Äntligen: Min spotifyspellista

Jag tror att jag har gjort en spotifyspellista, men jag är inte säker då jag bara har hört genom en kompis hur man länkar till sina spotifyspellistor. Denna lista är väldigt bristfällig då jag gjorde den på 3 minuter bara genom att plocka ut låtar från min megaspellista som innehåller över 1000 låtar. Jag ville även ta från min "ska lyssna igenom"-spellista på 500 låtar över nya skivor, för mig okända artister (eller artister som jag inte har hört så mycket av, men vill höra mer) och låtar som jag aldrig hört tidigare. Dock så insåg jag att jag inte kan lyssna igenom ALLA låtar bara för att plocka ut några till spellistan.

Så här har ni den, min "The Best (kanske) of Sara: Mix 1".
Dock så har jag en fråga... Varför är det ett frågetecken bredvid spellistan?

(Jag har redan upptäckt tre fel i spellistan... Tre låtar som jag verkligen inte tål)

Buffy besegrar Bella och Bill

Angel och Buffy vinner stort när IMDb frågar vilket Människa/Vampyr-par som är det bästa.
På andra plats så hittar vi Bill Compton och Sookie Stackhouse från "True Blood" och bronsmedaljen går även den till Buffy, nu i kombination med Spike. Edward och Bella får se sig snuvade på en pallplats, då de hamnar på fjärde plats.

Själv så har jag svårt att välja, men Buffy och Angel är i vilket fall som helst mycket bättre än Bill och Sookie och Buffy och Spike (trots att jag är stenhård Spuffy-shipper).

London calling: Part II

Det var ett tag sedan jag skrev ett "riktigt" inlägg, men allt beror på idétorka. Jag läser fortfarande "Harry Potter..." och tro det eller ej så går det så segt fram att jag börjar att bli orolig. Det är inte att jag inte tycker om böckerna. Jag hade en 30 minuters gråtstund åt "Harry Potter and the Goblet of Fire" idag (direkt Lily och James nämns så fuktas mina ögon, och om de verkligen är där eller nämns i samband med/närheten av Lupin, Sirius eller Snape så är det signalen till min hjärna att börja massproducera tårar). Så ni förstår nog att "Priori Incantatem" och de efterföljande kapitlen är en gråtfest för mig. Sedan så får vi inte glömma att jag faktiskt gillar bok-Cedric, till skillnad från filmens Cedward.

Nu så är det goodbye lilla lättsamma HP och hello angsty hormon-HP. Av någon anledning så HATAR jag "Harry Potter and the Order of the Phoenix"-boken när jag tänker tillbaka på den, men ÄLSKAR den när jag läser den... Varför? Jo, det börjar på D och slutar på Olores Umbridge som är den vidrigaste bokkaraktären jag någonsin har stött på.

Oj, det här var inte vad inlägget skulle handla om. Imorgon så börjar jag att bila ner genom vårt avlånga land till Uppland där jag först ska på bröllop, för att sedan flyga till London. Jag kommer tillbaka 7 eller 8 augusti, beror på hur snabbt vi bilar upp igen. Eller om jag blir satt i karantän i svininfluenselondon där man visst inte ens får gå på ett flygplan om man är snorig.

Mina föräldrar är inte så glada åt mitt HP-läsande, då jag inte har de tre sista böckerna i pocketform och därför släpar med mig tre tegelstenar - plus Neil Gaimans "Neverwhere" och Oscar Wildes "The Picture of Dorian Gray". Tänkte ta med mig lite engelska pusseldeckare á la Agatha Christie, innan jag insåg att jag nog inte kommer att ha såå mycket tid att läsa då varje minut är fullbokad. Jag vägrar att lämna London utan att ha sett British Museum och Towern, sedan så ska vi på sightseeing, Madame Tussauds och "We Will Rock You!", Queen-musikalen, bland annat. Just ja, min nyligen HP-frälsta lillasyster vill ta en tur till King Cross Station, vilket jag inte heller tackar nej till. Japp, jag är exakt så HP-fanatisk. Jag ska försöka hitta biljettspärren-som-inte-existerar mellan perrong nio och tio. Synd att vi inte är där den första september - helt vid 11-tiden.

Filmer jag vill se på bio

Jag har tidigare gjort ett inlägg om filmer om bokfilmatiseringar som jag kommer att vilja se (räkna dock bort HBP som jag vägrar att se efter att ha hört att de bränner ner the Burrow) och nu är det dags för några övriga filmer som jag hittat trailers för på youtube/hört talas om och gärna vill se.

1. "Jennifer's Body".
Jag haaatar skräckfilm. Jag är nog mörkrädd och nervig för att klara av att se på skräckfilmer och let's face it, skräckfilmer är oftast kassa. Antingen så handlar de om övernaturliga fenomen (som jag inte hanterar alltför bra) eller tonåringar som blir mördade i vildmarken/på en resa/på en fest. Vad är då skillnaden med "Jennifer's Body" som handlar om en cheerleader som blir besatt av en demon och börjar mörda killar? Se trailern. Vi har Kyle Gattner (Beaver i "Veronica Mars"), vi har min favorit Amanda Seyfried och vi har Adam Brody (som inte är med i trailern). Manuset är av Diablo Cody och filmen känns väldigt... Buffyesque.
Detta är mer utav en skräckkomedi och den verkar var just nog cheesy.



2. "Sherlock Holmes"
Hm, av de Sherlock Holmes-noveller som jag har läst så har jag aldrig fått för mig att vår mästerdetektiv är så pass... actionfylld. Jag har tänkt på honom mer som en Hercule Poirot-karaktär. Dock så hämtar jag all min kunskap från två korta noveller och "Basil Mus, mästerdetektiven", så jag kan ju ha fel.
I vilket fall som helst så vill jag se "Sherlock Holmes", trots att den ser väldigt Hollywood ut.
Och nej, det har ingenting att göra med att jag älskar Rachel McAdams. Ingenting alls.
(Fast om jag hade läst mer av Arthur Conan Doyle så skulle jag säkert varit riktigt irriterad över hur bad-ass action hero Holmes har blivit).



3. "Alice in Wonderland".
Jag brukar att älska allting som Tim Burton gör och med Johnny Depp, Helena Bonham Carter (radarparet som är med i stort sett alla TB-filmer), Christopher Lee, Alan Rickman och Anne Hathaway så måste den väl i alla fall vara sevärd?

Fynd från Stephenie Meyers hemsida

Jag har klickat mig runt på Meyers hemsida och hittat några intressanta saker.

Först så måste jag säga att Meyers spellistor är otroligt bra! "Twilight"s spellista innehåller både ultimata Muse-favoriten Time is Running Out (seriöst, lyssna på den, jag brukar sjunga den i duschen - trots att jag aldrig kommer ihåg texten), Radioheads Creep (även den en favorit) och Why Does It Always Rain on Me? med Travis.

"New Moon"s spellista är lite mer ... gah, jag har tappat det svenska ordet. Predictable? Där finns en av mina äldsta favoritlåtar, My Immortal med Evanescence, med och det är en låt där jag verkligen kan se sambandet till Bellas situation. Textrader som "If you have to leave, I wish that you would just leave, cause your presence still lingers here and it won't leave me alone" och "Your face it haunts my once pleasant dreams, your voice has chased away all of the sanity in me" skulle nästan kunna vara skrivna för Bella.

"Eclipse"s spellista påminner nästan om min egen! Vi har Coldplays Clocks, Muses Hysteria (hysteriskt bra), The Killers favoriten Mr Brightside, bland annat. För att inte glömma Keanes vackra Hamburg Song.

På frågan om vad de olika karaktärerna har för någon "tragic flaw" så svarar Steph att "Jacob doesn't have a tragic flaw" ... Ehm? Kanske det faktum att han nästintill tvingar Bella att inse att hon är kär i honom istället för att respektera hennes åsikter?

På "Breaking Dawn"s spellista så finns en STOR överraskning. Right Said Freds I'm Too Sexy. Får jag brista ut i gapskratt? Jag gissar att det är till Bellas upptäckt att hon är döläcker, men jag skulle vilja se en Edward-video till denna sång, eller en Robert-video.

Min favoritupptäckt är ändå denna. I "Twilight"s FAQ-avdelning så har Meyer fått denna fråga "Is Twilight autobiographical?". Om personen som ställde frågan syftade på Bellas high school-upplevelse och första kärlek (minus vampyrerna) så är personen friad i mina ögon, men om frågan handlar om hela historian, med vampyrer och varulvar och tjofaderittan, så kan jag bara skratta.

På sidan så finns även en hel del utkast på kapitel som inte kom med i böckerna och kapitel som blev helt ändrade. Här finns även en stor del av "Midnight Sun" upplagd, fast jag har inte hunnit eller orkat läsa den ännu.

Har vi möjligtvis ett eget Hellmouth?

Jag vaknade okristligt tidigt idag och kunde inte somna om, så redan vid halvåtta tiden så var jag uppe på benen. Vanligtvis så tar jag mig inte ur sängen förrän vid 10-tiden, men idag så var det andra puckar. Jag åt en långfrukost, läste tidningen och bestämde mig sedan för att (surprise, surprise) se lite på Buffy, första säsongsfinalen för att vara exakt.

Just som avsnittet började och Buffy, Cordelia och Giles blir avbrutna i sina aktiviteter (vampyrfighting, kyssar, bokläsande) av en jordbävning så känner jag hur min soffa börjar skaka och hur mina fönster börjar skälva. Jag måste bara gratulera landplattorna för deras timing. Synkroniserade jordbävningar har jag aldrig hört talas om förut. Dock så blev jag en aning oroad. Buffy-jordbävningen är ett tecken på att Hellmouth snart kommer att öppnas. Borde jag undvika bibliotek i framtiden?
Inte blir det bättre av att den är helt oförklarlig än så länge. Jag har aldrig förut varit med om ett jordskalv och detta beräknas ligga runt tre på ritcherskalan, kraftigare än vad de flesta svenska skalv brukar vara.

Jag tror att det är dags att gå och tälja lite träpålar.

Goodnight Mister Tom av Michelle Magorian

Jag är lite speciell när det kommer till läsning, filmer och tv-serier. Om någonting är hypat så brukar jag också fastna för det (såvida det inte är ungdomsserier á la "One Tree Hill" och "Gossip Girl" som bara handlar om relationer, konkurrenter och falska vänner - släng in några brottsfall eller vampyrer så är det däremot helt okej). Om en bok däremot är lite utav en klassiker, en sådan här "det här är bland det bästa jag någonsin har läst i en o-Twilight-tonårig-tjej-hysterisk mening", då kan man nästan räkna med att jag inte kommer att tycka om den. Eller... Jag kommer att se varför folk känner på det sättet, men jag kommer inte att känna så själv. Så hysteri kan jag hantera. Mer stillsamt beröm går däremot oftast snett.

Denna gång så gick det åt andra hållet, hysterihållet.

"Goodnight Mister Tom" handlar om William, eller Willie som hans mamma kallar honom, Beech som blir skickad från London ut på den engelska landsbygden efter att England har gått med i andra världskriget. 9-åriga Willie, en liten, blek och inbunden pojke, blir placerad hos mr Tom Oakley, en äldre änkling som inte har så mycket kontakt med de andra i byn och som har varit lite utav en enstöring. Först så ser Tom bara en rädd pojke som inte gör någonting, inte ens rör sig, om man inte säger åt honom, men snart upptäcker han varför Willie är som han är. Pojken är täckt av blåmärken efter att ha blivit slagen av sin mamma för minsta lilla fel. Tom tar pojken under sina vingar och sakta så börjar Willie komma ut ur sitt skal.

Det här är som en bättre version av "Pojken som kallades Det". Vi har det kuvade barnet och den sadistiska mamman, men istället för att bara ältra i samma ondska och hemskhet om och om igen tills det nästan inte är möjligt att ta något mer, så har vi här fokusen på räddningen. Vi har Mr Tom som ger oss hopp om en förbättring. Vi har alla byborna som även de bidrar till att Willie blir bättre. Istället för att dröja vid det hemska, för det är riktigt hemskt, så fokuserar man mer på ljuset. Istället för att dra ner läsaren i becksvart förtvivlan så ger man en varm, hopfull känsla.

Jag förstår verkligen de som säger att "Goodnight Mister Tom" är bland det bästa de har läst, för jag är redo att hålla med dem. Kanske inte det bästa, men helt klart bland de främsta böckerna hittills.

Nästa bok som jag läste efter "Goodnight Mister Tom" var "Harry Potter and the Philosopher's Stone" och jag kunde inte låta bli att lägga märke till några likheter mellan Willies födelsedag i Mr Toms hus och Harrys födelsedag i huset på klippan. Både Willie och Harry är undernärda och hunsade. Dursleys har ju aldrig varit särskilt vänliga mot Harry och han har alltid fått veta vilken börda han är, på samma sätt som Willie alltid har fått veta vilken stygg pojke han är och hur mycket det tynger på hans mamma att hon har ett sådant barn. (Dock så har nog Willie fått den värsta dealen då Dursleys inte direkt har misshandlat Harry gul och blå). Willie var mobbad i skolan och kallad en mes för att han var konstig och inte vågade smutsa ner sig. Harry var mobbad i skolan för att han var konstig och för att ingen vågade sätta sig upp emot Dudley. Ingen av pojkarna hade några vänner eller någon som uppskattade dem. Ingen av dem hade firat sin födelsedag. Både Harry och Willie får sin första riktiga födelsedag, med tårta, vänliga ord och presenter, på grund av väldiga män med dialekter. Jag kan ju inte direkt säga att Harry och Willies liv är särskilt lika efter det, men fram tills den födelsedagen så finns det en likhet.

Kanske att jag får ta och kolla upp Michelle Magorians andra böcker, men det här kan hon väl omöjligt toppa?

Hurra, hurra, hurra på Kristen Bells födelseda'!

Idag så fyller en av mina personliga favoriter, alla kategorier, Kristen Bell (a.k.a Veronica Mars och Elle Bishop) 29 år!

Förutom att vara otroligt witty, bra och kick-ass i diverse tv-serier så verkar Kristen Bell även vara en av de coolaste människorna jag någonsin har sett. Se bara olika intervjuer, "behind the scenes" och liknande. Dagen till ära så ska jag bjuda på några filmer med Kristen som jag har haft sparat på mina favoriter i mappen "Youtube - Veronica Mars" (that's right, jag har 25 mappar som börjar med Youtube, allt ifrån "Youtube - roliga klipp" till "Youtube - Buffyverse").

Först: The Funniest Moments of Veronica Mars - en film full av några av seriens mest uppmärksammade one-liners. Eller, vi har Veronica Mars's motrepliker, men inte särskilt mycket av Logans eller någon annans. Inga spoilers. Eller en eller två pyttesmå. Man ser inte så mycket av sammanhanget, bara replikerna.

The Other Side of the Story av Marian Keyes

Att jag aldrig lär mig att det är bäst att skriva ner sina åsikter och tankar om en bok innan man hinner glömma bort dem. Nej, missförstå mig inte. Boken var inte så dålig/lättsmält/lågklassig att jag glömmer bort den samma sekund som jag plockar upp en annan bok, men just nu så är jag mitt inne i HP-Koma 2009 plus att jag har läst två av årets bästa böcker hittills efter "The Other Side of the Story", så det är som att min hjärna är lite molnig - att det är ett fint dis av kondens som hindrar mig från att se mina tankar om Marian Keyes tydligt.

(Sedan så ska vi inte nämna det faktum att jag har börjat se på Buffy säsong ett igen... Nej, det är en hemlighet som jag döljer för alla - familj, vänner och bloggläsare - för att undslippa en lång inspärrning på behandlingshem/rehabiliteringshem).

"The Other Side of the Story" är ännu en av dessa Keyes romaner där det inte är en hjältinna (mest troligt en Walsh-syster), utan där flera olika kvinnor med olika problem samsas om de 600 sidorna, på samma sätt som i "Last Chance Saloon" och "This Charming Man". Denna bok handlar om Gemma Hogan, en festarrangerare vars far plötsligt lämnar hennes mamma för sin sekreterare som är jämnårig med Gemma. Hennes mamma är djupt deprimerad och vägrar att bo själv i huset, så Gemma måste flytta in där och ta hand om henne, samtidigt som hon försöker att laga sitt eget hjärta som gick i bitar då hennes bästa vän Lily stal hennes livs kärlek Anton. I London så bor Lily och Anton i en liten, trång lägenhet i ett dålig område. När deras dotter Ema föds så inser de snart att deras liv inte är särskilt stabilt. Anton jobbar på ett nystartat tv-bolag utan klienter och Lily är misslyckad PR-agent och ekonomisidan ser mörkt ut - tills Lily skriver en bestseller. Jojo är Lilys editor och en av de mest framgångsrika inom området. När det börjar ryktas om att förlaget ska välja en ny partner så är det ju självklart att Jojo ska ha platsen. Inte bara för att hon har en affär med en av delägarna, som dessutom har fru och barn, utan för att hon är förlagets bästa... om man nu bortser från slemmige Richie Gant.

Boken handlar till stor del om att allting har två sidor. Gemma förbannar kvinnan som gjorde att hennes far övergav dem, medan Jojo pendlar mellan en önskan att alltid ha Matt hos sig och skuld då hon vet att han isåfall måste lämna sin familj. Enligt Gemmas sida så ligger hela skulden hos den andra kvinnan, medan det i Jojos fall visas som ett förhållande, fullt av kärlek, som började som någonting oskyldigt, men som djupnade.

På samma sätt så får Gemma Lily att framstå som en hemsk person som stal Anton från henne medan de var tillsammans. I verkligheten så är Lily så medveten om andras känslor att hon nästan utplånar sig själv för att inte såra någon - och hon har en annan historia om hur hon och Anton blev tillsammans.

"The Other Side of the Story" var väldigt Marian Keyes-ish. Lättläst, lättsmält, lättsamt. Jag tycker fortfarande att Keyes är bäst i första person (så som systrarna Walsh-böckerna) och att det ibland blir lite konstlat med tredje person, speciellt när personer ska beskrivas. Värsta exemplet måste ändå ha varit i "Last Chance Saloon" då en av hjältinnornas underklädesprövning diskuterades i tredje person. Jag tycker att det känns lite Mary Sue när någon beskrivs utifrån och ord som "slanka mage" och "silkeslena hud" kastas omkring. Om det är i första person så är nog bara huvudpersonen en aning narcisstisk.

29 oktober så kommer det en ny Marian Keyes-bok, "Brightest Star in the Sky", och jag trodde först att det äntligen var dags för Helens bok (passande titel eller vad?), men det visade sig att den handlar om några människor i ett hyreshus.

Är det inte dags för Helens bok snart? Det har gått ett tag sedan "Anybody Out There" och jag behöver min dos av familjen Walsh. Kanske är det Helens otroliga quirkiness som gör det svårt för MK att komma på vad för slags katastrof Helen ska drabbas av... Får jag föreslå fängelsevistelse? Kan ni tänka er Mamma Walsh på ena sidan av en sådan där glasvägg med en telefon?

Hem, ljuva hem

Äntligen hemma igen efter en lång stugvistelse. Jag ska ta och börja med inlägg om alla böcker som jag har läst under julimånad så fort som möjligt.

Direkt från soffan:

Jag och min lillasyster ser på "Harry Potter och De vises sten", den enda filmen som jag tål då den i alla fall fångar stämningen i böckerna. Det är scenen då förstaårseleverna väntar på att få gå in i Stora hallen och även Draco Malfoys första scen.

Syster: Så här är det ju inte i boken! Där presenterar Draco sig för Harry på tåget! (vet ni hur stolt jag blir? Amanda håller på att läsa HP-böckerna på engelska just nu. Jag har lite inflytande ändå)
Jag: Kolla vad söt han är! Liten och gullig. Fast blont backslick måste vara världens fulaste fr...

Där kom jag på att blont backslick även är känt som världens mest attraktiva frisyr - om den bärs av en kedjerökande punkvampyr.

Dumma IMDbs Daily Poll

Dumma IMDbs poll-fråga som har orsakat melt-down i min hjärna!

Dagens fråga är "Which pair of TV characters is your favorite "will-they-or-won't-they" couple, even if they eventually did?". Åh, vilken rolig fråga tänkte jag, tills jag såg alternativen.

Det första som jag kände igen var Luke Danes & Lorelai Gilmore. "Där har vi det!" tänkte jag, klickade och scrollade ner för att posta min röst ... och såg Dr. Temperance 'Bones' Brennan & Special Agent Seely Booth. Plötsligt så var inte mitt svar så självklart. För att göra det ännu värre så är Ross Geller & Rachel Green ett annat alternativ - och just precis innan jag insåg att detta är omöjligt så dök det upp: Buffy Summers & Spike.

Hm...

Uteslutningsmetoden. Buffy & Spike går bort - dels eftersom de inte direkt är "will-they-or-won't-they" utan mer "kommer de någonsin kunna ha ett normalt förhållande?". Ross och Rachel får även ge rum åt de regerande paren.
Trots att Luke och Lorelai har sina romanser under åren så tar det ändå otroligt lång tid innan de får varandra. Till exempel så tar det 4 säsonger för Lorelai att inse att Luke älskar henne och att de skulle vara ett bra par - något som jag insåg i pilotavsnittet.
Sedan så har vi Brennan och Booth, undanträngd sexual tension. Jag har sett halva första säsongen och några ströavsnitt, men ändå så vill jag ibland bara skrika hur dumma de är som inte inser att de är förälskade.

Förresten: Borde inte Logan och Veronica få vara med på den här listan? När har deras förhållande hållt i mer än några avsnitt?

Notis och vampyrer

Jag har inte uppdaterat bloggen på ett tag, men det beror på att jag har inte varit nära en fungerande dator den senaste veckan. Först så har jag varit i vår sommarstuga, bara för att komma hem, packa om och åka till släkten i Umeå. Nu när jag är tillbaka från björkarnas stad så är det bara en snabbdusch, ompackning och dags att åka ut till sommarstugan igen.

När jag kommer tillbaka så väntar recensioner av "The Other Side of the Story" av Marian Keyes, "Goodnight Mister Tom" av Michelle Magorian (otroligt bra, allt beröm den här fått är inte överdrivet) och "The Importance of Being Earnest" av Oscar Wilde (fantastiskt pjäs). Kan även meddela att jag nu har kommit in i Harry Potter Periode 2009 och alltså inte kommer att läsa någonting annat de kommande veckorna. Kan skriva ner några tankar (bland annat om liknelserna mellan födelsedagsscenen i "Goodnight Mister Tom" och PS ), men annars så hittar ni en kortfattad (ha! om det vore så väl) "recension" i Augusti 2008-arkivet.

Jag ser inte fram emot den sjätte HP-filmen, men däremot så håller jag på att gå under av längtan efter andra säsongen av "True Blood". Jag hittade den här vampyr-hyllningen på youtube och de där Eric-sekvenserna från andra säsongen är bara ...
Jag tror faktiskt att Alexander Skarsgård kan klara av att spela den Eric som jag tycker om - nu när den fula frisyren verkar vara borta. Denna film skulle vara perfekt om det bara hade varit mer/bättre Angel och Spike-scener. Den innehåller Henry Fitzroy från "Blood Ties" (som jag måste få tag på - både tv-serien och böckerna), Eric och Bill från "True Blood", tre olika varianter av Dracula, Nosferatu (som jag tycker är skitläskig), Lestat och Louis från "Interview with the Vampire" och fake-men-ack-så-snygga-Lestat från "Queen of the Damned".
Sedan så fanns det även med en vampyr från "Underworld" och "Blade Runner", som jag dock inte kan identifiera. Plus en tecknad vampyr.



Ett stort plus för att det endast är Old School-vampyrer. Inget ont om familjen Cullen, men på något sätt så passar de inte in i sammanhanget. Denna video är om vampyrer som brinner upp i solljus, kan bli dödade och som inte glittrar. Enligt beskrivningen.

End of an era

Tredje säsongen av "Veronica Mars" blev bättre och påminde mig till slut om de föregående säsongerna. Fast det är synd att vissa karaktärer fick så lite tid, till exempel Mac och Weevil som var frånvarande i flera avsnitt.

Jag tyckte att serien avslutades för tvärt. I de föregående säsongerna så har det alltid varit ett stort, dramatiskt cresendo där Veronica alltid har varit ytterst nära att bli dödad. Det har varit panik, gråt, räddningsögonblick, stora avslöjanden och tröstanden. I seriefinalen däremot så händer inte så mycket. Lilly och Duncan Kane nämns för första gången i hela säsongen. Veronica, som inte har varit exakt samma bitch (hon har varit en annan slags bitch) under denna säsong, förvandlas till mess-with-me-and-taste-my-anger-Veronica från high school.

Faktiskt så är tredje säsongsavslutningen bara ... blek jämfört med de andra. Det känns som att det inte var ett perfekt avslut. Som att det fortfarande är trådar som de inte har fått ihop ännu. Till exempel så hade jag gärna sett en stor sista showdown mellan familjen Mars och the Fitzpatricks.

Med andra ord... Jag ville ha ännu en Liam Fitzpatrick/Veronica-scen. Nej, det är ingen riktigt pairing, men kalla mig sjuk... på något sätt så har jag fått in i mitt huvud att Liam/Veronica, ehm. Jag vet inte vad jag ska kalla det. De skulle absolut inte vara ett bra par, med tanke på att alla Liams scener är väldigt våldsamma och att Veronica alltid är vettskrämd i de få scenerna de har tillsammans. Sedan så får vi ju inte glömma scenen i denna säsong där Liam Fitzpatrick säger att han kommer att döda Veronica om Keith sabbar hans planer. Potentiell romans, gömd sexuell attration? Njaaa...

Varför har jag en crush i Liam Fitzpatrick?!! (Okej, Danny Boyd har jag lite rätt till - mannen har ju ändå gaanska fina magrutor - men Liam förstår jag inte var det kommer ifrån). Jag vet inte om jag skulle vilja äta på den här restaurangen. För mig så lovar namnet... våld, droger och halv-psykotiska, irländska gängledare med fler rutiga skjortor än Luke Danes.
Har The River Styx bytt namn, måntro?

En annan pairing jag gärna skulle vilja se är Lamb/Veronica. De är det perfekta rom-com paret. Ni vet... Gamla fiender som hånar varandra varje gång som de får tillfälle och som tycker om att överglänsa den andra. Gamla fiender som älskar att se den andra i trubbel, men som ändå bryr sig. När Lamb faktiskt lyssnar på Veronica i ett avsnitt så trodde jag faktiskt att det skulle bli någonting, men jag antar att det är en annan omöjlig pairing.

4 anledningar till varför Muse är så bra

Snabbuppdatering innan jag sätter mig i en bil och åker ut till vår sommarstuga.
Här får ni fyra anledningar till varför jag just nu blir helt misty eyed varje gång jag lyssnar på Muse - och avundsjuk... och får lite fjärilar i magen. Hm.

Se, lyssna och njut. Fokusera extra mycket på "No one's going to take me alive!"-delen och gitarrsolot efter det i Knights of Cydonia. Varför är CD-skivor så dyra? Jag vill köpa HAARP CD/DVD-kombon.