret, de snälla ögonen, det charmiga leendet med smilgroparna. Allting i form av en bad boy som innerst inne har ett hjärta av guld, och som vet hur man gör den där charmigt struliga "jag har så dåligt samvete, förlåt mig"-blicken.
Eftersom min blogg på sista tiden har börjat förvandlas till "En fangirls tankar" så går jag vidare och sliter mig från Heath.
Det finns en high school-film som kommer tätt efter "1o orsaker att hata dig" på grund av... ja, jag vet inte varför, men någonting är det, och det är "John Tucker must die". I denna film så finns det ännu en mystisk charmig tonåring med långt mörkt hår, fina ögon och charmigt leende. Scott Tucker (Penn Badgley) är lite som Patrick Verona jr och om jag fick välja två killar från alla high school-filmer vi äger (och lita på mig, vi har många) så skulle jag välja just dem; Scott och Patrick. Så jag har alltid sett "John Tucker must die" som "10 orsaker att hata dig"-light.
Nu har jag hittat ännu en gemensam nämnare, nämligen låten "I want you to want me" i olika versioner med olika grupper. Scott sjunger den i "John Tucker must die" och Twintwelves cover spelas i slutet av filmen. Så jag har alltid förknippat låten med just den filmen, så döm min förvåning när jag sett klart "10 orsaker att hata dig" och jag hör det bekanta introt spelas under den avslutande scenen och i eftertexten.
Mina favoriter har visst mer gemensamt än vad jag förut kunnat ana.
25 juli, 2008
Avsky mot Fenixorden-filmen.
Ni som trodde att HP-månaden var slut, ni trodde fel.
Igår kväll så såg jag "Harry Potter och Fenixorden" för första gången. Jag har inte känt mig tillräcklig stark för att se den förrän igår, då jag gick på jakt efter en hyrfilm och min tillfälliga HP-koma vilseledde mig till att hyra den. Till er som inte har sett den, gör det inte!
Jag hade rätt. Jag gjorde rätt i att strunta att se den. Jag gjorde rätt som talade illa om den utan att ha sett den (något som jag hatar då andra gör). Jag blev så... besviken.
Innan ens tjugo minuter hade hunnit gåav filmen så hade jag skickat 20 sms innehållande klagomål till Sandra, som redan hade sett filmen och varnat mig för den.
Jag förstår inte hur HP-filmerna har kunnat bli så populära bland folk som inte läst HP då ingenting förklaras närmre eller hänger samman särskilt väl. Det är en av sakerna jag stör mig på, att de har klippt bort så otroligt mycket av böckerna. Ska jag nämna några andra saker? Jag tar det från början.
- Lekparksscenen. Varför retar Dudley och hans vänner Harry när det i boken klart och tydligt står att Harry vill att Dudley ska reta honom, bara för att han ska få ta ut sin ilska på någon. Så klart så vågar ju inte Dudley reta Harry i boken eftersom Big D är livrädd för trollkarlar och magi. Varför skulle Harry dra fram sin trollstav inför en hel hop med mugglare då bara det skulle sätta honom i en knepig sits på ministeriet?
- Dementorscenen. Var i boken står det att dementorerna kan flyga? Det undrade jag redan när jag såg den tredje filmen. Varför flyger dementorerna? I böckerna så står det ju att de glider fram, vid markhöjd. Inte ens när de kommer till Quidditchplanen i "HP and the Prisoner of Azkaban" så står det någonting om att de flyger. Förresten, är det bara jag som tycker att dementorerna ser lite... uppiffade ut? Nytt Azkaban-mode? Det jag mest stör mig på i den här scenen är hur dramatiskt allt ska vara, med Harry som tappar trollstaven och flyger flera meter bort från den...
- Mrs Figg. I filmen så är Mrs Figg en söt liten tant som pratar vänligt med Harry, lite skakad över dementorattacken, men ändå håller sig lugn. I boken så är Mrs Figg högljudd, rosenrasande över Mundungus Fletchers ansvarslösa försvinnande och väldigt brysk, och absolut inte söt.
- Familjen Dursley. I filmen så framställs Dursleys som inkompententa och ointelligenta. Vernon snaskar glass och är inte alls otrevlig utan säger bara "jag visste att du skulle driva honom till vansinne" och Petunia ojar sig bara över Dudley och sedan åker de iväg med honom till sjukhuset. Det är inte alls samma klimax som i filmen när Harry för första gången pratar magi med Dursleys, förklarar sig och blir chockad då Petunia vet vad dementorer är. En av mina favoritstunder i boken är när (mitt bland Dudleys uppkastningar, Vernons hot om att kasta ut Harry och insusande ugglor) faktiskt visar tecken på syskonkärlek mot Lily. De korta raderna då Petunia blir chockad och oroad när hon får veta att mannen som mördade hennes syster är tillbaka, är ett av de där guldkornen som innehåller så mycket mer än vad som skymtar vid första anblicken. Det är vad jag kallar "den tredje dimensionen" i HP-böckerna. Lupins bleknande ansikte och hastiga rörelser varje gång någon råkas nämna Sirius eller James i "HP and the Prisoner of Azkaban", alla Snapes små tecken på att han är kär i Lily igenom böckerna. Allt sådant. Det är vad filmerna saknar.
Jag hoppar till två av de viktigaste punkterna för att komma någon vart...
- Albus Dumbledore. Har regissören, manusförfatteren och Michael Gambon ens läst Harry Potter? Har de isåfall upptäckt karaktären Albus Dumbledore? Det är svårt att veta då den Dumbledore som finns i böckerna inte har några som helst likheter med sitt film-jag, utöver några repliker förstås. I böckerna så är Dumbledore alltid lugn och höjer bara vid ett fåtal tillfällen rösten. Han talar oftast vänlig och har ett litet finurligt glitter i ögonen. Han låter alltid som att han samtalar om någonting lättsamt och trevligt, fastän han pratar med människor som är emot honom - förutom vid de tillfällen då han är riktigt arg, som t.ex. då dödsätare är på mordhumör eller då någon hotar Harry. Var finns han i filmen? Filmens Dumbledore är tvärtom. Han är tvär och brysk och talar oftast med en befallande röst, som att han väntar sig att alla ska lyda honom. Det är "Freaky Friday" över det hela. Dumbledore beter sig som Figgs och Figgs beter sig som Dumbledore.
I scenen då Umbridge skadeglatt tänker sparka ut Professor Trelawney och Dumbledore kommer just i tid för att "rädda" henne så var det två saker som jag reagerade på. Dumbledore skulle ha varit lättsam där också och pratat vänligt med Umbridge, och inte halv-skrikigt åt henne. Två. Jag vågar knappt skriva det. Repliken "Har ni inga hemläxor att göra?" är någonting som Dumbledore aldrig aldrig aldrig skulle säga till de nyfikna eleverna.
- Snape's Worst Memory. VAD HAR DE GJORT MED LILY! De har ju förstört hela meningen med minnet. Tänker de ta bort hela "Snape har alltid älskat Lily"-ploten eller vad? Meningen var ju att Lily skulle försöka rädda honom, han ska kalla henne för Mudblood, hon ska bli arg och storma iväg. Vi ska tro att det är hans värsta minne för att han blev retad, medan det egentligen är för att Lily vägrade tala med honom efter att han kallat henne för Mudblood. Samma sak när han ger Harry lektioner i Occlumens. När han ser minnet av Harry som står framför Erised-spegeln och ser Lily i den, så ska han komma i obalans och inte, som i filmen, håna Harry med ett "so sweet". Jag undrar hur de ska få ihop det här i sista filmen. OM de tar bort hela "Prince's Tale" så har de förstört hela serien.
Igår kväll så såg jag "Harry Potter och Fenixorden" för första gången. Jag har inte känt mig tillräcklig stark för att se den förrän igår, då jag gick på jakt efter en hyrfilm och min tillfälliga HP-koma vilseledde mig till att hyra den. Till er som inte har sett den, gör det inte!
Jag hade rätt. Jag gjorde rätt i att strunta att se den. Jag gjorde rätt som talade illa om den utan att ha sett den (något som jag hatar då andra gör). Jag blev så... besviken.
Innan ens tjugo minuter hade hunnit gåav filmen så hade jag skickat 20 sms innehållande klagomål till Sandra, som redan hade sett filmen och varnat mig för den.
Jag förstår inte hur HP-filmerna har kunnat bli så populära bland folk som inte läst HP då ingenting förklaras närmre eller hänger samman särskilt väl. Det är en av sakerna jag stör mig på, att de har klippt bort så otroligt mycket av böckerna. Ska jag nämna några andra saker? Jag tar det från början.
- Lekparksscenen. Varför retar Dudley och hans vänner Harry när det i boken klart och tydligt står att Harry vill att Dudley ska reta honom, bara för att han ska få ta ut sin ilska på någon. Så klart så vågar ju inte Dudley reta Harry i boken eftersom Big D är livrädd för trollkarlar och magi. Varför skulle Harry dra fram sin trollstav inför en hel hop med mugglare då bara det skulle sätta honom i en knepig sits på ministeriet?
- Dementorscenen. Var i boken står det att dementorerna kan flyga? Det undrade jag redan när jag såg den tredje filmen. Varför flyger dementorerna? I böckerna så står det ju att de glider fram, vid markhöjd. Inte ens när de kommer till Quidditchplanen i "HP and the Prisoner of Azkaban" så står det någonting om att de flyger. Förresten, är det bara jag som tycker att dementorerna ser lite... uppiffade ut? Nytt Azkaban-mode? Det jag mest stör mig på i den här scenen är hur dramatiskt allt ska vara, med Harry som tappar trollstaven och flyger flera meter bort från den...
- Mrs Figg. I filmen så är Mrs Figg en söt liten tant som pratar vänligt med Harry, lite skakad över dementorattacken, men ändå håller sig lugn. I boken så är Mrs Figg högljudd, rosenrasande över Mundungus Fletchers ansvarslösa försvinnande och väldigt brysk, och absolut inte söt.
- Familjen Dursley. I filmen så framställs Dursleys som inkompententa och ointelligenta. Vernon snaskar glass och är inte alls otrevlig utan säger bara "jag visste att du skulle driva honom till vansinne" och Petunia ojar sig bara över Dudley och sedan åker de iväg med honom till sjukhuset. Det är inte alls samma klimax som i filmen när Harry för första gången pratar magi med Dursleys, förklarar sig och blir chockad då Petunia vet vad dementorer är. En av mina favoritstunder i boken är när (mitt bland Dudleys uppkastningar, Vernons hot om att kasta ut Harry och insusande ugglor) faktiskt visar tecken på syskonkärlek mot Lily. De korta raderna då Petunia blir chockad och oroad när hon får veta att mannen som mördade hennes syster är tillbaka, är ett av de där guldkornen som innehåller så mycket mer än vad som skymtar vid första anblicken. Det är vad jag kallar "den tredje dimensionen" i HP-böckerna. Lupins bleknande ansikte och hastiga rörelser varje gång någon råkas nämna Sirius eller James i "HP and the Prisoner of Azkaban", alla Snapes små tecken på att han är kär i Lily igenom böckerna. Allt sådant. Det är vad filmerna saknar.
Jag hoppar till två av de viktigaste punkterna för att komma någon vart...
- Albus Dumbledore. Har regissören, manusförfatteren och Michael Gambon ens läst Harry Potter? Har de isåfall upptäckt karaktären Albus Dumbledore? Det är svårt att veta då den Dumbledore som finns i böckerna inte har några som helst likheter med sitt film-jag, utöver några repliker förstås. I böckerna så är Dumbledore alltid lugn och höjer bara vid ett fåtal tillfällen rösten. Han talar oftast vänlig och har ett litet finurligt glitter i ögonen. Han låter alltid som att han samtalar om någonting lättsamt och trevligt, fastän han pratar med människor som är emot honom - förutom vid de tillfällen då han är riktigt arg, som t.ex. då dödsätare är på mordhumör eller då någon hotar Harry. Var finns han i filmen? Filmens Dumbledore är tvärtom. Han är tvär och brysk och talar oftast med en befallande röst, som att han väntar sig att alla ska lyda honom. Det är "Freaky Friday" över det hela. Dumbledore beter sig som Figgs och Figgs beter sig som Dumbledore.
I scenen då Umbridge skadeglatt tänker sparka ut Professor Trelawney och Dumbledore kommer just i tid för att "rädda" henne så var det två saker som jag reagerade på. Dumbledore skulle ha varit lättsam där också och pratat vänligt med Umbridge, och inte halv-skrikigt åt henne. Två. Jag vågar knappt skriva det. Repliken "Har ni inga hemläxor att göra?" är någonting som Dumbledore aldrig aldrig aldrig skulle säga till de nyfikna eleverna.
- Snape's Worst Memory. VAD HAR DE GJORT MED LILY! De har ju förstört hela meningen med minnet. Tänker de ta bort hela "Snape har alltid älskat Lily"-ploten eller vad? Meningen var ju att Lily skulle försöka rädda honom, han ska kalla henne för Mudblood, hon ska bli arg och storma iväg. Vi ska tro att det är hans värsta minne för att han blev retad, medan det egentligen är för att Lily vägrade tala med honom efter att han kallat henne för Mudblood. Samma sak när han ger Harry lektioner i Occlumens. När han ser minnet av Harry som står framför Erised-spegeln och ser Lily i den, så ska han komma i obalans och inte, som i filmen, håna Harry med ett "so sweet". Jag undrar hur de ska få ihop det här i sista filmen. OM de tar bort hela "Prince's Tale" så har de förstört hela serien.
14 juli, 2008
Mamma mia, "Mamma Mia!"!
Aw, jag är så glad. Det känns som att jag har fått en stor sockerkick på en solig sommardag, med sådana där varma svaga vindar som bara fläktar lite och rufsar lite lätt i håret och kjolen fladdrar lite lätt kring benen (inte för mycket, då blir det bara obehagligt) och man hör på bra musik och har bara lust att dansa omkring.
Så känner jag mig efter att ha sett "Mamma Mia!".
Jag har älskat ABBA från barnsben och ... det var en sådan energi i filmen att jag inte hade brytt mig det minsta om den hade varit usel, bara de hade dansat och sjungit. Nu var den inte usel, långt ifrån. Jag kan fortfarande inte bestämma mig vad som var höjdpunkten, men jag tror att de tre "pappornas" entré i eftertexterna, till Waterloo, i äkta discooutfit, var det bästa. Ännu roligare blev det eftersom jag alltid tänker på Colin Firth som den lite tafatte författaren i "Love Actually" eller som Mr Darcy (hur många tänker inte på Colin som Mr Darcy?) så det blev lite dubbelcrossing. Tänk er Mr Darcy i tajta glittriga byxor med fjädrar och ståt. En syn för gudarna.
Jag har fått en helt ny bild av Amanda Seyfried. Av någon anledning så har jag alltid tänkt på henne som otroligt korkad (kanske "Mean Girls" sitter kvar i bakhuvudet, hon ser verkligen blåst ut i den filmen) och jag har aldrig tänkt på henne som en duktig skådespelerska, eller sångerska, men nu.
Scenen när Donna/Meryl Streep sjunger "Slipping through my fingers" medan hon hjälper sin dotter göra sig i ordning till bröllopet fick mig nästan att börja hulka. Jag hatar att gråta på biografer, en av anledningarna till att jag är lite anti-bio (det, plus alla reklamer. Jag hatar när det kommer skräckfilmsreklamer som kan skrämma mig. Den här gången var det reklamen till Arkiv X-filmen). Jag vill kunna gråta ifred och jag brukar oftast kunna hålla mig ifrån att gråta på bio, men inte nu. Den scenen fick mig, konstigt nog - eller inte - , att tänka på Gilmore Girls. Stackars Lorelai som till slut måste släppa Rory. Det fick mig också att tänka på att jag en dag måste lämna min mamma, och jag vet inte hur jag ska klara mig utan henne. För fastän vi bråkar var och varenda dag så är hon ändå den viktigaste personen i mitt liv.
Så känner jag mig efter att ha sett "Mamma Mia!".
Jag har älskat ABBA från barnsben och ... det var en sådan energi i filmen att jag inte hade brytt mig det minsta om den hade varit usel, bara de hade dansat och sjungit. Nu var den inte usel, långt ifrån. Jag kan fortfarande inte bestämma mig vad som var höjdpunkten, men jag tror att de tre "pappornas" entré i eftertexterna, till Waterloo, i äkta discooutfit, var det bästa. Ännu roligare blev det eftersom jag alltid tänker på Colin Firth som den lite tafatte författaren i "Love Actually" eller som Mr Darcy (hur många tänker inte på Colin som Mr Darcy?) så det blev lite dubbelcrossing. Tänk er Mr Darcy i tajta glittriga byxor med fjädrar och ståt. En syn för gudarna.
Jag har fått en helt ny bild av Amanda Seyfried. Av någon anledning så har jag alltid tänkt på henne som otroligt korkad (kanske "Mean Girls" sitter kvar i bakhuvudet, hon ser verkligen blåst ut i den filmen) och jag har aldrig tänkt på henne som en duktig skådespelerska, eller sångerska, men nu.
Scenen när Donna/Meryl Streep sjunger "Slipping through my fingers" medan hon hjälper sin dotter göra sig i ordning till bröllopet fick mig nästan att börja hulka. Jag hatar att gråta på biografer, en av anledningarna till att jag är lite anti-bio (det, plus alla reklamer. Jag hatar när det kommer skräckfilmsreklamer som kan skrämma mig. Den här gången var det reklamen till Arkiv X-filmen). Jag vill kunna gråta ifred och jag brukar oftast kunna hålla mig ifrån att gråta på bio, men inte nu. Den scenen fick mig, konstigt nog - eller inte - , att tänka på Gilmore Girls. Stackars Lorelai som till slut måste släppa Rory. Det fick mig också att tänka på att jag en dag måste lämna min mamma, och jag vet inte hur jag ska klara mig utan henne. För fastän vi bråkar var och varenda dag så är hon ändå den viktigaste personen i mitt liv.
Mamma Mia
Jag brukar aldrig gå på bio, men nu är det dags för det andra biobesöket inom loppet av en månad. Denna gång blir det "Mamma Mia!" tillsammans med, passande nog, mamma.
26 juni, 2008
"Arise! Arise, Riders of Théoden!"
Jag måste bara lägga upp den här scenen i bloggen. Jag ber om ursäkt för att min blogg på senaste tiden har förvandlats till "Lord of the Rings möter Gilmore Girls"-bloggen, men jag kan inte rå för det. Tolkiens böcker borde ha en varningstriangel, för direkt jag läser dem så blir jag helt obsessed och kan bara tänka på Midgård i veckor efteråt... men det går över.
... fast nu har jag beställt hela filmtrilogin som extended version, så vi får väl se när det här går över.
En scen som jag tidigare nämnt som min "favoritscen från The Return of the King", men som jag nu får ändra till "den mäktigaste filmscenen jag vet". Jag hittade tyvärr inget klipp på hela scenen, där man får se hur orcherna bryter sig in i Minas Tirith och "dödar allt i deras väg" (även kvinnor och barn - som egentligen inte ens befann sig i staden i boken.), vilket är slutet för staden och dess folk - när Rohan äntligen anländer, just när allt är som svartast, samtidigt som gryningen och ljuset.
Det är synd att en av mina favoritdelar från boken, när Gandalf sitter ensam på sin häst framför spillrorna av stadsporten och väntar på Häxmästaren av Angmar, inte finns med i min version av filmen...
... fast nu har jag beställt hela filmtrilogin som extended version, så vi får väl se när det här går över.
En scen som jag tidigare nämnt som min "favoritscen från The Return of the King", men som jag nu får ändra till "den mäktigaste filmscenen jag vet". Jag hittade tyvärr inget klipp på hela scenen, där man får se hur orcherna bryter sig in i Minas Tirith och "dödar allt i deras väg" (även kvinnor och barn - som egentligen inte ens befann sig i staden i boken.), vilket är slutet för staden och dess folk - när Rohan äntligen anländer, just när allt är som svartast, samtidigt som gryningen och ljuset.
Det är synd att en av mina favoritdelar från boken, när Gandalf sitter ensam på sin häst framför spillrorna av stadsporten och väntar på Häxmästaren av Angmar, inte finns med i min version av filmen...
21 juni, 2008
Sex and the City
Äntligen är filmen här. 20.00 ikväll sitter jag parkerad framför den stora vita duken och återupptar min bekantskap med Carrie, Miranda, Charlotte, Samantha och Mr Big.
29 mars, 2008
Anastasia
I morse så såg jag min all time favorit teckande film, 20th Century Foxs Anastasia. Jag älskar tecknad film. De har allting som man kan begära. Bra musik, färgsprakande karaktärer, känslor, inte helt korrekta historier. Anastasia är en av de där filmerna där de inte riktigt har brytt sig om att få allt fakta rätt, men det struntar jag i. Jag tror inte direkt att ryska tsarfamiljen störtades till döden för att trollkarlen Rasputin förbannat dem, men det är en bra story i en tecknad film. Allt är mycket vackrare i Anastasia än vad det normalt brukar vara i t.ex. Disneys filmer. Karaktärerna ser mer mänskliga ut och bakgrunden är sagolikt vacker. Sedan har filmen en av de bästa svenska soundtracken jag vet.
Jag orkar inte förklara handlingen, men den som är intresserad kan läsa här.
Eftersom jag har återuppväckt min kärlek till Anastasia så måste jag posta några videoklipp så att alla andra kan se allt det fantastiska med tecknad film. Tyvärr är inte kvalitén på de två första klippen särskilt bra, och jag hittade ingen svensk version av In the dark of the night. Den svenska versionen är bättre... tycker jag. Men det är nog bara för att jag är uppväxt med den. Det fanns heller ingen "från filmen version", så det blev sing-a-long, och det börjar efter 57 sekunder.
Är inte In the Dark of the Night den mest mäktiga "bad guy"-sången ni någonsin hört?
(Den sista var en fanvideo med filmens soundtrack)
Jag orkar inte förklara handlingen, men den som är intresserad kan läsa här.
Eftersom jag har återuppväckt min kärlek till Anastasia så måste jag posta några videoklipp så att alla andra kan se allt det fantastiska med tecknad film. Tyvärr är inte kvalitén på de två första klippen särskilt bra, och jag hittade ingen svensk version av In the dark of the night. Den svenska versionen är bättre... tycker jag. Men det är nog bara för att jag är uppväxt med den. Det fanns heller ingen "från filmen version", så det blev sing-a-long, och det börjar efter 57 sekunder.
Är inte In the Dark of the Night den mest mäktiga "bad guy"-sången ni någonsin hört?
(Den sista var en fanvideo med filmens soundtrack)
12 mars, 2008
Filmatiseringarna dugger tätt
Jag börjar bli ganska nervös nu när filmatiseringarna duggar tätt. För att få reda på hur stressad jag egentligen borde vara så gick jag in på imdb och sökte på varenda bok i min bokhylla, och resultatet blev minst sagt skrämmande.
Harry Potter and the Half-Blood Prince (2008) var ju väntat, men det finns få filmatiseringar som jag avskyr så innerligt som HP-filmerna... Eller, de två första tyckte jag om, men sedan så ändrade de lite väl mycket och efter att de klippte bort nästan hela första halvan av fjärde boken, gjorde filmerna helt oförklarliga för de som inte läst boken (Läs dem!) och tagit död på Sirius Black på fel sätt så tror inte jag att HBP kommer att bli bra.
Harry Potter and the Deathly Hallows (2010). Jag är livrädd, terrified. De kommer att förstöra hela slutet. Jag vet det, jag bara vet. Jag kommer inte se slaktningen av min favorit höjdpunkt i hela HP.
The Subtle Knife (2009) var också väntad eftersom det trots allt är en trilogi. Jag vet inte hur jag står i den här frågan. Jag har ju bara läst The Golden Compass än så länge, men jag tyckte inte om filmen. Som sagt, jag tycker inte om ändringar och de ändrade lite väl mycket. (Jag kan inte förlåta att de (nästan) tog död på Billy Costa, även fast det inte är hans öde i boken...)
The Amber Spyglass (20XX). Om de har filmat de två första böckerna så måste de ju filma den tredje.
Sense and Sensibility (2008) är trots allt en BBC-serie, så det får passera. BBC har ju trots allt lyckats tidigare.
Wuthering Heights (2010) kommer jag att se på bara för att jag tycker om klassiker och fastän jag avskyr Heathcliff så kan jag inte hålla mig borta. Men, börjar det inte bli lite väl många versioner av Brontë och Austen-böckerna?
Neverwhere (2009) är jag nyfiken på, fast det känns lite oroväckande. Kommer alla tokigheter fungera på film? Kommer de kunna fånga alla galna karaktärer? Kommer jag att bli nöjd?
Män som hatar kvinnor (2009) med alla vanliga svenska kriminalfilms skådespelare. Synd att inte Persbrandt var med, det måste vara första gången.
Coraline (2009) är ju i och för sig animerad, och jag ser fram emot den. Animerad film är alltid roligt.
A Great and Terrible Beauty (2008). NOOOOO! Jag har inte ens hunnit öppna boken och nu får jag reda på att den ska bli film i år. Jippie. Förstör alla potentiella favoritböcker i förhand. Det borde vara förbjudet att kasta sig över första bästa fantasy/mystikbok som kommer ut, är inte Twilight nog?
The Time Traveler's Wife (2008) ser jag också fram emot på något konstigt sätt. Jag vill se hur de löser allting, och att jag tycker om både Eric Bana och Rachel McAdams gör inte saken sämre. Jag är i alla fall inte helt anti, men jag håller tummarna att de inte klantar till att. Snälla.
Shantaram (2009) är en annan bok som jag inte har hunnit läsa, så jag vet inte om jag känner att den är filmbar eller inte. Dock så ska Johnny Depp ha huvudrollen, och jag har ju en tonårsförälskelse i honom så...
The No.1 Ladies Detective Agency (2008). Jag tror inte att de myspysiga korta historierna kommer att funka på film, men det kan bli intressant.
The Secret Life of Bees (2009) har brutit mot regeln att man helst inte ska ändra allt för mycket. Istället för att vara i 60 års åldern så är systrarna Boatwright unga och vackra. De som har läst boken skulle nog inte ha castat Queen Latifah och Alicia Keyes som systrarna.
The Historian (201o). Jag har inte vågat läsa den ännu... Min skräck för att vampyrerna ska göra mig skräckslagen håller i sig. Jag får ladda med The Vampire Lestat och se om jag vågar ta itu med den till sommaren. Hoppas jag hinner läsa den innan filmen kommer i alla fall.
Twilight (2008). Jag har, mot min vilja, börjat känna mig ganska exalterad. Jag vill se Twilight-filmen, men ingenting säger att jag kommer att lämna biografen glad och nöjd. Jag är nöjd med valet av Bella och Esme, Carlisle är jag tveksam inför - men han kan fungera. Jasper är inte direkt min Jasper, men han är inte hemskt fel... Han kan också fungera med lite make-up och ändringar av håret. Alice har jag alltid sett som Rachel Leigh Cook på en bild som jag har, men eftersom RLC är liite för gammal så är jag inte missnöjd med den de har castat som Alice. MEN ingen av de tidigare uppräknade kan uppväga att de har Robert "Cedric" Pattinson som Edward. Jag har ältar det fortfarande, och jag kommer att fortsätta. Om Robert ersätter min bild av Edward så stämmer jag regissören. Moget, men ändå.
Varför har de castat Nikki Reed som Rosalie? Står det inte klart och tydligt att Rosalie är en ljus ice-queen vacker blondin?
Jonathan Strange & Mr Norrell (2008). Jag har inte hunnit läsa boken än, men jag måste skynda på och läsa den nu. Jag hatar all den här stressen.
The Hobbitt (2010). Ehm. Ehm. Jag gillade ju verkligen filmatiseringen av Härskarringen, MEN det berodde mycket på all tid och arbete som Peter Jackson lagt ned för att få allting att passa, se verkligt ut och hans vilja att allting skulle andas Tolkien. Någonting säger mig att det inte kommer att spenderas samma tid på den här filmen, särskilt inte med en ny regissör. Kan inte alla bara lämna över befälet över alla Tolkien filmatiseringar till Peter Jackson?
The Chronicles of Narnia: Prince Caspian (2008). Jag var faktiskt ganska nöjd med första Narnia-filmen. Jag gillade hela barnfilmskänslan och att den aldrig blev överdriven. Jag hoppas det håller i sig och att de inte ska Hollywoodifiera något.
The Chronicles of Narnia: The Voyage of the Dawn Treader (2010). Så klart måste de ju filma hela serien... Varför filmar de inte "Min morbror trollkarlen" och "Pojken och hans häst" när de lika håller på...
Blonde (2008). Nu efter alla uppräknade filmatiseringar håller jag tummarna att det inte är efter Joyce Carol Oates bok. Snälla...
The Lovely Bones (2008). En av mina favoriter och jag är både nervös och upprymd. Jag kommer självklart sitta bänkad på premiärdagen. Peter Jackson filmar, och jag har som sagt fullt förtroende för honom. Hoppas hoppas hoppas att de klarar av hela himmelgrejen och tragedin utan att det blir för ... cheesy.
My Sister's Keeper (2009) ser jag också fram emot, nu när Fanning-systrarna är borta. Dakota kunde tyvärr inte raka huvudet för rollen som Kate. Too bad for her. Tur för mig.
Confessions of a Shopaholic (2009). Jag har hört att den ska utspelas i New York. Stort minus. Jag hoppas verkligen den blir bra. Jag håller tummarna.
Across the Nightingale Floor (2009) är en film jag verkligen är orolig över. Först och främst ser jag ju inte på karaktärerna som de japaner de egentligen är, så det kommer att bli en stor omställning för mig. Sedan undrar jag hur de kommer att framställa Shigeru (en fan girls största bekymmer).
Nu ska jag gå och krypa ner under täcket och försöka glömma alla mardrömsfilmatiseringar. Usch. Det här är ju trots allt bara en bråkdel av alla böcker som ska filmas.
Harry Potter and the Half-Blood Prince (2008) var ju väntat, men det finns få filmatiseringar som jag avskyr så innerligt som HP-filmerna... Eller, de två första tyckte jag om, men sedan så ändrade de lite väl mycket och efter att de klippte bort nästan hela första halvan av fjärde boken, gjorde filmerna helt oförklarliga för de som inte läst boken (Läs dem!) och tagit död på Sirius Black på fel sätt så tror inte jag att HBP kommer att bli bra.
Harry Potter and the Deathly Hallows (2010). Jag är livrädd, terrified. De kommer att förstöra hela slutet. Jag vet det, jag bara vet. Jag kommer inte se slaktningen av min favorit höjdpunkt i hela HP.
The Subtle Knife (2009) var också väntad eftersom det trots allt är en trilogi. Jag vet inte hur jag står i den här frågan. Jag har ju bara läst The Golden Compass än så länge, men jag tyckte inte om filmen. Som sagt, jag tycker inte om ändringar och de ändrade lite väl mycket. (Jag kan inte förlåta att de (nästan) tog död på Billy Costa, även fast det inte är hans öde i boken...)
The Amber Spyglass (20XX). Om de har filmat de två första böckerna så måste de ju filma den tredje.
Sense and Sensibility (2008) är trots allt en BBC-serie, så det får passera. BBC har ju trots allt lyckats tidigare.
Wuthering Heights (2010) kommer jag att se på bara för att jag tycker om klassiker och fastän jag avskyr Heathcliff så kan jag inte hålla mig borta. Men, börjar det inte bli lite väl många versioner av Brontë och Austen-böckerna?
Neverwhere (2009) är jag nyfiken på, fast det känns lite oroväckande. Kommer alla tokigheter fungera på film? Kommer de kunna fånga alla galna karaktärer? Kommer jag att bli nöjd?
Män som hatar kvinnor (2009) med alla vanliga svenska kriminalfilms skådespelare. Synd att inte Persbrandt var med, det måste vara första gången.
Coraline (2009) är ju i och för sig animerad, och jag ser fram emot den. Animerad film är alltid roligt.
A Great and Terrible Beauty (2008). NOOOOO! Jag har inte ens hunnit öppna boken och nu får jag reda på att den ska bli film i år. Jippie. Förstör alla potentiella favoritböcker i förhand. Det borde vara förbjudet att kasta sig över första bästa fantasy/mystikbok som kommer ut, är inte Twilight nog?
The Time Traveler's Wife (2008) ser jag också fram emot på något konstigt sätt. Jag vill se hur de löser allting, och att jag tycker om både Eric Bana och Rachel McAdams gör inte saken sämre. Jag är i alla fall inte helt anti, men jag håller tummarna att de inte klantar till att. Snälla.
Shantaram (2009) är en annan bok som jag inte har hunnit läsa, så jag vet inte om jag känner att den är filmbar eller inte. Dock så ska Johnny Depp ha huvudrollen, och jag har ju en tonårsförälskelse i honom så...
The No.1 Ladies Detective Agency (2008). Jag tror inte att de myspysiga korta historierna kommer att funka på film, men det kan bli intressant.
The Secret Life of Bees (2009) har brutit mot regeln att man helst inte ska ändra allt för mycket. Istället för att vara i 60 års åldern så är systrarna Boatwright unga och vackra. De som har läst boken skulle nog inte ha castat Queen Latifah och Alicia Keyes som systrarna.
The Historian (201o). Jag har inte vågat läsa den ännu... Min skräck för att vampyrerna ska göra mig skräckslagen håller i sig. Jag får ladda med The Vampire Lestat och se om jag vågar ta itu med den till sommaren. Hoppas jag hinner läsa den innan filmen kommer i alla fall.
Twilight (2008). Jag har, mot min vilja, börjat känna mig ganska exalterad. Jag vill se Twilight-filmen, men ingenting säger att jag kommer att lämna biografen glad och nöjd. Jag är nöjd med valet av Bella och Esme, Carlisle är jag tveksam inför - men han kan fungera. Jasper är inte direkt min Jasper, men han är inte hemskt fel... Han kan också fungera med lite make-up och ändringar av håret. Alice har jag alltid sett som Rachel Leigh Cook på en bild som jag har, men eftersom RLC är liite för gammal så är jag inte missnöjd med den de har castat som Alice. MEN ingen av de tidigare uppräknade kan uppväga att de har Robert "Cedric" Pattinson som Edward. Jag har ältar det fortfarande, och jag kommer att fortsätta. Om Robert ersätter min bild av Edward så stämmer jag regissören. Moget, men ändå.
Varför har de castat Nikki Reed som Rosalie? Står det inte klart och tydligt att Rosalie är en ljus ice-queen vacker blondin?
Jonathan Strange & Mr Norrell (2008). Jag har inte hunnit läsa boken än, men jag måste skynda på och läsa den nu. Jag hatar all den här stressen.
The Hobbitt (2010). Ehm. Ehm. Jag gillade ju verkligen filmatiseringen av Härskarringen, MEN det berodde mycket på all tid och arbete som Peter Jackson lagt ned för att få allting att passa, se verkligt ut och hans vilja att allting skulle andas Tolkien. Någonting säger mig att det inte kommer att spenderas samma tid på den här filmen, särskilt inte med en ny regissör. Kan inte alla bara lämna över befälet över alla Tolkien filmatiseringar till Peter Jackson?
The Chronicles of Narnia: Prince Caspian (2008). Jag var faktiskt ganska nöjd med första Narnia-filmen. Jag gillade hela barnfilmskänslan och att den aldrig blev överdriven. Jag hoppas det håller i sig och att de inte ska Hollywoodifiera något.
The Chronicles of Narnia: The Voyage of the Dawn Treader (2010). Så klart måste de ju filma hela serien... Varför filmar de inte "Min morbror trollkarlen" och "Pojken och hans häst" när de lika håller på...
Blonde (2008). Nu efter alla uppräknade filmatiseringar håller jag tummarna att det inte är efter Joyce Carol Oates bok. Snälla...
The Lovely Bones (2008). En av mina favoriter och jag är både nervös och upprymd. Jag kommer självklart sitta bänkad på premiärdagen. Peter Jackson filmar, och jag har som sagt fullt förtroende för honom. Hoppas hoppas hoppas att de klarar av hela himmelgrejen och tragedin utan att det blir för ... cheesy.
My Sister's Keeper (2009) ser jag också fram emot, nu när Fanning-systrarna är borta. Dakota kunde tyvärr inte raka huvudet för rollen som Kate. Too bad for her. Tur för mig.
Confessions of a Shopaholic (2009). Jag har hört att den ska utspelas i New York. Stort minus. Jag hoppas verkligen den blir bra. Jag håller tummarna.
Across the Nightingale Floor (2009) är en film jag verkligen är orolig över. Först och främst ser jag ju inte på karaktärerna som de japaner de egentligen är, så det kommer att bli en stor omställning för mig. Sedan undrar jag hur de kommer att framställa Shigeru (en fan girls största bekymmer).
Nu ska jag gå och krypa ner under täcket och försöka glömma alla mardrömsfilmatiseringar. Usch. Det här är ju trots allt bara en bråkdel av alla böcker som ska filmas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
