"You don't love me, cause I'm not Edward Cullen"

Han har gjort det igen, min idol, Hank Green. Har ni någonsin sett de otroligt roliga och intressanta vlogbrothers på youtube? Om ni inte har gjort det, gör det! Börja med min favoritsång, Accio Deathly Hallows (18:e juli 2007) och missa inte 25 Juli, vilket är Hanks post-DH-video. Det är lite genant att medge, men jag har faktiskt inte sett en enda av den andra brodern, Johns, videoinlägg. Sad, but true. Hank har alltid varit mitt första val.

Nu så har jag upptäckt ännu en underbar sång med honom. I'm Not Edward Cullen, en duett med hans flickvän om hur Edward Cullen har förstört förhållanden då vanliga killar inte längre duger.

Opassande titel?

Jag fick precis reda på att "Breaking Dawn" kommer att följa trenden och få ett långt (över)romantiskt namn på svenska. På samma sätt som "Twilight" blev "Om jag kunde drömma" så har nu "Breaking Dawn" omvandlats till "Så länge vi båda andas".

En inte helt passande titel om ni frågar mig. Väldigt opassande faktiskt om man tänker på att Edward inte har andats under de senaste 90 åren. Vampyrer behöver ingen luft. De fejkar bara andetag så att människor inte ska bli misstänksamma.
"Så länge vi båda lever" kanske skulle varit en mer passande titel - eller nej. Edward lever ju inte, tekniskt sett. "Så länge vi finns"?

Twilight-filmen

Jag är så glad. Jag skulle kunna studsa fram som en liten studsboll av glädje. De förstörde inte "Twilight", tjoho tjohej. Okej, en del saker var ändrat - men det visste vi ju redan från början - och ibland så hade de kastat om ordningen på vissa saker. Bella och Edwards första kyss äger till exempel rum på ett annat ställe än i boken, Eric verkar inte vara en schackspelande tönt utan något av skolans mittpunkt och en konstig klassresa äger rum. (Jag förstår mig inte på den klassresan, eftersom alla Cullens är med och de går inte ens i samma årskurs).

Först ska jag säga några ord om castingen.

I samma stund som Robert Pattinson kom upp på bioskärmen så var mina tidigare agg som bortblåsta. Det berodde dels på att de hade tajmat det så perfekt att han kom in i bild samtidigt som Jessica sa "Edward Cullen". I kombination med att läsa och höra hans namn så blev jag så fan girl-rusig så att mitt Robert-hat helt försvann. (Fast första kvarten satt jag ändå och hade en mentalstrid mellan hjärnhalvorna. Ena halvan sa "Usch, Robert" och den andra sa "Åh, Edward". Gissa vilken som vann?).

Jag älskar Kristen Stewart som skådespelerska, för jag tycker att hon har världens skönaste utseende/röst. Hon är den där coola tjejen som jag skulle vilja vara. Det syntes väldigt mycket på hennes Bella, som var lite mer "stand off"-ish än osocialt tyst. Fast trots att hon var för cool för att vara bok-Bella, så kunde jag inte göra annat än att älska henne.

Det fanns två karaktärer som jag tyckte var perfekta i sina roller. Kellan Lutz som spelar Emmett är Emmett, han är så perfekt för den rollen. Samma sak med filmens Jacob Black, Taylor Lautner . Varenda gång som han dök upp på bioduken så ville jag strypa honom, exakt som med hans bokjag. Det var en ovälkommen chock när de ändrade helt på scenen då Bella fick sin bil och Jacob helst plötsligt dök upp. Han ska ju inte dyka upp förran 10 kapitel in i boken, typ.

Vad gällde övriga Cullens så tyckte jag att de var ganska välcastade, med några få undantag. Carlisle var nästan som jag hade föreställt mig honom, förutom hundra gånger mer mänsklig, samma sak med Esme. En sak bara, var det inte mer Carlisle i boken? Alice var också bra, fast hon var nästan lite för nertonad. Alice är studsigare i boken. Om Cullens var välcastade så kan man inte säga detsamma om the Hales. Jag har ju tidigare sagt att jag tycker att Nikki Reed är för mörk för att spela ljusa Rosalie och jag ska inte ens börja prata om Jasper. Om man säger så här, jag är ganska säker på att det står "scary-looking" i boken och inte "looking scared". Tack vare Helenas kommentar om att Jasper ser bajsnödig ut så kunde jag inte tänka på något annat. Eftersom jag mentalt är tre år gammal så började min hjärna med ett ofrivilligt mantra ("bajsnödig bajsnödig bajsnödig") varenda gång som Jasper var med i bild. Det var väldigt störande... och väldigt roligt. Mitt under Edward och Bellas heta hångel så kom jag helt plötsligt att tänka på Jasper... och brast i skratt.

James. Wow. Okej, det kanske inte var det bästa som kunde hända, att casta Cam Gigandet - som jag drägglade hinkar efter när jag såg på O.C - som filmens sadistiske vampyr som filmar när han knäcker Bellas ben, men... Visst måste ni hålla med om att han är het? Han kommer direkt upp på min favoritlista över antagonister (efter the Joker och Sylar).

Det är här jag bör ta upp att min hjärna redan har börjat skilja på dem. Jag har bok-Bella och film-Bella, vilka jag älskar på olika sätt. Det här är nog första gången jag inte irriterar mig på minsta lilla felaktiga nyans av en karaktär. Det var för att jag blev så tagen av hur skickligt de hade filmat allting. Det var den perfekta stämningen. Allting var grått, trist och äkta! Jag älskar hur man ser hur smutsig vägen är, hur annorlunda ljuset är - kallare. Det känns som hemma.

Jag älskar hur de hade använt musiken, hur de hade klippt filmen och hur det ibland saktade ner (som när Bella ställer sig framför fläkten och Edward känner hennes doft för första gången).

Trots att vissa saker kändes lite löjliga, som t.ex. vampyrernas försvarsställningar (hallå?), så gillade jag filmen. Jag känner mig till och med mindre fientlig mot Robert Pattinson nu. Jag tror t.o.m jag under filmen faktiskt fick lite fan girl-känslor gentemot honom, men dem talar jag tyst om. Det var bara för att han spelade piano och jag är svag för piano... säger vi.

Jag måste bara hinna lovebomba några saker till innan det här inlägget tar slut. Jag älskar att det tog med min favoritdel av all dialog i böckerna.
(Edward: "And so the lion fell in love with the lamb"
Bella: "What a stupid lamb"
Edward: "What a sick, masochistic lion")

Filmens höjdpunkt: När Bella "tappar" sitt äpple i matsalen och Edward fångar upp det i en kopierad gest av bokomslaget. Där höll jag på att få andnöd för att jag inte kunde dra in luft nog snabbt för att kunna berätta för Sandra vad jag precis hade sett.

En annan scen som jag tyckte om var scenen då Edward följer Bella från bilen för första gången. Scenen då han har solglasögon och på något sätt inte känns som den äkta Edward. Det är så fel att det blev rätt. Det passade in i denna alternativa "Twilight"-värld som filmen är, där Bella faktiskt ser ut att vara rädd för Edward, där Cullens hus inte är vitt och där den oföränderliga Edwards skäggstubb ändras.

Trots att jag kanske inte var så hundraprocentigt nöjd som det här inlägget ger sken av så var jag nöjd. Jag kan tänka mig att se den igen, och igen, och igen och igen. Bara inte skådespelarna ersätter mina bilder av karaktärerna. För även om min och Roberts relation har förbättrats så kommer jag att bli väldigt frustrerad om han tar sig in i mitt huvud. Hur mycket han än försöker så kan han inte vara Edward.

Alice Cullen

På tal om vem som är min Rosalie; här har ni min Alice Cullen. Förut så hade jag en annan bild av Alice, men sedan jag såg den här bilden av Rachel Leigh Cook så har jag föreställt mig henne precis så här.

Rosalie Hale

Jag har inte sett "Twilight"-filmen än, så jag har kanske inte rätt att gnälla över castingen, men jag kan ändå inte låta bli att säga några väl varda ord om bilderna som jag har sett. Jag har ingenting emot Nikki Reed, men jag tycker inte hon direkt utstrålar Rosalie-känslor. Hon är ju så mörk och Rosalie beskrivs ju som en ljus isdrottning, ungefär. På de få bilderna jag har sett från filmen så tycker jag att Nikkis blonda hår ser lite... fejk ut.

Jag kan inte få bort min bild av Rosalie från näthinnorna. Om jag hade fått casta filmen (utan att ta hänsyn till skådespelarnas ålder eller vilja) så hade jag helt klart låtit Olivia Wilde spela Rosalie. Dels för att hon är bedövande vacker och dels för att jag alltid har sett henne som Rose, redan från början.

vs


Jag fullkomligt älskar Olivia Wilde. Både Nikki Reed och Olivia har varit med i "O.C". Olivia spelade Alex Kelly, den bisexuella bartendern som dejtade både Seth och Marissa i andra säsongen och utöver det var en av mina favoriter bland de kvinnliga karaktärerna (tillsammans med Summer och Julie Cooper). Nikki Reed hade en liten roll som Sadie, Johnnys kusin, i tredje säsongen. Då hade hon dock mörkt hår och var jättesöt.

Just nu så är Olivia Wilde med i "House M.D" och ja, jag älskar henne där också.

Twilight, 4 dagar kvar

Lördag 18.30.
Jag och Sandra har ett möte inbokat med Bella och familjen Cullen.

Förhoppningsvis så kommer det inte sluta i tårar, men det är svårt att veta. När jag såg "Harry Potter and the Order of the Phoenix" så grät jag i slutet av besvikelse. Jag håller tummarna för att detta inte är en sådan filmatisering. Jag har hört lovande saker om filmen, så trots allt vad jag har sagt så kanske jag ändå kommer att gilla den.

En sak som är säkert. Hur dåligt det än är att Bella ser rädd ut när hon pratar med Edward i trailern som visas på tv och hur irriterad jag än blir på att Edward tydligen kan flyga nu, så kommer allt det vägas upp av den där lilla pubertala fangirlen inom mig.
Jag såg en scen ur filmen, bara 30 sekunder eller så, som lagts upp på internet och ja - jag flippade ur. Det var scenen där Bella ska berätta för Edward att hon vet att han är en vampyr(vilket inte händer i boken då de aldrig pratar om det så där, utan hon vet det bara och han vet att hon vet) och när Bella säger "Vampire" så gjorde jag de exalterade fan-händerna. Ni vet, vibrerande uppe vid ansiktet. Så, det blir nog en massa studsande upp och ner i biostolen.

Let's talk about vampires

Enligt dagens lokaltidning så är vampyrer höstens största trend, vilket redan har börjat märkas. På min födelsedag så har "Låt den rätte komma in" biopremiär och knappt en månad senare så kommer "Twilight"-filmen till Sverige. Dessutom så har ännu en svensk vampyrfilm premiär i höst. "True Blood" kommer snart till en tv-apparat nära dig och jag hörde det viskas om att det ska bli repriser av "Buffy the Vampire Slayer" på tv, något jag inte vet om det stämmer, men ser fram emot.

Tidningsartikeln jag läste var dock en modeartikel. För att vara riktigt "rätt" i höst så ska man hämta inspiration från vampyrerna. Spetsar, mörkt läppstift, skarpa svarta linjer, stort hår. Hur mycket jag än älskar vampyrer så vill jag ändå inte se dem strömma in på modesidorna också...

Nu tänkte jag en gång för alla försöka förklara vampyrernas storhet och hoppfullsvist värva några nya fangbangers. Vad är det som gör vampyrerna så överlägsna alla andra mystiska varelser - och så populära?
Därför att vampyrer är awesome. Vampyrer har en mystik som få andra kan leva upp till. Dessa odödliga skönheter som är fastfrusna i sin ungdoms glans. Som har en massa trick att ta till för att undkomma sina fiender och för att överrumpla sina offer. Oavsett om det är styrka som skulle göra Pippi grön av avund eller förmågan att förvandla sig till en fladdermus så är det säkert; det finns inte många hinder som en vampyr inte klarar av. Samtidigt som allt detta så finns det något väldigt sensuellt över vampyrerna. Deras blodtörst gör dem till litteraturens bad boys (eller girls) och fastän de inte alltid är goda så kan jag inte låta bli att känna mig lockad av dem. Skulle det egentligen vara så hemskt att få ett litet vampyrbett?
Från "Dracula" och "Carmilla" via "The Vampire Chronicles" till nyare serier såsom"Twilight" och "Sookie Stackhouse series" - vampyrerna är här för att stanna.

(PS. Jag hittade precis en t-shirt som jag bara måste ha. Vem vill inte ha en t-shirt med Lestat-tryck?)

Breaking Dawn av Stephenie Meyer

Det här är nog den svåraste recension jag någonsin har varit tvungen att skriva. Det är omöjligt för mig att ge min åsikt om boken utan att i alla fall spoila lite, en pyttebit. Så jag kör med min spoiler-taktik; allt som jag ser som spoilers skrivs med vit text. Så markera texten på egen risk. Om ni inte ser stora vita tomrum mellan texten så kanske ni inte ska läsa inlägget ifall det har blivit något fel så att mina spoilers syns.

"Breaking Dawn" var årets mest efterlängtade bok, årets mest oroande bok och årets mest försenade bok. Jag låg sömnlös och oroade mig för att Edward skulle dö, att Bella skulle välja Jacob eller att slutet skulle bli dåligt. Jag satt och hoppade av förväntan för att få läsa om bröllopet och det där ögonblicket då Bella äntligen skulle få sig lite.

När "Breaking Dawn" börjar så spenderar Bella sin sista dag som Isabella Swan och bröllopsnerverna spökar. Bröllopet blir lyckat och paret lämnar för att åka på sin smekmånad, till Isla Esme - en present till Esme från Carlisle - utanför Brasiliens kust. Där har Edward och Bella äntligen sex, men allting går inte som planerat. Bella börjar bete sig allt underligare och lägger snart ihop ett och ett. Hon är gravid! Det visar sig att vampyrer visst kan fortplanta sig... med människor... och orsaken till att de inte har hört talas om det tidigare är för att modern alltid dör vid födseln. Bella vägrar ändå att abortera bort sitt barn och en nedbruten Edward återvänder hem till Cullens - galen av sorg över vad han har gjort. När -flocken får höras talas om den mystiska mutantbebisen så bestämmer de att barnet absolut inte får existera och planerar att död på den - och i och med det även Bella och de Cullens som kommer att göra motstånd. Jacob blir ursinnig över Sams planer och utnämner sig själv till Alpha (en plats som enligt hans arv egentligen till hör honom) och lämnar flocken för att skapa en egen flock tillsammans med Seth Clearwater (som är kompis med Edward efter deras strid mot Victoria) och Leah Clearwater (som bara vill se efter sin bror). Tillsammans så slår de sig ihop med vampyrerna för att skydda Bella ... och vänta och se vad som kommer att hända med henne och barnet.

Boken är uppdelad i tre delar. Första delen är ur Bellas perspektiv och täcker tiden från bröllopet till att hon upptäcker att hon är gravid och bestämmer sig för att behålla barnet.

Andra delen är ur Jacobs perspektiv - och var oväntat bra. Med tanke på hur otroligt irriterad jag blev på Jacob i "Eclipse" så trodde jag att Jacob-delen skulle vara olidlig, men jag kände inte det minsta irritation mot honom under hela boken.. vilket är ovanligt för mig. Kapitelnamnen i Jacobs del var mycket roligare än övriga delars. Så, varför får Bella bara tråkiga kapitelnamn som "Promise" när Jacobs heter "Good Thing I've Got a Strong Stomach" och "You Know That Things Are Bad When You Feel Guilty For Being Rude to Vampires". Jacobs del täcker allting från att Bella kommer hem till att Bella "dör" vid födseln. Nästa del är också från Bellas perspektiv, men nu är den vampyr Bella som berättar.

Som så många andra redan har skrivit i sina recensioner så tycker jag att det var ett genidrag av att låta Jacob bryta av texten. Fastän jag älskar att läsa om Edwards kropp så måste jag säga att det var otroligt mycket av hans kropp i första delen och det är roligt att få se saker genom någons annans ögon. En sak jag har upptäckt med Jacob är att han är nog den enda person vars POV (point of view) inte innehåller en massa självanklagelser och skuld. Att Bella tar på sig skulden för allt vet vi ju redan, och "Midnight Sun" kommer nog vara full av självanklagelser då det är Edward vi pratar om. Allt dåligt som händer Bella ser han ju som hans fel, medan Bella ser det som hennes fel att Edward känner så. En ond cirkel. Då är det skönt att Jacob kommer in och skyller allt som händer på andra - som Edward som redan tar på sig allt ansvar.

"Breaking Dawn" är liksom de andra böckerna otroligt förutsägbar. Liksom i "New Moon" där de flesta räknade ut Jacobs hemlighet långt innan han själv insåg det, precis som i "Eclipse" när läsarna räknade ut att det var Victoria som låg bakom allting medan familjen Cullen fortfarande var förvirrade. Vissa saker i "Breaking Dawn" är så genomskinliga att läsarna förstår vad som kommer att hända långt innan de ens nämns, men det är en del av bokens charm. Twilight-serien är förutsägbar, Twilight-serien är besattliknande kärlekshistoria med en del nästan pinsamma ögonblick, Twilight-serien är otroligt medryckande! Är det inte en av anledningarna till att man blir så fast i böckerna? Att man vet vad som kommer att hända och bara måste komma fram till när det händer och se hur det går?
Några förutsägbara saker i den här boken var att Jacob skulle bli "imprinted" med Renesmee, att Volturi skulle komma för att döda henne och Cullens (det förstod jag redan när Bella började spy på Isla Esme) och att Alice skulle återvända innan slutet. Vilket bara skyndade på min läsning extra då jag verkligen ville läsa de delarna och se hur de skulle ta sig ur allt.

Jag har läst en hel del missnöjda reaktioner om Bellas Mary-Sue beteende; att hon blev för perfekt som vampyr, att hon kunde stå emot blod, att hennes sköld var så stark, att hon fungerade som vanligt direkt efter att hon blivit vampyr. Jag tycker att man i alla fall kan unna henne lite. Om Stephenie hade gjort det så att Bella hade haft stora problem så skulle bara andra ha klagat och skrivit att Bella var en svag karaktär och att hon reflekterar en felaktig kvinnobild. Till exempel. Jag tycker att det var bra att det var Bellas sköld som skyddade alla mot Volturi då hon under hela bokserien har uttryckt en önskan att inte behöva vara den som blir skyddad - att hon vill skydda familjen Cullen från fara, att hon vill ge någonting tillbaka till dem. Så jag har inga problem med det, sedan så är Mary Sues inget som stör mig då alla hjältinnor i alla fan fictions jag någonsin har skrivit alltid har varit Mary Sues upphöjt till hundra. Jag kan inte sätta ihop en karaktär som inte är Mary Sue.

Jag är lite besviken på en sak, att Stephenie Meyer är så okapabel att skada sina egna karaktärer. Inte så att jag VILL att någonting ska hända med Cullens eller Jacob eller Sam, men det lyckliga slutet kom nästan lite för lätt. Det var över 50 stridsklara vampyrer i den där gläntan, och 17 varulvar som inte ville någonting hellre än att slita strupen av Volturi - och ändå så blev ingen skadad. Jag hade i alla fall räknat med att någon skulle attackera. Jag skulle gärna sett Jane tappat kontrollen och blivit övermannad. Eller Caius...

Nu kommer jag göra alla förvånade genom att säga det här; men jag älskar Jacob Black. Varför blev jag irriterad på honom förut? Han måste verkligen ha mognat, eller så gillar jag honom bättre nu när jag får se det från hans perspektiv - och då han inte försöker få Bella att lämna Edward hela tiden. Det var så sött när han inte ville skada Carlisle, och tyckte att det skulle vara mord om flocken dödade Carlisle. Samma sak när han i "You Know Things Are Bad When You Feel Guilty For Being Rude to Vampires" ihopgaddar sig med Edward mot Rosalie och när han sakta, men säkert, börjar respektera vampyrerna och inte vill såra Esme genom att inte ta maten som hon har gjort åt honom och Leah.

Sedan har vi ju hela Renesmee-ploten. Jag har ingenting att säga till om den. Jag tycker att hon är söt, fastän även hon är lite av Mary Sue. Att hon är orsaken till att vampyrerna och varulvarna blir vänner. Fast jag blev lika förälskad i henne som alla andra blev. Jag blir tårögd av förälder-barn relationer och moderinstinkter. (Hallå Lily-skyddar-Harry-grejen). Förresten så är jag så glad att de fick ett barn då jag och Sandra har ägnat många kvällar åt att diskutera det, så....

Jag är fortfarande i min lyckobubbla. Det är otroligt att den har hållt så länge. Den sprack inte ens när boken var slut och jag var tvungen att ta farväl av karaktärerna. Jag är helt euforisk och skulle kunna överse vilka fel som helst, vilket jag även gör. Böckerna är inte perfekta, men med det sug de har så gör det absolut ingenting. Det gör ingenting att Edward skrockar på var och varannan sida eller att en del av Bella och Edwards kärleksförklaringar är lite för söta. Jag bryr mig inte för jag är så besatt i böckerna.

OBS! Det är fritt fram att spoila i kommentarerna, så ni som INTE har läst boken - kommentera inte om ni inte vill få veta saker ni helst inte ville veta.

Mitt dygn med "Breaking Dawn"

De senaste 24 timmarna.

16.00 - ca 17.45
Febrig väntan efter "Breaking Dawn". Bloggläsning, "The Hobbit"-läsning. Konversationsförsök med min syster.

17.45 - 18.10
Beundran av bokens tjocklek, tyngd och framsida. Omläsning av baksidetexten 3000 gånger. Försök, fulla av skräckfylld förtjusning, att öppna boken och ta mod att läsa texten på insidan av omslaget.

18.10 - 18.12
Middag

18.12 - 00.15
Långsam läsning för att ta in så mycket som möjligt och dra ut på det hela, endast avbruten av ett hulkningsögonblick, ett irriterande avbrott från min mamma och ett lika irriterande påtvingat mellanmål.

00.15 - 10. 35
Jag kände att jag var tvungen att sova för om jag läser då jag är trött så blir det "dimmigt" nästa dag - jag kommer inte ihåg något av vad jag läste just innan jag somnade. Så jag bestämde mig för att få en lång natts sömn och sedan fortsätta.

ca 10.45 - 13.10
Koma-läsning, inte medveten om någonting utanför "Breaking Dawn". Skratt, gråt och små hopp av glädje eller spänning.

13.10 - 13.15
Lunch

13.15 -14.35
Slut-etappen, som var designad enligt mitt känslomässiga mönster. Jag satt där helt stunned och tänkte inte på någonting utanför Forks, Washington när jag var klar... och en längtan att läsa om hela boken igen.

15.00 - 16.00
Promenad för att försöka tänka klart igen.

16.15 -
Fick en insikt om att jag kommer ha väldigt svårt att hitta en bok att läsa efter det här då alla böcker ser bortstötande och motbjudande ut just nu. Jag vill vara kvar i min bubbla.

ÄNTLIGEN!

Den känns ännu bättre än vad jag trodde. Den är tung och tjock, en oslagbar kombination... och nu när den är här så håller mina kinder på att spricka av träningsverk från mitt mastadontleende. Jag har lust att brista ut i sång... med tillhörande dansnummer.

Jag har bara ett problem... Jag vågar inte öppna boken. Jag vågar inte läsa baksidetexten. Jag sitter bara här och stirrar på framsidan och ler och ler och ler. Tänk om den perfekta bubblan spricker?

Jag börjar efter middagen. Jag måste.
... Jag kan knappt vänta!

En dag är du i min famn, och den dagen idag!

Jag får "Breaking Dawn" om mindre än 16 timmar. Iiih!
Då ska jag läsaläsaläsaläsaläsa och bara ta en kort ätpaus så att jag hinner ikapp alla som kan spoila mig... fast samtidigt vill jag dra ut på det. Jag gissar att boken kommer att läsas flera gånger under de kommande veckorna.

Bara 15 och en halv timme kvar nu.

Att beställa eller att inte beställa, det är frågan...

Jag har precis beställt "Breaking Dawn" från Adlibris, fastän jag sa att jag inte skulle göra det, fastän jag redan har bokat ett exemplar på Akademibokhandeln.

Anledningen? Jag ringde till Akademibokhandeln här idag, så fort jag fick veta att Akademibokhandeln i Stockholm hade fått in "Breaking Dawn", och frågade när de väntas få in boken och de svarade att böckerna inte ens har börjat packas om ännu. Så imorgon så ska de alltså, i Stockholm, börja packa om böckerna som ska ut till övriga landet och - om de är färdiga - sända ut dem. Det borde betyda att boken kommer in tidigast på onsdag - men det tvivlade de i affären på. Eftersom det kostar mig närmre 100 kr att ta mig in till Luleå, och min ekonomi inför Kina resan är närmast obefintlig, så kan jag inte betala en bussbiljett OCH boken OCH mitt tidigare beställda bokpaket. Min mamma, som jobbar i Luleå och som jag hade tänkt kunde hämta boken åt mig, ska jobba här hemma på det lokala kontoret hela veckan och ska inte till Luleå förrän tidigast på onsdag nästa vecka.

Alltså så kommer jag inte kunna få mitt Akademibokhandelexemplar av "Breaking Dawn" förrän tidigast 20/8. Imorgon är det 12/8 och om Adlibris behöver 2-5 arbetsdagar att få till min beställning så borde jag ändå ha boken innan onsdag. Om den inte är sänd innan onsdag så går jag helt enkelt och avbokar min beställning och köper från Akademibokhandeln.

Om man har en beställning som fortfarande behandlas... går den före? Kommer de strunta i min "Breaking Dawn" tills de har fått klart alla mina klassiker? Grrr.... Undra om de tar beställningarna i den ordning de får dem? Att de har en lista och prickar av eftersom? Så isåfall så kanske inte min BD-beställning uppehålls av min klassiker-beställning? Jag borde ha kollat upp det här innan.

Det är lite "haha, där fick du" över situationen. Om jag bara hade insett det här i lördags så kunde jag ha fått min bok mycket snabbare. Varför öppnades mina ögon idag, tre dagar senare, varför kunde jag inte se det på en gång?

Eclipse av Stephenie Meyer

Jag skriver inlägg i turbo-fart idag. Det kanske inte är en bra sak då de oftast blir sämst då jag inte har tid att gå igenom dem tre fyra gånger med kritiska ögon, men men. Jag måste sysslosätta mig.

Näst på tur i min "jag-måste-recensera"-lista är "Eclipse". Boken då jag blev så lycklig att jag grät och boken då jag blir så irriterad att jag måste kämpa för att inte kasta den ifrån mig. Boken där Edward är underbar och där Jacob utvecklas till vad han hotade att bli redan i slutet på "New Moon" - en riktig vagel i ögat på mig. Jag ska försöka att inte vara alltför partisk.

"Eclipse" börjar ungefär ett år efter var "Twilight" slutade. Bella, Edward och Alice ska sluta high school - Bella för första gången och de andra för ... ja, inte första gången. Bella och Edward är det lyckliga paret än en gång, men det finns några moln på himlen, och ett av dessa moln heter Jacob Black. Jacob vägrar prata med Bella sedan hon avslöjat för honom att hon strävar efter att bli en vampyr och Charlies kommentarer om att Jacob inte mår bra gör att det blir smolk i glädjebägaren. Eftersom Bellas samvete är lika känsligt som Edwards så tar hon förstås åt sig allting och kan inte få ro innan Jacob än en gång är lycklig (och jag sitter och skriker åt henne att han utnyttjar hennes samvete). Problemet är att Jacob inte verkar förstå att hon inte delar hans känslor. Han är hennes bästa vän, men hon är mer än en vän åt honom, och han kämpar allt vad han kan för att få Bella att välja honom över Edward. (Därav min irritation).

Ett annat, mer skrämmande, moln är de mystiska dödsfallen i Seattle. Dödsfall som är oroväckande lika blodtörstiga vampyrer...

När en okänd vampyr har varit inne i Bellas sovrum och snokat så rådar det plötsligt Red Alert över situationen, men kommer verkligen Cullens kunna stoppa det här själva?

Jag försökte hålla det så mystiskt som möjligt för att inte spoila allt för mycket. Jag hoppas det lyckades. Om inte så ber jag om förlåtelse. I alla fall så är "Eclipse" numera synonymt med irritation för mig. Jag har aldrig träffat en bokkaraktär som irriterar mig så mycket om Jacob Black - möjligtvis Dolores Umbridge. Jag, som är stenhård "Team Edward"-medlem, buar när Jacob för hundrade gången krossar vänskapslinjen och inte kan ta ett nej. Ser han inte att han gör Bella illa? Grr.

Men boken har sina höjdpunkter och en av dem är att vi får se ÄNNU en god sida av Edward. Han delar nämligen min boksmak. Han har den goda smaken att inte tycka om "Wuthering Heights" och av exakt samma anledning som mig!

"'I don't understand why you like it. The characters are ghastly people who ruins each other's lives. I don't know how Heathcliff and Cathy ended up being ranked with couples like Romeo and Juliet or Elizabeth Bennet and Mr Darcy. It isn't a love story, it's a hate story.'"

Exakt min mening. Plus notera att han nämner Elizabeth och Darcy som ett av de största litterära kärleksparen. Bra smak?

Sedan så har vi de mer detaljerade, mer passionerade kyssarna som mitt favoritpar nu har avancerat upp till och det där löftet som Edward ger Bella, vilket gör "Breaking Dawn" så mycket mer lockande. Jag hoppas verkligen att det inte blir ett fiasko då jag ser fram emot det så mycket.

För att avsluta denna halvdana recension, ett favoritcitat.

[SPOILER]

"Sarah?" He looked up at me through his impossibly long lashes, his golden eyes soft but, somehow still scorching. "I promise to love you forever - every single day of forever. Will you marry me?"

Är inte det ett perfekt frieri?

New Moon av Stephenie Meyer

Det kan finnas spoilers i det här inlägget, men jag ska försöka hålla det på en sådan grad att jag inte avslöjar allt för mycket, och om det kommer några mayor spoilers så ska jag ta det separat - med spoilervarning. (Och ja, jag har en badrock på mig på bilden.)

"New Moon" tar vid några månader efter var "Twilight" slutade. Bella har spenderat den bästa sommaren i hennes liv tillsammans med Edward och de andra Cullens och skolåret har börjat på nytt... men hösten har sina mörka sidor. Bella har med rädsla sett hur hennes artonde födelsedag oundvikligt nalkas, dagen som ska göra henne ett år äldre än Edwards eviga sjutton år. Hennes försök att bara nonchalera dagen biter inte på Alice, som sätter upp ett stort kalas åt henne hemma hos Cullen. Den evigt otursförföljda Bella hinner inte mer än att öppna ett paket innan hon skär sig... och finner sig själv fångad i ett rum med sex blodtörstiga vampyrer. Situationen lugnas ner, men det har gjort mer skada än vad man först kan tro. Edward är ursinnig på sig själv för att han och hans familj utgör en konstant fara för Bella ... och bestämmer att det är dags för familjen Cullen att lämna Forks och Bella ifred. Så mycket som han älskar Bella så vill han att hon ska ha möjlighet att leva ett normalt liv, utan att en dag råkas dödas av honom eller hans familjemedlemmar.

Bella bryter ihop och tillbringar några månader i ett svårgenomträngligt dis, som skyddar henne från smärtan och minnena. Det som till slut bryter igenom och för henne tillbaka till verkligheten är upptäckten att hon faktiskt kan höra Edwards röst... när hon befinner sig i en farlig situation. Eggad av detta så beger hon sig ut till La Push och till Jacob Black, i en längtan efter något farlig och dumt... som motorcyklar. Sakta, men säkert, så gör Jacobs vänskap att hon kommer tillbaka till livet och fastän hon aldrig kommer att bli av med smärtan så kan hon faktiskt ha roligt. Tills den dag då Jacob inte går att nå. Vill han inte träffa henne, eller har det någonting med den konstiga "kulten", som säger sig skydda indianreservatet, att göra?

Av alla böcker i Twilight-serien så har "New Moon" en stor svaghet som gör att den i mina ögon är sämre; den innehåller för lite Edward och en del kan tro att Edward är "the bad guy" nästan hela boken. Vilket är fel. Fel, fel, fel.

En sak jag irriterade mig väldigt mycket på nu när jag läste den var att jag faktiskt kände sympati för Jacob Black. Jag brukar alltid hata honom, men den här gången gillade jag honom jättemycket... till "förvandlingen". Sedan så blev han den Jacob som jag hatar och det blev lättare att se människan som gjorde att jag fick lust att kasta "Eclipse" i väggen.

Jag har otroligt lätt att förstå hur Bella känner sig, för det är exakt så jag skulle reagera om Edward försvann från mig. Jag skulle också förvandlas till en zombieliknande varelse som inte vill tänka. (Helt plötsligt kom jag att tänka på Evanescences "Lithium", hm). Jag sympatiserar verkligen med henne och tycker inte om att vissa personer har så lite medkänsla. Låt henne sörja Edward. Så klart att hon inte kan glömma honom på en gång... Fast jag håller så klart med Charlie också. Hon kan inte sluta leva bara för det.

[SPOILER SPOILANDE]

Nu ska jag ta tillfället i akt och vädra mina åsikter på en punkt som hittas i mitt första "Breaking Dawn"-inlägg, där någon i en kommentar sa att Edward gjorde Bella självmordsbenägen. Fel, fel, fel. Bella säger ju själv att hon aldrig funderade på självmord, inte ens när det var som värst, för hon skulle aldrig kunna göra så mot Charlie och Reneé. Så. Edward ber henne ju speciellt att inte göra någonting destruktivt och hon lyder ju det, till en viss grad. Att köra motorcyklar kanske inte räknas som destruktivt, men.... Det är inte Edwards fel. Den enda "självmordsliknande" situationen, då Alice faktiskt trodde att hon hade tagit självmord, var ju inte självmord då Bella endast slutade kämpa emot för att hon inte hade en chans ...

Sedan så måste jag fråga om det var någon annan än jag som insåg att Jacob Black var en varulv redan från början? Direkt de började prata om den mystiska kulten så tänkte jag "aha, varulvar". När Jacobs varma händer nämndes så tänkte jag "aha, varulvar". Så det kom inte direkt som en chock när det avslöjades.

Ehm. Nu vet jag inte vad jag ska skriva, för vad jag tycker om böckerna kan läsas nästan i vartenda inlägg på den här bloggen. Så, det här får vara tack för mig.

Twilight av Stephenie Meyer

Nu kommer nästa "galet fan"-recension. Den här gången kommer det nog bli ännu svårare för mig att hålla mig till ämnet och inte sväva iväg i långa monologer om vampyrer, kärlek ... eller vad sägs om Edward? Jag ska dock försöka hålla mig i skinnet och försöka att inte spoila allt för mycket. Det kan finnas spoilers. Vem försöker jag lura, det KOMMER att finnas spoilers. Hela inlägget kommer att vara uppbyggt av spoilers.
Jag var tvungen att fota mitt eget exemplar av "Twilight" istället för att googla upp en bild, för jag var rädd att jag skulle bli "Breaking Dawn"-spoilad.

"Twilight" är första boken i Stephenie Meyers Twilight series, eller vad den nu egentligen heter. Den handlar om första kärleken, high school, vampyrer och passar mig som handen i handsken. Isabella - Bella - Swan flyttar från soliga Phoenix till kalla regninga Forks, där hennes pappa polischefen Charlie bor. Bella, som inte är alltför social, hatar först allting; regnet, den onormalt gröna miljön, den lilla skolan där hon nu är det intressantaste nya ämnet, det kalla vädret, men allting ändras när hon möter Edward. Redan första dagen så får hon upp ögonen för den slightly odd Cullen family. Fem bleka, överjordiskt vackra, tonåringar som sitter för sig själva i skolans matsal, utan att ens peta i sin mat. Bella får veta att de alla är syskon, adopterade av Dr Carlisle Cullen och hans unga fru, och att de inte bryr sig om någon annan. När Bella senare samma dag anländer till Biologi-salen så upptäcker hon att den enda lediga platsen i klassrummet är bredvid... Edward Cullen, den bääästa av dem alla. (förlåt, fangirlen kunde inte hålla sig i shack.). Efter några veckor med Edwards tvära personlighetsvändningar (ena veckan ignorerar han henne för att nästa vara hur trevlig som helst) och konstiga beteende börjar Bella ana att någonting är annorlunda med Edward. Efter att han en morgon räddar henne från att bli krossad av en slirande van så inser hon att Edward faktiskt är annorlunda än andra människor. Han är inte ens människa till att börja med.

Det är bara början på en resa med blodtörstande vampyrer versus goda vegetarian-vampyrer (familjen Cullen), evig kärlek och livshotande situationer. Bellas hjärta bultar för Edward (och mitt) och Edward får svårare och svårare att hålla sig borta från sin kärlek... och hennes frestande blod.

Iiiih.
Helt plötsligt så slet sig fan girlen lös och löpte amok. Jag sitter och tokler och i mitt huvud ekar "Edward, Edward, Edward" som ett mantra. Har jag nämnt att jag är hopplöst förälskad i Edward?

Jag såg att någon hade kommenterat och frågat om jag bara tycker om Edward för hans utseende. Svaret är nej, nej, nej. Såklart är utseendet en del av det, jag är ju trots allt mänsklig, men det finns så mycket mer. Jag gillar Edward för att han är så otroligt överbeskyddande, nästan lite för mycket. Jag gillar honom för att han är så otroligt osjälvisk att han är orättvis mot sig själv och tar på sig skulden för saker som han inte kunnat hindra eller ändra. Jag gillar Edward för att han älskar Bella så högt. Hur han plågar sig själv för att kunna vara med henne, det är så sött. Jag bryr mig inte det minsta om att han kan vara lite pushig ibland. Om han skulle vara ännu mer perfekt skulle det bli löjligt. Förresten så försöker Bella göra otroligt dumma saker ibland - som att köra bil när hon knappt kan stå på fötterna. Då har Edward all rätt att pusha henne åt ett annat håll.

Den bästa delen av "Twilight", enligt mig, är nästan delen då Bella och Edward sitter på restaurangen i Port Angeles och sedan när han kör hem henne och han till slut avslöjar sina hemligheter för henne. Där älskar jag honom så mycket. Naw.

Jag har olika bloggare som tycker att det är lite väl många kommentarer om Edwards ögon eller leende, men är det egentligen så konstigt? Vi får ju se Forks genom Bellas synvinkel och eftersom hennes tankar mest kretsar kring Edward så är ju det inte så konstigt. När man är ung och kär, och ens kärlek är en otroligt vacker vampyr, då är det sådana saker som man lägger märke till. När jag hade en högstadie-crush i en kille så satt jag och tänkte på hans leende konstant.

Ni får inte tro att jag bara gillar Edward. No, no. Jag gillar Bella också, fastän jag kan störa mig en hel del på henne ibland. Hon och Edward är egentligen en ganska katastrofal kombination när det gäller skuld. Bella skyller allting som händer på sig själv och Edward tycker att allting är hans fel. Ibland vill jag bara skrika åt dem att det inte är någon av dem som har gjort något fel och att de istället kan lägga skulden på James istället för att tjafsa.
Jag gillar Bellas kommentarer och jag kan se mycket av mig själv i Bella - vi delar mer än vår obsession för samma kille.

Jacob Black dyker också upp i "Twilight", men skillnaden mellan lilla Jacob Black och otroligt irriterande Jacob Black i "Eclipse" är stor. För det första så tycker jag om Jacob Black i "Twilight" (när jag kan förtränga hur mycket frustation han kommer att bygga upp inom mig i senare böcker) och ser honom som en oskyldig, lite söt, indianpojke. Synd att han inte kunde fortsätta vara det.

En annan sak som jag har läst att en del tycker om "Twilight" är att den är könsdiskriminerande... och jag vet inte om jag kan hålla med om det. Var hittar man någon könsdiskriminering? Okej, Bella och Charlies hushållssystem är inte det bästa, men det var ju trots allt Bella som föreslog att hon skulle ta hand om matlagningen när hon insåg att Charlie inte är en särskilt bra kock. Sen att Edward är den starka och Bella den svaga och ömtåliga lilla flickan som måste skyddas... Det stämmer ju till en del, men det gäller ju bara Bella. Se på det som vampyr/människa och inte man/kvinna. Om man till exempel tar den minsta och, till det yttre, bräckligaste av dem alla, Alice Cullen, så visar de i "Eclipse" hur lite hon behöver skyddas då hon till och med är bättre på strid än sin partner Jasper. Vem skulle inte kalla lilla Alice livsfarlig?

Jag tror att det är bäst för mig att avsluta det här nu, innan det drar iväg. Det här blev nog mest en lovsång till Edward, som jag misstänkte att det skulle bli.

Give me my book or go to hell!

Idag var jag och skulle hämta mitt länge efterlängtade exemplar av "Breaking Dawn". Jag åkte sju mil till bokhandeln för att till slut få förenas med min 780-sidors älskling, men vad upptäcker jag. Jo, det blir en DH-flashback.

Det för mig tillbaka till den viktigaste dagen i mitt bokslukarliv. Den 21 Juli 2007, dagen D, då vi äntligen skulle få veta hur det gick för Harry. Jag var riktigt hypad. Jag hade varit vaken halva natten och riktigt HP-nördat mig och laddat upp och när jag stod där vid Coop (som hade den billigast här i samhället) vid öppningsdags så var det nära att jag hyperventilerade av spänning. Jag var riktigt angelägen om att få den gudabenådade boken, som flera av mina hoggy-vänner redan haft i sin ägo i timmar. Så öppnas portarna och... allt raseras. För lastbilen med "Harry Potter and the Deathly Hallows" hade visst fastnat i Sundsvall. Grattis. Och böckerna skulle inte komma in förrän nästa dag.

Jag som skulle till vår sommarstuga och tillbringa resten av helgen där blev riktigt orolig och begav mig med illfart till "byns" enda bokhandel. Jag väntade fyrtiofem minuter utanför och när de väl öppnar så... får jag veta att de har bestämt att de inte ska ta hem några engelska böcker i år. Jaha?

Jag kan säga att jag tjurade hela helgen och att min farmor till slut tyckte så synd om mig att hon köpte boken åt mig direkt då den kom från på måndag eftermiddag.

Nu upprepas det. Det, för mig, mest hypade boksläppet 2008 är förstört. Först måste USA börja krångla och inte vilja släppa böckerna i Europa förrän den 4 augusti (tänk om VI hade gjort så mot DEM när det gällde DH, vilket liv det skulle ha blivit!). I och med det så har inte Akademibokhandeln hunnit få böckerna och de väntas inte anlända från staterna förrän om tre dagar. GRATTIS. Vilket betyder att jag kommer att få min bok tidigast på onsdag nästa vecka eftersom det är då jag kan ta mig in till staden igen.

Förutom min irritation att folk i USA just i denna sekund vet exakt vad som händer och hur det går för Edward, medan jag fortfarande svävar i ovisshet, så kan jag inte läsa några kommentarer förrän jag har läst boken. (Jag är fortfarande rädd för att en ovillig själ ska spoila mig).

Jag lovar att jag ska läsa kommentarerna sekunden efter att jag har läst ut "Breaking Dawn"s sista sida, slutat gråta och snytit mig.

Breaking Dawn-vaka

Nu är den äntligen här. "Breaking Dawn", boken som kommer att lägga domen för Stephenie Meyer. Edward dör - extremt dåligt slut. Bella och Edward går skilda vägar - dåligt slut. Jacob dör - inte lika dåligt slut.

Det är konstigt. För jag har inte haft samma febriga längtan efter "Breaking Dawn" som jag hade förra året till exempel, då "Harry Potter and the Deathly Hallows" släpptes. Det kanske inte är så konstigt egentligen. För jag hade ju bara längtat efter HP-upplösningen sedan andra klass, medan jag läste "Twilight" för första gången i September förra året. Att sista och avgörande boken kommer innan ett år har gått bygger inte upp samma förväntan, inte samma panik. Jag känner mig inte ens ledsen för att det snart är slut, för jag har inte kunnat inse att det kommer att vara slut. Min hjärna har inte kunnat ta in det riktigt.

Så, tills jag får mitt exemplar av boken på tisdag så kommer den här bloggen att vara ödeödeöde. Jag tänker inte läsa en tidning eller gå in på internet förrän boken är utläst. Nog för att det nog inte är samma spoilers-risk som det var med HP&DH men....
Det skadar aldrig att vara säker!

Trevlig läsning!

Oh, oh. NOOO!

Nooooooooooooooooooo!
Hörde ni mitt avgrundsvrål av psykisk smärta? Ljudet av min värld som rasar samman? Den smärtsamma sanningen att Hollywood till slut har drivit mig till vansinne och förstört min läs-glädje, -tillfredställelse, -kärlek och drömmar för alltid?
Jag har aldrig varit så här ledsen, tror jag. Det är nästan värre än när jag var tvungen att lämna bort min hundvalp. Det är värre än att inse att Harry Potter var slut efter "Harry Potter and the Deathly Hallows". Det var much much much värre än att inse att Rory till slut måste lämna Lorelai, att hon inte alltid kan bo i sitt flickrum.

Robert Pattinson gjorde intrång i mitt huvud och har lämnat ett destrusktivt spår efter sig. Han har gjort så stor skada att jag inte vet vad jag ska göra utan bara kan blunda och be att den inte är permanent. Robert har ersatt min Edward.

Ni kanske inte förstår vad det betyder för mig. För er kanske det bara betyder en axelryckning och ett "och?". Det är ju bara en skådespelare.
Men för mig så är det allt. Edward Cullen är den mest perfekta ouppnåliga litterära karaktären någonsin. Den vackraste, mest tilldragande varelsen vars väg någonsin har korsat min... Han är till och med så perfekt att min hjärna inte kan skapa tillräckligt skarpa detaljer för att göra honom rättvis och har lämnat honom lite blurrig.

Nu är min mentala bild utbytt mot Robert Pattinsons mycket mer mänskliga bild som absolut inte gör Edward rättvisa. Jag avskyr ju Robert! Jag avskydde honom från första gången han kom upp på bioskärmen som Cedric Diggory och nu avskyr jag honom bara ännu mer. Dö Robert, dö.

Han kunde inte valt en bättre tidpunkt? Tre dagar innan "Breaking Dawn". Grattis Sara, ditt liv är härmed förstört. Fast hoppet är ännu inte borta. Jag fick ut Alan Rickman och jag svär att jag inte ska vila förrän Robert Pattinson är utkickad för gott...

Mmmm.... Edward.

Jag har precis hittat det perfekta botet tilll PPD (Post Potter Depression), nämligen Edward Cullen. Det är omöjligt att fokusera på sin längtan efter trollkarlsvärlden när man har 600 sidor fulla av Edwards vita muskulösa Adonis-kropp, hans sammetsröst, hans överraskande humör, hans kärleksförklaringar, hans små gester som är så söta att jag får sockerkoma och svimmar, hans många försök att skydda Bella från att bli skadad, hans inre kamp, hans omväxlande gnistrande ögon, hans underbara andedräkt. (Det där sista låter mycket bättre på engelska). Har jag glömt något? Bronshåret? Hans bländande leende? Det där morrandet han gör när någon försöker skada Bella?

Jag har upptäckt en sak. Det är omöjligt att läsa "Twilight" in public. Jag satt på altanen idag och läste den, bara för att hela tiden bli avbruten av nyfikna människor som frågar; "Varför ler du så där?", "Är det en rolig bok?", "Vad läser du om?", "Är det något snuskigt, för du rodnar ju?". Så därför har jag bestämt mig att "Breaking Dawn" kommer att läsas uppe på min balkong, med sovrumsdörren stängd.

Dagens "fånigaste" ögonblick var när jag lyckligt suckade och log så att kinderna värkte bara av att läsa hans fullständiga namn. Edward Cullen. Ryyys. Det kryper längs ryggraden av vällust.
Dock så förstördes ögonblicket av en nyfiken fråga.

Månadens I-landsproblem

Dagens, de närmsta veckornas och den kommande månadens största I-landsproblem är hur jag ska kunna lägga händerna på ett exemplar av "Breaking Dawn" snabbast. Hur ska jag få upp den hit till urskogarnas och de öde landsvägarnas land?

Ska jag beställa den från adlibris? Går det att förbeställa? Och tar det isåfall 2 veckor, som det alltid annars gör då jag beställer engelska böcker från adlibris, att få hit den? Om man tar snabb-paketet, hur mycket snabbare går det då? Två-tre dagar?

Eller ska jag köpa en tågbiljett ner till Stockholm, byta på två tre ställen (eftersom SJ idiotiskt nog har tagit bort direkttåget Stockholm-Luleå) för att sedan kasta mig över ett exemplar den andra augusti och klamra mig fast vid den hela vägen hem? Det blir helt klart dyrare, men snabbare. Fast hur ska jag isåfall kunna hålla mig från att läsa den på tåget? Kan jag läsa den på tåget? Går "Breaking Dawn" bra ihop tillsammans med åksjuka? Vad händer om jag spyr rätt över den vid Sundsvall? Då är ju allting förgäves.

Ska jag hålla tummarna och hoppas att i alla fall en bokhandel i Norrbotten tar hem den? Eller är det för mycket att önska? Byhålan vågar jag ju inte hoppas på. De tog ju inte ens in "Harry Potter and the Deathly Hallows", förra årets mest hypade boksläpp. Jag har aldrig sett en Meyer-bok på en enda bokhandel här uppe. Ska jag våga chansa?

Ska jag ringa och be dem snällt att ta hem den åt mig? Ska jag ringa och hota dem? Ska jag kapa boklasten till adlibris och sno ett eget exemplar?

Varför kunde inte "navet" i min tidigare plan kommit upp senare. Jag hade ju gett dig äran att bli mitt "Breaking Dawn"-bud. Fast planen hade nog fungerat bättre om jag faktiskt hade upplyst personen i fråga om vilket ansvar hon hade tidigare - och blåögt hoppats att alla skulle planera sina semestrar efter mitt Edward-begär.